tag:blogger.com,1999:blog-244104592011-11-14T22:52:36.819ZEn bokföljetong i bloggform om livet på och kring ett callcenter. Det resignerade ärkesvinet Mats Olsson tar dig genom den ruttnande, stinkande skiten som är den outsourcade kundtjänsten, supporten och callcentervärlden idag. Eftersom det är en bok rekommenderar jag starkt att du börjar från början genom att klicka på en "Första inlägget"-länk. Uppdateras (vanligtvis) varje måndag och torsdag.von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.comBlogger1661100tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-59350280802718502682011-01-20T21:13:00.002Z2011-01-20T21:14:46.413ZSka skicka till två förlag till, går inte det blir det självtryck eller bara elektronisk publicering. Ska lägga ut en PDF också som är i lite mer läsbart format.<br /><br />Är det någon som är bra på layout som har lust att hjälpa mig med PDFn?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5935028080271850268?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-40370263825087903002010-09-28T21:25:00.002+01:002010-09-28T21:26:50.216+01:00Sista försöket med ett förlag. Säger de också nej så självpublicerar jag.<br /><br />Vad gäller elektronisk publicering är planen (och har varit hela tiden) att jag ska släppa en gratis PDF - det hade bara varit roligt att få den i snygg boklayout gjord av ett förlag.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4037026382508790300?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-49588514494260910812010-06-08T20:41:00.001+01:002010-06-08T20:41:44.331+01:00Sådär ja, då har svar inkommit från W&amp;W:<br /><blockquote><span style="font-size: 12pt;">Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript<b><i> </i></b>är tillräckligt övertygande för en publicering i bokform.<br /></span></blockquote><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4958851449426091081?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-22873217564111581632010-02-26T20:30:00.002Z2010-02-26T20:31:49.781ZSå, nu är boken på väg till W&amp;Ws förlag. Vi får väl se när de svarar, c:a två månader säger de på hemsidan.<br /><br />Är inte de intresserade testar jag med Bonnier, vill inte de ger jag ut det själv på något sätt.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2287321756411158163?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-60379033724497162842009-12-21T23:18:00.002Z2009-12-21T23:19:12.199ZFick brev från Ordfront idag. En standardrefusering.<br /><br />Testar nog att skicka till W&amp;W efter nyår. Är inte heller de intresserade ska jag nog börja fundera på alternativa utgivningsformer.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6037903372449716284?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-42907714495607931112009-09-24T19:25:00.002+01:002009-09-24T19:26:04.855+01:00Nu är boken skickad till Ordfront. Tre månader vill de ha på sig att svara. Är de inte intresserade skickar jag till W&amp;W tror jag.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4290771449560793111?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-43367622901593857302009-09-16T18:48:00.002+01:002009-09-16T18:50:23.616+01:00Norstedts har nu svarat - en standardrefusering utan kommentarer. De skickade dock tillbaka manuset - buntat med samma gummiband i samma ordning som jag satte. Jag undrar faktiskt lite om de ens försökt läsa det.<br /><br />Nåja, dags att skicka till nästa förlag. Förslag?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4336762290159385730?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-26029160097654640842009-08-02T15:45:00.001+01:002009-08-02T15:46:44.170+01:00Nu är det fyra veckor sedan manuset gick till förlag och ännu har jag inte hört något. 4-8 veckor skriver de på sin hemsida.<br /><br />Vi får se, helt enkelt.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2602916009765464084?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-33043928035722832232009-07-04T17:40:00.002+01:002009-07-04T17:41:30.865+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Japp, korrläsningen är klar. Det finns säkert ett och annat fel än, men vafanken, sådant är förlagens lektorer till. Nu ska jag formatera som förlag vill ha det, skriva ut och skicka. Imorgon postar jag hela skiten till ett förlag.<br /><br />Den stora frågan är om jag ska skriva uppföljaren jag tänkte börja med nu här eller på en egen blogg?<br /></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3304392803572283223?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-29847010578903171192009-07-02T23:19:00.002+01:002009-07-02T23:21:11.783+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Fast inte riktigt. Jag har fört in allting från korrläsare nummer 1. Jag har kommit till sidan 46 i korrläsare nummer 2:s version av boken. Det går framåt. Jag hoppas kunna skriva ut och skicka till förlag på måndag.<br /><br />Vi får se hur det går!<br /></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2984701057890317119?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-74763888755472376322009-06-24T22:34:00.003+01:002009-06-24T22:37:58.675+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Morsning igen alla som eventuellt läser fortfarande. Korrigeringen fortsätter i hyfsat god takt, jag har ni en tredje extern korrläsare som hittat en del fel de andra två och jag själv missat.<br /><br />Status är som följer;<br />Korrläsare 1: Har läst allt, jag har korrigerat till och med Kapitel 11.<br />Korrläsare 2: Har läst all, jag har inte korrigerat något än.<br />Korrläsare 3: Har läst till och med sidan 40, jag har korrigerat allt han föreslagit.<br /><br />Jag hoppas kunna skicka till förlag innan första veckan i juli är över. Sedan får vi se.<br /></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-7476388875547237632?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-62994211586639257082009-05-12T22:18:00.002+01:002009-05-12T22:23:43.622+01:00Ja, vad ska man säga? Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag började skriva boken och det är fanimig dags att det händer något.<br /><br />Jag har avslutat min egna tredje korrläsning och fått hela boken ordentligt korrläst av en god vän. Min ordinarie korrläsare har gått igenom allt till och med kapitel 13. Jag har att införa vännens förslag, kanske en liten editering med mer episoder med Bengt och ordinarie korrläsarens förslag från och med kapitel 6 (resten är redan fixat).<br /><br />Vill göra ett ryck nu och skicka det till en förläggare och sedan börja skriva på uppföljaren. Den kommer naturligtvis här.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6299421158663925708?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-25950636846936484542009-02-21T19:44:00.003Z2009-02-21T20:06:59.829ZDet är då fördjävligt vad tid detta ska ta, och pinsamt vad mycket fel och problem korrläsningarna får fram.<br /><br />11 kapitel är nu korrlästa fem gånger (tre gånger av mig, två gånger av externa korrläsare), 9 kapitel är korrlästa två gånger. Jag jobbar på det när andan faller på.<br /><br />Det är dessutom uppenbart att vissa delar av vissa kapitel mest är staplande av fraser på varandra och behöver arbetas om en aning.<br /><br />Men så ni vet, det jobbas på skiten.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2595063684693648454?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-63195461751375966002008-09-09T19:43:00.003+01:002008-09-09T19:47:27.837+01:00Jag inser att jag fortsätter att få besökare hit, och att en del kan tänkas vara förvirrade att komma in hit nu.<br /><br />Så, för att förklara: Detta är en till 80% självbiografisk bok om min tid på callcenter. Den publicerades som följetong här och just nu håller jag på och redigerar den och jobbar med två frivilliga korrläsare innan jag ska skicka den till ett förlag i hopp om att få den utgiven.<br /><br />För att läsa boken, klicka på en <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">första inlägget</a>-länk och börja där - det finns en nästa inlägg-länk i botten på varje inlägg för att fortsätta läsa vidare.<br /><br />För er som undrar så är fem kapitel av 20 ordentligt gjorda nu.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6319546175137596600?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-33093937674902005122008-07-13T15:49:00.005+01:002008-07-13T16:04:28.534+01:00Hej alla som fortfarande tittar in här.<br /><br />Nu har jag strukturerat om boken tidsmässigt och flyttat runt på kapitel och dylikt, samt skapat ett kapitel till, dessutom har jag skrivit om och korrigerat hela boken en gång och de tre första kapitlen en andra gång, så nu tror jag att jag kan koppla in externa korrläsare.<br /><br />Så, om du fortfarande är intresserad och verkligen kan ägan tid åt att inte bara läsa utan även finläsa och hitta motstridiga uppgifter, uselt språk, långa stapplande meningar (jag har en tendens att skriva sådana) och haltande handling eller bara avsnitt där boken känns mer som transportsträcka än upplevelse, hör av dig på kontaktinformationen uppe i hörnet.<br /><br />Edit: Här är den nya kapitellistan, om ni är intresserade:<br /><br />Contactcenter – En callcenterhoras bekännelser<br />Kapitel 1 – Mats Olsson till er tjänst.<br />Kapitel 2 – En helt vanlig dag på jobbet.<br />Kapitel 3 – Ny dag, nya samtal.<br />Kapitel 4 - Contactcenterjargong. gå och köpa kalsonger, hata säljare, nyanställd<br />Kapitel 5 – Uppdragsgivararbesök.<br />Kapitel 6 – Hoppet är det värsta av plågor, ty det förlänger människans lidande.<br />Kapitel 7 - Busringare.<br />Kapitel 8 - Nattjobb.<br />Kapitel 9 – Mail, mail, mail.<br />Kapitel 10 – Supa, supa, supa!<br />Kapitel 11 – Bakfylleångest.<br />Kapitel 12 - Facklig verksamhet.<br />Kapitel 13 – Contactcenterkarriär.<br />Kapitel 14 - Släkten är värst.<br />Kapitel 15 - Firmafest.<br />Kapitel 16 – Lönehelg.<br />Kapitel 17 – Extrajobb.<br />Kapitel 18 – Merförsäljning och interninbillning.<br />Kapitel 19 – Sjukdom och uppköp.<br />Kapitel 20 – Away from keyboard.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3309393767490200512?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-14599971534136706112008-01-05T15:57:00.000Z2008-01-05T16:04:22.274ZDet är intressant att se och läsa när <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&amp;a=730078">DN famlar i callcentervärlden</a>. Originalartikeln finns <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&amp;a=729785">här</a>. En del av kommentarerna - DN har valt ut vissa, <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&amp;a=730086">här</a>, är riktigt bra.<br /><br />I övriga nyheter har jag snart korrläst klart boken, 20 sidor återstår. Sedan blir det lite omskrivningar, korrläsning av ett par kompisar och sedan ska det hela skickas till förlag.<br /><br />Om det är någon som känner sig manad på korrläsning, säg för all del till.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1459997153413670611?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-88412116689172054602007-12-13T01:27:00.000Z2007-12-13T01:31:40.858ZOBS! Det är två inlägg (forts 5 och forts 6), eftersom det blev så infernaliskt långt, men ni har hela slutet där. Kanske lite lättare att kommentera på två separata inlägg också. Och kommentera livet ur er på hela historien nu.<br /><br />Det har varit en lång väg, jag började skriva oktober 2004 och bloggen har hängt med sedan mars 2006. Jag vill tacka för stödet som många har visat med att återvända, läsa och kommentera, utan er hade det här aldrig blivit klart.<br /><br />Om ni undrar så är de två mailen som skrivs ut i det sista kapitlet autentiska, jag har ändrat några titlar på personer och namn i dem för att de ska stämma med boken, men annars är de direkta kopior av sparade mail i min inbox.<br /><br />Nu ska jag ta en paus från skrivandet några dagar och sedan börja bearbeta och skriva om boken. Svara på kommentarer och frågor gör jag dock mer än gärna redan nu!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8841211668917205460?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-61289428828445657272007-12-13T01:24:00.000Z2007-12-13T07:08:24.612Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag blir förvånansvärt snabbt kopplad till ett ombud på facket och förklarar situationen, att jag anser det vara en omorganisation, vad jag läst i kollektivavtalet om det, om förhandlingen, om det mail jag fått nu och om mina misstankar att min roll som skyddsombud och mitt åtgärder som ordförande i fackklubben kanske påverkat. Gubben lyssnar och grymtar något då och då till jag är klar.<br /><br />”Ja, jag tycker du verkar ha rätt. Vi gör en kallelse till centrala förhandlingar härifrån till arbetsgivarorganisationen, så får vi se om det inte får fart på dem. Om ni vill sluta tror jag knappast arbetsgivarorganisationen kommer att försöka fajtas, de säger åt ditt företag att släppa det hela eller sköta sig själva. Om de är dumma nog att försöka med det så kan vi nog mosa dem.” säger han till mig och ger mig sitt mobilnummer och direktnummer ifall något skulle hända. För en gångs skull känner jag att facket är på min sida när jag lägger på och börjar förklara situationen för Erik och Bensin-Micke som stått bredvid under hela samtalet, Bensin-Micke vit i ansiktet av rädsla för att bli sparkad på det vis som hotats.<br /><br />”Facket verkar i alla fall kunna se till att vi sparkas på rätt sätt.” säger jag med ett blekt leende och försöker verka mer självsäker än jag är. Leker jag med deras jobb, deras liv, för min egen prestiges skull? Tänk om Contactcentret får stöd av sin arbetsgivarorganisation och facket backar? Då går det åt helvete, och jag har gett dem en massa falskt hopp. Fyfan, vilken svikare jag vore då. Jag skjuter de tankarna åt sidan. De vill kämpa de också, det är inte bara min kamp det här.<br /><br />Andersson bara skakar på huvudet. Han säger att han vill att jag ska stanna, men att han förstår att jag vill bort och att han inte kan erbjuda någonting riktigt nu när de lagt ner hans team. ”Hoppas det går bra med facket!” säger han olyckligt. Han tar nog på sig skuld och tycker att om han bara kunnat försvara backofficegruppen skulle inte allt detta hänt.<br /><br />Jag struntar i Fisk-Peders mail och fortsätter att jobba. Dagen efter får jag en påstötning om det, men ignorerar den också. Andersson frågar mig hur jag känner inför att sluta. Han försöker väl, vill så väl, men nu får han svar på tal snarare än de vanliga glädjetjuten eller undvikande plattityderna.<br /><br />”Jo, jag satte mig igår och gick igenom det.” säger jag.<br /><br />”Gick igenom det?” frågar han, med en viss förvirring skriven i ansiktet.<br /><br />”Jo, jag satte mig ner och räknade på ekonomin. Sedan tog jag alla utgifter jag har en och en och vägde dem mot jobbet. Älskar jag det här mer än jag hatar mitt jobb? Det var väldigt mycket som man tyckt var oumbärligt som plötsligt vägde väldigt lätt. Det blir knapert, men jag kommer att klara mig.”<br /><br />Andersson skakar mest på huvudet, men ler lite också. ”Det var ett smart sätt. Jag har ju fru och barn jag…” säger han lite sorgset. Jag märker att han är trött han med, det gör ont att hoppas, jobba hårt för något och sedan få det ryckt ur händerna och det måste ha varit värst för Andersson.<br /><br />Det kommer inga fler påminnelser på Fisk-Peders mail, så jag antar att kallelsen till centrala förhandlingar kommit från facket. Så dyker det plötsligt upp en begäran, ja, en begäran, inte en kallelse, om ett möte med backofficegruppen. Den ödmjuka formuleringen gör mig misstänksam och jag ringer till ombudet, som dock säger att de inte fått något svar på sin kallelse än och rekommenderar mig att gå på mötet men vara försiktig. Jag pratar med Erik och Bensin-Micke och vi är överrens om att hålla ihop. Erik tänker inte sluta, men han är ändå med på att vara med och kräva att det ska erbjudas. Så går vi i samlad tropp tillsammans med Andersson till konferensrummet där en ensam Fisk-Peder sitter med uppkavlade skjortärmar och ser mindre strikt ut än jag sett honom innan, han ler till och med lite blekt, något som förmodligen ska verka inbjudande, men mest känns obehagligt med tanke på hans mail tidigare.<br /><br />”Hej, tack för att ni kunde komma.” säger han med mjukt tonfall. ”Jag ska gå rakt på sak. Det gäller omorganisationen…” sa han omorganisation? Sa fanskapet det? Jag vågar knappt tro det. ”Det har ju varit några tråkiga vändor, men nu vill vi stryka ett streck över det.” han tar fram åtta papper och lägger fram två framför var och en av oss. ”Här erbjuder företaget, som man ska vid omorganisation, vidare tjänst på supportgruppen eller avsked för arbetsbrist. Så skriv på det papper för det du väljer.” De andra tittar på mig och jag nickar. Själv skriver jag på uppsägningen, vilket Bensin-Micke också gör. Erik och Andersson skriver på att de accepterar icke likvärdiga tjänster. Vi ger papperen till fisken och går sedan ut, där Bensin-Micke juckar i luften, tar vansinniga danssteg och snurrar runt, något som hade passat till vilda glädjetjut som han måste hålla inne eftersom kundtjänstarna sitter runt oss och pratar med kunder.<br /><br />”Host, host. Jag är lite krasslig. Måste nog gå hem, kommer nog vara lite sjukskriven den här månaden.” säger han och greppar sin jacka när vi kommit tillbaka till backofficesalen. ”Hörs!” säger han och försvinner iväg till tre förvånat blinkande ögonpar.<br /><br />”Jaha, det här är väl slutet då.” säger Andersson melankoliskt.<br /><br />”Om två veckor i alla fall. Jag har en månads uppsägningstid, men två veckors flex.” svarar jag och rycker på axlarna. Det känns på något vis overkligt. Ett antiklimax. Erik ser oerhört olycklig ut, men säger ingenting, utan sätter sig vid sin dator och kurar ihop bakom skärmen som han brukar, så han knappt syns.<br /><br />De två veckorna flyter på ett näst intill overkligt sätt. Jag är på jobbet och gör det jag ska och alla i ledningen tycks sky mig som pesten. Jag har jobbat här i tre och ett halv år, men inte en enda av dem verkar vilja säga hej då eller ens byta något ord med mig. Det är knappast något ’du har inte ångrat dig?’ eller ’det finns en dörr på glänt ifall du skulle vilja’ här inte. Det kommer ett besök från TeleNet24 och jag får veta av Andersson att han har stränga order av ledningen att se till att jag inte går nära dem. Jag bryr mig inte, jag har ingen lust att skrika och gorma, jag har fått vad jag ville, snart är jag fanimig fri. Dock kullkastas samtliga planer när Herbert, TeleNet24s teknikchef, helt sonika stegar in i backofficesalen och bort till mig.<br /><br />”Hej Mats!” säger han, ler mot mig och sträcker fram handen. Förvirrat skakar jag den. ”Ja, jag hörde att du ska sluta. Du har ju jobbat länge för oss, så det är ju lite tråkigt. Jag ville bara säga att vi uppskattat allt du gjort för oss och att alla vi på TeleNet24 önskar dig lycka till i framtiden.”<br /><br />”T-tack.” stammar jag fram och ler när Herbert försvinner igen. Jag hade ingen aning om att han visste vem jag var. Och att han tackar och önskar lycka till när ingen i ledningen säger ett ord till mig.<br /><br />Så är det vips sista dagen. Jag tar reda på filer och telefonnummer jag vill spara, rader filer, forwardar vissa guldkorn till mail jag fått genom åren och filar på ett avskedsmail. Plötsligt står Erik bredvid mig.<br /><br />”Du som kan det här med fack och så, hur slutar jag på ett sätt som skadar Contactcentret maximalt?” säger han gravallvarligt. ”Helst på ett sätt som inte skadar mig så mycket, men det är inte absolut nödvändigt.”<br /><br />Jag kan inte låta bli at skratta, reser mig, lägger en arm om hans axlar och sträcker fram ett uppsträckt pekfinger framför oss.<br /><br />”Jo, så här ska du göra. Du ska vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag, vara sjuk fjorton dagar, jobba en dag och så vidare så länge du någonsin kan.”<br /><br />”Varför det?”<br /><br />”Jo, du får visserligen karensdagar och bara åttio procent sjuklön, men arbetsgivaren betalar hela sjuklönen de första två veckorna och det är den tid du kan gå sjuk utan sjukintyg. Upprepa så länge du behöver för att få a-kassa, sedan går du till en läkare eller psykolog och får honom att skriva ett intyg att jobbet är dåligt för din hälsa, vilket borde gå bra om du kan visa upp en sådan sjukfrånvaro, då kan du säga upp dig utan att få karens.”<br /><br />Han bryter sig loss och tittar på mig en kort stund.<br /><br />”Det är fanimig briljant. Jag är nog sjuk imorgon.” säger han med ett elakt leende, som jag besvarar på samma sätt.<br /><br />Så går jag bort till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder, som verkar aningen överraskad att se mig när han bett mig kliva in.<br /><br />”Jag skulle hämta arbetsintyg till a-kassan och arbetsbetyg.” säger jag.<br /><br />”De är inte klara.” svarar han irriterat. ”Du får komma tillbaka imorgon.” Nu blir jag irriterad.<br /><br />”Nej, du har haft två veckor på dig att fixa det. Du får ordna det nu.” ryter jag till, förvånad över styrkan i min egen röst. Fisk-Peder blinkar förvånat till och drar tillbaka huvudet en bit.<br /><br />”Jaja, du får komma tillbaka om två timmar, så ska jag ha ordnat det.” mumlar han fram. Jag nickar och går tillbaka till min arbetsplats. Dags att skicka ut mitt avskedsmail.<br /><br />’ Hej allihop.<br /><br />Här kommer mitt avskedsmail, jag jobbar min sista dag här på Contactcentret idag. Ursäkta den stora textmassan, är du inte instresserad, bara radera eller scrolla längst ner, där lite kontaktinformation finns.<br /><br />Ha det bra i vidare äventyr.<br /><br />Vi börjar från första början. Vem kan glömma de där magiska dagarna i maj 2001, då man kom för utbildning på avtalad tid, fem timanställda utan en aning om någonting. Vi plingar på och möts av en person ur ledningen som frågar ”Vilka är ni?” för att sedan försvinna en kvart och försöka ta reda på vilka vi var och varför vi var där för utbildning. Vi fick en rundgång på företaget den dagen, men ingen utbildning.<br /><br />Sedan får man inte glömma turerna kring våra anställningskontrakt – som var fel. Påskrivna och lagliga, var de. Det stod lön innevarande månad på dem. Vad skoj det var när inga pengar kom och hyran skulle betalas. Men frekventa kontakter per mail hade man när man försökte ta reda på varför och hävda sin rätt, det vill säga det som stod på anställningskontraktet och försöka diskutera någon slags lösning. Ingen ville prata med mig ansikte mot ansikte. Nåja, efter att ha hotats om omedelbart avsked var man väl tvungen att skriva på ett korrekt kontrakt.<br /><br />Det fortsatte ju lite i samma stil – vem kan glömma Anderssons underbara mail?<br /><br />”Det kanske inte börjar någon hos oss på Måndag. Det kanske inte kommer någon alls? Om någon kommer som ingen vet vad den personen heter, vet ingen heller riktigt vart han ska börja. Kanske här, kanske på digitaltv eller så kanske han har semester tills 1 Augusti? Vad vet jag......? Om det ändå dyker upp någon person så kanske heter han Fredrik eller Mats. Jag hoppas dom eller han som kanske kommer på måndag ska känna sig välkommen till oss eller till digitaltvgruppen.<br /><br />/Super jag som snart har semester”<br /><br />Sedan förrförra sommaren, efter två veckor av att inte ha klarat målen (och mycket gnäll per mail om det) så fick vi veta att vi skulle svara på trafikupplysningen också. ”Vi har kapacitet för det här.” 70% fler samtal. Det gick som det gick, det. §:c)<br /><br />Underligt hur alla omorganisationer och förändringar tycks komma när Andersson har semester? §:cD<br /><br />Förrförra Hösten var arbetsmoralen så låg att VD var tvungen att vara med på ett möte och säga att ”Om det inte blir bättre måste vi fundera på om vi överhuvudtaget ska ha en supportgrupp på det här företaget.” Ledningens förmåga att höja arbetsmoralen hos utslitna människor har aldrig varit större. §:cP<br /><br />Nåja, moralhöjande var ju i alla fall mail som detta:<br /><br />”Hej,<br /><br />Jag ser att samtalstiden för TN24 faktura är 2 min och 53 s. Samtalstiden ska ligga på 2 minuter för fakturasamtalen. Tänk på att hålla samtalstiden nere.<br /><br />Ha en Glad och solig påsk!”<br /><br />Roligt är också hur supporten har flyttat runt – 5 olika ställen i byggnaden har jag hunnit sitta på – hej och hå, nya vyer hela tiden.<br /><br />Jag minns även första gången jag fick ett ”Det får du göra sen!” från samtalsövervakningen när jag hade ett högpriosamtal, någon gång förra året.<br /><br />Vem kan glömma vår contactcenterchef, som gick in med liv och lust, positiv attityd och härlig kämpaglöd och ut med dött stirrande blick mindre än fyra månader senare? Eller när fick vi en ny teamleader, som gick hem 16.58 varje dag, men skicka mail som detta i alla fall:<br /><br />”Hej!<br /><br />Jag hoppas att alla är införstådda med att det handlar om att hjälpas åt med köerna.<br /><br />Om man slutar kl 23 och det är stor kö då så gäller det ju att hjälpas åt att plocka de samtalen som ligger även om det innebär att man måste stanna en liten stund till.<br /><br />Igår var det 4 st som gick hem kl 23,00 och lämnade en kö på 15 personer till de två som satt kvar.<br /><br />Alla har ett ansvar att kolla köerna innan man går hem, det gäller samma sak på alla uppdrag. Eftersom vi har öppet dygnet runt så blir det inte riktigt samma sak för oss som på de andra köerna, där de måste sitta kvar tills kön är slut. Det är självklart att ni inte ska stanna hela natten om det fortsätter att ringa på, men om alla igår hade stannat och tagit tex tre samtal till så hade det sett ut på ett helt annat sätt. Det tror jag att alla är medvetna om.<br /><br />Jag vill att alla börjar ta ett större personligt ansvar för att vår statistik ser bra ut.<br /><br />Om ni har några frågor ang detta så kom och fråga mig så ska jag förklara.”<br /><br />Jag kommer ihåg en av de främsta problemlösarna vi hade på supporten, som när han slutade skickade detta:<br /><br />”Hej alla supportare!<br /><br />Nu tackar jag för mig och drar vidare.<br /><br />Eftersom jag inte blivit erbjuden någon anställning här och blivit erbjuden ett jobb på TietoEnators helpdesk så jobbar jag min sista dag idag här på Contactcentret.<br /><br />Jag kommer att sakna alla jobbarkompisar som man lärt känna här på Contactcentret. Och jag hoppas att deras arbetssituation kommer att förbättras nu i och med alla nya timanställda som kommer in för att avlasta dom tillsvidareanställda.<br /><br />Det känns lite tråkigt att jag har jobbat här sen i augusti och frågat flera gånger om att bli provanställd och blivit nekad hela tiden, fast man vet att det behövs.<br /><br />Hade jag blivit erbjuden en provanställning så hade jag kanske blivit kvar.”<br /><br />Jag minns också hur en person på samtalsövervakningen i föraktfull ton sa ”Det var ingen förlust.” när vi pratade om ämnet. Sägs nog samma sak om mig redan där. §:cD Då vet man att man är BRA.<br /><br />Vad kan man egentligen säga om ett företag som inom sex månader blir av med två chefer (supportteamleader och contactcenterchef) utan att ersätta dem – och ingen skillnad märks? §:cD<br /><br />TeleNet24, fakturor, abuse, mail – men allt är ju så bra, så bra, och DET, det klarar minsann vi. Klipp kunden! Tjopp tjopp!<br /><br />Visst är det underbart att inte vara en människa med egna tankar, egen vilja och egna planer? Visst är det skönt att vara en svarsmaskin, en kugge som ska veta sin plats? Tillbaka till gruvan troglodyter, annars viner piskan!<br /><br />Anledningen till att jag försvinner nu är att en omorganisation sker på supporten. Två veckor innan får vi besked per mail att vi ska svara i telefon och jobba i skift igen. Jag kämpade länge och hårt för att få hamna på mail och jobba dagtid och utan telefonen. Jag var sjuk var tredje dag mot slutet, för skiftgången slog hårt mot mig. Jag fick sömnproblem, ätproblem, stresstörningar och rejäla depressioner.<br /><br />Två veckor innan meddelar ledningen, via proxy, att det ska tillbaks till det gamla. Jag sa ifrån att jag skulle bara bli sjuk igen av de här förhållandena och fick som svar ett mail att om jag inte accepterade det skulle arbetsgivaren sparka mig för arbetsvägran. Diskussionsviljan var, som alla andra gånger, noll. Jag tröttnade och kopplade in facket. Arbetsgivaren gav med sig och sparkade mig för arbetsbrist.<br /><br />Och det är sista dagen idag.<br /><br />Jag går vidare till nya utmaningar, om man ska använda klyschan – peta mig i naveln och ägna mig åt långtidsarbetslöshet. §:c)<br /><br />Jag vill tacka en person särskilt;<br /><br />Bengt ”ärkepatriarken” Andersson<br /><br />Kommer tid kommer råd. Och det har kommit mycket tid här. Och mycket råd. Andersson är helt i klass för sig själv här – mänsklig, trevlig, vänlig. En av de jag kommer sakna absolut mest på supporten och bland de bästa chefer jag någonsin haft. Förlåt för alla gliringar, Andersson. §:cP<br /><br />Hejdå och tack för alla fina stunder som vi haft tillsammans. Vrålgarv och annat skoj.<br /><br />Är det någon som vill ha lite kontakt med mig eller höra fler roliga anekdoter, tveka inte att kontakta mig:<br /><br />Mail: vonadler@sko.miun.se<br /><br />ICQ: 20936057<br /><br />MSN: vonadler@hotmail.com<br /><br />Y!: vonadler.bom<br /><br />Ha det bäst allihop.<br /><br />/Mats’<br /><br />Jag skickar det till alla på supporten och några jag känner på de andra grupperna, noga med att exkludera alla chefer utom Andersson. Det börjar poppa in en del svar, de flesta forwardar jag bara till min hemmamail medan jag svarar på de sista mailen i min karriär på Contactcentret. Sedan har det gått två timmar och jag går bort till Fisk-Peder igen. Han släpper inte in mig, utan går till dörren och ger mig surmulet mina papper där.<br /><br />”Du har skickat ut ett mail… Vi hade förväntat oss en viss lojalitet mot företaget och ett korrekt avslut.” säger han surt. Vafan, nu har han skitit i det blå skåpet, jag tänder till.<br /><br />”Vadå lojalitet? Varför ska jag vara lojal mot ett företag som aldrig någons varit lojalt mot mig?” fräser jag tillbaka. Jag ser hur överraskad han är över reaktionen, men ger honom ingen chans att svara. ”Som när TeleNet24s säljare fulsålde på IKEA och ljög vitt och brett och jag fixade så vi tog var och när av varje kund och lovade ta säljarna i örat, så kunderna och TeleNet24 bräkte av lycka när de fick veta att vi var så måna om deras varumärke och jag fick SKIT av er i ledningen för att jag inte klarerat det med er först, fast varenda käft var på semester? Eller med ADSL-modemreturbordet som jag fixade, och fick skit för? Eller alla gånger man suttit kvar, hjälpt till, ställt upp när det ringt mycket? Aldrig ett ord till tack, aldrig någon uppskattning! Jag skulle kunna nämna tusen saker till, men det orkar jag fan inte, jag säger bara att ingen i ledningen har sagt ett ord till mig sedan jag skrev på papperet, medan Herbert från TeleNet24 minsann kom och tog i hand och önskade lycka till. Så du kan behålla din lojalitet.”<br /><br />Han står tyst och flackar med blicken, kommer nog inte på något att svara riktigt.<br /><br />”Skit samma. Nu har jag slutat. Adjö.” säger jag och ser hur det rycker i högerarmen på honom när han tvekar om han avskyr mig så mycket att han inte vill skaka han eller om han borde göra det ändå. Jag gör slut på hans kval genom att helt sonika vända ryggen åt honom och kliva iväg. Jag går tillbaka till supportsalen, tar min jacka, skakar hand med Andersson och Erik, morsar på folk i supportsalen och kundtjänstsalen och på tjocka Fia i receptionen innan jag för absolut sista gången någonsin öppnar den fula gråmålade dörren och kliver ut.<br /><br />Det är en solig sommardag och den ljumma brisen doftar frist av gräs och maskrosor. Jag andas in och ut djupt. Jag är fri. Mina axlar är sneda, jag är dödstrött och har problem med sömnen, men jag är fri. Jag är överviktig och har knutar hårda som gevärskulor i axlar och skulderblad, men jag är fri. Skuldror och nacke värker, men jag är fri. Jag är pank och ska leva på runt 7 800 i månaden med en hyra på 4 000 och CSNs krav på återbetalningar av högsa studieskulder, men det spelar ingen som helst roll. För jag är fri.<br /><br />JAG ÄR FRI! JAG ÄR FANIMIG, FÖR I GLÖDHETA HELVETE FRI!!<br /><br />En euforisk känsla rusar genom mig och jag vänder mitt trötta ansikte mot den varma solen och ler när jag känner solens värme på kinderna. Det blir bra. Jag är fri.<br /><br />Jag är fri, men jag har ändå saker att göra. När jag med jackan över axeln vandrar nerför gatan, sakta hemåt halar jag upp min mobiltelefon och slår ett nummer. Ett par toner, och sedan svar i andra änden.<br /><br />”Elsa? Tjena, det är Mats…”<br /><br /><div style="text-align: center;">SLUT<br /><br />- Inga fler inlägg, boken är slut -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6128942882844565727?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com38tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-25899695195722564002007-12-13T01:22:00.000Z2007-12-13T01:26:49.216Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">”Vad har vi för val?” säger Andersson uppgivet.<br /><br />”Jag kallar till fackförhandlingar angående omorganisation.” svarar jag. ”När en omorganisation görs skall facket informeras i förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Det har de inte gjort.”<br /><br />”Va? Kan du vända det här?” säger Andersson med förvåning skriven över de höjda ögonbrynen och den slappt hängande hakan.<br /><br />”Nej, förmodligen inte. Men jag tänker inte acceptera det här.”<br /><br />”Vi får nog böja oss framåt förr eller senare i alla fall.” säger Erik misslynt. ”Du har kondom och glidmedel, men inget buttcover.”<br /><br />”Jag kommer inte acceptera det här.” säger jag bestämt. Det känns lite som vägs ände. Jag tänker fanimig inte vara med längre. ”Jag går till fisken.” säger jag och reser mig.<br /><br />”Jag skulle vissla ’Amazing Grace’ om jag kunde.” säger Andersson. ”De var inte glada över hur obstinat jag var, de kommer inte vara trevliga mot dig. Mig behöver de, men dig?” Tack för påminnelsen om min värdelöshet, Andersson, vill jag säga, men gör inte det utan går bara istället med en enkel kommentar.<br /><br />”Jag skiter i vad de tycker.”<br /><br />Väl borta i chefskorridoren knackar jag på Fisk-Peders dörr och får efter en stund nådig tillåtelse att kliva in.<br /><br />”Det är angående omorganisationen…”<br /><br />”Omorganisationen?” säger han oförstående.<br /><br />”Backofficegruppen.” säger jag.<br /><br />”Jaså, det. Ja, det är förstås tråkigt för de som satt sina hopp för högt, men inget att göra åt.” säger han och tar upp någon personaltidning om rekrytering och börjar bläddra i den för att markera att samtalet är slut. Normalt skulle härskartekniken funka och jag skulle blivit rädd, nu blir jag mest trött och irriterad. Det finns ingen respekt kvar för hans auktoritet i mig, i den mån han någonsin haft någon och den inte varit uppdrömd av ett konfliktskrämt kräk som jag.<br /><br />”Det är i alla fall en omorganisation, och då ska det göras en MBL-förhandling…” fortsätter jag. Han tittar upp från tidningen snabbt, liksom för att bedöma mig innan han tittar ner i den igen och bläddrar lite ointresserat. Inte ens när hans härskarteknik fallerat släpper han den. Han kan väl inget annat sätt att hantera situationer på. Plötsligt slår det mig att han säkert är minst lika konflikträdd som jag och sitter där och försöker se tuff ut fast han inte har en aning om vad han gör. Det är därför de skickar Torped-Olga med allt obehagligt, eller säger till Andersson eller mailar i värsta fall. Hela djävla chefskorridoren är en radda konflikträdda mjäkiga ynkryggar! Jag biter ihop lite och drar upp axlarna runt huvudet. Jag ska fan inte ge mig nu!<br /><br />”Det är en förändring, inte en omorganisation.” säger han slutligen avfärdande med ett tonfall som irriterar mig än mer.<br /><br />”Nej, när flera människors arbetsuppgifter och arbetstider förändras är det en omorganisation, inte en förändring.” säger jag i lugnt och säkert tonfall. ”Så säger kollektivavtalet.”<br /><br />”Jag har nog bättre koll på det än du.” säger han, aningen irriterat. Ser man på, jag har visst penetrerat den kalla fiskfasaden.<br /><br />”Inte i det här fallet, uppenbarligen.” svarar jag fräckt tillbaka. Jag kan se hur sur han blir när hans stora försök att trycka ner inte fungerar.<br /><br />”Jaja, jag får väl kolla på det då.” säger han irriterat och viftar mot mig. ”Nu har jag jobb att göra om du ursäktar.” säger han menande. Jag vill bita tillbaka med ’vadå, bläddra i branschtidningar?’ men håller käft. Jag ska göra det här korrekt. En nick, sedan går jag istället. Väl tillbaka i backofficesalen får jag återge hur det gick. Ryktet har spritt sig och det står två eller tre supportare i dörren och tjuvlyssnar skamlöst. Erik applåderar när jag nämner vad jag svarade på Fisk-Peders påstående om att han skulle kunna kollektivavtalet bättre än mig.<br /><br />”Fullständigt lysande!” bräker han lyckligt och jag ser i ögonvrån ett par-tre flin i dörrposten försvinna för att sprida ryktet vidare. Det kommer inte dröja länge innan hela bygget vet vad som hände. Mycket riktigt börjar det dyka upp chattmeddelanden på skärmen helt plötsligt, några är från supporten, några från kundtjänsten och mysko nog ett helt gäng från planet under, där digitaltv-gruppen och tidningskundtjänsten sitter. Lite mysko att få en massa meddelanden som inte är från Peter, Erik eller Samtalsövervakningen. Det är saker som ’skitbra!’, ’hjälte’ och den aningen störande ’jag vill föda dina barn!’ från någon vid namn Leopold på digitaltv-gruppen, poppar upp. Jag svarar kortfattat och ödmjukt avfärdande på dem. Jag är verkligen ingen hjälte. Att ryktet spritt sig inom företaget märks snart. Ett mail från Fisk-Peder dimper ner i min inkorg. Han vill ha ett fackmöte om ’förändringen’ redan om en halvtimme, i konferensrummet. Jag misstänker att någon informerat honom om ryktena som går, så nu ska ledningen ut och stampa ner alla tecken till uppror fort som fanken. Jag mailar tillbaka att jag accepterar tiden och börjar förbereda min argumentation. För mitt inre ser jag mongoliska horder krascha på oändliga led av kinesiska pikenerare, eller något liknande. Förmodligen blir det mer som ett fylleslagsmål mellan två överförfriskade skotska klangubbar utanför en höglandspub, med båda parterna för fulla för att träffa annat än nattluft. Nåja, jag ska försöka svinga lite rätt i alla fall, så jag läser på om omorganisation och vad som gäller i kollektivavtalet.<br /><br />”Erik, Micke.” säger jag och får omedelbart bägges uppmärksamhet. ”Ni har väl bägge fått veta muntligt av fisken att ni ska sitta permanent på backofficegruppen?” de nickar bara jakande. ”Okej, bra.” säger jag med ett leende och antecknar det i mitt block. ”Vad jag kan se är det ett par alternativ vid omorganisation.” nu har jag verkligen deras fulla uppmärksamhet. ”De måste erbjuda likvärdigt jobb…”<br /><br />”Va? Kan vi få fortsätta dagtid och ifrån telefondjäveln?” säger Erik lyriskt.<br /><br />”Det går inte att lova. Det ska erbjudas i mån av möjlighet. Om det inte går ska de erbjuda icke likvärdigt jobb, om möjlighet till det finns, vilket jag gissar att de vill, vi ska ju tillbaka till telefonerna, men de ska också erbjuda avsked för arbetsbrist.”<br /><br />”Avsked för arbetsbrist?” säger Bensin-Micke.<br /><br />”Det innebär att du slutar efter uppsägningstiden, och om du är med i a-kassan får du inkomstrelaterad a-kassa efter en veckans karens istället för efter tre månaders, om du själv sagt upp dig.” säger jag och nickar.<br /><br />”Så, man kan få betalt för att slippa det här?” säger Bensin-Micke med ett brett leende och gnider sin uselt rakade haka. ”Det låter riktigt bra.” avslutar han och vrider till trucker-kepsen så den sitter än mer på sniskan.<br /><br />”Vad jag vill veta är om ni vill kräva avsked.”<br /><br />”Jag är fan på!” säger Bensin-Micke, reser sig, kommer över och get mig en tung high five som nästan välter mig ur stolen. Fan, jag visste att karln var stor, men inte att han kunde få sådan kraft bakom en high five visste jag inte.<br /><br />”Jag vet inte…” säger Erik olyckligt. ”Jag är inte med i a-kassan. Jag tyckte det verkade dyrt och onödigt när jag trodde på den här chokladasken som sedan visade sig vara fylld av bajs och inte praliner.”<br /><br />”Gå med nu direkt. Jag sätter dig som tveksam.” säger jag till Erik, sedan reser jag mig och gnider min skinnflådda hand mot byxbenet, tar block och penna och går bort till konferensrummet. Jag är ett par minuter tidig, men där sitter redan Fisk-Peder och Vice VD uppradade på ena sidan av bordet. Jag slår mig lugnt ner på andra sidan.<br /><br />”Ja, vi för protokoll som sig bör vid ett fackmöte.” säger Fisk-Peder och nickar mot penna och papper han har framför sig. Jag nickar bara.<br /><br />”Ja, först till en punkt jag vill ta upp. Vi vill att förhandlingar är konfidentiella och inte sprids över hela kontoret så fort parterna lämnar rummet.” fortsätter han, aningen surt. Förmodligen syftar han på mitt återgivande av samtalet vi haft på hans kontor innan.<br /><br />”Ja, vad som specifikt sägs på förhandlingar är förstås konfidentiellt, men jag måste kunna rapportera utgångarna av dem till medlemmarna.” svarar jag enkelt och nickar. ”Ska vi betrakta det här som en förhandling då?”<br /><br />”Eh, ja.” säger Fisk-Peder aningen förvirrat när han inser att inte varje samtal mellan fackombud och personalansvarig är en förhandling. ”Vi tar formalian först då. Vi ska hålla oss till kollektivavtalet, så härmed informerar vi om förändringen som är planerad. Vi tar bort backofficegruppen om två veckor.”<br /><br />”Det är en omorganisation från min synvinkel.” replikerar jag.<br /><br />”Det är en förändring, det är bra att acceptera.” säger Vice VD med sin mörka röst.<br /><br />”Då får vi nog för till protokollet att det föreligger skiljda meningar där.” svarar jag lugnt. Trots att adrenalinet pumpar igen tänker jag inte ge mig. Jag kan ta konflikt, jag är inte rädd, tänker jag inom mig och travesterar sällskapsresan. Det gör mig munter och jagar rädslan på flykten, kvar är bara beslutsamhet och surmulen orubblighet.<br /><br />”Nej, det är bara att acceptera. Vi driver det här företaget, inte du!” brusar Vice VD upp.<br /><br />”Jag är av en annan mening och kommer behandla det här som om det vore en omorganisation.” svarar jag. Jag låter mgi inte rubbas och Vice VD ser aningen förvånad ut över att jag inte låter mig rubbas. Ser jag en glimt av osäkerhet i de mörkgröna ögonen? Åjo, han kör på känn, han har ingen koll. Och med tanke på hur Fisk-Peder skruvar olustigt på sig inser han nog att jag har rätt.<br /><br />”I alla fall…” inflikar fisken för att byta ämne. ”Så kommer alla att erbjudas tjänst på supporten.”<br /><br />”Vid omorganisation ska det erbjudas likvärdig tjänst, alternativt icke likvärdig tjänst eller avsked för arbetsbrist.” av någon anledning halkar jag in i att tala kanslisvenska, kanske för att de två miffon jag har framför mig tror att jag citerar lagar och hamnar på defensiven.<br /><br />”Det är tillbaka till supporten som gäller.” säger Vice VD surt.<br /><br />”Det räknas som en icke likvärdig tjänst då.” säger jag. ”Eftersom det är andra arbetsverktyg och andra arbetstider, och en annan avdelning. Jag har åtminstone en av de på avdelningen jag pratat med som inte accepterar det.” jag beslutar mig för att försöka sträcka ut en hand, vara samarbetsvillig. ”Jag kan tala för mig själv också, när jag säger att det kanske vore bäst om jag och han och företaget gick skiljda vägar? Det har varit mycket sjukdom den senaste tiden och jag tror inte att min kropp pallar stressen mer, ni slipper betala en massa sjuktid och jag får gå vidare. Att erbjuda avsked för arbetsbrist vid omorganisation är ett bra alternativ…” jag tycker det låter resonabelt, om en människa inte vill vara kvar, varför inte låta honom gå lugnt, värdigt och stilla och slippa fiendeskap, sura miner och sjukkostnader?<br /><br />”Det är en förändring och supportjobb som gäller.” får jag rappt, surt och definitivt till svar från Fisk-Peder.<br /><br />Så mycket för att försöka resonera och vara samarbetsvillig.<br /><br />”Då får vi väl anse att vi misslyckats att uppnå samförstånd.” säger jag och reser mig. ”Om ni har några nya alternativ, hör av er så kanske vi kan komma överrens. Annars får vi väl kalla till centrala förhandlingar.” säger jag neutralt. Jag tänker fortfarande inte skrika eller gorma, men jag tänker heller inte ge mig. Nu djävlar ska de få hårt mot hårt! De stirrar bara surt på mig utan att säga något när jag går.<br /><br />Jag är snart tillbaka i backofficesalen efter att ha gått förbi en kundtjänst- och en supportsal som surrat av viskningar när jag gått förbi. Andersson, Erik och Bensin-Micke ansätter mig med frågor i munnen på varandra och jag måste sätta upp bägge handflatorna i luften för att få tyst på dem och säga att vi inte är överrens, men att jag inte gått med på någonting och inte kommer att göra det och att ledningen inte var särskilt glad, samt att jag inte kan berätta mer från en förhandling. De ser besvikna ut när jag inte ger med mig och erbjuder några saftiga detaljer, men jag avfärdar minerna med ett leende och säger att det nog blir bra till slut och sätter mig för att svara på mail igen.<br /><br />Efter bara fyrtio minuter eller så dyker det upp ett mail från Fisk-Peder.<br /><br />’Hej Mats!<br /><br />Jag har varit i kontakt med arbetsgivarorganisationen och har funderat lite kring den diskussion du och jag hade. Förändringen kommer att genomföras på supportgruppen och enligt dig så är du inte intresserad av att jobba vidare hos Contactcentret efter denna förändring. Detta medför att AG (Contactcentret) måste säga upp dig pga personliga skäl. Att det blir pga personliga skäl är att det inte går att hävda arbetsbrist eftersom, du väljer att inte fortsätta att jobba hos, så måste vi ersätta dig med någon annan, dvs. jobbet upphör inte. Att AG då hävdar personliga skäl beror på att du i det läget arbetsvägrar att jobba enligt den nya organisationen. Jag vill att du funderar på detta och återkommer till mig med ett besked om du fortfarande står fast vid dit beslut. Okej?<br /><br />Mvh<br />Peder Huszar’<br /><br />Jag biter ihop. Hårt. Så de hotar att sparka mig för arbetsvägran? Och de är för fega ens för att skicka Torped-Olga att meddela det personligen utan skickar ett djävla mail? Att bli sparkad för arbetsvägran, personliga skäl, räknas som man själv orsakat sin uppsägning och ger ännu längre karens än att säga upp sig. Min första impuls, att svara med en lång harang av svordomar och förolämpningar trycker jag ner. Adrenalitet pumpar på max nu och det är som det händer en tung svart sten i hjärtat. Jag är faktiskt rädd på riktigt nu, men jag tänker fortfarande fan inte ge mig! Istället ringer jag facket. Det här är ett försök att skrämma oss i ledet igen. Piskan viner över gruvtroglodyter som muttrar och går åt fel håll.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-6.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2589969519572256400?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-48480431799691434952007-12-11T22:48:00.000Z2007-12-13T01:26:04.507Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Slemmiga kallblodsdjur, var det ja. Snart har jag Torped-Olga hängandes över axeln, på ett sätt som gör mig rädd att vissa tillgångar ska ploppa fram ur de alldeles för klent tilltagna tygstycken som håller dem inne. Grymtande av missnöje synar hon igenom alla standardsvaren och tycks inte tro mig när jag säger att jag tagit informationen från den nyaste prisinformationen på TeleNet24s hemsida. Efter en stunds dividerande beordrar hon mig att skicka alla filerna till henne och sedan ta bort dem. Och tydligen vill hon att jag gör det medan hon tittar på.<br /><br />”Så vi får inte använda dem längre?” säger jag surt.<br /><br />”Nej, de är inte godkända.” svarar hon än surare, möjligen influerat av min brist på respekt och rädsla för hennes auktoritet.<br /><br />”De innehåller precis vad som står på hemsidan, men vi får ändå inte använda dem.”<br /><br />”Nej, inte förrän TeleNet24 har godkänt dem.”<br /><br />”Så vi ska skriva EXAKT SAMMA SAK fast för HAND?” säger jag med övertydlig betoning.<br /><br />”Ja.”<br /><br />”Kan du skriva ner det här åt mig?” säger jag med en viss strykning av bitterhet i rösten.<br /><br />”Va?” säger hon klentroget.<br /><br />”Skriv ner det.” säger jag och lägger upp mitt block.<br /><br />”Varför det?” säger hon surt. Plötsligt känns det som en kamp mellan femåringar, jo, nä, JO!<br /><br />”Du beordrar oss att göra något som sänker antalet mail vi kan skriva, jag vill ha skriftligt på det när Sune kommer och frågar varför.”<br /><br />”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger hon nedlåtande. Jag vill svara att ja, din falska, ljugande djävla bitch, det är DJÄVLIGT nödvändigt eftersom du förvrider allt som är muntligt.<br /><br />”Ja.” svarar jag enkelt och sväljer de många svordomar jag vill ösa över henne.<br /><br />”Jaja, om det ska vara så nödvändigt då!” säger hon ilsket och krafsar ner några ord som hon till slut misspryder med sin namnteckning.<br /><br />”Nöjd nu?” säger hon anklagande och sticker blocket i händerna på mig.<br /><br />”Mycket.” svarar jag med ett leende och zippar ihop textfilerna och skickar den till henne via mailen, något som får en konfunderad blick att ersätta den vanligtvis falska i hennes stora rådjursögon. Jag tror fan hon inte har en aning om vad en zip-fil är. För ett par år sedan hade jag brustit ut i en vänlig förklaring i hur det funkar, varför man använder packning och hur man packar och packar upp, men nu håller jag bara käft och raderar filerna.<br /><br />”Så där. Nu måste jag jobba.” säger jag och tar demonstrativt en jobbställning, en som skulle vara synnerligen obekväm om jag behöll den, men det blir ont om plats för Torped-Olga mellan min stol och väggen med den, så den duger för tillfället. Hon fattar vinken och klapprar iväg på sina stilettklackar. När hon försvunnit kopierar jag in backupfilerna jag har i en annan katalog ifall någon skulle råka skriva över, ändra eller på annat sätt förstöra filerna. Vi fortsätter att använda standardsvaren som förr, men nu är det kvalitet snarare än kvantitet vi satsar på. Erik och Bensin-Micke är med, mest, misstänker jag, för att de kan slösurfa mycket mer på arbetstid, vilket jag inte ska förneka är ett av mina egna huvudskäl. Om Andersson förstår vad som händer nämner han ingenting själv, han sitter mest upptagen med planer för en 2nd line och vi får under flera dagar assistans av varierande typer från supporten. Några hoppas på att kunna ta sig till backofficegruppen och gör så gott de någonsin kan, andra inser att det inte är vi som beslutar sådant och tar respiten från telefonen för vad det är, en respit, och tar det lugnt. En gör knappt någonting och någon missuppfattar alltihop och skriver halva nationalencyklopedin som svar på varje mail och får heller inte mycket gjort, trots ett par påstötar. Vi har rätt roligt åt det, och Andersson är alldeles för upptagen med sina planer för att involvera sig ordentligt, och utan hans personlia uppoffring i spetsen smälter vår arbetsmoral bort som smör i en het panna.<br /><br />Så efter en vecka eller så reser sig Andersson, tar underskrifter och block under armen och sin kaffekopp i handen och riktar blicken mot oss.<br /><br />”Nu ska jag på möte om backofficegruppen.” säger han resolut och stegar iväg. ”Gör ingenting alltför omoraliskt när jag är borta.” säger han med en vinkning. Vi önskar honom lycka till och vinkar lite matt och återgår sedan till vår sura mailmatande och halvslöande bakom våra skärmar. Ingen säger mycket. Även om Bensin-Micke är trevlig och rolig är han inte alls lika intelligent eller snabbkäftad som Peter, det är inget rapp i replikerna eller de roliga ordbytena längre. Dessutom är stämningen aldrig lika bra. Peter må ha varit arg, men han var dymanisk och fick saker att hända hela tiden. Det är inte samma sak utan honom. Det vore inte samma sak utan honom även om han inte haft de egenskaperna heller.<br /><br />Det går någon timme och sedan kommer Andersson tillbaka och slår sig tungt ner i sin stol.<br /><br />”Ni vill nog sitta ner nu.” säger han tonlöst.<br /><br />”Vi sitter redan.” svarar Erik.<br /><br />”De ska lägga ner backofficegruppen.”<br /><br />”VA?!” ryts det samtidigt ur tre strupar så att den stackars timanställde som sitter i ett hörn och försynt matar mail, rädd att uppröra gamlingarna, rycker till och ser sig oroligt omkring.<br /><br />”Ja, ’vi måste prioritera samtalen’ säger de… Mailen ska skötas på behovsbasis genom att sätta av någon då och då när det är lugnt på kvällar och helger.” säger Andersson matt. ”Säger de.”<br /><br />Det är tyst en stund.<br /><br />”Förlåt.” säger Andersson och hulkar nästan. ”De ville ha förslag till en 2nd line-grupp att sälja in till TeleNet24, jag jobbade så hårt med det, fixade… Så kommer det här istället. Jag har svikit er.”<br /><br />”Men för HELVETE!” ryter Erik till så den stackars timanställde som nu i någon slags morbid skräckblandad fascination tittar på oss istället för att skriva på sitt svarsmail rycker till igen. ”Det är aldrig någonsin lugnt, fattar de inte det? Vi tjänar pengar åt contactcentret, varför fattar de inte det?” han sliter sitt hår i förtvivlan och är högröd i ansiktet.<br /><br />Jag sluter ögonen trött och hör det susa i öronen när adrenalinet rusar runt i kroppen och blodet bultar någonstans i ljumsken. Jag känner bara en enorm djävla trötthet, större än jag någonsin känt innan, som ett bottenlöst hål som sakta men effektivt och ljudlöst suger ner allt.<br /><br />”Nej.” säger jag till slut.<br /><br />”Vadå?” säger Bensin-Micke förvirrat.<br /><br />”För det första, nej Andersson, du har inte svikit oss. Det är den förbannade ledningen som har svikit oss. Igen. För det andra, nej, jag accepterar inte det här.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4848043179969143495?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com18tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-36205397567709631282007-12-07T18:48:00.000Z2007-12-11T22:53:51.162Z<div style="text-align: center;"> <div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /></div> </div><br />Nästa dag har vi fått Bensin-Micke, Eriks kompis med trucker-kepsen på sned, som tillfällig ersättare för Peter på mailen. Jag har precis visat honom hur standardsvaren fungerar när Andersson reser sig från sin vanliga djupt nersjunkna placering i sin kontorsstol.<br /><br />”Jag på det reguljära månadsledningsmötet i chefskorridoren och en massa skit nu. Tillbaka om ett par timmar skulle jag tro.” säger han och går iväg. ”Ni klarar er.” lämnar han som avskedsfras när hans gestalt försvinner runt dörrposten till backofficesalen.<br /><br />”Gör vi det?” undrar Erik ironiskt och flinar lite från sin vanliga plats, nerhukad bakom sin skärm.<br /><br />”Har vi inte en moralisk plikt att ställa till med våldsam tonårsfest nu när pappa Andersson är borta?” funderar Bensin-Micke högt och lägger in en ny baksnusprilla bakom sin flinande överläpp.<br /><br />”Varför inte göra tvärtom? Vi startar en sekt, när Andersson kommer tillbaka sitter vi i vita skjortor och blå slips allihop, med vattenkammad sidbena och hysteriska leenden. Och så avslutar vi alla mail med frasen ’För övrigt anser vi att du bör finna den som älskar dig mest – Jesus!’ eller något sådant.”<br /><br />”Fetlol!” svarar Bensin-Micke med eftertryck och vi skrockar nästan lika mycket åt det som åt Eriks skämt.<br /><br />”Jag tycker vi ska satsa mer på mer lättretliga, till exempel de religiösa.” svar Bensin-Micke efter en stund. Det finns en bra bögporrbild med ett Jesus-ansikte inklippt på båda, med texten ’Jesus Fucking Christ’ på. Det kan jag tänka skulle reta upp alla i Jönköping med omnejd!” säger han och viftar. Jag kan inte låta bli att skratta åt sinnebilden av präktiga frireligiösa som sätter kyrkkaffet i halsen när de läser sin mail framför den heliga laptopen.<br /><br />”Men vi är nog för sent ute…” säger jag med ett flin.<br /><br />”Vadå för sent ute?” säger Erik och höjer på ett ögonbryn.<br /><br />”Ja, det här stället är ju redan en sekt.”<br /><br />”Vadå?” säger Bensin-Micke förvirrat.<br /><br />”Jo, det är ju rätt uppenbart att ledningen och Lill-Mussolini tar på sig mörka kåpor, tänder svarta ljus på kvällarna och mässar tysk kärlekspoesi, den enda som låter som militära kommandon. Schmetterling, Schmetterling, ich bleibst dir Treu!” fräser jag så det flyger saliv över halva rummet. ”Så, de försöker sprida helvetet på jorden så domedagen kommer.”<br /><br />Det sista dränks när Erik och Bensin-Micke viker sig näst intill dubbla över min tyska poesi.<br /><br />”Vad fanken betyder det?” får Bensin-Micke fram. ”Tyskan alltså.”<br /><br />”Typ fjäril, fjäril, jag förblir dig trogen, eller något sådant.” säger jag med ett snett flin. ”Domedagen kommer när helvetet är löst på jorden och det här stället är ju inte långt ifrån att vara det…” avslutar jag med ett flin och plockar upp ett mail där någon vill veta om det går att ha fler än ett ADSL-modem, eftersom det verkar enklare än att koppla in en router. Vafan? Jag kliar mig i skallen, den frågan har jag aldrig stött på innan. Nåja, jag svarar att det inte är möjligt med nuvarande teknik och att ett modem i alla fall kostar mer än vad en router och professionell hjälp att koppla in den måste göra.<br /><br />”Torped-Olga måste ju vara en demon som de kallat upp från underjorden då.” säger Erik och återupptar ämnet.<br /><br />”Ja, de har ingen kontroll över henne inne i hennes domäner, här.” säger Bensin-Micke med en pumpande gest med ett perfinger mot golvet i rummet. De fortsätter att göra jämförelser, vem som är vem, vem som ska föda anti-krist, eller om han bara kommer att klösa sig ur Fisk-Peders vänstra ögonglob och så vidare. Jag lyssnar bara med ett halvt öra och ägnar mig åt att svara på mail mest. In med ett par standardsvar och jag är uppe i över femtio, halva dagens minimum. Eftersom det är ett tag kvar till lunch kan jag ta det lugnt och slösurfa ett tag. Jag är igenom ganska precis hälften av buzz-länkarna för dagen när Andersson kommer tillbaka, synbart irriterad.<br /><br />”Vad har hänt nu då?” säger jag med förskräckelse i rösten.<br /><br />”Olga är igång igen.” säger han först, som om det hade varit hela förklaringen. När vi alla tre ser oförstående på honom skakar han på huvudet och fortsätter. ”Efter fadäsen med spammen tycker sig Olga måsta bevisa för resten av ledningen att hon är lojal mot kontrakten och uppdragsgivarna.”<br /><br />”Men hon skyllde ju allt på mig.” säger jag förvånat och känner hur det hettar till lite när adrenalinet börjar strömma till.<br /><br />”Har du inte märkt att du inte fått något riktigt straff för det?” säger Andersson menande.<br /><br />”Eh, jo, när du nämner det…” svarar jag tveksamt.<br /><br />”De skyller förstås på ’missföstånd’ hos en medarbetare när Herbert på TeleNet24 ringer, men en eller två tycker i hemlighet att det nog var ganska bra, men kan inte säga det offentligt. Du har fått dig en uppsträckning av Olga och det är bra med det, de låter ’nåd gå före rätt’ i det här fallet.” Andersson rullar med ögonen och föraktet i tonfallet avslöjar vad han känner inför att ledningen använder ett sådant rättsfeodalt uttryck. ”Ingen rök utan eld, tänker de, så om de skall ge sig på dig kommer lite att stänka på Olga, och oavsett hur feö hon gjort så har ju ledningen ALDRIG fel i något, så de sluter leden och låter allt bara bero.”<br /><br />”Så jag klarar mig undan för att ledningen inte vill erkänna att Olga kan ha gjort något som helst fel, eftersom hon sitter i ledningen?”<br /><br />”Precis.” svarar Andersson.<br /><br />”Synd, det kunde nästan ha varit värt det.” säger jag med ett flin.<br /><br />”Säg inte så, Mats.” säger Andersson olyckligt. ”Du vet att de skulle göra livet omöjligt för dig, medan hons bara skulle vara ute i kylan ett tag igen och sedan studsa tillbaka som en djävla gummiboll igen.”<br /><br />”Det skulle nog ändå kunna vara värt det.” säger jag och rycker på axlarna.<br /><br />”Nåja, i alla fall…” fortsätter Andersson snabbt. Det verkar som om han är lite ivrig att få mig de tankarna. ”Jag berättade om standardsvaren du gjort när jag försvarade dig, då slog hon till. Hon har minsann skickat ut ett mail för tre eller fyra månader sedan om att TeleNet24 vill godkänna allt sådant innan vi sätter igång med det… Djävla ormgrop den där korridoren. Slemmiga kallblodsdjur.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3620539756770963128?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-37255569810714581952007-12-06T22:17:00.000Z2007-12-07T18:51:40.883Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /></div><br />”Ballongmannen?” säger jag förvånat. ”Varför det?”<br /><br />”Han har varit ute i kylan ett tag. Var lite för ärlig uppåt.” säger Andersson. ”Djävla epedemi, indeed.” fortsätter han.<br /><br />”För ärlig uppåt?” undrar Erik.<br /><br />”Ja, sa ifrån när Olga ljög som värst, svor och sa att så här kan man inte ha det när det var som värst under InStröm-övertagningen. Han har i princip varit sekreterare den senaste tiden, suttit på möten och antecknat, som straff.”<br /><br />”De har väl sagt att ’en negativ attityd kan inte premieras’, så då ska man straffa den som inte är glad och inte går på lögnerna.” säger jag och skakar på huvudet.<br /><br />”Ja, du är inte så långt ifrån sanningen.” svarar Andersson med ännu en avgrundsdjup suck.<br /><br />”Han var ändå rätt vettig.” säger Erik från bakom sin skärm. ”Han försökte i alla fall.”<br /><br />”Ja, men han misslyckades. Är det dagis eller, alla får pris för att vara med?” säger jag med en föraktfull grimas och hatar genast mig själv för den kommentaren. Jag håller fan på att bli som de kallhjärtade idioterna i ledningen. Ångestens glasskopa av svart is gräver till i inälvorna.<br /><br />”Seriöst Mats.” snäser Erik av mig. Det gör mig inte gladare att jag förtjänade det.<br /><br />”Du har rätt. Vi borde köpa en flaska vin eller något till honom.” säger jag ångerfullt. ”För att visa att i alla fall någon uppskattade honom.”<br /><br />”Du som nyss var så hatisk.” säger Erik aningen förvånat.<br /><br />”Man blir fan hatisk här. Jag vill inte vara det. Bitchslappa mig om jag är det.”<br /><br />”Så gärna!” säger han med ett brett flin och putsar naglarna på sin välstrukna mörkblå skjorta och blåser sedan på dem. ”Massor av bitchslapping coming right up, Sir!”<br /><br />”Är inte det där rösten från en av karaktärerna i ’Zulu’, den där filmen…” säger Andersson tveksamt. ”Den var på tv häromdagen…”<br /><br />”Indeed, Sir!” vrålar Erik och ställer sig i givakt. ”Colour Sergeant Bourne awaiting orders, Sir!”<br /><br />”Men håll käft och spring och köp vin, för fanken.” säger Andersson och skakar på huvudet, men kan inte riktigt dölja leendet som leker i ena mungipan, det första jag sett i hans ansikte sedan Peter marscherade ut.<br /><br />”Very well, Sir!” säger Erik och gör en snygg honnör och följer sedan efter mig när jag går ut.<br /><br />”Snygg imitation!” säger jag beundrande. ”Fattas bara marsvinen på kinderna!”<br /><br />”Jag har alltid haft lätt för imitationer…” säger Erik och stryker sin välrakade haka. ”Men skäggväxten är det sämre med, lite fjun som jag behöver raka var tredje vecka eller så.”<br /><br />Vi småpratar lite när vi går till systembolaget som är bara runt knuten. Expediten kollar lite konstigt på oss när vi meddelar att vi vill ha en flaska rött vin som får en att glömma allt. Hon översätter det dock professionellt till något med en kraftig smak och rökig strävhet.<br /><br />”Lär fokusera sinnena på smaken i alla fall. Ska det verkligen glömmas är nog whisky bättre.” skämtar hon med ett leende mot Erik. Det är en flaska schysst rödtjut för lite över en hundring, med en snygg etikett som vi beslutat oss för med expeditens hjälp. Erik får visa leg, men jag behöver inte. Påsarna under ögonen gör nog sitt till för att få mig att se ut lika gammal som jag är.<br /><br />”Det finns ju bättre sätt att glömma ett tråkigt jobb…” säger expediten, slänger med sitt blonda hår och blinkar åt Erik när vi betalar, efter att vi berättat att det är till en kollega som slutar på vårt jobb, en välkommen till friheten-present. Vafan, flörtar stycket med honom? Hon ser inte ut att vara så gammal, kanske tjugotvå, med höga kindben, väl tilltagen byst och tätt blont hår i en tjock fläta på ryggen. Vi tackar och skyndar oss ut. Det gäller att ingen i ledningen får reda på vår utflykt på arbetstid<br /><br />Det dröjer inte länge innan klockan närmar sig fem och vi står i samlad trupp, eller ja, trupp och trupp, Andersson, Erik, jag och tjocka Fia från receptionen som fått nys om vad som är på gång och vill vara med, vid mynningen till chefskorridoren. Ballongmannen måste passera oss för att komma ut från bygget, och snart dyker han upp, med sin enorma yllegrå rock fladdrande runt benen. Han håller en fart jag sällan sett honom ha och rockskörten fladdrar kring benen och den stora magen guppar upp och ner när han med sänkt huvud och målmedveten blick siktar mot den fula gråmålade dörren för första gången. Jag, som är störts av oss fyra, nätt och jämnt större än Andersson och Fia, men ändå, kliver ut mitt i vägen framför honom och håller på att bli omkullsprungen. Han har knappt sett oss och siktar förbi med rätt så bra rörelseenergi med sin vikt och den fart han har. Jag är tvungen att sätta upp den hand som inte håller i vinflaskan i brösthöjd för att hejda honom, men han går rakt in i den och tvingar mig tillbaka två steg innan det blir stopp på alltihop.<br /><br />”Ojoj, bråttom?” säger jag på skämt.<br /><br />”Ja, det är dags att lämna bygget.” svarar Ballongmannen och ser ut som om han tycker att jag är en onödig distraktion från ett mycket angeläget mål – att passera ut genom den där grå dörren för sista gången.<br /><br />”Eh, ja, vi har i alla fall skramlat lite.” säger jag och räcker fram vinflaskan. Ballongmannen stirrar lite klentroget på den samtidigt som han står och stampar otåligt, nästan som om han var en kissnödig femåring, innan han tycks fatta vad det handlar om och tar vinflaskan i en köttig näve.<br /><br />”Tack grabbar!” säger han, med betydligt mer värme i rösten.<br /><br />”Vi är i alla fall några som uppskattat dig.” säger Fia och ler mot honom. Andersson och Erik nickar instämmande.<br /><br />”Vi ska inte säga att vi kommer sakna dig, det är en välkommen-till-friheten-present som ska visa att vi är glada för din skull.” säger jag ärligt. Andersson skruvar lite på sig över den kommentaren och sneglar över Ballongmannens axel mot chefskorridoren, men inga andra chefer syns till. Nåja, de brukar ju gå hem innan fem, så det är väl minimal risk.<br /><br />”Tack.” säger Ballongmannen igen och vinkar med flaskan. ”Jag ska använda den här som en del av en rejäl bläcka ikväll…” han tvekar en sekund innan han fortsätter. ”Ni är schyssta, lyd mitt råd och ta er ifrån det här djävla helveteshålet så fort ni bara kan. Jag har gått upp tjugofem kilo här. Nej, nu ska jag härifrån. Ha ett bra liv!” säger han, nickar mot oss och sätter sedan fart mot dörren, enkelt plogandes oss alla åt sidan.<br /><br />”Tack!” säger han igen med en sista vink med vinflaskan när han föravinner ut genom dörren.<br /><br />”Jaha, det var det, det.” säger Erik klappar av sina händer upp och ner, som om han hade smuts på dem.<br /><br />”Ja, dags att gå hem.” säger Fia. ”Har du hört något från Peter, förresten?” säger hon med adressen till mig.<br /><br />”Andersson ringde honom tidigare idag, han var bakis och på väg upp mot Haparanda, tror jag.”<br /><br />”Jaså, han har inte hört av sig till mig…” säger hon och ser plötsligt väldigt bräcklig ut.<br /><br />”Peter tycker inte om telefoner, han hör bara av sig då han anser det absolut nödvändigt…” försöker jag trösta, men inser att jag förmodligen bara gör saken värre, så jag tar på mig min jacka och gubbkeps som hänger på en av hängarna vid receptionen och går hem istället, efter ett försynt hej då till Fia, Erik och Andersson.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3725556981071458195?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-29769547966011664542007-12-05T18:43:00.000Z2007-12-06T22:20:05.520Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Andersson dyker upp och från sina försök att få Fisk-Peder att anställa i alla fall till viss del skärpta människor och undrar vad som hänt. En kort redogörelse och han skakar på huvudet med en sorgsen suck.<br /><br />”Inget rännande för att försöka rädda situationen?” säger jag med ett aningen ironiskt leende.<br /><br />”Nej.” svarar Andersson och skakar på huvudet. ”När han väl skrivit det där papperet är det redan kört. Och jag kan inte klandra honom. Vi vill väl alla härifrån.<br /><br />”Kommer du kunna sova nu?” säger jag, fortfarande ironiskt, men också med en viss oro. Peter har sagt upp sig, tänker Andersson inte göra något åt det?<br /><br />”Jag ska ringa Peter och försöka övertala honom, förstås. Men du känner honom bättre än jag och jag tror det är ett dödfött företag.”<br /><br />Andersson har rätt, förstås. Peter är inte den som ändrar sig, särskilt inte efter en sådan spektakulär sorti. Det hugger till inom mig av ångest. En epok är förbi, den enda jag verkligen kunde tala om vad jag känner, som faktiskt förstod, även om han mådde alldeles för dåligt för att verkligen bry sig. Jag känner mig fjortisemo, men det är sant, släkt, vänner, människor utanför branschen, de förstår inte hur det känns och avfärdar ens starkaste och mest uppslukande känslor med en handviftning. Djävla svin.<br /><br />”Eller hur?” kallar Anderssons röst mig tillbaka från min narcissistiska och patetiska självömkanvältrande egotripp.<br /><br />”Jo, du har rätt.” säger jag med en djup suck som nästan kan rivalisera Anderssons vanliga. ”Han är en människa som menar vad han säger och säger vad han menar.”<br /><br />”Ja, det är ett intryck jag fått…” säger Andersson och skakar på huvudet. Konversationen ebbar i mångt och mycket ut efter det. Andersson ringer till Peter, men kommer bara till mobilsvaret som osammanhängande blandar skratt och vrål om frihet, vilka tycks aningen alkoholpåverkade i mina öron, då Andersson med en grimas tar telefonen från örat för att rädda det han har kvar av hörseln och det burkiga gapandet från mobiltelefonen sprider sig i backofficesalen. Dagen slutar i ett tyst antiklimax efter att börjat i en explosiv fanfar och jag går hem till en brist på liv som ekar tommare i mitt inre än på längre. Peter är inte online på MSN och svarar inte när jag drar iväg ett SMS heller. Så jag sitter och slösurfar för länge och dricker ohemula mängder lightläsk för att hålla seriösa tankar borta innan jag går och lägger mig.<br /><br />Dagen efter sägs det inte mycket. Jag, Erik och Andersson sitter mest tyst, surt och missmodigt och svarar på mail. Vi får förstås koppla in oss en timme innan lunch och försöka beta av kön och det dyker upp en massa nya människor i dörren och ställer frågor. Trots Anderssons ansträngningar tycks det tillkommit idel ädel idioti, i alla fall om man ska döma efter frågorna. Vad en news-server är bör fanskapen faktiskt veta! Jag inser med en grimas att det är social trötthet, tredje stressymptomet som talar, biter ihop, gnisslar tänder och förklarar så gott jag kan för trendluder, trucker-kepsar, bärare av tjocka nördglasögon och en kille som fanimig är bredare än han är lång, tydligen tävlar i tyngdlyftning och redan fått smeknamnet Biff Stroganoff.<br /><br />Andersson ringer Peter igen och pratar kort med honom.<br /><br />”Jag ska ringa igen senare, tyckte han.” säger Andersson med ett blekt leende. ”Han hade både betongkeps och skallebank deluxe och satt på tåget norröver.”<br /><br />”Ja, det lär så på svararen…” säger jag och skakar på huvudet, med ett likadant blekt leende inskruvat i mungiporna.<br /><br />Erik, som lyssnat lite förstrött rycker till.<br /><br />”Kolla mailen! Det är en djävla epedemi!” utropar han.<br /><br />”Va?” säger Andersson.<br /><br />”Ballongmannen har ’gått vidare till nya utmaningar’ och jobbar sista dagen idag!”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2976954796601166454?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-75170024851266276782007-11-29T23:13:00.001Z2007-12-05T18:44:47.851Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Det har börjat dyka upp mer folk för att kontra den enorma mängden samtal som InStrömkunderna står för. Det börjar skämtas i hörnen om att Contactcentret skrapat botten i stans tunna av artonåriga idioter med i alla fall förmågan att skilja en mus från en tung tysk stridsvagn anno nittonhundrafyrtiotre. Jag får ta emot en strid ström av nervösa ungdomar med flackande blick med frågor om det verkligen får vara så här, eller så där? För det mesta kan jag bara skaka på huvudet och informera om att timanställda inte har några som helst rättigheter och att, även om jag inte använder just de orden, facket skiter fullständigt i det. Jag har precis berättat för Trendluder Tre att jo, företaget har rätt att ta bort hans timmar som redan är schemalagda om de vill ha bort honom och sett honom svärandes försvinna från backofficesalen, högt och tydligt klagande att facket är värdelöst, det kan ju inte hjälpa till med det minsta, och att han minsann ska gå ur, när Torped-Olga kommer instormande med Sune på halvt ovilligt släp.<br /><br />”Håller ni på och loggar spammail?” säger Sune och låter en kisande blick svepa över salen.<br /><br />”Eh, ja?” svarar jag eftersom Andersson är borta med Fisk-Peder och utvärderar potentiella nyanställda. Någon måste ju se till så att de i alla fall kan skilja en dator från en TV.<br /><br />”Det kan ni ju inte göra!” ylar Torped-Olga och jag blinkar till av förvåning.<br /><br />”Det var du som sa att vi skulle logga alla mail vi hanterade…” säger jag tveksamt och känner hur jag vill krypa ur skinnet.<br /><br />”Alla riktiga mail, ja!” svarar Torped-Olga ilsket och får mitt adrenalin att rusa, fly eller kämpa!<br /><br />”Du sa ju specifikt att vi skulle logga dem, eftersom vi hanterat dem när jag frågade om spammen!” säger jag tillbaka, aningen skarpare än jag tänkt mig, men det är ännu svårare att vara neutral och sansad ansikte mot ansikte.<br /><br />”Det har jag aldrig sagt!” ylar Olga förorättat. Djävla papperspåse. Mycket luft, lite innehåll, tänker jag för mig själv. ”Antingen ljuger du oss rakt upp i ansiktet eller så har du grovt, på gränsen till efterblivet missuppfattat dina instruktioner!” säger hon högt och viftar med ett pekfinger i mitt ansikte.<br /><br />”Djävla skrikande.” hörs det från Peter. ”Så djävla farligt är det väl ändå inte, vi slutar med det.” säger han och rycker på axlarna. Det är väl ett försök att desarmera situationen, men Torped-Olga är ute efter någon att skylla sin egen inkompetens på, och då ska man inte sticka upp. Sune ser mest och ser besvärad och olycklig ut. Han har väl blivit medryckt som vittne.<br /><br />”Du ska inte lägga dig i det här!” säger Torped-Olga ilsket, argare igen. Hon tystnar i ren chock när Peters svar blir ett väl spänt och utsträckt långfinger. Det dröjer ett par andetag innan hon återfår fattningen.<br /><br />”Med den attityden har du ingen framtid på det här företaget!” fräser Olga. Peter ler bara mjukt, reser sig, sticker ett hopvikt papper i hennes hand, ett papper hon tar i ren förvåning.<br /><br />”Jag tänker mig inte någon framtid här heller.” säger han och skakar hand med en Sune som inte tycks förstå någonting, tar sin jacka och tar på sig den. ”Ja, tack för den här tiden.” säger han med ett riktigt brett leende. ”Jag ser fram mot ett anställningsbetyg postat till min hemadress och slutlönen. Jag hör av mig!” säger han slutligen, med det sista riktat mot mig och Erik som bara sitter gapande och stirrar på honom. Vad i helvete händer?<br /><br />Så är han borta.<br /><br />”Så kan han inte göra!!” säger Torped-Olga ännu mer ilsken när hon faktiskt vikt upp papperet och fattat vad som står på det. ”Jag måste prata med Peder!” får hon ur sig efter att ha stått ilsk och villrådig en stund, och stilettklackarna klapprar mot golvet när hon med gungande hängbyst springer iväg mot chefskorridoren. Sune står villrådig kvar en kort stund, kliar sig sedan ni nacken och nickar mot oss.<br /><br />”Fortsätt jobba ni. Vi tar tag i det här…” säger han och försvinner iväg som en hund med svansen mellan benen.<br /><br />”Vad hände just?” säger jag förvirrat.<br /><br />”Vafan!” säger Erik olyckligt. ”Han kommer inte tillbaka. FAAAN! Vad ska Torped-Olga-helvetet hålla på så för?” han skakar på huvudet och viftar med en knuten näve åt chefskorridorens generella håll. ”Varför kan du inte fixa sådant Mats, varför kan inte facket göra något åt stendumma puckade hallonhjärnor till chefer?”<br /><br />”Det är inte fackets roll.” säger jag lågt där jag har sjunkit ner i stolen. Ångesten härjar i mitt inre. Peter är borta.<br /><br />”Inte?” säger Erik misslynt.<br /><br />”Nej.”<br /><br />”Vad ÄR fackets djävla roll då?” undrar han irriterat och jag kan höra de underliggande åsikten att facket måste vara rätt värdlöst.<br /><br />”Minns du diskussionen om bra och dåliga företag vi hade?” säger jag trött.<br /><br />”Ja, du sa att alla företag vill våldta ens arsel, skillnaden mellan de bra och dåliga var dans, middag och så.” svarar Erik aningen tveksamt efter att ha tänkt efter en stund.<br /><br />”Ja, precis. Fackets roll är inte att se till att företaget inte våldtar din sjärt, fackets roll är att se till att företaget använder kondom och glidmedel.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/12/kapitel-19-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-7517002485126627678?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com12tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-5296824727039191862007-11-28T23:55:00.001Z2007-11-29T23:15:30.133Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag åker hem och fixar lite mat innan jag beger mig till Contactcentret igen. Det är skönt att kunna komma hem på lunchen. Jag skulle kunna lära mig att leva med sådana arbetsförhållanden. Efter en rejäl måltid bestående av spaghetti och snabbtinad köttfärssås jag hittat längst inne i frysen är det dags att ta sig tillbaka till jobbet. Jag tar bussen eftersom min biljett fortfarande gäller.<br /><br />När jag senare mascherar in i backofficesalen är den tom. Vad nu då? Jag slår mig ner och loggar in på datorn. Medan den står och tuggar mina inställningar dyker Bensin-Micke upp med trucker-kepsen på sniskan som vanligt. Han står där i dörröppningen och låter käkarna mala runt ett tuggummi ett tag medan jag försöker ignorera honom.<br /><br />”Uhm…” säger han till slut och jag tittar upp från skärmen.<br /><br />”Ville du något?” säger jag efter att ha stirrat på honom en kort stund. Om de har frågor brukar de få ur sig dem rätt kvickt.<br /><br />”Jo… Jag hörde att du typ är fackpampen på bygget nu.” säger han och ler lite osäkert, alltmedan käkarna fortsätter att mala. Vafanken, är han RÄDD för mig, eller vad är det frågan om?<br /><br />”Jo, jag blev vald till ordförande lite hipp som happ, så skyldig som anklagad är jag rädd.” säger jag och försöker le avväpnande.<br /><br />”Vad bra!” säger han, synbart lättad. ”Vi timmisar har lite problem med schemat.”<br /><br />”Jaså? Vad för problem?”<br /><br />”Ja, de schemalägger oss sex timmar i sträck utan lunch, tretton till nitton.”<br /><br />”Va?” säger jag klentroget.<br /><br />”Kolla på schemat på intranätet om du inte tror mig. De skickade ut mail om det igår.” när han nämner det minns jag att jag skummade över något i den dagliga mailskörden på omkring sjuttio meddelanden om det.<br /><br />”Jag ska kolla vad kollektivavtalet säger, men jag tror inte man får göra så.” säger jag tveksamt. ”Jag kollar och hör av mig.” säger jag med ett blekt leende och viftar med min utskrift av avtalet.<br /><br />”Fan vad bra!” säger han entusiastiskt. ”Hur bra som helst att det finns någon som gör något åt sådant här!” fortsätter han, nickar och försvinner iväg till sin telefon igen. Strax bakom honom kommer Erik, Peter och Andersson med jackor på.<br /><br />”Tjena.” säger jag. ”Var har ni varit?”<br /><br />”Vi tog en antipaltkomapromenad efter lunchen.” svarar Andersson. ”Och så tog vi en mjukglass nere i parken, de har öppnat kiosken för sommarsäsongen nu.”<br /><br />”Andersson använde sina chefsuperkrafter till att kompensera oss för helgjobbet förut genom att ge oss en extra timmes lunch. Det sa bara ecketi-puing, schwing och bam!” säger Erik och vevar runt på lemmar i en livlig illustration av vad han nyss beskrivit.<br /><br />”Hur var fackutbildningen?” säger Peter när han slår sig ned.<br /><br />”Rätt så bra, en bra föreläsning och lite utbildning hur saker och ting funkar…” säger jag med näsan i mitt kompendium. Det är rätt bra organiserat, det här kollektivavtalet och snart hittar jag det jag söker. Jodå, om ett arbetspass är fem timmar eller längre ska det beredas möjlighet till rast, inte paus. Rast innebär minst en halvtimme ledigt under vilket man kan lämna företagets lokaler. Det ser ju solklart ut.<br /><br />”Jag måste prata med samtalsövervakningen om schemat.” säger jag aningen pressat. Jag ser inte fram emot det här.<br /><br />”Okej, lycka till!” säger Andersson och ger mig en uppmuntrande vink när jag med kompendiet i handen kliver iväg bort mot glasburen. Jag vet att rykten går fortare än radiosignaler på det här bygget, men jag tycker ändå att det är ovanligt många som stirrar på mig när jag med spelat självförtroende kliver fram till samtalsövervakningen och knackar på den öppna dörrens sida för att påkalla uppmärksamhet. Naturligtvis ignorerar de mig i en halvminut innan Lill-Mussolini till slut erkänner min närvaro med en blick.<br /><br />”Ja?” säger han med viss irritation i rösten.<br /><br />”Det gäller schemat.” säger jag och viftar lite halvlamt med mitt kompendium.<br /><br />”Jaha, behöver du byta ett pass?” säger han klentroget.<br /><br />”Nej, det gäller timmisarnas nya pass.”<br /><br />”Det har knappast du med att göra.” snäser han av mig och vänder sig mot sin skärm igen för att markera att samtalet är över och jag kan känna hur mitt konflikträdda kräk till jag vill vända om och gå, fly så fort som möjligt, men jag ska fanimig inte göra det. Bensin-Micke och de andra timmisarna litar på mig.<br /><br />”Jo, jag är fackombud nu, och då har jag med det att göra.” envisas jag och känner hur farligt nära rösten är att inte bära.<br /><br />”Fackpack eller inte fackpack, det är jag som sätter schemat.” säger Lill-Mussolini, fortfarande med blicken fäst på sin skärm.<br /><br />”Ja, du sätter schemat.” ’arbetsgivaren leder och fördelar arbetet’ tänker jag innan jag fortsätter. ”Men schemat måste följa kollektivavtalet och det säger att man inte får ha mer än fem timmars pass utan rast…”<br /><br />”Det där får du ta med Peder, det är inte min sak..” säger han avfärdande och viftar nedlåtande med en handlov åt mitt håll. När jag inte gör en min av att faktiskt gå vänder han sig till mig och fräser. ”Vi har jobb att göra här!”<br /><br />Jag inser att jag inte kommer att komma längre här och går istället till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder. Han säger sig naturligtvis inte känna till just den regeln i kollektivavtalet och vill ha min kopia att bläddra i. Ett tag försöker han med att vi måste vara flexibla för hela företagets bästa, men jag står på mig trots att adrenalinet rusar när han menar att det minsann gick mycket bättre att samarbeta med min företrädare och att det är synd att jag ska vara så ’omöjlig’. När han inser att han inte kan köra över mig som han vill lovar han att prata med Lill-Mussolini och se till att något ordnas, för Contactcentret är ju ett företag där kollektivavtalet följs av arbetsgivarsidan. Jag nickar, tackar och går därifrån med darrande ben och en t-shirt som klibbar mot ryggen av kallsvett. Fy fan vad konflikträdd jag är. Det här kan aldrig hålla i längden, tänker jag olyckligt och undrar om mycket Fisk-Peder såg hur djävla rädd jag var, om jag stammade mycket eller om rösten skar sig. Fan också.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-19-slutet.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-529682472703919186?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-50493206277888102262007-11-28T00:38:00.000Z2007-11-28T23:56:49.976Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Efter det är det fika och folkets hus kökspersonal, vilka verkar bestå av en lång, mager och nervös artonåring och den dominerande tjock sextioåring, rullar in kaffetermosar och ostfrallor på ett stålbord med gnisslande hjul. De andra småpratar medan de smuttar på kaffe och tuggar i sig fralla. Jag står mest i utkanten, snor åt mig en extra fralla och lyssnar. En tjej är skyddsombud på en av de större mataffärerna i stan, någon annan jobbar inom äldrevården. Jag lyssnar egentligen inte på vad de säger, istället mal tankarna på de fyra stressymptomen medan jag smular torra frallytbitar ner på min t-shirt. Generat borstar jag bort dem och mular sedan in det sista av frallan i mitt gap när Fack-Lisa kallar alla tillbaka till sina sittplatser.<br /><br />När vi efter en del mummel, skrapande med stolar och halvviskade konversationer väl satt oss och tystnat så börjar hon tala. Hon går igenom kollektivavtalets bestämmelser, hur det funkar med lagar, kollektivavtal och lokala avtal. Att lagarna och kollektivavtalen bara är minsta gemensamma nämnare och att det vi framförhandlar lokalt gäller först och främst. Det är en hyfsad föreläsning som ger massor av bra information. Jag märker hur lite jag vet. Hon avslutar med att dela ut informationsfoldrar, kollektivavtalet, kontaktinformation och en folder med tips om hur man förhandlar lokalt. Samt en massa bjäfs som pennor, knappar, nyckelringar och liknande med fackets logga på. Hm, det påminner mig om jobbmässor under min studietid – ju mer bjäfs desto mindre faktiskt innehåll var det i företagets monter och desto mindre jobb hade de att faktiskt att erbjuda.<br /><br />”Frågor?” säger till slut Fack-Lisa och nickar, uppenbarligen ganska nöjd med sig själv och sin föreläsning. En av de unga tjejerna räcker upp en hand och får en nick och ett ”Ja?” som svar.<br /><br />”Jo, jag undrar…” säger hon och blicken flackar lite fram och tillbaka, hon känner sig antagligen uttittad. ”…jo, om timanställda.”<br /><br />”Behovsanställda menar du?” svarar Fack-Lisa snabbt.<br /><br />”Ja, vi har några sådana, och de får ingen sjukersättning, ingen semester och kan sparkas när som helst…”<br /><br />”Behovsanställda har ju inte riktigt samma rättigheter som heltidsanställda…” börjar Fack-Lisa förklara, men avbryts av tjejen som tydligen tagit lite mod till sig.<br /><br />”Ja, men de jobbar ju heltid. Borde de inte anställas som de andra då?”<br /><br />”Eh, ja… I princip så borde man det ja. Men eftersom de är en så försvinnande liten minoritet har vi inte prioriterat att ta den striden…” svarar Fack-Lisa undvikande.<br /><br />”De är inte någon försvinnande liten minoritet hos oss.” replikerar tjejen.<br /><br />”Ja, vi håller på att diskutera hur vi ska förhålla oss till sådant centralt, så om ni ger er lite till tåls så… Fler frågor?” Det är uppenbart att hon är aningen besvärad av frågan och vill byta ämne.<br /><br />”Hos oss är mer än hälften timanställda.” säger jag rakt ut och känner hur blickarna vänds mot mig. ”Fast det var inte det jag skulle fråga, jag undrar bara lite mer kring vad vi har för påtryckningsmedel.”<br /><br />”Påtryckningsmedel? Hur menar du nu?” säger Fack-Lisa och vänder sig mot mig.<br /><br />”Ja, alltså, vi ska ju förhandla och skit…” säfger jag och inser att ordvalet är aningen olyckligt. ”Men om arbetsgivarsidan inte vill göra några eftergifter, vad kan jag då hota med?”<br /><br />”Vi ska inte hota i förhandlingar, vi ska sträva efter att komma överrens.” svarar hon och ser ut att vara aningen sliten i sina känslor dels glad över att slippa den tidigare frågan, dels irritation över denna nya fråga och att diskussionen inte riktigt går som hon vill.<br /><br />”Jag menar inte att hota, bara vad man har för möjligheter om förhandlingarna kör fast.” envisas jag.<br /><br />”Man ska gå in i förhandlingarna med avsikten att avsluta dem där och inte leta skäl att gå i strid.” svarar hon och jag känner att jag blir lite irriterad över bristen på svar. Så arg blir jag att jag faktiskt glömmer hela stressgrejen tillfälltigtvis.<br /><br />”Ja, men jag är ensam styrelseledamot och kommer få sitta med två eller fler ur ledningen, om jag ska våga stå på mig behöver jag veta vad jag har i ryggen.” fortsätter jag att envisas.<br /><br />”Det finns lite information i foldrarna om ett skyddsombuds rättigheter och om kallande till centrala förhandlingar… Men det tycker jag man ska ta om situationen uppstår, vi ska förhandla, samverka och komma överrens i första hand.” säger hon och där ger jag upp, stänger käften och beslutar mig för att ta reda på så mycket jag kan själv istället. När hon ser att jag knipt igen ler hon och ser ut över den lilla skaran i lokalen och slår ihop händerna. ”Fler frågor?”<br /><br />”Ja, det här med att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, hur funkar det?” frågar någon. Jag lyssnar inte så mycket på svaret, som innehåller något om Saltsjöbaden 1938 , överenskommelser och att arbetsgivaren har rätt att utse chefer och tilldela arbetsuppgifter, men att facket har rätt att kommentera båda delarna. Efter det är tiden lokalen är hyrd tydligen slut och vi körs utan prut på porten.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-6.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5049320627788810226?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-34627013017789077362007-11-24T22:09:00.000Z2007-11-25T19:51:59.082Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="http://1.bp.blogspot.com/_urWi8fNboQY/R0ihV6tHodI/AAAAAAAAABw/NOvkcfRq0OI/s1600-h/mats.jpg"><img style="cursor: pointer;" src="http://1.bp.blogspot.com/_urWi8fNboQY/R0ihV6tHodI/AAAAAAAAABw/NOvkcfRq0OI/s400/mats.jpg" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5136532772923875794" border="0" /></a><br /></div>Mats Olsson, callcenterhora, deprimerat och resignerat ärkesvin, institutionaliserad contactcenterargent. Eller som han själv skulle säga, "Vad spelar det för roll? Det är bara ord, de förändrar ingen verklighet."<br /><br />Mats har utbildning och är ganska allmänbildad. Han är en tvättäkta nörd och egentligen en kille med gott hjärta, stor humor och en arbetsmoral som är alldeles för stark för hans eget bästa. Mats vill väl, han vill hjälpa kunderna, han vill lösa problemen, fixa det som är fel och organisera, ordna, rätta till. Att han inte får det är en av de största källorna till hans frustration.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3462701301778907736?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-2893158995873290012007-11-22T22:50:00.001Z2007-11-28T00:40:45.682Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag är uppe rätt tidigt nästa dag. Utbildningen lockar, något nytt och spännande utan en massa idioter och deras dumpuckade frågor. Efter en stadig frukost bestående av spaghetti, broccoli, ost och currystekta kycklingbitar med mycket olivolja tar jag en av mina vanliga sessioner på dass, duschar och klär på mig. Grå chinoos, en svart tröja och en något nummer för stor grön skjorta som jag har öppen. Det blir riktigt bra, tycker jag. Jag ser seriöst ut, men inte politiker-slipsnisse-aktig ut. På med jacka och gubbkeps och ut till bussen.<br /><br />Snart släpper bussen med ett pysande av mig vid folkets hus. Jaha, var stod det i mailet att det var nu, sal 221, har jag för mig? Jag börjar oroa mig lite för min totala brist på lokalsinne och konferensanläggningens labyrintliknande inre innan jag får syn på ett utskrivet A4 med texten ’Facklig grundkurs’ och en stor pil som pekar in i en korridor. Med hjälp av fler sådana lappar har jag snart hittat till en sal fylld av bord, stolar och en stor mängd småprylar med fackets logga på. Block, pennor, pins, foldrar och så vidare in absurdum. På whiteboarden mitt i rummet hälsas vi välkomna till en facklig grundkurs.<br /><br />En liten klunga av folk står i ett hörn och pratar om något. Två medelålders kvinnor och tre unga.unga tjejer.<br /><br />”Hej!” säger den ena tanten hurtfriskt så det skär i min trötta skalle när hon får syn på mig. Hon är lite halvfläskig, men låter inte det hindra henne att ha en tweedkjol med slits, en färgrann sidenblus med en fack-knapp fäst i hängpattehöjd. Hon har mörkt hår som är nästan helt järngrått, uppsatt i en knut i nacken och en del rynkor kring mun och ögon, men leendet verkar äkta och välkomnande, tycker jag när hon sträcker fram en hand.<br /><br />”Elisabeth Johansson från facket, det är jag som kallat till grundkursen.” säger hon artigt. ”Är det du som är Mats Olsson från Contactcentret?”<br /><br />”Ja, precis.” säger jag och fattar hennes utsträckta hand och skakar den.<br /><br />”Kul att du kunde komma. Det har ju varit lite dåligt med engagemanget hos er tyvärr.” säger hon och guidar in mig i klungan av småpratande människor.<br /><br />”Jo, tell me about it!” säger jag med ett fåraktigt flin. Efter en stund visar det sig att alla tjejerna är nyblivna skyddsombud, eller ’arbetsmiljöombud’ som Elisabeth vill ha det, ’eftersom vi lever i en modern tid nu’ och så vidare. Jag får inte riktigt samma genuina känsla av henne nu som innan. Nåja, den andra medelålders kvinnan är en före detta företagssköterska vid namn Anna, numera föreläsare, i en dräkt som påminner skrämmande mycket om konsultskans eftersom den som hennes ser proper, enkel och ödmjuk ut, på ett dyrt sätt. Hon hälsar hjärtligt och undrar om jag också ska vara arbetsmiljöombud.<br /><br />”Eh, ja, jag är den enda i styrelsen, så jag får nog göra det också, antar jag.” säger jag med en axelryckning. Får man ens det? Jag har ingen aning. Jag inser att jag behöver den här grundkursen.<br /><br />Snart börjar det dyka upp mer folk. Mest ungdomar med förvirrat utseende och blickar som osäkert jagar fram och tillbaka, men också en och annan gamling och två eller tre invandrare.<br /><br />Elisabeth hälsar välkommen och presenterar schemat. Halvdagen börjar med en föreläsning av Anna om vikten av att kunna symptomen på stress och varningssignalerna innan man går in i väggen, sedan blir det fika. Efter det ska Elisabeth gå igenom grunderna i kollektivavtalet, fackligt arbete, medbestämmandelagen och svara på frågor. Jag har nu mentalt bytt namn på henne till Fack-Lisa. Efter det ändrar Anna scenen framför alla borden och börjar en av de absolut bästa föreläsningarna jag någonsin hört. Med humor, exempel som banktjänstemannen och småbarnsföräldern som fick så bråttom till jobbet och det viktiga mötet, det var ju mitt i karriären och körde så fort, det var bråttom och kom fram en kvart för tidigt och satt i bankens parkeringsgarage och undrade hur han hade kunnat komma så tidigt, tills han hör ’Pappa, det här är väl inte dagis!’ från baksätet. Publiken vrider sig i skratt, men det allvarliga budskapet går ändå fram. De fyra varningstecknen på stress är först den fysiska tröttheten. När man var fem år slog man upp ögonen och var totalpigg direkt, till föräldrarnas illa dolda missnöje, nu är man inte igång förrän efter två koppar kaffe och en lång dusch. Jag känner mig träffad. Sedan kommer den mentala tröttheten, när man öppnar kylskåpsdörren och står i ett par minuter och undrar varför man gjorde det och är tvungen att gå tillbaka till soffan för att komma ihåg det. Eller när man för allt i världen inte kan komma ihåg om man låst dörren, skickat mailet eller varit på toa. Jag grimaserar och inser att det stämmer in på mig också. Jag kommer inte ihåg om jag låste dörren i morse, eller om jag stängde av plattan efter att ha stekt frukostkycklingen. Eller något av bussresan till folkets hus! Aja, så farligt är det nog inte. Sedan berättar Anna om den tredje varningssignalen, social trötthet, när alla är idioter, oavsett hur artiga de är så är de idioter och deras idiotiska, fåniga, knäppa, puckade och värdelösa frågor kan inte annat än att störa arbetet. Långsamt sjunker det in att även denna varningssignal stämmer in till hundra procent på mig. Jag skruvar lite olustigt på mig när Anna berättar om någon som jobbat för hårt och alltid tog ut det över sin familj och sina vänner, för han kunde ju inte be idioterna på jobbet att dra åt helvete och hur de som förtjänar det minst, de som älskar oss, får ta mest när vi tyngs ner av stress, eftersom de inte kommer att lämna oss för det, vilket en kollega eller affärspartner skulle kunna tänkas göra. Jag harklar mig lite olustigt medan de andra skrattar gott. Så kommer hon till det fjärde varningstecknet och beskriver fysiska symptom – skakande händer, sömnsvårigheter, ständig värk i axlar och nacke, huvudvärk som inte är av denna planeten. Nu blir jag djävlarimig riktigt djävla rädd hur mycket det stämmer in. Jag kan känna en kall isig hand krama om hjärtat och det fladdrar som en under-täcket-fis en morgon efter nattamat på kebab och pommes med stark sås<br /><br />”Ja, och om man inte lyssnar på kroppen när den säger ifrån med de fysiska symptomen, då dör man.” säger Anna med ett soligt leende och sätter i tuschpennan i dess kork igen efter att ha använt den för att klottra på det stora blocket om liv, livsbalans och stress. ”Det tar ett tag, men när de fysiska symptomen blir allvarligare tappar man ofta mycket vikt, tappar helt koncentrationsförmågan och så vidare… Då brukar de flesta inse att de gått i väggen. Och då är det är för seeent!” utropar hon. ”Då tar det ett eller två år innan man kommer tillbaka, och man är aldrig lika bra som innan. Så SE tecknen och ta ITU med dem!” säger hon och slår våldsamt med tuschpennan mot blocket för att understryka vad hon sagt. Hon får en stående ovation från samtliga närvarande, men mina tankar är mest upptagna på symptomen. Det här kommer det bli svårt att bordlägga tills nästa gång som jag gör med konditionen när jag går i trapporna.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-289315899587329001?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com14tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-64590721015319817422007-11-21T23:02:00.000Z2007-11-22T22:52:02.330Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Med ny stuns i stegen kliver jag tillbaka till backofficesalen. Väl där får jag gå igenom ord för ord vad som sades och vad som hände under ivriga ryggdunkningar och lyckönskningar. Det visar sig att Erik och Peter redan fått tjänster när jag var sjukskriven. Andersson ler brett och tycker att äntligen, äntligen blir det bra, nu blir det ordning och reda på mailen och så vidare. Det är underligt hur positiv han kan bli bara något litet går hans väg. Vi andra tror det när vi ser det, men han är schysst och kämpar för oss, så vi låter honom vara glad och jobbar vidare med mailen.<br /><br />”Kolla!” utropar plötsligt Erik.<br /><br />”Va?” får han ointresserat från Peter.<br /><br />”In på ams.se, det ligger en annons ute från Contactcentret!”<br /><br />”Va?” hörs det ur tre strupar och det knappras plötsligt intensivt på tangentborden.<br /><br />”Jorå, under teknik.” säger Erik och nickar menande. ”Kvalificerade spännande tjänster. Vadå kvalificerade? En genomsnittsapa hade kunnat göra det vi gör. Och det enda som är spännande med våra jobb är att vänta på nästa sabotage från ledningen. Hur ska de djävlas med oss nästa gång, oh be still my heart!” säger Erik och tar sig för hjärtat i spelad upphetsning till allmän förtjusning.<br /><br />”Jamen det här då?” säger Peter och skrattar. ”Du får jobba på ett expansivt, innovativt företag med några av Sveriges starkaste varumärken. Vi har högt i tak, är ett härligt gäng och håller till i toppmoderna lokaler mitt i centrum. Nu har Fisk-Peder låtit adjektiven flöda ur ordboken så den glöder!”<br /><br />”Varför skriver de så? Det är ju så lite sant det kan bli?” säger Erik och skakar leendes på huvudet.<br /><br />”Skulle man kunna få hit folk med sanningen?” svarar Andersson med en blandning mellan ett flin och en grimas.<br /><br />”Det verkar vara någon slags regel. Ju sämre det är, desto större behov att påpeka hur bra det är.” säger jag med en nick. ”Vi lever i Konungariket Sverige, inte Fria Demokratiska Konstitutionella Konungariket Sverige. Jämför Demokratiska Republiken Kongo, Folkrepubliken Kina eller Tyska Demokratiska Republiken – DDR.”<br /><br />”Haha, vi jobbar på DDR!” säger Erik förtjust och börjar humma falskt på Sovjetiska nationalsången.<br /><br />”Vice VD är Erich Honecker och Samtalsövervakningen är STASI då.” säger Peter och skrattar. ”Det måste jag fan lägga upp på intranätet.<br /><br />”Olga måste vara myndigheten för femårsplanens genomförande. Fin statistik, men egentligen har man producerat två spikar å tvåhundra ton var, när man presenterar resultatet på fyrahundra ton spik.” fortsätter jag och skrattar.<br /><br />”Men vad är jag då?” kvider Andersson fram mellan skrattsalvorna.<br /><br />”Du är den lite småförsupna och ganska sympatiska enmansdelegationen från Sovjetiska kommunistpartiets vänskapsavdelning, Anderssonov!” skrattar Peter och slår med handflatan i skivbordsytan så det smäller. ”Jag ska fanimig ta med min röda fana imorgon.” deklerar han till slut och reser sig.<br /><br />Vafan? Är klockan redan fem? Ja, tiden går fort när man har roligt.<br /><br />”Jag kommer in efter lunch imorgon, Andersson.” säger jag. ”Ska på fackutbildning på folkets hus.” lägger jag till när han ser förvirrat på mig.<br /><br />”Ja, lär dig något och rensa upp i Fjollträsket!” säger Andersson med en vink när jag går hem.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-4.html">Nästa inlägg</a> (tack för alla kommentarer!) -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6459072101531981742?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com15tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-58290299945695916372007-11-18T22:36:00.000Z2007-11-21T23:06:04.400Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Nu?”<br /><br />”Ja, såvitt jag vet.” svarar Sune. ”Nej, nu måste jag till mitt kontor, jobbet gör inte sig själv.” fortsätter han och ler med ena mungipan som han brukar, som om han inte kunde bevärdigas att hedra sitt eget skämt med ansträngningen att le med bägge mungiporna. Fyra par ögon följer honom när han försvinner och det är förmodligen samma tanke i fyra huvuden, att Sune ser man inte göra mycket annat än att gå hem tidigt var och varannan dag.<br /><br />”Jaja, bäst jag går då.” säger jag och rycker på axlarna. De andra önskar mig lycka till när jag lommar iväg mot chefskorridoren. Väl framme knackar jag på dörren. Varför har han den stängd om han har kallat på mig? Och framförallt, varför låter han mig vänta? Jag står där och trampar en stund och ska precis till att gå när det kommer ett ”Kom in!”.<br /><br />Sagt och gjort, jag öppnar, kliver in och stänger dörren efter mig. Fisk-Peder Huszar sitter bakom sitt breda skrivbord med ett papper i handen.<br /><br />”Ah, Mats, va?” säger han.<br /><br />”Ja, Sune sa att du ville prata med mig.” säger jag och avvaktar en inbjudan att slå mig ner för att inte verka förmäten.<br /><br />”Precis, det är ju dags att tillsätta positionerna på backofficegruppen. Slå dig ned, för all del.”<br /><br />”Ja, jag hörde det.” svarar jag och sätter mig i den djupa fåtöljen framför Fisk-Peders skrivbord. Man sitter väldigt mycket lägre i den än vad han gör i sin kontorsstol. Jag kan inte låta bli att undra om det är gjort så med flit så han ska kunna se ner på folk och dominera dem lite lättare, eller om han är för dum för att kunna tänka ut något så pass avancerat och det är av slump. Oavsett vilket är effekten att man känner sig så liten och betydelselös som man verkligen är för företaget när han sitter där och stirrar ner en genom sina glasögon och med ett falskt litet leende på läpparna.<br /><br />”Ja.” säger han och flyttar ett par papper fram och tillbaka över skrivbordet på ett vis som tvingar mig att anstränga mig för att inte himla med ögonen. Herregud karl, du har två papper på skribordet, ett satt du och läste i, det kan inte finnas så många alternativ kvar. ”Du har ju suttit på mailgruppen provisoriskt ett tag, och som du säkert vet ska vi ju skapa en backofficegrupp som inte bara tar hand om mail utan även om svårare ärenden som firstline inte hinner med eller klarar…”<br /><br />”Ja.” svarar jag och nickar.<br /><br />”Så, du har ju jobbat här ett tag och har även suttit på mailen ett tag och Andersson rekommenderar dig, ja man skulle nästan kunna säga att han insisterar…”<br /><br />Det är nästan så jag får tårar i ögonen. Andersson kan man fan lita på.<br /><br />”…men vi har fått ett par klagomål.” fortsätter han sedan och ser på mig med pannan lagd i bekymrade veck.<br /><br />”Va?” säger jag förvånat.<br /><br />”Ja, du har tydligen svarat en kund att han ska vända sig till länsstyrelsen angående en faktura. Sen är det en kund du skickat ett otrevligt mail till om att han inte förstår, det har tydligen gått hela vägen upp till TeleNet24s ledning, och de har blivit lite nervösa och vill ha en förklaring…” han spänner blicken i mig. Jag känner att här balanserar jag på en tråd, svarar jag fel kan jag kyssa backofficegruppen adjö, och efter min sjukskrivning förstår jag hur det skulle gå för mig då.<br /><br />”Eh…” säger jag och försöker förtvivlat komma ihåg vad det hela gäller. Fisk-Peder svänger runt papperet och låter mig läsa på det. Aha, långsamt maler skallen gång. Killen som skickade all spam till oss!<br /><br />”Det är lite ur sitt sammanhang…” börjar jag. Fisk-Peder nickar, men säger ingenting, så jag fortsätter. ”Den killen vidarebefodrade allt sitt spam till oss. Han fick med spoofad till-adress, det vill säga det var till honom men såg ut som det var skicka till någon annan, för att lura filter…” Fisken nickar igen, det är svårt att se hur mycket han hänger med. ”Så jag förklarade hur det låg till, men han fortsatte. Jag förklarade nog fyra eller fem gånger över loppet av en vecka tror jag…” jag harklar mig och känner att jag kallsvettas på ryggen. För fan, det är Fisk-Peder, en stumdum idiot utan koll, ändå är jag rädd som en höna med räven i hönshuset. Djävla auktoritetsrädsla. ”Men han fortsatte, så jag skickade en fråga vad det var han inte förstod av förklaringen. Kanske var jag lite för kort, men jag försökte svara på många mail.”<br /><br />”Aha.” svarar Fisk-Peder neutralt. ”Och den andra?”<br /><br />”Där ville kunden bestrida fakturan, vilket han inte kan göra på mail, så jag berättade hur han måste göra…”<br /><br />”Och det var korrekt, anser du?” försöker han locka mig i en fälla.<br /><br />”Rent formellt gav jag korrekta instruktioner hur man bestrider en faktura.” svarar jag.<br /><br />”Ja, men nu blev TeleNet24 upprörda. Även om det rent formellt var korrekt så uppmanade du en kund att bestrida en faktura utan att höra med TeleNet24 eller en chef här först. Du måste för fan vara lite flexibel, Mats.” säger han och nickar allvarligt.<br /><br />”Ja, med facit på hand skulle jag inte göra så. Men man lär ju av sina misstag, och jag har ju svarat på mer än tusen mail, så någon miss kanske inte är helt oundviklig.” svarar jag och hatar mig själv lite mer för det usla slingrandet jag ägnar mig åt.<br /><br />”Nå, det är väl tillfredställande svar till TeleNet24, kombinerat med att det naturligtvis inte ska upprepas igen och att du är ledsen och ber om ursäkt för det.” säger han och ler sådär falskt igen. ”Då har vi avklarat det, då ska vi bara diskutera det här med din attityd…”<br /><br />”Va?” säger jag, förvånad igen.<br /><br />”Tycker du verkligen om att svara i telefon?” Aj aj, en ännu värre balansgång. Nu får jag inte älska telefonen, för de skulle gärna behålla mig på den, jag som kan ta mycket samtal, samtidigt som jag inte får ha en negativ attityd, för det får inte premieras, och då får jag inte en tjänst på backofficegruppen.<br /><br />”Jag har ingenting emot att hjälpa folk, på telefon eller mail…” börjar jag försiktigt. ”Jag är bra på båda. Själv skulel jag gärna jobba med mailen, inte för att telefonen på något sätt är sämre, men jag har gjort det i tre år nu, det är kul att göra något nytt, märka lite förändring.” där fick jag till det! ”Dessutom kan jag vara mer till hjälp för de nya om jag är på mailen, både på chat och muntligen.”<br /><br />”Nya?” ifrågasätter han.<br /><br />”Ja, jag antar att det blir lite mer folk nu när TeleNet24 har tagit över InStröm.” säger jag tveksamt. Har jag trampat i klaveret nu?<br /><br />”Ja, det är förstås sant…” säger han, sedan brer ett leende ut sig i hans ansikte, tycks klyva det i två. ”Det jag har hört låter bra.” fortsätter han, reser sig och sträcker fram en hand. ”Välkommen till backofficegruppen!”<br /><br />Mycket lättad, med visst besvär reser jag mig ur den djupa fåtöljen och skakar hans hand. Hands handlag är slappt och lealöst, men det struntar jag i. Jag ler tillbaka och mumlar något tack och går sedan ut. Väl ute märker jag att jag är alldeles kallsvettig i hela kroppen efter att ha varit på helspänn hela mötet. Men jag klarade det, jag är på backofficegruppen!!<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5829029994569591637?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-35996743816767518272007-11-15T23:11:00.000Z2007-11-18T22:38:40.718Z<div style="text-align: center;"><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div></div><br />En snabb hälsning till tjocka Fia i receptionen, några vinkar till diverse människor i kundtjänstsalen. Jag får en aningen besvärad vink av Elsa som sitter med headset på. Jag tror hon rodnar en del fortfarande, och jag kan känna hur det hettar lite i kinderna på mig med. Det kommer dröja en eller två veckor till innan det blir ett fylleminne att skratta åt, skulle jag tro. Jag kan se det framför mig, hur hon sitter med ett glas vitt vin i handen och säger till sina kompisar, typ ’det är väl inget, jag var så full att jag nästan hamnade i säng med Mats Olsson!’. Besvärad av tanken på det skyndar jag vidare in i supportsalen, hejar fram och tillbaka och får några loja vinkningar tillbaka, så tar jag till vänster och kliver in i backofficesalen. Erik är redan på plats, liksom Andersson, som håller på att hänga av sig. Han skiner upp när han får syn på mig.<br /><br />”Välkommen tillbaka!” säger han entusiastiskt och skakar min hand med ivriga rörelser. ”Hur känns det? Är det bättre?” frågar han, men väntar inte på ett svar innan han fortsätter ”Peter berättade lite om vad som hände och hur du såg ut… Otrevliga grejer…” fortsätter han och får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Det är väl bättre nu?” upprepar han sig. Jag ler lite innan jag nickar.<br /><br />”Jo, en veckas sjukskrivning hjälpte, jag mår faktiskt riktigt bättre.” jag tittar bort mot fönstren, genom vilka en senvårsol glatt strömmar. ”Och solen lyser ju, då kan man ju fan inte låta bli att vara glad.”<br /><br />”Äsch. Solen lyser på skärmen, den är ond.” säger Erik där han sitter och tittar på sin skärm.<br /><br />”En äkta nörd vet att placera sin skärm där solen aldrig kan lysa på den.” svarar jag.<br /><br />”Ja, i Sverige.” svarar Erik, rycker på axlarna och flinar. Jag kan inte låta bli att dra på mun. Säga vad man vill, men man saknar de rappa replikerna efter en vecka borta.<br /><br />Snart dyker Peter upp och vi sätter oss alla och matar mail. Det är de vanliga frågorna och standardsvaren gör stor nytta. Kön är inte så farlig och vi får faktiskt sitta i fred. Andersson berättar att han lyckades få tag på Herbert på TeleNet24 och förklara situationen för honom, varvid Herbert, som normalt är alldeles för mjäkig, tydligen hotade att stoppa hela överföring av alla InStröm-kunder till TeleNet24s system om vi inte fick informationen. Och då gick det på sju-åtta minuter tydligen. Det han stör sig mest på är ju att hans krav på aktion internt på Contactcentret inte skapat någon som helst reaktion annat än något i stil med ’vi ska vara glada för mer business och inte gnälla eller krångla!’<br /><br />”Det visar hur lätt man väger när det gäller.” säger Andersson med ett ironiskt leende över det hela, rycker på axlarna och glider lite djupare ner i stolen sin. Vi fortsätter att småprata, tävlar om dummaste kunden vi hört, skrattar och matar mail och har det i allmänhet gemytligt. Som en mal till en ljuslåga dyker förstås Sune Cawe upp då.<br /><br />”Jag hörde att du blivit ordförande i lokala fackklubben.” säger han till mig med ett höjt ögonbryn i ett frågande ansiktsuttryck.<br /><br />”Jo.” svarar jag tveksamt. Vad vill han nu?<br /><br />”Va?” kommer det ur tre strupar, nästan samtidigt.<br /><br />”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger Sune aningen nedlåtande med blicken på mig. Det är ofta jag bara har tittat bort och mumlat något i de här situationerna, auktoritetsrädd mjäkig mes som jag är, men nu gör jag inte det, även om rädslan rycker i hjärtrötterna.<br /><br />”Ja, ingen annan ställde upp, så jag blev visst vald bara någon röstade på mig.” svarar jag.<br /><br />”Jag menar med fackklubb. Vi följer ju reglerna och har högt i tak här på Contactcentret, då behövs inte någon fackklubb.” Vafan säger karlen? Högt i tak? Tror han ens själv på det? Kampen om dummaste kund är nog över, alla andra bidrag får lämna walk over efter den kommentaren.<br /><br />”Jag tror det kan göra nytta, fånga upp sådant som annars inte kommer fram…” argumenterar jag emot.<br /><br />”Det sänder fel signal till både anställda och uppdragsgivare att behöva sådant. Om jag var du skulle jag allvarligt tänka över det hela.” säger han, aningen skarpare nu och spänner blicken i mig. Djävla härskartekniker, tänker jag och märker att jag faktiskt blir mer arg än rädd nu. Mer kamp, mindre flykt när adrenalinet rusar runt. Att jag blir så djävla påverkad av en så liten konflikt, vilket kräk jag är! Fast det är ett ilskt kräk som svarar.<br /><br />”Ja, det får vi se efter utbildningen imorgon eftermiddag, om det är något för mig.”<br /><br />”Jag tror knappast att vi kan avvara personal till utbildning just nu.” säger Sune avfärdande.<br /><br />”Det är inte en fråga om kan, enligt lagen måste ni bereda tid för fackligt arbete…” säger jag. Jag vet efter efterforskningarna att kollektivavtalet faktiskt går före lagen, men det lär de inte fatta här, och lagen låter större än kollektivavtalet.<br /><br />”Det får vi se.” säger Sune avfärdande, Han kan säga vad han vill, jag tänker meddela och gå. ”Nåja, det var inte därför jag kom hit, jag hade vägarna förbi och tänkte meddela att Peder vill träffa dig och prata om backofficegruppen och de permanenta positionerna där och lite andra saker.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3599674381676751827?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-11959672137322722752007-11-13T22:08:00.000Z2007-11-15T23:13:21.107Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />På tisdagen, mot slutet av min sjukskrivningsvecka, när jag sovit som om jag vore en förbannad Törnrosa eller något, har jag städat, lagat bra mat, handlat, tvättat, rensat ut lite gamla slitna kläder i garderoben och hunnit med att formatera datorn också, så även den är ren och fin. Då gör jag misstaget att gå in på Contactcentrets webbmail. Jag tänkte att jag skulle rensa lite i inkorgen innan jag kommer till jobbet, så att det är fräscht där med. Massor av usel information, delete, delete, delete. Jag är inte så intresserad av att man inte får säga att man skickar starkare signaler till boxen på det digitala tv-paketet eller att tidningsförlaget nu lanserat en ny mammatidning man ska försöka sälja på alla kvinnliga kunder mellan tjugotre och fyrtiofem. Mer delete…<br /><br />Jag har funderat på att försöka få mer sjukskrivning ur doktorn, men han sa om jag inte kände mig bättre, och en vecka har haft en bra effekt. Det blir bättre och bättre för var dag, men bra lär det aldrig bli, så det är nog lika bra att gå tillbaka till jobbet innan jag blir permanent ersatt i backofficegruppen.<br /><br />Ett mail från Torped-Olga fångar min uppmärksamhet. Jag borde verkligen bara deleta det, men någon slags makaber nyfikenhet får mig att öppna det istället, mot bättre vetande. I kort är det en harang om att vi ska veta vår plats och låta ledningen göra sitt jobb i fred, och att med lite positiv attityd istället för att gnälla hela tiden skulle hela InStröm-projektet ha gått mycket smidigare. Förmodligen har folk gnällt en massa på att de inget fått veta och ledningen har skickat Torped-Olga på att slå ner upproret.<br /><br />Hm, vad är det här? En kallelse till fackutbildning i slutet av den här veckan? Va? Fackutbildning? Så går det upp för mig, jag anmälde mig ju som kandidat till styrelsen om ingen annan ställer upp. Mycket riktigt, lite längre ner finns ett mail från den tidigare ordföranden om att ett möte hållits och att jag valts till ny ordförande i den lokala fackklubben med två röster för och ingen emot, då han avsagt sig uppdraget eftersom han lämnar företaget. Två medlemmar dök upp på medlemsmötet? Låter som en normal procent av de drygt två- trehundra vi är på Contactcentret. Ungefär så många brukar ju bry sig. Jaha, så jag är facket på Contactcentret nu. Då borde jag kanske ta reda på något, fåse, det borde gå att få fram kollektivavtalet och se vad det står i det...<br /><br />Jag sitter en stund på fackförbundets hemsida och läser om medbestämmandelagen, om kollektivavtalet, om lokala förhandlingar och diverse andra regler. En del är ju faktiskt riktigt intressant, det är mycket som vårt Contactcenter bryter emot, det är då ett som är sant! Jag kliar mig i mitt otvättade hår medan jag stänger av datorn och sedan går och lägger mig med nya tankar svischande fram och tillbaka i skallen.<br /><br />Dagen efter är jag uppe tidigt utan några större problem, äter en stadig frukost och gå i ett soligt senvårväder till jobbet. Det är ju riktigt bra, egentligen. Sol, fasta arbetstider, ingen telefon för mig och nu kanske lite omväxling med lite fackjobb. Jag får säkert åka på flera kurser och sitta och snacka skit istället för att sitta och svara på mail. Jag kan inte låta bli att le lite. Snart är jag framme och drar upp den fula gråmålade dörren.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1195967213732272275?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-47649164251362848932007-11-12T21:36:00.000Z2007-11-13T22:13:46.934Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Nej, jag är inte sjuk. Inte så farligt!” säger jag desperat i ett försök att avvärja det hela. Tänk om de hittar en massa fel på mig?<br /><br />Peter säger inget utan tittar menande ner på mina skakande händer som jag tycks helt ha tappat kontrollen över. Jag ser själv ner och försöker få dem att vara stilla. Om jag spänner mig så hårt det går, då går det, men så fort jag släpper bara lite börjar skakandet igen.<br /><br />”Okej, ring då.” säger jag uppgivet och får till min egen förvåning svårt att hålla tårar tillbaka.<br /><br />Sjukvårdsupplysningen lyssnar artigt på mina symptom som Peter beskriver dem, kryddat med både en och två svordomar. Han tar mitt personnummer och vips ska jag iväg på vårdcentralen och träffa en läkare. Innan jag vet ordet av står jag där och anmäler mig i receptionen. Läkaren är en karl i det senare trettiotalet med begynnande ölmage och mörkt hår i hajfenefrisyr som ser oerhört maplacerat ut på en man i hans ålder. Han lyssnar på mina lungor när jag försöker andas in djupt och luften går in i ett stackato av stötar snarare än en lång och mjuk inandning. Han tittar med ett hummande på mina skakande händer och lyssnar på mina historier om sömnproblem, oregelbundna arbetstider, stress, skit på jobbet och så vidare med milt intresserade hummanden. Sedan klämmer han på mina armar och axlar och framkallar intensiva smärtstötar och tillhörande gälla och fjolliga men intensiva skolflickeskrik från mig när han petar lätt på mina skuldror och axel-nackmusklerna.<br /><br />”Somatiserade stressymptom.” säger han sakligt och skriver på en skrivplatta. ”Jag sjukskriver dig en vecka, om du inte känner dig bättre efter det, kom tillbaka så diskuterar vi vidare.” Vad i hela friden betyder ’somatiserade’ undrar jag, tar emot papperet och nickar tacksamt.<br /><br />”Försök hitta en kiropraktiker eller en massör och red ut lite av knutarna du har i axlarna, skuldrorna och nacken. Anledningen till att dina händer skakar är att du är så spänd i nacke och axlar.” han lägger ett finger i min nacke och klämmer så det skjuter upp smärtblixtrar i tinningen och jag grymtar patetiskt av smärtan. ”Dina axlar har dragit upp sig så mycket att jag är förvånad att du inte har massiv migrän.” säger han och nickar allvarligt för att understryka vad han sagt.. Jag lovar försöka få lite massage, tar i hand och tackar.<br /><br />När jag kommer ut reser sig Peter, sedan första samtalet inte med armarna beslutsamt i kors över bröstet, han har inte gett mig skuggan av en chans att smita.<br /><br />”Hur gick det?” säger han uppfodrande.<br /><br />”Han sjukskrev mig i en vecka.” säger jag och visar papperet. Peter nappar blixtsnabbt åt sig det.<br /><br />”En vecka? Djävla snåldjåp!” säger han och läser på papperet. ”Nåja, du ska hem och sova, jag tar med det här till Andersson imorgon, så du slipper ringa in till den djävla telefonsvararen varje mogon.”<br /><br />”Tack.” säger jag enkelt. Det är i underkant, men jag vet inte vad jag ska säga.<br /><br />”Det är inget, vad fan har man vänner till?” säger Peter och ger mig en klapp på min ömmande skuldra när vi går ut i vårsolen igen.<br /><br />Snart är jag hemma och Peter har föst in mig och sedan gett sig av hem till sig. En vecka från jobbet. Det kan faktiskt vara precis vad jag behöver. Jag röjer hjälpligt i sovrummet, bäddar nytt med fasciststräckta lakan, drar för gardinerna och går och lägger mig. Det dröjer en liten stund, men sen sover jag djupt och tungt i timtal. Jag är uppe en eller två timmar, äter dricker och surfar lite, duschar och utför vissa andra sak när naturen påkallar ett behov, sedan går jag och lägger mig igen.<br /><br />Dagen efter väcks jag av att mobilen ringer.<br /><br />”Hmnz.” säger jag artikulerat och lyckas få tag i den fan till slut, där den ligger djupt nerkörd i en av fickorna på byxorna på golvet.<br /><br />”Olsson.” säger jag med en gäspning.<br /><br />”Hej, det är Andersson.” hör jag Anderssons röst i andra änden. ”Förlåt, ringde jag och väckte dig?”<br /><br />”Det är ingen fara, skulle väl upp och äta frukost i alla fall.” svarar jag med en gäspning till.<br /><br />”Klockan är tre på eftermiddagen, vet du?”<br /><br />”Va?”<br /><br />”Jo.”<br /><br />”Oj, då har jag sovit rätt länge.” säger jag förvirrat. Nog för att jag inte kollat på klockan när jag vaknat till och antingen bara vänt mig om och somnat om, eller gått upp, ätit lite och gått och lagt mig igen.<br /><br />”Ja, jag fick papperet av Peter och tänkte bara ringa och fråga hur det är?” vafan? Nog för att jag vet att Andersson är bättre än de flesta cheferna på Contactcentret, men att han faktiskt bryr sig om mig och inte när jag kommer tillbaka. Det är nästan rörande.<br /><br />”Jo, det känns lite bättre nu, har sovit rätt mycket.”<br /><br />”Skönt att höra, Mats.” säger han och jag kan tycka mig höra en utandning av lättnad. ”Du är välkommen tillbaka till backofficegruppen när du kryat på dig i alla fall, det har jag sett till. Vi håller ställningarna, krya på dig!”<br /><br />”Tack så mycket!” säger jag och menar det mer än jag gjort med den frasen på väldigt länge.<br /><br />”Vi hörs Mats. Hej.” säger han till slut och lägger på när jag hälsar tillbaka. Jag ler faktiskt en aning när jag rullar runt och somnar om.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-18-facklig-verksamhet.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4764916425136284893?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-23398735312154506162007-11-12T00:05:00.000Z2007-11-12T21:37:40.266Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Sagt och gjort, vi kränger på oss ytterkläder och försvinner mot den fula gråmålade dörren.<br /><br />Peter vinkar och slänger en slängkyss till tjocka Fia i receptionen.<br /><br />”Tills nästa gång, min sköna, då blir det mer smisk!” säger han och blinkar åt henne så att hon får en vackert tomarröd färg och fnissar som en liten skolflicka. ”På min stjärt den här gången, skulle jag misstänka…” tillägger han tystare, riktat åt mig och med en grimas. Jag sätter upp händerna med handflatorna mot honom i en avvärjande gest.<br /><br />”TMI för helvete!” säger jag trött.<br /><br />”Menar du att du inte vill ha intrikata detaljer om ridspöt hon vanligtvis använder… Bra fart, lite luftmotstånd, men ändå böjligt…” han flinar spefullt.<br /><br />”Urk. Käften.” säger jag kort och skakar på huvudet.<br /><br />”Vi tar detaljerna senare, det finns mycket att berätta.” säger han retsamt, blinkar åt Fia och ger mig en klapp i ryggen, förmodligen avsedd att få mig att börja gå mot dörren.<br /><br />”Jag är inte boskap…” säger jag trött.<br /><br />”Nej, men du är Mats. Nu går vi.” svarar Peter avfärdande. Jag suckar och kliver ut. Jag kan inte låta bli att njuta av tystnaden i trapphuset. Det spelar ingen roll att våra tunga sten mot den hårda stentrappan ekar fram och tillbaka mellan väggarna, det är inte samma tunga bakgrundstryck av sorl, ringsignaler och prat hela tiden. Jag kör ner händerna djupt i jackans fickor, drar upp axlarna och möter den svala brisen utomhus.<br /><br />Vi tar bussen hem till mig eftersom jag fan inte orkar gå. Det känns som de tre trätrapporna är längre än någonsin när jag kliver uppför dem till min dörr. Väl inne sparkar jag av mig skorna och slänger jackan i ett hörn. Sedan kliver jag över posthögen och lägger mig på soffan.<br /><br />”Jag skaffar lite dricka och tugg.” säger Peter och försvinner ut genom dörren. När den glider igen med ett tyst och vad som känns som ett väldigt definitivt klick låter jag huvudet glida bak mot kudden jag har i soffan. Jag känner mest stor utmattning. Jag kan inte sätta fingret på när, men snart driver jag iväg i en orolig sömn, bara för att vakna efter vad som känns som timtal, kallsvettig av en mardröm jag inte riktigt kan komma ihåg. Jag sätter mig upp i soffan och begraver ansiktet i händerna. Huvudet värker och det bultar i knutarna i skulderbladen. Jag tittar på klockan. Vafan? Jag har sovit i typ fem minuter. Jag sluter trött ögonen och försöker andas in djupt, lugna ner mig själv, men det är samma sak som i fikarummet på contactcentret, det är som om lungorna darrar, det går inte att få ner mycket luft i dem. Va fan ska jag göra? Jag försöker lägga mig ner och sova lite igen, men så fort jag somnar är det som förgjort, jag vaknar med en skarp inandning när benet sprätter till eller liknande. Det är som förgjort.<br /><br />Efter ett tag dyker Peter upp med två sexpack folkbärs och snacks, Norrlands Guld trefemmor och en stor påse ostkrokar, för att vara mer specific.<br /><br />”Här är medicin för sjuklingen!” säger han triumferande och ser mot mig där jag ligger och ser sur ut. ”Datorn är inte på, du måste verkligen vara sjuk!” säger han och flinar. Jag stirrar bara surt på honom under sänkt ögonbryn. Jag är inte på humör för skämt just nu. Han räcker mig en öl och jag tar emot den, öppnar och tar ett par-tre klunkar. För en gångs skull infinner sig inte den känsla av lugn och tillfredställelse som brukar komma med de första klunkarna av en kall öl efter en arbetsdag. Frustrerat ställer jag ner ölen, men på vägen ner spiller jag e massa över bordet. Vad i helvete nu då? Jag ställer ner ölen med en duns i bordet.<br /><br />”Fan.”<br /><br />”Fan!” ekar Peter . ”Du skakar som Ballongmannen i trappan!”<br /><br />”Va?” säger jag och tittar ner på mina händer, som darrar som asplöv. ”Vad i hela helvete?” säger jag och kan känna rädslan rusa upp genom kroppen. Vad fan är det som händer? Med en ansträngning spänner jag armarna så händerna slutar skaka.<br /><br />”Sedär, allt bra.” säger jag och pressar fram ett leende och sträcker mig efter ölburken. Jag klarar att lyfta den kanske tjugo centimeter över soffbordet innan hanen börjar skaka så jag tappar den igen.<br /><br />”Fan Mats.” säger Peter med en oro i rösten. ”Du ska nog ringa sjukvårdsupplysningen.”<br /><br />”Nej, nej!” svarar jag med viss desperation i rösten. ”Så sjuk är jag inte.”<br /><br />”Du tappar för i helvete ÖL, dit djävla halvmiffo!” säger Peter och halar upp sin gamla nokia. ”Ringer inte du så ringer jag.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-7.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2339873531215450616?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-4602244616835412712007-11-08T23:35:00.001Z2007-11-12T00:07:13.495Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Nere på affären köper vi ett sexpack billiga chokladbollar och skyndar tillbaka. Vi gör oss varsin kopp automatkaffe som smakar bränt, beskt och riktigt, riktigt uselt, men det är koffein, och det behövs fanimig. När vi sätter oss och mumsar chokladbollar och jag märker att jag har svårt att hålla mig vaken. Jag, som bara har mat kvar som kroppsligt nöje, sitter och somnar när jag sitter och stoppar i mig fett och socker!<br /><br />”Dags att gå tillbaka.” hör jag Andersson säga när jag nickat till för femtielfte gången eller så. Jag gör en ansträngning och reser mig, men det är som om benen vägrar vara med, eller som om de fortfarande sover. Det snurrar till i huvudet och den molande huvudvärken blir plötsligt ett intensivt bultande. Jag svajar till och sätter tungt ner en hand i bordet för att hålla balansen. Samtidigt sparkar jag hårt till pinnstolen bredvid vid fikabordet, så det skrapar högt i golvet när den glider en bit.<br /><br />”Fan Mats, är du full? Så djävla osportsligt att skaffa sig ett sådant försprång!” säger Peter med ett flin som dock falnar när han möter min blick. ”Du är rätt blek…” säger han med mer tveksamhet i rösten än jag hört på väldigt länge från honom.<br /><br />”Ja, du är riktigt blek. Hur mår du egentligen?” säger Andersson med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.<br /><br />Jag stannar till och känner efter, vilket måste vara månadens misstag. Jag försöker att ta ett djupt andetag, men det går inte. Inandningen och lungorna darrar som ett asplöv, När jag känner efter skriker varje cell i min kropp, som om jag stannat framför en tortyrkammare och förstrött frågat hur alla mår. Magen knyter sig runt sura tarmar, som någon hällt batterisyra ner i magsäcken och samtidigt slagit mig i mellangärdet med ett kallt järnspett. Det känns som om stresshormoner, adrenalin och sömnhormoner krigar sönder min stackars av usel diet, brist på motion och bra sömn slitna kropp. Mörka, kalla tentakler av ångest griper sig fram genom kroppen, Jag vill inte vara sjuk! Jag vill vara lite eländig så jag kan vara hemma från jobbet och få sympati, men inte sjuk på riktigt. Tänk om jag är sjuk på riktigt?<br /><br />”Jag… jag mår inte riktigt bra.” erkänner jag och blinkar trött. Så mycket känslor i så lite ord. Det känns förbannat futtigt.<br /><br />”Men gå hem om du mår dåligt!” säger Andersson med skärpa. Inte den vanliga skärpan, den föraktfulla med betoning på ’dåligt’, utan snarare är betoningen på ’gå hem’ i en välmenad uppmaning.<br /><br />”Jag går och säger till samtalsövervakningen att jag går.” säger jag och klipper trött med ögonen igen innan jag gnuggar dem med tumme och pekfinger i ett hopplöst försök att få lite liv i dem igen, vilket har en högst marginell effekt.<br /><br />Jag går bort till samtalsövervakningen, där Lill-Mussolini och två till sitter och stirrar på sina skärmar med statistik och hur många som är inloggade, hur länge alla varit i kö och hur långa alla samtal är. Då och då slänger någon av dem sig över sitt tangentbord och skickar ett argt meddelande till någon som varit röd för länge, eller, Gud Fader själv förbjude, pratat för länge med en kund.<br /><br />”Vad vill du?” fräser Lill-Mussolini surt till mig när han efter en halvminut eller minut bevärdigas att faktiskt erkänna min närvaro. Djävla härskartekniker, men jag är för trött för att bli arg eller en bli nertryckt och deprimerad.<br /><br />”Jag mår inte bra…” säger jag. ”Jag måste nog gå hem.”<br /><br />Lill-Mussolinis ögon spärras upp och käkarna mal likt tröskverk, han blir röd i ansiktet och blodådrorna i pannan tjocknar.<br /><br />”DRIVER DU MED MIG?!” skriker han högt över samtalsövervakningsrummet och kundtjänstsalen det ligger i. Saliv sprutar från hans mun där han sitter över min tröja.<br /><br />Jag blinkar till och kan känna hur adrenalinet börjar rusa i min kropp, kamp eller flykt!<br /><br />”Nej, jag mår dåligt. Jag går hem…” mumlar jag och vänder mig om och går.<br /><br />”Fy faaan, så djävla lat!” häver Lill-Mussolini ur sig med rösten drypande av förakt åt min rygg. Jag orkar inte bråka, jag orkar inte ens svara. Jag vill bara härifrån.<br /><br />”Djävla idioter!” säger Peter upprört när jag kommer tillbaka. ”Jag ser till att han kommer hem ordentligt.” fortsätter han med adressen riktad till Andersson.<br /><br />Andersson bara nickar trött. ”Gå du.” säger han och skakar på huvudet åt hela eländet.<br /><br />”Men du är ju inte sjuk?” protesterar jag lamt.<br /><br />”Äsch, de får väl sparka mig om de vill.” säger Peter med ett leende som tydligt säger att han skulle välkomna något sådant. ”Nu går vi.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-6.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-460224461683541271?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-87775726680642238782007-11-07T22:54:00.000Z2007-11-08T23:36:55.381Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Samtalen fortsätter att välla in likt en stormflod från en brusten fördämning uppe i bergen. InStröm-kunder som desperat undrar om deras priser kommer ändras, om de ska byta ingående och utgående mailserver eller modempoolsnummer nu ringer i parti och minut. Hos oss får de förstås ingen information, för det enda vi kan säga säkert är att vi inte vet något säkert. Jag säger att vi inte vet, om det funkar nu fortsätt på det tills det kommer annan information och att TeleNet24 säkerligen informerar per post om någonting verkligen ska ändras helt. Vad de andra säger har jag ingen aning om, men då och då poppar det upp meddelanden på skärmen med folk som undrar om någon fått reda på något. Eriks kompis Micke spammar desperat efter telefonnumret till InStröms support. Tydligen har TeleNet24 tagit ner deras webbsida med all info och ersatt den med en redirect till sin egen sida, men information om att de tagit över, men ingenting annat. Det var ju djävligt intelligent!<br /><br />Hur i helvete kan de lämna oss så här, utan information, utan stöd, utan någonstans att ta reda på saker. I och för sig, de gjorde precis samma sak förra året när TeleNet24 köpte NordTeles privatkunder ur ett konkursbo. Vi fick springa som yra höns för att försöka ta reda på vad som gällde och hur det funkade. Fast det är klart, ur ledningens perspektiv gick att bra, vi fick fler samtal och svarade på dem, att vi fick skit i näst intill obegränsade mängder struntade de högaktningsfullt i, det är ju antalet besvarade samtal som räknas. Jag kopplar mig röd och kollar på klockan. Fan, inte dags för fika än på länge. Men vem bryr sig, jag tar fika ändå. Jag sätter mig på fika, får ett ilsket meddelande från samtalsövervakningen som jag klickar bort och drar av mig headsetet. Det känns som jag suttit i timmar, fast det nog inte är mer än en och en halv. Jag är trätt i halsen, i huvudet, i ögonen och i axlar och skulderblad. Det känns som om min kropp konspirerar mot mig för att få mig att känna mig så eländig som överhuvudtaget är möjligt. Jag går bort till Peter som sitter farligt långt tillbakalutad och verkar lyssna på en lång, lång harang från en kund.<br /><br />”Ja, men om det blir några förändringar hör vi av oss. Tack, hej.” säger han och lägger på, loggar ett ärende i det smärtsamt sega ärendehanteringssystemet, kränger av sig headsetet och stirrar uppfodrande och surt på mig.<br /><br />”Fika?” säger jag slutligen när han stirrat på mig en stund.<br /><br />”Visst, här gör man fan ingen nytta. Är det ingen som vet någonting?”<br /><br />”Nej, jag har inte hört något.” säger jag och sluter trött ögonen.<br /><br />”Du ser fan blek ut, Mats.” kommenterar Peter.<br /><br />”Gör jag?” säger jag och öppnar ögonlocken till hälften.<br /><br />”Japp.”<br /><br />”Jag har inte sovit riktigt bra den senaste tiden. Så stressen här och jobbet i helgen…”<br /><br />”Och alla djävla idiotier man utsätts för. Jag vet hur det är.” svarar Peter.<br /><br />”Det går fan inte!” säger Andersson plötsligt och drar av sig sitt headset och smäller det frustrerat i skrivbordsskivan. ”Jag har försökt få tag på Herbert, TeleNet24s teknikchef, ni vet, men det är fan omöjligt. Mobilen hans är av, det är inget svar på kontorstelefonen och ingen tycks veta var han är. Och det finns ingen som tar hans uppgifter när han är borta heller. Och ingen annan tycks veta någonting om InStröm. Annat än att deras slogan var ’Låt information strömma till dig med InStröm!’. Inte undra på att de blev uppköpta…” Andersson skakar på huvudet och ser på oss. ”Ska ni fika?”<br /><br />”Jo.” svarar Peter.<br /><br />”Jag är på.” säger Andersson. ”Vi går ner på affären, jag behöver socker och fett om jag ska överleva detta. Erik, ska du med?”<br /><br />Erik vinkar avfärdande där han sitter, uppenbarligen djupt engagerad i ett samtal.med någon kund.<br /><br />”Vi sparar en chokladboll till dig!” hojtar Andersson medan vi föser honom framför oss på väg mot utgången.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8777572668064223878?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-19351685277436228012007-11-06T22:49:00.001Z2007-11-07T22:56:50.117Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag trasslar återigen med headsetet innan jag kopplar in mig, trots att det dyker upp ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen.<br /><br />”Jaja, för HELVETE!” ropar jag högt åt de sura meddelandena. ”Jag SKAA!” säger jag frustrerat och trasslar med det förbannade helvetes djävla headsetet. Vad är det med kablar och rep egentligen? Jag är säker på att om man la ut hundra meter kabel rakt, platt och osnurrat på ett golv i en hangar eller något och sedan gick på lunch skulle det fan vara en enda stor knut i en boll mitt på golvet när man kom tillbaka. Så lyckas jag till slut få ordning på allt och kopplar in mig. Genast ringer det en ilsken signal och jag svarar.<br /><br />”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.”<br /><br />”Ja, hallå, fasligt vad länge man får vänta i kö hos er!” gnäller något halvgubbkräk fram.<br /><br />”Ja, det är många som ringer idag, vi gör så gott vi kan…” börjar jag standardursäkten, men hinner inte långt innan han avbryter mig.<br /><br />”Jaja, nog om det. Mitt bredband har slutat fungera.”<br /><br />”Okej, när fungerade det sist?” säger jag.<br /><br />”Tidigare idag.“<br /><br />”Okej…” börjar jag.<br /><br />”Säg inte så mycket okej, lös problemet istället!” fräser han surt.<br /><br />”O… Javisst. Hur lyser lamporna på ditt ADSL-modem?” vafan är det här för miffo?<br /><br />”Vänta lite ska jag kolla…” han försvinner en liten stund och jag kan höra hur han bökar runt under ett skrivbord och svär när han slår något, förmodligen huvudet, i en möbel. Jag ler lite skadeglatt där jag sitter. Somliga straffar vår herre med detsamma, verkar det som.<br /><br />”Ja, hallå? LAN, Link och SYS lyser.”<br /><br />”Det är bra, det betyder att modemet funkar, har kontakt med nätet och med din dator.” säger jag.<br /><br />”Ja, det förstår jag. Jag är inte helt bakom flötet, trots att du behandlar mig så!” säger han tillbaka med viss skärpa i rösten. Vad nu då? Jag var ju inte ens nedlåtande.<br /><br />”Jag skulle vilja kolla vilken IP-adress du har…” säger jag och förbereder mig för instruktioinerna.<br /><br />”Hhundranittiotvå punkt hundrasextioåtta punkt ett punkt hundraett.” Om han fixar att få fram det själv är han nog inte helt bakom flötet, onekligen. Det skiljer honom från nittiofem procent av de som ringer in.<br /><br />”Okej…”<br /><br />”Inget djävla okejande!” ryter han till.<br /><br />”Förlåt!” häver jag ur mig reflexmässigt, som det konflikträdda kräk jag är.<br /><br />”Ja, det är i alla fall den IP-adress du ska ha av modemet. Och jag kan pinga ditt modem härifrån…”<br /><br />”Ja, du får väl göra en felanmälan, det går signal med inga paket.” säger han överlägset.<br /><br />”Har du gjort någonting på din dator?”<br /><br />”Jag har inte gjort någonting som kan påverka uppkopplingen.”<br /><br />”Ja, men har du gjort någonting?” envisas jag. De brukar ha gjort något. De har alltid gjort något. Kunden har alltid fel tills motsatsen bevisats av en fanfar framförd med silvertrumpeter av en änglakör direkt från himlen. Och till och med då är det tveksamt.<br /><br />”Jag har installerat en ny brandvägg.”<br /><br />”Kan du testa att avinstallera den?” säger jag trött och gnider mina bultande tinningar.<br /><br />”Jag har redan testat att avaktivera den!” får jag tillbakafräst.<br /><br />”Många brandväggar behåller ett visst skydd även om man avaktiverar dem, du måste avinstallera helt för att kunna vara på den säkra sidan…”<br /><br />”Det ska väl ändå inte behövas!” säger han irriterat.<br /><br />”Jag är rädd att jag inte kan göra en felanmälan om vi inte testat det först…” säger jag.<br /><br />”Kallar du mig dum?!” häver han ur sig, än mer irriterad.<br /><br />”Nejdå, men jag måste som sagt be dig avinstallera…” jag blir förstås avbruten igen.<br /><br />”Fyfan, ni sitter där med era manus om vad som ska gås igenom innan man får komma fram till någon som kan något överhuvudtaget, oavsett hur mycket man kan eller vad problemet är. Inkompetenta kunskapslösa djävla idioter är vad ni är. Jag kan konfigurera en mjukvarubrandvägg korrekt! Men visst, jag avinstallerar nu, så får vi det ur världen och du kan felanmäla till en tekniker.”<br /><br />”Bra, du kanske kan ringa tillbaka när…” försöker jag halvdesperat.<br /><br />”Ånej, jag fick vänta hur djävla länge som helst i kö, du får snällt vänta på mig, jag tänker inte sitta i den kön igen!” säger han nedlåtande. Så lätt skulle det inte bli alltså. Inte för att jag väntat mig det, men vid det här laget har jag redan ett surt meddelande från samtalsövervakningen om att jag måste avsluta samtalet, det är ju kö.<br /><br />”Visst, jag hänger kvar.” säger jag med en suck och börjar slösurfa lite, sittandes med hakan i en handflata och med huvudvärken molande och med kallsvett längs min feta och håriga rygg.<br /><br />”Sådärja, nu är den avinstallerad, nu ska vi se att det inte funkar!” säger han och jag hör klickande på musen.<br /><br />”Uhm…” hörs det.<br /><br />”Funkar det?” säger jag.<br /><br />”Eh… Ja, det gör det visst.” säger han fåraktigt. Jag hoppas verkligen att han känner sig dum nu, efter vad han hävt ur sig.<br /><br />”Ja, när datorn får IP-adress och modemet har kontakt med nätet är det sällan själva uppkopplingen det är fel på, eller nätverkskortet. Datorn har kontakt, men får inte paket, då kollar man brandväggen först. Det verkar som den har blockat Internettrafiken för dig. Kolla så port 80 är öppen när du installerar den igen.” säger jag så vänligt jag kan. En liten, liten triumf till en småsint människa.<br /><br />”Eh… Ja, tack i alla fall.” säger han och lägger på. Ingen ursäkt, men han sa i alla fall tack. Det är mer än de flesta gör.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1935168527743622801?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-44652941277111747102007-11-06T08:45:00.000Z2007-11-06T08:56:55.626ZJust nu skriver jag ett inlägg om dagen och hade tänkt mig att fortsätta med det - två och ett halvt kapitel kvar gör att jag då är färdig om c:a två-tre veckor. Vad händer sen?<br /><br />Jag sätter mig ner och börjar skriva om, ändra och fixa. Det ska läggas till ett kapitel i början och delar av 1:a och 2:a kapitlen ska skrivas om och flyttas (en del till det nya kapitlet). Stavfel, syftningsfel, kritiserade delar, upprepningar och dåligt språk ska åtgärdas. När det är klart ska jag skicka boken till ett förlag och försöka få den publicerad. Samtidigt kommer jag att lägga ut den i dess helhet som pdf-fil här, så alla kan läsa den uppdaterade verisionen om de vill.<br /><br />Vad händer med bloggen under tiden? Jag tänker fortsätta att uppdatera, fast med nyheter om hur det går med omskrivningen och den eventuella publiceringen. Förmodligen blir det lite skrivverkstad för noveller och annat. Eventuellt ska jag efter nyår skriva en <em>After Action Report</em> i stil med <a href="http://www.sko.miun.se/vonadler/externa/thefort.doc">the fort</a> och då är det möjligt att jag repostar den här också.<br /><br />Om det blir publicering och folk faktiskt köper och läser kan det tänkas bli en uppföljare - mer av Mats liv (nu har jag i och för sig avslöjat att Mats överlever, men det är nog inte för mycket sagt, jag lever ju än). Arbetstiteln på nästa bok är i så fall <em>En inskränkt norrlännings irländska äventyr,</em> eller något sådant. I så fall börjar vi om på samma vis igen.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4465294127711174710?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-45652490536043115662007-11-05T21:09:00.000Z2007-11-07T16:29:00.293Z<div style="text-align: center;"><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div></div><br />Efter två timmar, för naturligtvis blir det två timmar, inte en som utlovat, är det äntligen slut. Det är förstås kö fortfarande, och det kommer elaka meddelanden från samtalsövervakningen, men Andersson svär som en borstbindare och menar att Lill-Mussolini kan stoppa upp sin kö där varken sol eller måne lyser, vi har varit flexibla och hjälpt till, ger vi mer tar de handen, armen, axeln och biter ett gott stycke ur bröstkorgen också.<br /><br />”Sätt igång med mail!” säger han resolut. ”Hänvisa till mig om samtalsövervakningen klagar.”<br /><br />”Bästa ordern sedan kapten sa ’sup!’ i lumpen!” säger Peter med ett brett flin, Erik nickar instämmande och jag grymtar tillfredställt. Tillbaka till mailen. Fåse, någon frågar efter priserna på våra ADSL, klistra in ett autosvar… Hmmm…<br /><br />”Jag är kallad på möte om mailgruppens inflexibilitet.” säger Andersson plötsligt med ett ironiskt leende och reser på sig. ”Fortsätt med mail ni.” säger han och försvinner förvånansvärt fort, innan någon hinner säga mer än ’lycka till’ och ’vi är på din sida’.<br /><br />”Varför vill alla prata med chefen hela tiden?” säger Erik med en rynka mellan ögonbrynen. Han sitter längst upp i mailkorgen och får ta skiten får de mail vi svarar illa på.<br /><br />”De tror väl att våra chefer skulle ha mer befogenheter än vi och är lite räddare om TeleNet24s kunder. Vi skiter ju i vilket.” säger jag.<br /><br />”Ja, men de går bet.” menar Peter. ”Callcenters är som katolska kyrkan. En massa helgon med specialområden. Sankt Mats, ADSL-frågornas besvarare, Sankta Lena av fakturorna och så vidare… Det är bara i undantagsfall man ska vända sig direkt till chefen.”<br /><br />Ett tag sitter vi och diskuterar olika religioners relation till contactcentret. Hin Olga, det finns ingen mailgrupp utom mailgruppen och Andersson är dess profet. Eller om du inte är en god tekniker och håller dig på mattan kommer du återfödas som telemarketare, eller ännu värre, TeleNet24-kund!! Andersson kommer tillbaka, suckar djupt och skakar mest på huvudet när vi försöker få veta vad de egentligen sagt på ’mötet’. Sedan går vi på lunch och klämmer i oss usla halvkalla och torra hamburgare och halvfriterade pommes frites på Dånken under ivrigt dissande av stackars Erik som insisterat att vi skulle gå dit.<br /><br />”Fan, Dånken suger. Tjugo minuter och en fis så är man hungrig igen.” säger jag misslynt.<br /><br />”Du skulle kunna äta två kor och ett friterat potatisland och ändå vara hungrig efter tjugo minuter och en fis, Mats.” säger Peter och petar sig i tänderna med en snodd plastgaffel.<br /><br />”Which would be bad because…?” kontrar jag med ett flin.<br /><br />”Du blir på så förbannat dåligt humör när du är hungrig.” säger Erik med en elak grimas.<br /><br />”Just det, värsta djävla lordimonstret och magsäcken din börjar hota med att smälta levern.” säger Peter, missar med plastgaffeln och knäcker den mot tandköttet. Med ett avgrundsvrål rycker han ut den, spottar ut den del som fastnat i tandköttet och slänger den stackars oskyldiga plastgaffeln på gatstenen och stampar jämfota på den. ”DJÄVULSTYG!” ryter han så folk vänder sig om och undrar vad som står på.<br /><br />”Ditt fel!” säger han helt ologiskt och hötter med ett finger i mitt överraskade ansikte och svär ömsom på finska, ömsom på svenska.<br /><br />”Va? Hur?” säger jag.<br /><br />”Det vet jag fan inte, men på något satans vis är det ditt fel, din djävel!” säger Peter och gör en sur grimas.<br /><br />”Seså barn, inte bråka nu, då blir pappa Andersson ledsen.” säger Andersson och flinar. Peter svär lite till men släpper sedan det hela. Vi går tillbaka till jobbet och sätter oss igen.<br /><br />”Vafan?” säger Andersson. ”Har ni sett ködjäveln?”<br /><br />Jag tar upp den. Fyrtioåtta personer i kö? Strax innan ett? Vad i helvete?<br /><br />”Kolla mailen!” säger Peter och skakar på huvudet. ”TeleNet24 har köpt upp InStröm. Sextiosjutusen modemkunder och nästan fyratusen ADSL-kunder. Och nu ringer de till oss.”<br /><br />”Va?” säger jag och känner huvudvärken bli ännu värre. ”Men vi har ju inte fått någon information?”<br /><br />”Torped-Olga skriver i mailet att eftersom de använder samma teknik som TeleNet24 ska det bara vara att supporta på.<br /><br />”Men vad heter deras ftp? Utgående och ingående mailserver? Vad har de för priser och specialavtal?” säger Erik och vevar med armarna så hans perfekt strukna skjorta skrynklar sig som grädde under elvispning.<br /><br />”Det står inte i mailet.” säger Peter och skakar på huvudet.<br /><br />”Order direkt från VD, vi ska koppla in oss.” säger Andersson och sjunker med en suck ännu djupare ner i stolen. ”Jag tar och ringer till TeleNet24 och försöker ta reda på saker om ni kopplar in er…” säger han och kliar sig i sitt glesnande hår.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-3.html">Nästa inlägg</a> - </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4565249053604311566?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-7418309851097862882007-11-04T23:45:00.000Z2007-11-05T21:12:26.857Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag är nog fem minuter sen när jag kliver in i backofficesalen och Andersson, Erik och Peter är redan på plats och sitter och matar e-mail. Andersson har redan hunnit sjunka djupt ned i den knarrande men bekväma kontorsstolen han alltid sitter i. Jag slår mig ner, loggar in och öppnar mailkorgen med en suck. Huvudvärken vill inte riktigt ge med sig, trots att jag tagit en plastmugg automatkaffe och ett glas vatten. Ingen säger något, vi knattrar på våra tangentbord och svarar på mail. Idioter och nästan vettiga personer får samma svar, alltid på den första frågan i mailet oavsett vad den är.<br /><br />Då dyker det upp ett meddelande på min skärm från samtalsövervakningen.<br /><br />”DET ÄRKÖ!!!11!! lOGGA IN!!11!!!!!!” Vafan nu då? Jag är ju på mail hela denna vecka också, ju? Jag svarar lugnt att jag är på mail och inte ska logga in mig. Jag kollar kön. Tolv personer har väntat upp till tre och en halv minut på att få skälla på sin alldeles egna, personliga gruvtroglodyt.<br /><br />”DET SPELAR INFEN ROLL!!11!!” får jag tillbaka. Vad i hela helvete? Jag kastar osäkert en blick runt i salen och ser att både Erik och Peter håller på och trasslar med sina headsets. Har de också fått samma order. Desperat vänder jag mig mot Andersson, som till min förfäran redan har sitt headset på sig.<br /><br />”Ska vi koppla in oss?” frågar jag misslynt.<br /><br />”Ja, det är kö, och så måste vi hjälpa till, tydligen. Det kommer från Sune.” svarar Andersson med en avgrundsdjup suck som slutar i en än värre hösäckshållning än innan.<br /><br />”Men mailen då?” protesterar jag.<br /><br />”Den får vi ta senare, enligt Sune.” svarar Andersson uppgivet, men jag märker att han håller på att koppla in sig eftersom jag pratar med honom. Han vill inte heller.<br /><br />”Men… Det finns ju inget senare, det är ju nästan alltid kö?” fortsätter jag, vill inte ge mig.<br /><br />”Ja, men nu ska vi vara inkopplade en timme i alla fall.” svarar Andersson.<br /><br />”Men vi svarar ju på mail snabbare än vi tar samtal?” säger jag.<br /><br />”Ja?”<br /><br />”Och vi får lika mycket betalt på mail som vi får på samtal?”<br /><br />”Ja, så är det med det nya avtalet.” svarar Andersson och ser ut som ett levande frågetecken.<br /><br />”Blir det inte en förlustaffär för contactcentret om vi kopplar in oss då? De måste ju tjäna mer på att vi svarar på mail eftersom det blir fler sådana?”<br /><br />”Jo…” svarar Andersson nu när han förstått vart jag vill komma.<br /><br />”Men varför kopplar vi in oss då?” säger jag desperat och grimaserar illa.<br /><br />”För att samtal är kärnverksamhet, enligt ledningen. Det är alltid prioriterat.” Andersson rycker uppgivet på axlarna. Jag skakar bara på huvudet och går och skiter först i desperat hopp om att undvika några samtal i alla fall. Det hjälper förstås inte, när jag kommer tillbaka är det fortfarande kö och jag har ett antal ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen, det bästa är nog ”NÄR JAH SÄGER NÅGOT SKLA DU LYDA!!!!!!!!!!1111!!!!!!”. Det är förmodligen Lill-Mussolini som ligger bakom det, han lär fortfarande ha något att bevisa efter firmafesten. Huvudvärken moler och jag känner hur jag bara vill vara precis varsomhelst utom just här, just nu. Vad som helst! Jag skulle kunna bli religiös bara jag slapp det här nu.<br /><br />Men det gör jag inte. Istället kopplar jag in mig. Det ringer förstås direkt.<br /><br />”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” hälsar jag, med en viss desperation i rösten.<br /><br />”HUR DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ÄR NI EGENTLIGEN?!” blir det framrytna svaret. Jaha, ett SÅDANT samtal. Det går utför därifrån.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-741830985109786288?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-44600991716123864602007-11-03T23:21:00.000Z2007-11-06T08:44:41.807ZNu ska bloggen vara igång igen efter en frånvaro som berodde på mer än en orsak - mycket jobb och resor i tjänsten är en, men också att jag lagt ner lite tid i ett annat skrivprojekt när contactcentret kännts mer som en plikt än ett nöje.<br /><br />Om ni vill läsa sidoprojektet (som är helt orelaterat) finns det tillgängligt. <a href="http://www.sko.miun.se/vonadler/externa/thefort.doc">The Fort</a> är en del av en <span style="FONT-STYLE: italic">After Action Report</span> och en del av den alternativa historielinjen <a href="http://forum.paradoxplaza.com/forum/showthread.php?t=233525&amp;page=1">Byzantine's Khan</a>. 28 sidor långt handlar den om ett litet fort i utkanten av det Romeriska/Bysantinska Anatolien (Turkiet) som hamnar under Seljukturkisk belägring någon gång i slutet av 1100-talet. Både <a href="http://www.sko.miun.se/vonadler/externa/thefort.doc">The Fort</a> och <a href="http://forum.paradoxplaza.com/forum/showthread.php?t=233525&amp;page=1">Byzantine's Khan</a> är helt på engelska.<br /><br />Kommentera gärna.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4460099171612386460?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-39099309233561818942007-11-03T18:55:00.000Z2007-11-04T23:48:39.388Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /></div><br />Jag lagar och äter en måltid bestående av en jätteportion spaghetti med enorma mängder smält ost och krossad svartpeppar. Jag orkar fan inte laga något mer avancerat. Sedvanligt vräker jag i mig maten på ett par-tre minuter framför datorn. Ibland undrar jag varför jag ens har ett köksbord. Efter en blixtsnabb session på toa, strax därefter, med svidande surt rännsket på övertryck är jag nog på plus minus noll igen. Sedan chattar jag lite med morfar och försöker förgäves få honom att förstå hur Internet funkar, men han tjatar mest om sitt blåvita reklamlösa Internet för alla och vilken bra idé det vore. Vafan, gå tillbaka till BBS-tiden då, för tusan, vill jag skrika. Egentligen inser jag nog att hans koncept har rätt många fördelar. Jag glor på en usel film jag tankat hem och fattar inte hälften av handlingen. Den är inte textat och jag hör fan inte vad de säger. Jag har börjat höra så dåligt på senaste tiden, vilket säkert beror på headset man måste ha på max volym för att höra vad kundfan egentligen säger i det städiga drönet av ljud på contactcentret. Jag försöker ragga lite på ett par brudar jag har på MSN ett tag innan jag tröttnar på deras undvikande, vilket kan vara spel för galleriet, eller helt enkelt bero på att de är lindrigt intresserade av en fet låginkomsttagare med bristande självkänsla. Det senare är nog troligast. Jag stänger av datorn, gäspar och beslutar mig för att gå och lägga mig tidigt, så jag är lite i form imorgon och kan plocka mycket mail.<br /><br />Väl i sängen ligger jag mest och stirrar i taket. Vad i helvete nu då? Jag är trött som fanken, men jag kan inte sova. Musklerna i axlar och skulderblad värker, det spänner i tinningarna och jag kan fan inte sova. Jag kör standardknepen, förstås. Öppnar fönstret så det blir småkyligt i sovrummet, fasciststräcker lakanet så inga veck och knölar i det stör, dricker kallt vatten, pinkar, drar en tarzan och låtsas som jag redan sover. men ingenting vill funka.<br /><br />Efter ett par timmar ger jag upp och kliver upp och slår på min dator igen. Trolla amerikanska forum, läsa otroligt långrandiga after action reports på mina favoritstrategispel och chatta med den knasiga, förvirrade, ensamma och outbildade sverigedemokraten på MSN brukar göra mig trött, särskilt det sista, då han vanligtvis beskyller socialdemokratin i allmänhet och Göran Perssons i synnerhet för att han hoppat av gymnasiet och inte vågar söka några jobb, eftersom alla ’enstöringstjänster’ slopats av de onda socialdemokraterna. Inga fyrvakter länge, bu-huu, svarar jag, varvid han blir upprörd och annonserar att muslimerna kommer skjuta mig först när de väl börjar ett öppet istället för ett icke-öppet krig mot svenskarna. Jag skrattar åt honom och beslutar mig för att försöka sova igen.<br /><br />Det är förstås fortfarande lögn. Så fort jag är ifrån datorn känner jag av de spända muskelknutarna i skulderbladen, spänningarna i tinningarna och nästa veckas schema och vad som kommer att hända med mailen malen i skallen. Kommer jag få tjänsten eller inte? Ovissheten gnager i mig där jag ligger och vrider och vänder mig i min smala och spartanska säng långt in på småtimmarna. Jag vet inte riktigt vad klockan var nät jag somnade, men nog fan var det sent nog! Det är särskilt uppenbart när väckarklockan väl ilsket ringer. Jag är grusig i ögonen, snuvig, trött och känner mig nästan bakis. En huvudvärk moler bakom ögonbrynen och det är svårt att få upp ögonen. Jag ställer fram väckarklockan en halvtimme och skippar frukost, men det är precis samma plåga när den ringer igen. En kvart till, jag tar bussen idag. Det hjälper förstås inte heller, för förr eller senare måste jag gå till jobbet.<br /><br />Så jag släpar mig upp, förbannar mig själv för att jag inte kunnat sova, duschar så hett som jag någonsin vågar, men kommer ut än tröttare snarare än uppfräschad, slänger på mig kläder och skyndar till bussen. Vårsolen skiner från en klar himmel med bara några små ulliga moln som lättjefullt driver runt, i fullständig arrogans över mitt miserabla tillstånd.<br /><br /><div style="text-align: center;"> - <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3909930923356181894?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-69588566292843368772007-10-04T20:38:00.000+01:002007-11-03T23:21:02.352Z<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Den timanställde försvinner raskt iväg till sin telefon, glad att slippa mer av plågan och konflikten. En stackars sjuttonåring som inte förstår någonting och inte vågar säga ett pip. Stackars djävel, det var säkert hans första smak av contactcentrets realitet. Jag kan inte minnas att jag sett honom förut… Nåja, det är väl lika bra han knäcks raskt snarare än långsamt, som Erik. Det gör ont att dra bort plåstret fort, men mer ont att göra det långsamt.<br /><br />”Vad heter han?” säger Torped-Olga upprört. ”Han har verkligen fel attityd för att jobba här!”<br /><br />”Jag vet inte.” mumlar Andersson fram en lögn, jag vet att han funderat på Trendluder Ett som en av kandidaterna till backofficegruppen.<br /><br />”Viktor! Ta reda på vem det är!” säger Torped-Olga.<br /><br />”Öh, visst…” svarar Ballongmannen plågat och rultar iväg. Jag och Andersson skyndar iväg på egen hand och lämnar Torped-Olga ångandes av ilska och harm helt utan någon att ta ut den på. När jag kikar över axeln står hon fortfarande där, men sedan, när vi nästan är helt igenom supportsalen kan jag höra stilettklackar ilsket klicka mot golvet i motsatt riktning, mot ledningskorridoren.<br /><br />”Jag ska kolla om jag kan ordna något.”<br /><br />”Va, för Trendluder?” säger jag.<br /><br />”Menar du Olle?”<br /><br />”Ja, Trendlunder Ett.”<br /><br />”Ja, jag måste försöka.” säger Andersson med en suck.<br /><br />”Du vet att det är rätt futilt va?” säger jag upgivet.<br /><br />”Ja, men jag måste ändå försöka.” säger Andersson.<br /><br />”Du är helt otroligt. Hur orkar du fortsätta?” säger jag, inte utan viss beundran i rösten.<br /><br />”Annars kan jag inte sova på kvällen, jag ligger och tänker på alla jag svikit… Det går bara inte att sova.” säger Andersson och försvinner bort mot chefskorridoren. Jag suckar lite och vänder mig om och håller nästan på att bli nersprungen av Trendluder Ett som med en kasse med sina få prylar här på contactcentret i handen och jackan redan på sig är på väg ut i en våldsam fart.<br /><br />”Uoh!” säger jag överraskat.<br /><br />”Flytta dig Mats.” säger han surt.<br /><br />”Förlåt så innihelvite!” svarar jag minst lika surt. Han stannar upp för en sekund och ser på mig.<br /><br />”Ursäkta, det är inte ditt satans fel, men jag måste bort från det här djävla företaget, NU!”<br /><br />”Det måste vi alla, ta det lite lugnt,” svarar jag.<br /><br />”Nej, det är är en beacon of sheer incompetence darkening the night, man blir deprimerad bara man tänker på det, man blir institutionaliserad här, om jag inte går nu stannar jag tills de bär mig ut när jag dött av stressen. Man blir ett djävla får här!” fräser han.<br /><br />”Öh…” får jag ur mig och kliver åt sidan. Hans ord klingar sant som en silverklocka inom mig och stukavarningssirenen går igång, ångest på gång.<br /><br />”Nej, nu ska jag härifrån. Fan vad skönt det ska bli!” säger Trendluder Ett och ler ett soligt leende som skriker lycka över att vara fri. ”Ha ett bra liv, Mats!” säger han, tränger sig förbi mig och försvinner bort mot utgången, men inte utan att stanna framför glasburen med samtalsövervakningen och mycket demonstrativt ge dem fingret innan han halvspringer därifrån.<br /><br />Precis när jag hör hur dörren dunsar igen bakom honom dyker Peter upp runt hörnet och kliver med stora kliv åt mitt håll.<br /><br />”Vad står du här som en betonggris för, Mats?” säger han och flinar åt mig.<br /><br />”Öh…” säger jag lagom intelligent.<br /><br />”Seså, rör på dig, Blockadolsson!” säger han.<br /><br />”Jamen… Hur gick det?” får jag till slut ur mig.<br /><br />”Räddad av gonggongen, skulle man kunna säga.” svarar han med ett flin. ”Fisk-Peder hade precis förklarat hur viktigt det är med rätt attityd om man vill jobba här och allvarligt fråga mig hur jag kände inför att jobba kvar här nu när jag hade skämt ut mig och gjort så pass allvarliga saker mot mina medarbetare. Jag hade precis förklarat att mig gjorde det faktiskt detsamma och att jag bara flyttade på någon som stod ivägen, det var han som slogs…” han pekar på blåtiran som fortfarande syns tydligt. ”Han skulle nog precis till att sätta in storslägga då Torped-Olga kom instormandes och började gorma om att någon skulle bort fort som fan, hon såg inte ens mig, och det tog nog en eller två minuter innan Andersson dök in och började tjattra också. Jag bara lutade mig tillbaka tills Fisk-Peder upptäckte mig igen och bad mig återkomma senare…”<br /><br />Peter vänder sig om och flinar, och jag måste titta över hans axel. Lill-Mussolini är i högsta fart på väg mot ledningskorridoren.<br /><br />”Nu djävlar har någon kickat till bikupan ordentligt.” säger han och flinar.<br /><br />”Ja, Trendluder Ett har sagt upp sig genom att hälla en hink avloppsisvatten över Torped-Olga.”<br /><br />”Va?” säger Peter och flinar så brett det bara går, så mungiporna tycks försvinna in bakom polisongerna. ”Berätta!”<br /><br />”Jag kan ge sig en exakt berättelse över en öl, men fan inte nu. Kommer du att stanna?”<br /><br />”Ja, ett tag till i alla fall. Måste se bikupan surra lite. Det här kan ju bli skoj. Men jag behåller det här.” säger han och viftar lite med sitt uppsägningspapper.<br /><br />En sten faller från mitt bröst, det är en skön känsla, men jag är plågsamt medveten om att det inte är samma vikt som faller som lades på. Peter är på väg bort, det vet jag. Det är bara en tidsfråga, när den killen har fått något i skallen, då kommer det till skott för eller senare, han släpper inte saker bara så där. Jag har min bästa kollega och min bästa vän på lånad tid.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/11/kapitel-17-sjukdom-och-uppkp.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6958856629284336877?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-11175252213804999382007-10-01T21:57:00.000+01:002007-10-04T20:40:59.577+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag klottrar klumpigt och fult Torped-Olga som rusar under vattnet mot tankern ’projekt’ med ett brinnande torpederat fartyg vid namn ’telenet24’ i bakgrunden. Andersson fnissar lite, så helt värdelös kan teckningen inte ha varit, den fick fram meddelandet i alla fall. Han rycker skuldmedvetet till när Torped-Olga harklar sig uppfodrande.<br /><br />”Fåse…” säger Trendluder Ett och tittar ner i sina anteckningar.<br /><br />”Ja?” säger Torped-Olga lyckligt, som om hon uppskattade att det kommer frågor, som hon sagt men inte menat i början av sessionen.<br /><br />”Vi ska erbjuda femtio kronor…”<br /><br />”Upp till hundra!” avbryter Torped-Olga.<br /><br />”Femtio kronor, upp till hundra i undantagsfall.” rättar Trendluder Ett sig och fortsätter sedan. ”Samt tjänster som uppringt Internet utan månadskostnad, fler e-mailadresser, fler tiomegabytehemsidekonton, webbmail och räkningar på månadsbasis. Plus att de kan få tio kronor rabatt på fasta kostnader om de har två tjänster, femton om de har tre?”<br /><br />”Japp!” säger Torped-Olga.<br /><br />”Allt det är ju sådant de redan kan få ju?” säger han.<br /><br />”Ja, i teorin kanske. Vi har sällan nämnt det för kunder förut.” säger Torped-Olga i en ton som är avsedd att avsluta diskussionen. Hon är dock inte riktigt lika bra på härskarteknik som de andra cheferna, och Trendluder Ett har fått upp ångan. Han verkar också ha fått upp ilskan på det här företaget i den usla luften här inne i konferensrummet.<br /><br />”Så, vi ska få folk som säger upp sina abonnemang att stanna genom att ge dem saker de redan har eller borde ha?”<br /><br />”Så skulle jag väl inte uttrycka det…” säger Torped-Olga surt.<br /><br />”Och vi ska dessutom försöka sälja på dem ett fullständigt värdelöst antivirus för trettionio kronor i månaden?”<br /><br />”NorthAV är inte värdelöst, det är ett utmärkt antivirus och brandvägg i ett säkert paket till ett bra pris!” svarar Torped-Olga med ännu surare ton, ekandes TeleNet24 och Norths slogan för det onekligen rätt sugiga paketet.<br /><br />”Det får rätt ofta lågt betyg i tester…” säger Trendluder Ett. Han verkar inte ha märkt vilken tunn is han är ute på, eller så bryr han sig helt enkelt inte. Det är fullt uppror detta, vilket är väldigt ovanligt. Utan ånger eller fruktan fortsätter han. ”Eller så ska vi sälja ADSL till kunder med uppringt Internet och telefoni till de med ADSL… Och vi ska alltså sälja minst en om dagen i genomsnitt. Detta utan att tulla på två och en halv minuts genomsnittlig samtalstid eller målet på etthundratjugo samtal om dagen.”<br /><br />”Ja, vad är din poäng?” säger Torped-Olga argt efter att otåligt ha knackat med en penna i bordet under Trendluder Etts monolog. Alla blickar i rummet är på honom nu och stämningen är tung. Han är ju bara timanställd! Att sätta sig upp mot en chef är en dödsdom då.<br /><br />”Vi ska både hjälpa folk med fakturor och Internetproblem och övertyga dem om en massa saker på samma tid som vi har nu att hjälpa dem. Vi ska dessutom försöka säga emot när de vill säga upp sina abonnemang. Hur fan får ni det att gå ihop? Vi möter ju inte målen som det är nu.”<br /><br />”Ledningen har räknat på det, och vi har kapacitet för det här!” säger Torped-Olga argt och smäller en handflata i bordet så Ballongmannen rycker till ordentligt. Han har säkert slumrat till i den dåliga luften.<br /><br />”Räknar ni med tretton som bas eller vad fan håller ni på med?” säger Trendluder Ett lika argt tillbaka.<br /><br />”Du ska lämna ledandet åt ledningen och sköta ditt eget jobb, med den attityden är det inte säkert att du platsar och har det kvar särskilt länge!”<br /><br />Trendluder Ett är högröd i ansiktet och riktigt ilsk.<br /><br />”Du, om det här jobbet är en kaktus, ställ den i solen i ett par månader utan att vattna, så när den är riktigt gul och hård, sätt dig och snurra på den!” säger han och reser sig sedan så stolen skrapar mot golvet. Plötsligt är vi alla klarvakna, trots att man kan skära luften med kniv. Det här är konflikträdslans högborg, och i flera sekunder kan man paddla kanot i stämningen, så tjock är den, men ingen säger något. Andersson hostar lite, Ballongmannen snörvlar och jag andas tungt medan Torped-Olga står med gapande mun och utspända ögon, antingen för dum, för överraskad eller för arg för att få något ur sig. Förmodligen en kombination av de bäggre.<br /><br />”Fuck det här. Fucka det riktigt hårt!” säger Trendluder Ett till slut, reser sig och går. Efter ytterligare några sekunder fipplar Ballongmannen med sina papper och mumlar. ”Jadåvarvivälklarahär…” i ett enda andetag och reser sig. Som på kommando reser vi oss alla och strömmar ut ur konferensrummet.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/10/kapitel-16-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1117525221380499938?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-16248294516650136562007-09-20T22:37:00.000+01:002007-10-01T22:00:07.141+01:00<div style="text-align: center;"> <div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div> </div><br />Erik, Andersson och jag suckar och skakar på våra respektive huvuden och tar sedan block, pennor, kaffekoppar och vattenglas och ger oss av mot konferensrummet. Mina tankar är mer på Peter och om han och Fisk-Peder<br />kommer börja slåss, och om Peter har kniven med sig även på jobbet. Och vem fan ska jag spela corporate bullshit bingo med under den här interninbillningen nu?<br /><br />Vi väller föga entusiastiskt in i konferensrummet, småpratandes och gnabbas lite om vem som ska sitta var, till Torped-Olgas tydliga frustration. Ett par timanställda, inklusive Trendluder Ett står förvirrat bakom oss och vågar inte ta någon sittplats innan vi gamlingar gjort det.<br /><br />”Om ni kan sätta er så kan vi komma igång.” säger Torped-Olga uppfodrande och spänner upp ett falskt leende mot oss. Vi fortsätter att småprata medan vi långsamt sätter oss, byter stolar, kör upp de timanställda en eller två gånger för att organisera sittandet bättre. Andersson kan knappt dölja sitt flin när jag och Erik byter plats för andra gången. Ballongmannen, som sitter på en stackars plågad stol i hörnet med ett block, redo att anteckna, suckar och torkar svetten ur pannan. Vi har inte stängt dörren än, men det börjar redan bli varmt och dålig luft.<br /><br />Jag undrar lite stilla om Ballongmannen har blivit något slags företagssekreterare. Han har ju faktiskt försökt vara en bra chef förut, så det är inte omöjligt att han berättat lite för mycket sanningar uppåt och inte lindat in dem tillräckligt, och därför blivit satt på undantag bland cheferna. Dags att lyssna lite på ryktena om honom och bilda sig en ny uppfattning, kanske.<br /><br />Till slut sitter vi i alla fall ner allihop och Torped-Olga klistrar på ett soligt leende igen.<br /><br />”Nu ska vi lära oss merförsäljning och anti-churn.” säger hon.<br /><br />”Vad betyder anti-churn?” undrar Erik och avbryter henne medan hon andas in för nästa mening.<br /><br />”Uhm…” Torped-Olga kommer av sig lite från sin inövade monotona monolog. ”Alltså, att vända kunden.”<br /><br />”Vadå vända?” envisas Erik.<br /><br />”Få dem att inte säga upp sina tjänster hos TeleNet24.” svarar Torped-Olga övertydligt.<br /><br />”Ja, varför inte bara säga anti-uppsägning då?” undrar Erik stillsamt.<br /><br />”Det har naturligtvis inte samma klang!” säger Torped-Olga vasst, som om det vore något självklart. Ska sanningen fram visste jag absolut inte heller vad anti-churn var.<br /><br />”Merförsäljningen, innebär det att vi ska försöka få kunderna att skaffa nya tjänster i varje samtal eller mail?” frågar Anderrson och tittar på ett A4-ark som legat på bordet och visat sig innehålla information i punktform om utbildningen, i horribel layout, förstås. Någon vet inte hur man använder tab i MS Word tror jag.<br /><br />”Javisst!” svarar Torped-Olga glatt.<br /><br />”Och samma sak, om en kund försöker säga upp en tjänst via samtal eller mail ska vi erbjuda olika alternativ och rabatter och försöka övertyga dem om att stanna hos TeleNet24?”<br /><br />”Du har förstått precis!”<br /><br />”Och hur mycket får medeltiden per samtal gå upp när vi ska göra detta?” frågar Andersson oskyldigt och kikar på henne över kanten på glasögonen.<br /><br />”Den ska fortsätta vara två och en halv minut.” svarar Torped-Olga. ”Vi i ledningen har räknat på det här och vi har kapacitet för det. Det är en tjänst TeleNet24 väldigt gärna vill ha och nu kan vi äntligen erbjuda den!”<br /><br />Jag tappar hakan. ”Så vi ska ägna en massa tid åt att försöka övertala kunder, men vi får ingen extra tid till det?” säger jag klentroget.<br /><br />”Som sagt, ledningen har räknat på detta och vi har kapacitet för det här bara vi tar friska tag och är glada och entusiastiska.” säger hon i skarp ton och spänner blicken i mig.<br /><br />”Det kan ju inte vara sant! Vi klarar ju inte målen som det är idag, hur ska vi hinna med det här?” protesterar jag futilt.<br /><br />”Du ska inte ha en så negativ attityd, Mats!” säger Torped-Olga surt. ”På det här företaget har vi en POSITIV attityd. Vi premierar inte en negativ attityd, du bör tänka på det om du har ambitioner åt backofficegruppen till.” säger hon hotfullt.<br /><br />Jag biter ihop tänderna med en smäll runt den kommentaren jag vill säga, att hon kan köra upp sin positiva attityd så långt att den killar henne i gommen, men gör jag det har jag aldrig någon chans att få jobba på mail. Istället grymtar jag något ohörbart.<br /><br />”Bra!” säger Torped-Olga med ett soligt leende igen, som känns äkta som ett förgyllt blymynt just nu. ”På papperet framför er har ni några erbjudanden och rabatter man kan erbjuda för att merförsälja eller anti-churna… Ni kan dessutom erbjuda en omedelbar räkningsreduktion på hundra kronor! Det ni! Fast ni bör inte överstiga femtio annat än i undantagsfall…” hon mal på om det som står på papperet, men jag har mest slutat att lyssna och klottrar i mitt anteckningsblock för att försöka hålla mig vaken i den allt tjockare och varmare luften. Jag märker att Andersson intresserat studerar vad jag ritar snarare än papperet eller Torped-Olga.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/10/kapitel-16-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1624829451665013656?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-20402985838316271472007-09-18T21:20:00.000+01:002007-09-20T22:22:17.224+01:00Jag har blivit ombedd att medverka i Argument i SVT på torsdag, om facken och hur facklig verksamhet funkar på callcenters, men är på jobbresa i Norge. Jag ska däremot skriva en artikel för webbdiskussionen.<br /><br />Mer information om det hela finns på <a href="http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=73596&amp;lid=puff_913626&amp;lpos=lasMer">Arguments blog</a> (andra posten i skrivande stund). Jag återkommer med mer information och en länk till artikeln när det blir dags.<br /><br />Adler<br /><br />Uppdatering: <a href="http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/player.jsp?d=52891&amp;a=916196">Här</a> är avsnittet på SVTs hemsida, det är i sektionen om facket mitt inlägg kommer in. <a href="http://www.svt.se/opinion">Här</a> är artikeln jag skrev till svt.se/opinion. Jag vill klargöra, för en del som kanske inte förstod det av det korta inlägget i TV, att jag är för facket och dess roll, men anser att facket MÅSTE ta sig ut där de lokala klubbarna inte finns eller är värdelösa, ofta på låglöne- lågstatus- och högstressarbetsplatser, som callcentervärlden, där lagar, regler och kollektivavtal ofta är satta på undantag.<br /><br />Adler (igen, överraskning va?)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2040298583831627147?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-35512277278923650572007-09-17T22:08:00.000+01:002007-09-20T22:39:08.021+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />För en sekund står vi bara och stirrar på varandra, sedan känner jag hur en stickande rodnad fortplantar sig från kinderna och över hela ansiktet. Jag hinner se hur hon också blivit blodröd i ansiktet innan jag viker ner blicken och med fanatisk noggrannhet studerar dammråttorna i ett hörn under hatthyllan längs väggen bredvid dörren.<br /><br />”Ööhm…” får hon ur sig.<br /><br />”Eh… Ja… Bråttom!” stammar jag fram, trycker mig förbi och flyr ner i trapphuset som det fega, ryggradslösa kräk till blötdjur jag är. Snyggt alfa-hanne-beteende, Mats. Det lär ha imponerat ungefär lika mycket på henne som det imponerade på mig själv.<br /><br />Nåja, det lär inte betyda mycket, hon lär ha skämts för hela episoden och hur hon kunde följa en sådan som mig hem. Jag lär ha påmint henne om hennes tabbe, därav det blodröda ansiktet. Ute blåser det kallt och molnstrimlor jagar över en blekblå himmel. Jag huttrar lite där jag går i bara t-shirt och tröja. Ett varv runt kvarteret får räcka, fanimig, då borde hon hunnit undan så hon slipper möta mig en gång till.<br /><br />När jag kommer tillbaka står Andersson och Peter och dividerar, medan Erik, som måste hunnit in medan jag gick kvarteret runt, sitter vid en dator och försöker se ut som om han inte anstränger sig max för att höra vad han pratar om, något han misslyckas ganska kapitalt med.<br /><br />”Tjena igen Mats.” säger Peter och flinar. ”Jag ska på möte med Fisk-Peder om vad som hände på personalfesten.” han viftar med ett utskrivet mail. Jag kan inte läsa det på det här avståndet, inte med min usla syn och som han vevar på med det, men jag kan ana tonen som anläggs i det. Peter ska tvingas att krypa och be innerligen om ursäkt för att bevisa att han fortfarande har rätt attityd för att få ha sin anställning kvar.<br /><br />”Du måste skylla på promillen, Peter. Promillen ursäktar allt” säger Andersson och ser extra olycklig ut.<br /><br />”Jag får se.” svarar Peter och flinar. ”Det beror på vad fisken säger och hur han beter sig.” han häver ur sig några finska svordomar.<br /><br />”Lova mig att du skyller på promillen. Peder själv höll på att få kicken när han tafsade på kundtjänsttjejer på en personalfest för några år sedan, men han skyllde på promillen. I och för sig kunde han inte tala och knappast gå, jag tror Lill-Mussolini och Vice VD bar hem honom efteråt…” fortsätter Andersson sina övertalningsförsök. ”För min skull?”<br /><br />”Fan, sluta göra det svårt, Andersson!” svarar Peter olyckligt. ”Jag har friheten i min hand. Jag ska säga att Lill-Mussolini stod i vägen och att jag flyttade på honom, det var han som slogs. Om Fisk-Peder kräver mer säger jag upp mig!”<br /><br />”Jaja.” säger Andersson olyckligt. ”Tänk dig för bara, jag skulle vilja ha kvar dig om du vill stanna, och jag kan så gott som garantera en plats i backofficegruppen då.”<br /><br />Peter ska precis till att mumla något avfärdande svar, men då kliver Torped-Olga in med högklackade skor som klickar mot golvet och en urringning och tycks slänga pattarna i ansiktet på en. Vik hädan satan, när ska kvinnan inse att hon är över trettiofem?! Som vanligt har hon absolut ingen känsla alls för den tryckta stämningen eller att det pågår ett privat samtal utan åmar sig fram över golvet med det där bländande leendet som ger en känslan av att man jagas av en motorrusande amerikans bil med kromad jättegrill i fronten.<br /><br />”Heeej!” säger hon och ler ännu bredare. ”Vi ska ha internutbildning i nya tjänster vi ska göra åt TeleNet24, merförsäljning och anti-churn som jag ska hålla i!” hon ser ur som om vi borde hurra vid de fantastiska nyheterna och det blir en lite pinsam tystnad när vi bara stirrar på henne. Utan att låta sig avskräckas fortsätter hon.<br /><br />”Så jag tänkte att vi kunde börja med er. Ni sitter ju inte på telefonen, och det ringer ju mycket på morgonen, så om vi börjar med er stör det minimalt.” återigen ser hon ut som om vi borde applådera hennes briljanta slutledningsförmåga.<br /><br />”Men vi ska ju inte sitta på telefonen.” säger Andersson surmulet till slut, efter ännu en pinsam tystnad.<br /><br />”Åh, ni kommer säkert att få koppla in er då och då när det är mycket, dessutom ska man merförsälja och anti-churna på mailen också.”<br /><br />”Koppla in oss när det är mycket? Det är väl aldrig någonsin INTE mycket?” säger jag förvånat.<br /><br />”Det där ska du se att ledningen ordnar.” svarar Torped-Olga, som nu tydligen börjar surna till lite över vår brist på entusiasm. ”Vi möts om fem minuter i konferensrummet. Toodliloo!” säger hon och försöker trippa iväg, något som mer ser ut som en clown som haltar runt på styltor, med hennes stilettklackar.<br /><br />”Gå ni på er interninbillning, jag går på möte med Fisk-Peder jag.” säger Peter och lipar åt Torped-Olgas rygg.<br /><br />”Interninbillning?” säger jag, medan Andersson slänger några sista råd åt Peter när han försvinner.<br /><br />”Tänk på vad jag sa!” ropar han efter Peter, som viftar med en hand över axeln, halvt avfärdande.<br /><br />”Vi utbildar inte här, vi inbillar oss att vi kan saker.” ropar han åt mitt håll innan han försvinner runt hörnet.<br /><br /><div style="text-align: center;"> - <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/09/kapitel-16-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3551227727892365057?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-64238018341336303432007-09-12T07:59:00.000+01:002007-09-17T22:10:31.782+01:00<div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />"Ska du sluta?!" säger jag chockat.<br /><br />"Kanske." svarar han kryptiskt och ler ännu bredare, så mungiporna tycks försvinna in under de yviga polisongerna.<br /><br />"Vadå kanske?!" fortsätter jag uppbragt medan Peter sträcker sig efter papperet jag helt glömt att jag har i händerna. "Vem ska jag dricka öl med och gnälla på jobbet tillsammans med om du slutar?!"<br /><br />"Vi får se." svarar Peter. "Det är en backupplan. Jag tänker inte ta mer skit från det här djävla företaget. När som helst kommer jag bli inkallad till Fisk-Peder Personalchef för ett 'samtal' om min 'attityd'." hans röst dryper av förakt när han säger samtal och attityd och han rullar med ögonen för att understryka hur illa han tycker om det hela. "Om Fisk-Peder djävlas för mycket får han uppsägningen i ansiktet, den djäveln. Och då är jag fri!"<br /><br />Jag kan känna hur ett svart gap öppnar sig i mitt inre. Rädsla för förändring, rädsla att mista den enda personen på det här stället jag faktiskt vågar kalla vän snarare än bekant, kollega, arbetskamrat eller varför inte gemensamt offer? Men där finns också en förtärande avundsjuka. Peter vågar. Han vågar fan säga upp sig om han verkligen vill. Han vågar göra som Kalle och stå upp för sig själv. Jag vill också våga. Det hugger till snabbt av ångest där inne i mörkret. Varför är jag så djävla mesig? Varför vågar inte jag? Varför hatar jag mig själv så mycket och innerst inne tror att jag varken kan eller förtjänar bättre än det jag har.<br /><br />Fan.<br /><br />Jag behöver öl.<br /><br />"Men pengar då?" säger jag, i ett förtvivlat försök att undergräva hans beslutsamhet, av helt egoistiska skäl. Jag behöver mitt gemensamma offer.<br /><br />"Jag får klara mig. Jag får väl diskvalificera mig som vuxen och flytta hem till pappa i Haparanda. Jag kanske kan snickra lite med farbror Torsten på hans byggfirma." svarar Peter och rycker på axlarna. Han har uppenbarligen funderat över det här en hel del under helgen.<br /><br />"Men lägenheten din då? Du har ju för fan bastu i källaren." pressar jag på, alltmer desperat.<br /><br />"Det är ju bara ett andrahandskontrakt ändå, jag åker ut förr eller senare." invänder Peter, vänder upp handflatorna och putar med underläppen i sin typiska 'det betyder inte mycket'-gest.<br /><br />Jag påminns om vilken tur jag har att jag har min lägenhet och ett förstahandskontrakt. Det är inte många här på contactcentret som har råd att bo själva eller har ett försthandskontrakt. Det är nog bara Erik och jag, när jag tänker efter. De andra bor i källare, delar lägenhet, bor hemma hos mamma eller har tillfälliga boenden. Djävla slit att flytta hela tiden.<br /><br />Då kommer Andersson in och hälsar ett hurtigt "God morgon." Han stannar upp och tittar på oss när vi bara mumlar något ohörbart tillbaka.<br /><br />"Vad nu då? Har någon dött?" frågar han och höjer på ett glest ögonbryn.<br /><br />Jag nappar åt mig Peters papper ur hans halvslappa hand, ackompanjerad av en upprörd finsk svordom och räcker över det till Andersson, som tar emot och börjar ögna igenom det. Hans ansikte förvandlas sakta från ett hyfsat leende till en mask av förtvivlan.<br /><br />"Nej?" säger han och tittar upp över papperet mot Peter, som nu vänder bort blicken. Det känns aldrig bra att göra Andersson besviken, när han är den enda som faktiskt bryr sig om en som människa snarare än ett specifikt antal kilo köttsäck med headset.<br /><br />"Det är inte säkert än." säger Peter undvikande, fortfarande med blicken fäst på baksidan av en skärm. "Om Fisk-Peder ger mig för mycket skit får han den i fejan." fortsätter han, sneglar mot Andersson och nappar återigen åt sig sitt papper.<br /><br />"Faan!" svär Andersson högt. "Helvetes skit, alla bra slutar hela tiden, så fort man börjar bygga upp någonting raseras det." han kliver bort till sin stol och slänger sig tungt och uppgivet i den, så den knarrar protesterande under den omilda behandlingen. "Det är ingenting jag kan göra för att få dig att stanna, va?" säger han till sist efter att ha suttit och suckat en liten stund, och sneglar på Peter.<br /><br />"Nej, det tror jag inte. Du har gjort djävla mycket redan." svarar Peter. "Ingen vill ju egentligen jobba på det här företaget om de kan få något bättre. Och ingen vill jobba med support, särskilt inte till stumdumma djävla privatpersoner, om de kan jobba med annat. Det här företaget lever på IT-bubblans krasch och att vanliga företag inte spottar på datafolk som de så brinner numera."<br /><br />Andersson suckar och tittar på oss. "Du har rätt, men vafan ska jag göra? Jag har fru och barn och huslån och en dum djävla vilja att försöka göra något åt situationen..."<br /><br />Vid det här laget mår jag faktiskt fysiskt illa. Det känns som om frukostäggen vill upp igen.<br />"Jag måste ha lite luft..." säger jag och börjar gå mot utgången. Jag måste härifrån, om bara för några sekunder.<br /><br />"Du ser lite blek ut." håller Andersson med. "Kom tillbaka snart bara!" ropar han efter mig medan jag försvinner ut ur backofficesalen och med rak kurs och snabb gång målmedvetet rör mig mot dörren. Precis när jag ska till att öppna den, dras den upp utifrån av någon på väg in. Jag tittar upp från golvet där min blick varit fäst och ser Elsa rakt in i ögonen.<br /><br /><div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/09/kapitel-16-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-6423801834133630343?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-42291103734864302462007-08-09T01:36:00.000+01:002007-09-12T08:03:03.045+01:00<div style="TEXT-ALIGN: center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Innan jag gick och la mig igår tog jag faktiskt ett bad. Det är sällan jag använder mitt badkar, men igår hade jag lust. Det hela avbröts förstås av en blöt och runthalkande session på toastolen för mer rännsket, lagom roligt så där. Nåja, idag är jag i alla fall uppe i tid för att äta frukost. Jag handlade lite i torsdags och kan göra min absoluta favoritfrukost. Salami och gurka på rostat brunt bröd, stekta ägg och en enorm kopp te på löste!<br /><br />Som vanligt äter jag framför datorn. Jag har faktiskt ett rätt schysst köksbord, men varför sitta där ensam och stirra ut i mörkret och idissla som en fet ko? På datorn finns sällskap via chatklienterna, nöje i att trolla forum eller bara tidningen på dn.se. Halvvägs in på det andra ägget får jag ett meddelande från Peter.<br /><br />”Slinka.” skriver han. Vafan nu då?”<br /><br />”Mats.” skriver jag tillbaka. Presenterar han sig får man väl visa normalt hyfs och svara.<br /><br />”Nej, inte jag!” svara han.<br /><br />”Jo, du. :D”<br /><br />”Nej, eller jo, visst. Jag också. Men jag menade Jenny.”<br /><br />”Jenny?”<br /><br />”Ja, receptionstjejen. Jag försökte ge igen i lördags, men hon bara tyckte om det.”<br /><br />”TMI, för fanken! :(”<br /><br />”Jaja, syns i skärselden snart då.” säger han slutligen och loggar ur. Jag ska själv precis till att logga ut när morfar skickar ett meddelande också. Vafan nu då? hinner jag tänka medan jag tuggar den sista mackbiten.<br /><br />Han har bytt nick till ’JärngråSosse’ och verkar vara i full fräs.<br /><br />”Det här Internätet är fullt av högerspöken!!” skriver han, och jag kan ana hur upprörd han är där han sitter bakom datorn, fackföreningsman, socialist och kooperationen-medlem. Han har säkert grävt fram alla nålar från alla första-maj-tåg han gått i bara för att känna känslan nu.<br /><br />”Vad har du nu gjort?” skriver jag och går och borstar tänderna medan han pekfingrar fram ett svar.<br /><br />”Jag förklarade för lite snorungar från en sajt där man skriver saker man tycker hur det egentligen var förr i tiden och de kallade mig anarkist! Jag har aldrig blivit så förolämpad, som om jag skulle vara någon djävla splittrare?! Kan inte du koppla upp mig till något annat Internet där vi socialdemokrater håller till?”<br /><br />”Det finns bara ett Internet, morfar.” svarar jag och skickar snabbt ett meddelande till ”Jag måste till jobbet, vi hörs.”<br /><br />Innan jag hinner logga av kommer dock hans svar, förvånansvärt snabbt. Han börjar bli snabb med pekfingrarna, gubben. ”Vad uselt, var är kooperationen när man behöver dem? Ett blåvitt Internet, utan krusiduller, billigt till alla, det är vad vi behöver.”<br /><br />Jag kan inte låta bli att flina åt morfars idéer om Internet när jag drar på mig jacka och gubbkeps och skyndar iväg mot skärselden, förlåt, jobbet. Väl där kliver jag mot backofficesalen. Trots att klockan inte ens är riktigt åtta surrar det av rykten. Menande blickar kastas åt olika håll, det tisslas och tasslas, fnissas och pekas åt alla håll och kanter. Jag duckar fort undan en grupp som försöker fånga mig för att skvallra med menande blickar åt mitt håll.<br /><br />Jag kommer undan dem och väl inne i backofficesalen pustar jag ut.<br /><br />”Mats, kolla det här!” hör jag Peter säga, vänder mig åt håller rösten kommer från och får ett papper i nyllet. Jag nyper åt mig det och placerar det på mer lämpligt avstånd från näsan för läsning och börjar läsa högt.<br /><br />”Jag Peter Nyman, personnummer blahblahsiffrasiffra säger härmed upp min anställning på blahblah och så vidare med omedelbar verkan, då jag har tolv dagars semester sparad och åttiosju timmars flex upparbetad och varit fast anställd mindre än två år går jag på dagen. Underskrivet, datum…”<br /><br />Jag sänker papperet och stirrar klentroget in i Peters brett flinande ansikte.<br /><br /><div style="TEXT-ALIGN: center">-<a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/09/kapitel-16-forts-1.html">Nästa inlägg</a> - </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4229110373486430246?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com14tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-71766088513463278922007-08-07T23:17:00.000+01:002007-08-09T01:38:22.649+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag hörde Anderssons kommentar, men svarar inte, jag är på väg hem. Det är riktigt fint väder nu och solen är röd på väg ner bakom några tunna moln, så halva himlen färgas rosa. Riktigt gay, faktiskt. Men rätt snyggt. Jag är lite trött, men mår inte så dåligt. Imorgon är det vanlig vardag och alla är tillbaka, då kommer det vara en massa saftiga rykten som surrar som elaka bålgetingar över chatklienterna. Jag flinar lite vid tanken, som den lilla skvallerkärring jag är. Vem har hånglat med vem, vem tillhör de upphittade underkläderna på dansgolvet, vad sa teamleaders och chefer på fyllan, vem tafsade på vem, vem kräktes i pissoaren och så vidare. Allt man behöver veta efter en firmafest och mer därtill. Mitt flin stelnar något när jag inser att jag själv kommer vara offer för en hel del rykten, några ryggdunkningar och en stor massa intima frågor av ytterst privat natur och jag har absolut ingenting att säga som inte får mig att framstå som oerhört patetisk. Vafan ska jag säga?<br /><br />Jaja, den dagen, den sorgen, tänker jag och styr stegen mot flotterian, som är elakt säkert placerad ungefär halvvägs mellan hemma och jobbet, om man går rätt väg i alla fall. Som vanligt slår den där mystiska doften av vitlök mot mig när jag kliver in. Vad ÄR det Achmed gör som luktar vitlök egentligen?<br /><br />Själv står Achmed i bortre delen av lokalen och torkar av bord, balanserandes en trave med plastbrickor fulla med skräp staplade på varandra i ena handen.<br /><br />”Tjena Svenne!” säger han och flinar åt mitt håll. Han har bytt Franz Josef-skägget till ett bockskägg som börjar bli ganska långt, både i mustascherna och på hakan. Jag drabbas av en allvarlig misstanke.<br /><br />”Tjena Achmed…” säger jag tveksamt. ”Har du gått och sett Kill Bill?”<br /><br />”Javisst!” svarar Achmed, trycker in trasan under armen som håller brickorna och börjar dra sitt skägg. ”Det är fortfarande alldeles för kort för att slängas över axeln, fan, men ge det en månad eller två så…” ’säger han entusiastiskt och kliver förbi mig för att dumpa skräp i papperskorgen och ställa brickorna ovanpå. ”Det är lite för strävt och oböjligt, men jag ska köra balsam, va, då blir det fint. Snart står jag här och fnyser lyckligt och slänger skägget över axeln när folk beställer, fan.” han flinar brett. ”Fatta vilket reklamknep, Svenne!”<br /><br />”Du är inte klok på en fläck.” säger jag avundsjukt och minns min egen sparsamma skäggväxt, som ser ut som ett vassgrund i en sjö ungefär, om jag låter det växa tre eller fyra månader, det vill säga.<br /><br />”Jo, fan Svenne, det är SMART!” menar Achmed.<br /><br />”Ja, men alla kommer hata dig för att du har skägget alla vill ha men ingen kan få!” säger jag sorligt. Achmed skrattar elakt åt mig och börjar sedan göra ett supermeal med plusmeny åt mig, utan att jag beställt.<br /><br />”Jag slänger på lite bacon, fan, som plåster på såren.” säger han och flinar otroligt brett åt mig, så man tror hans mungipor ska gå upp och mötas uppe på hjässan, så främre-övre delen av ansiktet, med överläpp, näsa, ögon och panna ska trilla av. Jag sitter och surar över min cola när han kommer med maten. ”Alla kommer hata dig!” upprepar jag.<br /><br />”Javisst!” säger han och ställer ner maten och ler ännu mer. ”Men de kommer ändå komma hit, fan. Se skägget och äta burgarna.”<br /><br />”Han har säkert rätt också, den djäveln.” muttrar jag för mig själv och tar en stor tugga ur min perfekt lagade osturgare.<br /><br />”Du får skaffa kvinna, va. Då ökar testosteronet och skäggväxten kommer fan.” säger Achmed och fixar med något bakom disken. Till min skam blig jag blodröd i ansiktet.<br /><br />”Kolla fan, Svennen har kvinna på gång! Nyligen också!” retas Achmed och ler sådär brett igen.<br /><br />”N-n-nej…” stammar jag. ”Det gick åt helvete.”<br /><br />”Grus i kärleksmaskineriet, va?” undrar Achmed sympatiskt. För en gångs skull önskar jag faktiskt att han hade andra kunder att ta hand om, men det är tomt förutom mig just nu.<br /><br />”Njaeh…” säger jag och fyller munnen med pommes för att slippa prata, men eftersom det inte finns några andra för Achmed att prata med väntar han tålmodigt. ”Jag tror inte det finns något maskineri överhuvudtaget.”<br /><br />”Då får du skapa det, Svenne!” svarar han. ”Lite blommor, fan. Ett kärleksbrev levererat i hennes brevlåda för hand, va.” Achmed ler, himmlar med ögonen och trycker armbågarna mot bröstet med handflatorna öppna mot taket, som om han skulle deklamera poesi åt någon på våningen ovanför, trots att denna inte finns.<br /><br />”Är du från femtiotalet, eller?” säger jag och kan inte låta bli att flina.<br /><br />”Nej, men det funkar, ärligt Svenne! Frugan föll som ett moget äpple. Det var tider det, fan…” säger han drömskt och blickens fokus försvinner i fjärran.<br /><br />”Vilka fasoner!” säger jag och skakar på huvudet. ”Hon drog innan jag vankade, jag tror knappast hon var intresserad när fyllan försvunnit.”<br /><br />”Chansen finns! Ring henne!” säger Achmed passionerat.<br /><br />”Nej…” säger jag och gör en grimas. ”Pinsamt, jag är rätt säker på att hon inte är intresserad. Dessutom har jag inte hennes nummer.”<br /><br />”Skaffa det!” säger han och nickar ivrigt. ”Du kan om du verkligen vill!”<br /><br />Jag mumlar något för att tillfredställa hans igelliknande insisterande och äter upp min mat. ”Måste hem, vi hörs!”<br /><br />”Ring! Inget gratis bacon innan du ringt!” ropar Achmed efter mig medan jag viftar avfärdande. Jag kan känna hur rännskiten bubblar inom mig, jag måste hem snabbt nu.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/08/kapitel-16-merfrsljning-och.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-7176608851346327892?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-73315553775339434782007-08-06T01:26:00.000+01:002007-08-07T23:19:39.709+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Snart kommer Andersson pustandes, med famnen full av socker, fett och koffein.<br /><br />”Kramar du chipsen? Barbar!” häver Peter ur sig.<br /><br />”Jamenvafan, jag tänkte, jag ska bara köpa lite godis och cola, inte behöver jag någon kasse inte, det är ju bara femtio meter att gå, gubevars. Men den blev det liksom mer och mer i korgen, och colaflaskorna är tunga…” Andersson stapplar fram till ett skrivbord och häller ut godis, choklad, chips och cola ur famnen. ”Sådär, tillräckligt för att föra oss alla mot större manlighet!” proklamerar han stolt och nickar.<br /><br />Jag nyper åt mig chipspåsen och gör en grimas. ”Surkräm och lök?” säger jag med förakt i rösten. ”Varför?”<br /><br />”För att det är GOTT, kanske?” replikerar Andersson och snörper på en mungipa.<br /><br />”Chips är potatis kokad i fett och sedan saltad. Chips ska därför smaka oljigt fett och salt, och kanske, kanske lite potatis på ett hörn.” säger jag och skakar på huvudet. ”Vill man ha massa annan smak kan man svänga ihop en schysst dipp, kanske med grekisk yoghurt, chili och massor, massor och massor av vitlök.”<br /><br />”Men köp dina egna chips om det nu inte passar.” snäser Andersson tillbaka och rycker tillbaka chipspåsen från mig, öppnar den och börjar mumsa i sig halv krossade chips i hög takt.<br /><br />”Erik betalar mitt.” säger och knycker med nacken åt Erik, som sitter och gräver i fickorna än och mumlar något om att det minsann ska finnas pengar någonstans.<br /><br />Jag sätter mig och kollar på ett mail. En kund som är oerhört upprörd över att han fått betala för sitt ADSL fast han flyttat till en lägenhet där han inte kan ha ADSL-uppkoppling. Någon, förmodligen Andersson, försökte för en månad sedan förklara att han var tvungen att ringa in och säga upp och uppge det nya numret, men det var nog tre veckor efter att mailet kom till oss. Han har fått påminnelse och nu inkassobesked. Summan klättrar fort med TeleNet24s inkassobolag, om man ska tro den upprörda kunden. Svordomarna är faktiskt riktigt avancerade. ’ni är söner av en sur hora och en lustande get’ måste jag komma ihåg att använda själv någon gång. Ctrl+c, ctrl+v, såja, nu finns det i min egen lilla historiska skatt av förolämpningar från kunder, som innehåller allt från mitt alla första ’är du dum i huvudet, eller?’ till denna senaste pärla.<br /><br />Ett svar ska han förstås ha. Jag informerar sakligt om hur det går till att bestrida en faktura, om skriftligt ifrågasättande, om länsrätten och att deponera pengar och att kronofogden då inte kan utmäta något innan tvisten är löst, och så vidare. Ett riktigt proffsigt svar, jag är riktigt nöjd med mig själv när jag skickar det. Mmm… kexchoklad! Jag tuggar och mailar som bara den en lång stund, tills jag hör Andersson göra mysko ljud. Trött på att skriva dumma svar på dummare frågor till dummaste kunderna reser jag på mig och går bort till honom.<br /><br />”Var är fel?” frågar jag lite halvnonchalant.<br /><br />”Ledningen vill att jag ska skicka in ett åtgärdsprogram för mailen och eventuellt second line-arbete.”<br /><br />”Ja?” frågar jag undrande.<br /><br />”Jag skickade in att jag planerade att svara på mailen och välja ut någon för second line-arbete om det blev aktuellt.”<br /><br />”Bara så?” säger jag och höjer flinande på ett ögonbryn.<br /><br />”Ja, vad fan ska jag skriva mer?” säger Andersson med frustration i rösten. ”Jag har annat att göra än att detaljbeskriva hur vi svarar på e-mail.”<br /><br />”Haha, kan du inte management by flailing?” säger jag.<br /><br />”Va?” Andersson stirrar på mig som om jag kom från Mars eller något<br /><br />”Ja, alltså…” säger jag och inser att jag behöver förklara lite. ”Du vet att det finns en massa management-teorier. Fina konsultfirmor som tänkt till och skickar räkningar för det, grejer framgrubblade på amerikanska universitet och så vidare… Typ ’forskning i vetenskapen att leda, organisera och delegera’ som jag läste det någonstans…”<br /><br />”Ja.” svarar Andersson och en glimt av förståelse dyker upp i hans trötta blick. ”Jag tror jag har läst en av de där för länge sedan…”<br /><br />”Precis.” fortsätter jag att raljera. ”Här på Contactcentret så gäller Management by Flailing. Det innebär att man ska veva på.” jag illustrerar tydligt genom att veva runt armarna som om jag vore en väderkvarn i kraftig storm. Upp och ner pumpar jag. ”Man ska veva, skit i om man faktiskt träffar något, eller ens träffar rätt om man träffar, bara man vevar. Det viktiga är inte att man gör ett bra jobb eller ens jobbar, det viktiga är att man ser ut som om man lägger oerhörd vikt vid problemet ledningen har hittat.”<br /><br />”Beskriver inte det större delen av samhället idag?” säger Andersson klentroget.<br /><br />”Jag sa inte att det inte var en populär teori.” flinar jag tillbaka.<br /><br />Andersson skakar på huvudet och svär sedan illa. ”Men FAN, kan de aldrig sluta? Det är ju mail ifrån torsdags för helvete?”<br /><br />”Rycker det i högerarmen? Känner du en oemotståndlig lust att invadera Polen?” säger Peter och skrattar lite från sin stol.<br /><br />”Nej, nej!” utropar Erik. ”Det ser du väl? Det rycker i baguetten och han vill invadera Amsterdam!”<br /><br />Andersson bara stirrar på oss ett tag. ”Ni är fan inte kloka på en enda fläck någonstans!” säger han med eftertryck. ”Spring hem, innan ni driver mig från det lilla vett jag har kvar.” fortsätter han och skakar på huvudet. Vi protesterar lite lamt för att tvinga honom att truga lite, sedan drar vi fort som fanken hemåt.<br /><br />”Åtta imorgon, alla tre!” ryter han efter oss när vi försvinner och glider sedan djupt ner i stolen.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/08/kapitel-15-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-7331555377533943478?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-88261976427223053492007-08-02T23:04:00.000+01:002007-08-06T01:28:44.210+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Efter att ha språkat med Andersson ett tag, mest för att det är så djävla tråkigt att sätta sig ned och faktiskt jobba med alla dessa mail, inser jag ändå att jag måste göra det förr eller senare. Jag släntrar bort till min egen dator och sätter mig ner med utstuderade, långsamma rörelser för att slösa ett par sekunder till.<br /><br />Andersson skakar på huvudet.<br /><br />”Du rör dig som en balettdansös med ett stolsben i röven. Något så fjolligt har jag inte sett sedan senaste TeleNet24-besöket.” säger han med ett flin.<br /><br />”Lägg av!” säger jag låtsat indignerat. ”Jag är ytterst manlig.”<br /><br />”Haha, säkert, vad är kriterierna för manlighet då?” ifrågasätter Andersson sarkastiskt.<br /><br />”Allt under ett hundra kilo blankt är kvinnligt. Allt över är manligt.” säger jag och nickar för att understryka min kommentar.<br /><br />”Så jag som väger nittiosju…” börjar Andersson innan jag avbryter honom.<br /><br />”…borde gå på tjejernas, sitta ner och kissa och raka dig under armarna.” fyller jag i och lyfter en arm och gör låtsade rakningsrörelser.<br /><br />”Nej!” säger Andersson och spärrar upp ögonen. ”Jag måste ha lösgodis! Choklad, chips!” han far upp ur stolen med ett flin och får på sig jackan. ”Ska någon ha något från hemköp när jag ändå går och köper fett till min kropp?” säger han.<br /><br />”Gelehallon! Choklad! Kexchoklad!” ropas det samfälligt ur tre sockersugna strupar, för nu står Peter också där och trycker en massa mynt i handen på en överraskad Andersson. ”Cola också!” ropar Erik efter honom när han försvinner iväg för att handla fett, socker och koffein. ”Jaja!” ropar han tillbaka. ”Ska jag inte köpa er ett liv också…” mumlar han för sig själv när han försvinner runt ett hörn.<br /><br />Efter en liten stund halar jag upp plånboken för att kolla efter pengar. Tomt som Fisk-Peders huvud. Skit också, det gick åt igår alltihop. Så kommer jag på att Erik är skyldig mig en hundring sedan igår. Så medan Peter skruvar ner sig i en usel kontorsstol och slår på en dator går jag bort till Erik som kisar mot ett mail.<br /><br />”Du.” säger jag.<br /><br />”Ja?” svarar han och fortsätter att ha blicken klistrad vid skärmen.<br /><br />”Den där hundringen igår… När vi käkade pizza, minns du…”<br /><br />”Javisst fan!” säger han och snurrar runt på kontorsstolen så han pekar mot mig efter ett och ett halvt varv eller så. Så börjar han fingra på jeansen och gräva i fickorna. Han rotar och rotar, men hittar inga pengar.<br /><br />”Det är lugnt, du kan ta ut och ge mig senare…” försöker jag när han ställer sig upp för att göra ner handen djupt i en ficka och får upp en härva av kvitton och papper, som kanske, kanske innehåller en sedel.<br /><br />”Nej, nej, det ska finnas här någonstans…” svarar han, vänder upp blicken mot mig från papperstrasslet. ”Och gör det inte det så kan du få det i natura.”<br /><br />Jag grimaserar men är inte sämre själv. ”Visst, budget eller anus, bara något spricker för dig så är jag nöjd.” får jag fram så snabbt att jag förvånar mig själv. Erik blinkar till och Peter börjar kvida av skratt. Jag kan inte hålla mig utan flabbar jag med, och snart hänger Erik med.<br /><br />”Klockren!” säger Peter uppskattande och Erik kan inte annat än nicka instämmande.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/08/kapitel-15-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8826197642722305349?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-29667980065167940312007-07-31T23:06:00.001+01:002007-08-02T23:06:47.645+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Eh…” säger jag till slut i ett patetiskt och ganska misslyckat försök att bryta tystnaden.<br /><br />”Uhm…” svarar han.<br /><br />”Igår…” säger jag och sväljer lite. ”Menade inte.” mer än så får jag inte ur mig.<br /><br />”Mm. Inte jag heller.” svarar han och försöker sig på ett leende. Jag ler tillbaka, så är det bra igen. Det blir aldrig riktigt samma sak igen, men vem fan bryr sig egentligen? Man har kompisar på Contactcentret, inte vänner. Det är ingen, inte ens Peter, som jag skulle kunna vända mig till om jag mår dåligt, annat än när vi pratar om ämnet och då är det ingen som lyssnar, alla bara väntar på sin tur att få prata. Vi mår alla för dåligt för att kunna ta emot och lyssna på någon annan som mår dåligt. Det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv ekar jag i mitt huvud mitt uttalande till Lena igår.<br /><br />Jag får fram mailkorgen och kollar snabbt över titlarna. En del spam, en del vanliga frågor… Orka! Jag reser på mig och går över till Erik istället och visar filstrukturen med standardsvar jag fixat. Det är många nog sen igår tycker jag för att man ska kunna använda dem.<br /><br />”Så, om jag har ett mail med en fråga på priset på ADSL…” säger Erik tvekande.<br /><br />”In i ADSL-katalogen, öppna pris.txt, bara att klippa och klistra.” avbryter jag hjälpsamt och pekar direkt på skärmen. Den är så nerflottad av fingeravtryck ändå.<br /><br />”Skitsmart, Mats!” säger han och nickar ivrigt. Kanske är han ivrig att lägga in lite beröm efter igår och den skiten och brer på lite extra, men jag kan ändå inte låta bli att känna lite stolthet. Sedan går jag över till Andersson som sitter och suckar tungt framför sin skärm, mer eller mindre som vanligt.<br /><br />”Mats.” säger han när jag kommer nära. Jag ser att han har ett internt mail på skärmen, det verkar som det är Trendluder Ett som skickat en lång referens på ett bråk med trafikledningen. ”Varför är det så här?” säger han och gestikulerar mot skärmen och texten med missmod.<br /><br />”Folk är negativa här.” svarar jag och känner mig som om jag förklarar konceptet lördagsgodis för en obstinat treåring som hört alltihop tio gånger förut. ”Du är ju själv negativ.”<br /><br />”Ja, men det rullar ju på. Folk blir mer och mer negativa, de som kommer in blir negativa på bara några månader, eller till och med veckor i vissa fall.” suckar Andersson.<br /><br />”Ja, det är så det är här.” säger jag och rycker på axlarna.<br /><br />”Men vad ska ledningen göra då? Vad skulle du göra om du var i ledningen, Mats?” frågar Andersson uppgivet.<br /><br />”Tja…” svarar jag och tänker efter. ”Kanske lyssna en endaste djävla gång? Folk gnäller för att de bryr sig om jobbet, om kunderna, till och med om TeleNet24. De VILL ge service, men får inte. Minsta lilla kritik bemöts som ett personligt angrepp på ledningen, oavsett hur konstruktivt det än är.”<br /><br />”Lyssna?” Andersson rynkar på pannan.<br /><br />”Ja, som du gjorde när jag nämnde automatsvar. Jag har nämnt liknande grejer för Torped-Olga och Sune vid tillfällen och fått svaret att jag ska lämna ledandet åt ledningen och göra som jag blir tillsagd.”<br /><br />”Ja, du har fan rätt. De lyssnar aldrig.” säger Andersson och glider ner lite mer på stolen.<br /><br />”Ja, och ta och befordra den största gnällaren.” fortsätter jag raljera.<br /><br />”Va? Varför då?” Andersson sätter sig upprätt igen och plirar på mig.<br /><br />”Ja, gnällaren lär väl ha idéer om hur saker skulle kunna skötas bättre, annars skulle han väl inte gnälla, eller hur? Det vore ett effektivt sätt att tysta honom. Och vem vet, kanske gör han det som bör göras bra, så har saker blivit bättre?”<br /><br />”Det kommer aldrig hända.” svarar Andersson med viss uppgivenhet i rösten och sin hållning.<br /><br />”Nej, de är rätt fantasilösa i korridoren.” håller jag med och nickar. ”Man kan inte premiera en negativ attityd, säker de, och straffar de som inte är glada. Är det ett problem någonstans är deras idé att det är personalen det är fel på, och de ändrar sig fan ALDRIG när de fattat ett beslut. De kan inte tänka i nya banor, om deras idé inte funkar slänger de mer kraft på den, de kan inte tänka sig att försöka något annat.” jag skakar på huvudet. ”Nåja, jag har fixat standardsvar nu, kolla i mailmappen på sharet…”<br /><br />Andersson klickar sig igenom text-filerna. ”Fan så snyggt fixat Mats. Det blir ju skitlätt att svara på mail nu!” säger han entusiastiskt och klistrar in ett standardsvar om uppsägningstid och hur det ska gå till för uppringt Internet.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/08/kapitel-15-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2966798006516794031?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-801857886364315842007-07-31T09:26:00.000+01:002007-07-31T23:08:06.570+01:00<div style="text-align: center;"> <div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div> </div><br />När väckarklockan ringer på morgonen efter en natts tung, tung sömn utan drömmar sätter jag mig upprätt i sängen och säger något förvirrat rakt ut i luften, innan jag inser var jag är. Jag ger väckarklockan en rejäl smäll med handflatan och sitter sedan där och funderar lite. Eller funderar och funderar, tankarna går i cirklar och jag får dem inte ur loopen. Hur gör jag något åt min situation? Jag kan inte. Hur gör jag något åt det? Jag kan inte, och så vidare.<br /><br />Andersson är rätt bra ändå, tänker jag när jag till slut kliver ur sängen och trippar över det kalla golvet till duschen. Om jag skulle försöka satsa på att göra ett riktigt, riktigt bra jobb på mailen, till och mer än jag redan gjort, bita ihop och ställa upp, så man kan hamna permanent i mailgruppen sedan? Kanske få lite högre lön då också, jobba vardagar åtta till fem och kanske, kanske skaffa mig något som påminner om ett liv. Det viktiga är väl inte vad man beslutar sig för att göra, utan att man verkligen försöker göra det man beslutat sig för, inte sant?<br /><br />Så går mina tankar där jag står under duschstrålen och långsamt skållar min blekfeta lekamen och sedan sitter med dagen-efter-rännskit och glider runt på toaringen, fortfarande blöt om arslet.<br /><br />Ja, det är nog rätt. Jag ska försöka lite, vara lite proaktiv i min existens - jag vill fortfarande inte riktigt kalla det liv eftersom alla påstår att jag ska skaffa mig just det hela tiden.<br /><br />Jag tycker jag är tidigt på plats, men Andersson har redan hunnit mata två eller tre dussin mail.<br /><br />”Hur orkar du vara här så tidigt?” frågar jag, inte helt utan nyfikenhet.<br /><br />”Yngsta dottern vaknade jättepigg klockan fem och tyckte att det skulle mamma och pappa OCKSÅ.” svarar han med ett trött leende. ”Så jag övergav frugan och for hit vid sex. Smörgås?” frågar han och håller fram en plastpåse med en massa formbröd-dubbelostmackor.<br /><br />”För all del.” svarar jag, tar en och går och sätter mig vid en dator. Medan jag mumsar på den förvånansvärt goda smörgåsen, med tanke på vad den är gjord av, läser jag min egen mail, något jag skitit högaktningsfullt att göra i flera dagar. Hmm, de vill ha någon till fackstyrelsen. Kanske vore det något för mig? Visa att man bryr sig, få något mer på CVn så man kan begära mer lön? Man får jobba fackligt på betald arbetstid lockar de med i slutet av mailet. Då är det sju självklart. Jag skjuter iväg ett svar att jag eventuellt är intresserad. Det är säkert ett gäng andra att konkurrera med, men vafan.<br /><br />Det klickar rytmiskt från Anderssons tangentbord och jag fixar lite fler standardsvar. Då dyker Erik upp. Vi stirrar på varandra en lång stund.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-15-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-80185788636431584?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-87478698218227860122007-07-29T23:46:00.000+01:002007-07-31T09:27:56.524+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag funderar en kort stund på att bara gå. Men jag har inte lust. Vad jag HAR lust med är att ösa ovett, skit och elände över någon, och Lena, ärkepräktig djävla kossa, har anmält sig som frivillig, jag har bara att dra i spaken. Jag vet att jag är patetisk, jag borde vara stark, bara resa mig och gå med en fnysning. Men jag är inte stark, jag är ingen djävla ö hur mycket jag än skulle vilja, jag kan inte bara rycka på axlarna och skaka av mig min mantel av tungt, torkad skit som bygger på mer och mer och tynger ner mig i en hösäckshållning.<br /><br />”Jaha, var ska jag börja?” säger jag uppgivet och kan riktigt känna hur väggar av ångest sluts om mig.<br /><br />”Med det som är värst.” svarar hon och dricker av sitt vin. Stämningen är fortfarande inte vänlig alls, men vi skriker i alla fall inte längre.<br /><br />”Jobbet.”<br /><br />”Okej, varför jobbar du där?”<br /><br />”Det är tre år sedan jag började där nu…” säger jag och skakar på huvudet. Kan det vara så djävla länge? Jag känner mig tom inombords, som om det vore slut på känslor. Jag suckar. ”Jag trodde det skulle vara ett hyfsat jobb. Inte ett toppjobb, visst, men bra som extrajobb under studierna, det skulle vara tekniskt och bättre än att ha stått på pressbyrån när det väl var dags att gå ut i det riktiga livet… Fyfan. Vi som började fick fel djävla anställningskontrakt. Stod lön innevarande månad på dem, men vi fick lön eftervarande månad. En kille fick sälja sin dator för att ha råd med hyran, man räknar ju med pengar när det står så på kontraktet…”<br /><br />”Så du mår dåligt över lite pengar?” säger hon föraktfullt, förmodligen försöker hon bara provocera, men jag tar betet med krok, lina och sänke.<br /><br />”Så helvete heller!” ryter jag tillbaka.<br /><br />”Så, vad MÅR du dåligt av då?” svarar hon, utan att vika en millimeter under mitt utbrott. Jag väger över hundra kilo, att folk inte ryggar lite när jag brusar upp ordentligt är ganska ovanligt.<br /><br />”Av allt! Av hur man blir behandlad som ett barn och börjar bete sig barnsligt, av att man aldrig får ge service men ändå får skit för att man inte är serviceminded, hur man får skit från ledningen, från TeleNet24, från kunderna, från jobbarkompisarna och från kunderna för att man inte gör ett bra jobb. Av den hårda jargongen, där man sårar varandra så hårt man kan och låtsas att man inte bryr sig. Av all stress, över att jobba ojämna tider och aldrig veta när man ska jobba eller inte, av den dåliga lönen och låga statusen, av att aldrig få använda sin kreativitet eller sin tankeförmåga, av att bli straffad när man inte är glad, över att vara tvungen att ta ansvar för all skit men inte ha någon makt alls att göra något åt det, av all djävla övervakning, av att aldrig bli litad på, av all satans djävla helvetes förbannade maktlöshet!!” jag begraver ansiktet i händerna.<br /><br />”Så, varför slutar du inte bara?” frågar hon skarpt och sätter naturligtvis direkt fingret på den ömma punkten.<br /><br />”Jag är för feg, för maktlös, för rädd… Jag är ett patetiskt, självhatande vrak. Jag har aldrig haft bra självförtroende eller en tilltro till min egen förmåga att reda ut saker. Jag har ingen familj som skulle ställa upp… Eller det kanske jag har, men jag vill inte fråga. Jag skaffade mig en djävla utbildning, jag slet faktiskt med den och nu spottar man inte på mig om jag så brinner. Vet du hur det känns? Att ha satsat, försökt, kämpat och lyckats, och ändå vara helt värdelös, helt ouppskattad? Hur det känns att hälla ner sitt hela jag, sin själ i något, som avfärdas med en föraktfull grimas och ett knyck på handleden?” mina händer skakar i ilska. Den välsignade ilskan, det som driver mig, får mig att fortsätta och existera vidare, för lever, det gör jag fan inte.<br /><br />Hon nickar bara. ”Fortsätt.”<br /><br />”Min pappa slutade skolan när han var femton och började jobba. Om det var uselt, då gick han bara någon annanstans. Nu får man inte ens jobb om man gått ut gymnasiet, och bara de uslaste av skitjobb med en högskoleutbildning. Hur tror du det känns när vår föräldrageneration tycker man ska skaffa sig ett jobb? Utanförskapet när man ser att de har bostadsrätt, bil, bra jobb med flextid, lön, status och respekt, och själv bespottas man varje dag för halva lönen de har? Hur djävla lätt är det att vara positiv, framåt och entusiastisk efter fyrahundra nekande svar på jobbansökningar? Hur lätt ät det att göra bra ifrån sig när man bor tillfälligt, inneboende i en djävla skokartong och har timanställningar utan sjuklön, utan semester, utan några som helst anställningsskydd och veta att inte en djävel som kan påverka bryr sig om det?”<br /><br />”Så, om du fortsätter så här i ett eller två år till, var är du då?” säger hon lakoniskt efter att ha låtit en stunds tystnad härska efter min framspottade monolog.<br /><br />”Då är jag nog långtidssjukskriven. Eller kanske till och med död.” svarar jag efter att ha tänkt över saken.<br /><br />”Då kanske du ska försöka höja blicken lite från dina fötter. Det är fan inte lätt, det vet jag. Men fundera på vad du vill om ett år och agera på det.” så reser hon sig. ”Och försök sluta vara ett sådant svin hela tiden, även om det är lätt att försöka lindra smärtan genom att göra den relativ och dela ut samma vara till alla andra.”<br /><br />”Lätt för dig att säga…” mumlar jag till hennes rygg när hon går. Jag tömmer min halva öl och ryser över den ljumma, avslagna smaken när den rinner nerför strupen. Fyfan. Jag mår riktigt illa, och fast jag inte låtsas om det är mitt inre en rasande konflikt av känslor och viljor. Jag känner en intensiv lust att förstöra för mig själv, säga upp vänskaper eller slå sönder arbete jag gjort, bara för att visa världen hur dåligt jag mår och hur illa jag tycker om vad den gjort mot mig. Futila, löjliga, småsinta gester. Det är ofta jag känner så. Varför gör jag det? Tanken överraskar mig när den kommer när jag betalar och ska gå.<br /><br />På vägen hem kräks jag i rännstenen. Om det är på grund av maten, på grund av ölen så snart efter att kroppen stött bort alkohol innan eller för att jag mår så djävla dåligt vet jag inte, och ärligt talat skiter jag i det också. Det är skönt att tömma ur sig något, vad som helst.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-15-extrajobb.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8747869821822786012?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-84652252055677792072007-07-29T00:55:00.000+01:002007-07-29T23:47:39.401+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />En ganska kort och rund tjej i svarta kläder och en mörkgrå poncho, svartfärgat hår, för ett tag sedan eftersom hårrötterna är betydligt ljusare än resten av håret. Hon har mer än försvarliga mängder kajal också. Ett patetiskt blekt emofetto, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag är minst lika blek, fet och framförallt patetisk. Särskilt just nu. Fan, självinsikt gör ont. Bort med den. Jag har dock känslan av att den här personen plågat mig förut. Så dagas det för mig. Jag har blivit utskälld ordentligt av henne åtminstone en gång.<br /><br />”Lena?” säger jag. Lena, socionomtjejen som jobbade på kundtjänsten ett kort tag och alltid tog parti för n00by, eller Erik heter han ju, när mitt och Peters pikande gick överstyr. Hon som slutade efter bara några månader för att börja plugga socionomi och, enligt ryktet, jobba med äldrevård eller som personlig assistent, ingen verkar riktigt ha vetat exakt.<br /><br />”Högst densamma.” svarar hon och nickar. ”Men du svarade inte på min fråga.”<br /><br />”Jag är väl alltid otrevlig?” frågar jag retoriskt och gör en grimas. Det är inte ett skämt, snarare ett anklagande om vad hon tycker om mig.<br /><br />”Ja, det är sällan du visar andra sidor, vad jag sett i alla fall.” svarar hon lugnt och smuttar på ett glas rött vin hon näst intill dolt i ena handen.<br /><br />”Ack och ve.” svarar jag sarkastiskt och önskar henne i tankarna dit pepparn växer.<br /><br />”Vill du prata om det?” säger hon lakoniskt och i mitt tycke djävligt oentusiastiskt.<br /><br />”Vad är det för fel på dig? Vad är det du måste kompensera för när du måste försöka hjälpa de som inte vill ha hjälp? Hade du problem i barndomen?” fräser jag tillbaka och ångrar mig nästan omedelbart. Hon trycker på ömma punkter, och svaret blir elakheter. Mitt redan ömma samvete får sig en törn till när jag beter mig så här. Huvudvärken från tidigare är tillbaka och humöret är på botten. Ångest, dåligt samvete, värk i huvud och skuldror och en begynnande surfylla är dock egentligen inte anledningar att häva ur mig det jag gjorde. Men jag kommer nog inte heller be om ursäkt för det, mitt konflikträdda, socialt inkompetenta fån.<br /><br />”Fyfan!” svarar hon med eftertryck och ser ut som om jag hade gett henne en örfil. Jag måste ha kommit åt någon öm punkt. ”Hur kan du vara så djävla elak?” hon tar ett steg framåt och höjer rösten. Jag blir arg, på mig själv, på allting och på henne och ryter tillbaka.<br /><br />”Vill du verkligen, verkligen ha ett ärligt svar på den frågan?”<br /><br />”Ja, vafan, tror du jag frågar för att det är så djävla roligt, eller?” skriker hon i mitt ansikte lika mycket som jag skrikit i hennes.<br /><br />”För att det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv!” skriker jag med en föraktfull grimas på slutet. Några andra inne på krogen tittar åt vårt håll, men eftersom det inte verkar leda till handgemäng tappar de snart intresset och återgår till sina egna själlösa, drönande konversationer om sport eller något annat idiotiskt.<br /><br />Lena smäller ner sitt vinglas så ett par droppar skvätter runt över bordsytan.<br /><br />”Jaha, stackars lilla Mats som inte tycker om sig själv för att han är ett sådant svin!” svarar hon och blänger på mig.<br /><br />”Ja, det är SÅ djävla synd om mig, som har jobb och lägenhet, fast lön och utbildning! Jag är så innihelvite patetisk och värdelös som inte kan uppskatta något av det jag har!”<br /><br />”Du mår så helvetes dåligt, inte sant?” säger hon högt och skarpt tillbaka och tar mig på sängen. Vad fan svarar man på det?<br /><br />”JA!” skriker jag tillbaka med en än värre grimas och blottar tänderna åt henne.<br /><br />”Okej.” säger hon kort och med aningen lugnare tonfall. Hon drar ut en stol och sätter sig tungt, lutar sig framåt, lägger bägge händerna om sitt vinglas och stirrar mig i ögonen så jag måste slå ner blicken. ”Berätta. Inga djävla undanflykter.”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8465225205567779207?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-38254012112271737282007-07-27T23:28:00.000+01:002007-07-29T00:57:11.284+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />’Simeon och Vasilijs’ är namngivet efter några berömda serber eller något och utger sig för att vara en äkta serbisk krog, men är svenskifierad till den grad att bara en öl och en rätt, och ingen ur personalen är av slaviskt ursprung, möjligtvis med undantag av den hårt blonderade och permanentade fyrtiotaggaren som med djupa fåror över hela ansiktet låtsas ge service, och som vi brukar låtsas ge dricks i retur. Men vem bryr sig om servicen, ölen är billig, maten hyfsad och till goda priser, flottig och kommer i enorma portioner, så krogen har de attribut vi letar efter.<br /><br />Erik beställer Pljeskavica, det enda slaviska på menyn, medan jag och Peter tar oss varsin hamburgertallrik med tjocka, feta pommes som glänser fettdrypande i den skumma belysningen inne i den väl inrökta lokalen. Vi slafsar i oss den feta maten med ett minimun av bordsskick. Erik hade tydligen inte testat Pljeskavican innan och såg ganska chockas ut när han fick den. Den är inte direkt liten och Erik är inte direkt stor heller. Jag och Peter skrattar lite rått åt Eriks tappra försök att få i sig maten innan han skjuter den åt sidan och rapar tungt.<br /><br />”Tunnis!” säger jag och flinar.<br /><br />”Jaja.” kvider Erik och sjunker ner lite i stolen med den andra eller tredje staropramen.<br /><br />”Tänk på de svältande barnen i Österbotten.” retas Peter.<br /><br />”Ja, de hålögda, menlösa finska barnen som jagas av elaka mumintroll tills de stupar där i den halvårslänga natten. De skulle minsann uppskatta den tredjedelen av en rejäl portion du lämnat.” fortsätter jag med ett brett flin.<br /><br />”Men GE er.” försvarar sig Erik med en grimas och vrider sitt ölglas i sina händer.<br /><br />”Hur gick det med kundtjänsttjejen du hade hugg på igår, förresten?” säger jag för att byta ämne när jag märker att hans misstycke börjar nå nivåer från tiden innan han fick byta namn från n00by till Erik.<br /><br />”Va?” utropar Peter. ”Hade du HUGG?!”<br /><br />”Jo…” svarar Erik med en än värre grimas. ”Men det var över på två och en halv minut eller så. Sedan var jag tvungen att byta lakan och boka en tvättid för de gamla lakanen. Hon var inte så glad över det, jag tror hon ville ha mys.”<br /><br />Peter garvar högt en stund åt Eriks neurotiska renlighet och skakar på huvudet skrockandes.<br /><br />”Du då, och ditt hugg? Du blev ju upphånglad så det sjöng om det.” säger Erik med ett menande flin åt mitt håll.<br /><br />Peter slutar genast att skratta. ”BLEV DU UPPHÅNGLAD??! Har de släppt ut mentalpatienterna?!” ropar han förskräckt och stirrar klentroget på mig.<br /><br />”Visst, precis innan jag själv så att säga tappade uppmärksamheten på det vidare planet försvann Mats med en donna med hästsvans.” nickar Erik ivrigt och gestikulerar med sitt halvfulla ölglas.<br /><br />Jag rodnar faktiskt lite i skam och gör en grimas av avsmak.<br /><br />”Jag fuckade upp det förstås.” säger jag.<br /><br />”Va?!” ropar Peter. ”Du får komma till en gång var femte år eller så, och du fuckar upp det istället för henne? Hur djävla patetiskt värdelös får man bli?”<br /><br />”Käften.” svarar jag irriterat och öppnar munnen för att ösa lite invektiv över dem båda, men då ringer Peters gamla härke till mobiltelefon.<br /><br />”Nyman.” svarar han i den och lyssnar sedan lite. Jag kan inte urskilja orden, men det är en kvinnlig röst.<br /><br />”Nej, för helvete, jag har fortfarande ont, din slyna!” säger han med eftertryck. ”Vadå? Lovar du? Jaja, okej då, jag kommer, men du är ändå en slyna!” säger han och biter ihop tänderna.<br /><br />”Ni får klara er själva, jag har ett rendes-vouz!” säger han med fruktansvärt uselt uttal på franskan.<br /><br />”Vafan!” säger jag. ”Desertör!”<br /><br />”Skit ner er och dö.” svarar Peter, slänger tre hundralapper på bordet och vinkar när han går. Jag stirrar misslynt mot honom där han försvinner och känner ett rejält sting av avsundsjuka långt inne i min feta buk. Djävla finndjävel.<br /><br />”Så, du fuckade upp det?” säger Erik och skakar på huvudet med överläppen uppdragen i en grimas.<br /><br />”Jag skrämde i alla fall inte bort henne för evigt med neurotiskt tvångsbeteende som vissa!” fräser jag tillbaka. Erik biter ihop och blir lite blekare. Jag borde be om ursäkt, det var lågt, han anförtrodde sådant åt mig i förtroende, för att jag lyssnade när vi drack sprit i min soffa, inte för att jag skulle slänga det i ansiktet på honom vid första bästa tillfälle, men jag är sur, trött och arg. Jag har ingen lust att be om ursäkt. Erik har inte mycket lust han heller, han tömmer det mesta i sitt glas och går bort till baren, betalar med sitt kort och försvinner utan att säga hej då. Kvar blir jag med surhet, ilska dåligt samvete och en usel fylla. Fyfan, nu är det en lågpunkt. Jag lutar huvudet i handen och kommer på att jag ser precis ut som pappa när han är full och får tvärångest. Helvete.<br /><br />Då märker jag att någon står vid bordet.<br /><br />”Mats Olsson, lika otrevlig som alltid?” säger en kvinnlig röst och jag tittar upp för att se vem den tillhör.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3825401211227173728?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1434586360860588322007-07-26T21:54:00.000+01:002007-07-27T23:30:19.111+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Både och.” svarar jag. ”Allt, livet och universum är värt ett ’fyfan’ vid upprepade tillfällen.” Peter grymtar något ohörbart som svar, gör en grimas och sätter sig vid en dator och sedan sänker sig en surmulen bakfylletystnad över oss. Vi sitter alla och matar mail och svär över hur otroligt dumma vissa kunder är.<br /><br />”Narva, 1700.” säger jag efter en timme eller så. ”Dessutom dags för flottig mat!” De andra håller med oc vi reser oss.<br /><br />”Pizza?” undrar Erik.<br /><br />”Funkar.” svarar Peter och går hjulbent mot dörren.<br /><br />”Varför går du så konstigt?” undrar Andersson och stirrar med ena ögat stängt på Peters nya, rullande gång.<br /><br />”Fia.” svarar han.<br /><br />”Va?”<br /><br />”Receptionstjejen. Fia.” förklarar Peter med en suck över att vi inte tycks fatta hans tankar. ”Hon må verka oskyldig och blyg där hon sitter, men djävlar vad med icke svärmorsanpassade leksaker hon har hemma hos sig. Och hon tycker uppenbarligen om att använda allihop också.” förklarar Peter och fortsätter ut ur backofficesalen. ”Hon är rätt skicklig med dem också.” mumlar han knappt hörbart sedan, som för sig själv utan att tänka på att vi hör.<br /><br />Vi tre stannar upp och tittar på varandra. Tjocka receptionstjejen? Och Peter? Med diverse kinky verktyg? En och annan grimas anas i våra ansikten.<br /><br />”Få de syndiga bilderna ur era hjärnor nu. Och ve den djävel som skrattar!” ryter Peter till och avslutar med en grimas, till hälften i smärta, till hälften i avsmak över oss. Det är dock till föga gagn eftersom vi alla tre fnissar som pårökta fjortisflickor redan nu och brister ut i skratt när han försöker rulta iväg indignerat med ringa framgång.<br /><br />Vi kliver förbi Trendluder Ett, som sitter och har fått ett samtal.<br /><br />”Ja, det är sant. Vi kan inte skicka ut tekniker på helgen.”<br /><br />Jag böjer mig framåt för att se på hans skärm vad han har för samtal. Ett av stadsnäten.<br /><br />”Ja, men det är privatabonnemang, då finns det inga marginaler för jourtekniker på helger och kvällar, de kostar helt enkelt för mycket…” han blir avbruten.<br /><br />”Ja, men oavsett om du spelar nätpoker och har en viktig turnering så kan vi fortfarande inte skicka ut tekniker på helgen.” jag hör hur kunden säger något och ropar så högt att till och med jag hör, något i stil med ”Vad ska jag göra hela helgen!”<br /><br />”Tja, du får väl läsa en bok eller något.” svarar Trendluder Ett och klämmer in ett ”Tack, hej!” och lägger på. Jag är chockad. Det var fan bästa kommentaren till en kund alla kategorier någonsin. Jag ger Trendluder Ett en rejäl klapp på axeln med köttig näve, så han hostar till och headsetet flyger av.<br /><br />”Bästa djävla kommentaren på länge!” vrålar jag med ett garv och gör en tummen-upp gest åt hans förvånade ansikte när han vänder sig om för att se vad som slog honom, bokstavligt talat. Jag skyndar efter Peter, Erik och Andersson för att konsumera flott. Erik lånar en hundring av mig eftersom han glömt gå till bankomaten. Jag har flera stycken i plånboken för en gångs skull. Det gick mycket mindre pengar än tänkt igår, både för att jag åkte tidigt och för att jag fick så mycket ölbiljetter av Andersson. Vi klämmer i oss flottiga pizzor tillagade av en surmulen karl med den grövsta skäggstubb jag sett och flottigt vitt förkläde, och snart är vi tillbaka vid datorerna.<br /><br />”Ah.” säger Andersson när han rapar högljutt. ”Nästan lika gott på vägen upp som på vägen ner. Cola och flott, precis vad kroppen behövde för att komma igång igen.”<br /><br />Alla håller med och nickar, sedan återvänder vi till mailmatande. Det dröjer några timmar innan Peter reser på sig, sträcker sig så det knakar i så gott som alla leder och svär en svavelosande ed.<br /><br />”Nej, nu djävlar är det nog.” säger han. ”Dags för öl! Mats?”<br /><br />Jag tänker efter en kort stund. Kopparslagarna har gått i strejk och det suger lite i ena vänstra öltarmen. ”Jag är inte svår.” svarar jag.<br /><br />”Andersson, Erik?” fortsätter Peter.<br /><br />”Nej, jag har bilen. Dessutom är jag för gammal för tvådagars.” säger Andersson och skakar på huvudet.<br /><br />”Jag är på.” svarar Erik.<br /><br />”Bra, rör på fascistskjortan, få igång fläsket, vi drar på ’Simeon och Vasilijs’ NU!” ryter Peter.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-143458636086058832?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-89468482883230086162007-07-25T20:47:00.000+01:002007-07-26T21:56:31.319+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Käften.” svarar jag ceremonilöst med en grimas och skakar på huvudet, en rörelse som väcker kopparslagarna till liv innanför pannbenet. De må vara dämpade, men de är ändå flitiga och slår på sina städ grundligt och entusiastiskt. Varför har de sådan djävla arbetsmoral egentligen? Drogade hjärntvättade djävla finmetallsmedsdjävlar. Jag böjer ner huvudet i en handflata och andas ut tungt, tungt. ”Håhåjaja.”<br /><br />”Hörde ni vad Vice VD sa igår, förresten?” säger Erik och kliver hela vägen in i salen. Han är klädd i svarta byxor med pressveck, en stärkt och struken småvit-och-svartrandig skjorta och en svart slipover. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zorro. Det är väl jag i min orakade och sluskiga utstyrsel som är Sergeant Garcia då.<br /><br />”Nej?” svarar Andersson och masar sig upp lite så han i alla fall har hakan ovanför skrivbordsytan och plirar med trötta ögon ovanför försvarliga mörka ringar mot Erik, medan jag slår igång en dator och med ett stön kastar mig ner i en stol som knarrar och knakar protesterande under den omilda behandlingen.<br /><br />”Bensin-Micke pratade med honom när han var full…”<br /><br />”Bensin-Micke?” undrar Andersson.<br /><br />”Han som jinxar allt. Så fort han säger att det är lugnt ringer typ femtio miljoner Stockholmare med trasiga ADSL.” svarar Erik.<br /><br />”Jaså, han med trucker-kepsen?” flinar Andersson.<br /><br />”Precis.” svarar Erik och drar efter andan för att fortsätta.<br /><br />”Var det Bensin-Micke eller Vice VD som var full?” undrar jag med ett litet spefullt flin innan han hinner börja igen.<br /><br />”Båda två, skulle jag tro.” säger Erik och tittar förvånat åt mitt håll. ”Nu fick du mig att tappa bort mig, din djävel!” säger han upprört, gestikulerar vildsint med sina snygga skjortärmar och försöker stamma sig fram till var han var. ”Ehm, ah, alltså…”<br /><br />”Bensin-Micke och Vice VD är fulla och pratar…” hjälper Andersson till och luktar lite på skrivbordsytan.<br /><br />”Låter som början på en usel porrnovell.” anmärker jag torrt och hostar lite menande. Andersson börjar skratta så han håller på att trilla ur stolen och slår hakan i skrivbordsskivan. Erik suckar och himlar med ögonen, men drar lite på munnen ändå. Han står och pillar på sin slipover medan han väntar på att Andersson ska tystna nog så han kan fortsätta.<br /><br />”I alla fall, Bensin-Micke och Vice VD pratar, och Bensin-Micke klagar…”<br /><br />”På att hans nuvarande pojkvän inte ger honom några orgasmer, sedan åks det i chokladhissen, steamy gay porn, grova stön från herrarnas avträde när herrarnas avträden penetrera av bultande åderpålar!” avbryter jag.<br /><br />”Men vafan!” utropar Erik och försöker futilt att inte skratta, medan Andersson rullar ner på golvet. Det dröjer en stund innan Erik får fortsätta.<br /><br />”Fortsätt nu, och du håller bara totalt käften Mats.” säger Andersson till slut och torkar tårar ur ögonvrårna.<br /><br />”Jaja, Bensin-Micke tyckte typ att det var synd att det var så mycket personalomsättning, flera har slutat sedan han började, och det är alltid de som kan saker som slutar. Vet ni vad Vice VD hävde ur sig då?”<br /><br />”Han sa nog ’böj dig framåt så ska du få se på omsättning i kubikcentimeter per minut, det är det som räknas!’ eller så.” svarar jag med får bara lite halvtrötta leenden till svar. Pinsamt. Så går det när man drar ett skämt alldeles för långt.<br /><br />”Heh, nej, han sa det var BRA att vi hade personalomsättning, så vi blev av med alla negativa och motsträviga personer och fick in nya med positiv attityd. Dessutom sa han att det var bra för ’kostnadsbilden’ eftersom man måste ge löneökningar till de gamla, de nya går in på ingångslön hela tiden.”<br /><br />”Vafan?” säger jag. Nog för att man misstänkt att de tycker sådant i ledningskorridoren eftersom de aldrig går något åt att vi har 100% personalomsättning på alla fast anställda och ungefär det dubbla på timanställda, men att erkänna det rakt ut.<br /><br />”Ja, det har jag fått höra en eller två gånger.” säger Andersson sorgset och skakar på huvudet när han tagit sig upp från under skrivbordet och satt sig i stolen igen.<br /><br />”Varför har du inte sagt något?” undrar jag klentroget.<br /><br />”Hade jag sagt det hade väl folk blivit ännu mer negativa. Hur kul är det att höra att ledningen tycker folk ska säga upp sig med jämna mellanrum. Jag gör så gott jag kan för att hålla ledningen och deras idiotier ifrån er, men det är fan inte lätt.” fortsätter Andersson urskuldande och rycker på axlarna, för att sedan låta huvudet sjunka ner mellan dem i sin vanliga, förtvivlade pose.<br /><br />”Fyfan.” säger jag med avsmak och känner hur svart ångest bubblar upp i magtrakten för att blandas med illamående från dagen innan. ”Fyfan.”<br /><br />”Fyfan, ja.” ekar Erik och suckar.<br /><br />”Fyfan i allmänhet eller över något i synnerhet?” undrar Peters välbekanta stämma och dialekt plötsligt bakom oss. Jag vänder mig om och ser honom med en grymtning hjulbent kliva in i backofficesalen, klädd i ett par svarta jeans och en t-shirt med hemmagjort tryck där en streckgubbe hänger en kort streckgubbe i en kostymerad tredje streckgubbes tarmar.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8946848288323008616?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-58799344554038474532007-07-12T22:59:00.000+01:002007-07-26T21:56:59.615+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /></div><br />När jag vaknar ett antal timmar senare är hon borta. Glaset jag ställde på nattduksbordet är urdrucket och kläderna är borta. Nåja, jag hade knappast väntat mig något annat efter mitt minst sagt katastrofala avslut. Jag sitter på madrassen och går igenom vad som hände igår och hur det gick till… Jag har faktiskt inte så mycket ångest, jag har i mångt och mycket resignerat på området kärlek och sex, och att det blev så pass mycket som det blev igår var ren bonus på min skala. Det är bara enmänniska till som med största sannolikhet är övertygad om min värdelöshet, förutom jag själv då. Ävafan, här blir det inga barn gjorda, fanimig. Inte för att det blir det annars heller, och särskilt inte igår, men åndå. Jag kliver upp och går och duschar länge och ordentligt och häller i mig en liter vatten ur gårdagens fingeravtryckkladdiga pintglas.<br /><br />Varför i helvete skulle jag lova Andersson att jag skulle jobba idag? Jag måste dock erkänna att det är en ordentlig men inte alltför plågsam kopparslagare som står och bankar på det städ min skallebas är. Att ha kräkts upp en massa oupptagen alkohol och sedan druckit ordentligt med vatten igår måste ha hjälpt. Det smakar dock fortfarande unket i munnen när jag drar på mig lite kläder och förbereder mig för att gå till jobbet.<br /><br />Visst djävlar, jag glömde säga till Peter att Andersson ville ha med honom också. Jag halar upp min lastgamla mobil och under ivriga svordomar får jag fram ett SMS. Dess ordbok är intelligent som förra månadens mjölkpaket och att jag hatar telefoner och att försöka få fram text på något annat sätt än med ett QWERTY-tangentbord gör inte saken bättre. Till slut piper den eländigt för att bekräfta att den lyckats hosta iväg meddelandet.<br /><br />På jobbet kliver jag förbi åtminstone ett dussin människor som ser seriöst bakis ut. Det är lönehelg och lördag, så det är lugnt. Killen med truckerkepsen, Eriks kompis, sitter och snarksover högljutt i sin stol med armarna slappt hängande fötterna på skrivbordet. Det har sina fördelar att jobba helg ändå, inga chefer och ingen samtalsövervakning. Två andra killar sitter och spelar vändtia och i ett hörn sitter Bengt och ser ut som ett spöke, blekare än vanligt och med en blöt diskhandduk tryckt mot sin panna. Han kvider stilla något om att han dör, han dör, å kan han inte få dö någon gång?<br /><br />Inne i den nya backofficesalen sitter Andersson djupt nersjunken i sin stol, med bara näsan ovanför skrivbordsytan och luktar på ett par kaffefläckar. Inte sedan senaste firmafesten har väl en plats ångat så av bakfylla. Bakom mig dyker Erik upp.<br /><br />”Åhurvadehärdå?” säger han på klassiskt polismaner och får faktiskt mig att olustigt rycka till. Erik ser resultatet och flinar.<br /><br />”Bakis som ett aber.” säger Andersson. ”Frugan skrattade rått åt mig i morse, hon tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag envisades att sjunga ’Eviva Espana’ för full hals hela resan hem igår.” han ler lite blekt och skakar på näsan.<br /><br />”Jag lever väl…” säger jag och sätter två fingrar mot halspulsådern. ”Jo, puls finns.”<br /><br />”Schysst, man kan inte vara riktigt säker på det när man ser dig.” säger Erik och nickar ivrigt. Själv verkar han oförskämt pigg, den djäveln.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5879934455403847453?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-52612563729808211962007-07-11T21:22:00.000+01:002007-07-12T23:01:37.215+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Det är ett fylleplockepinn av armar och ben som vevar fram och tillbaka innan vi får ordning på våra respektive lemmar och börjar ett febrigt tafsande och slitande i kläder. Hennes bröst är förvånansvärt mjuka, hinner jag reflektera när jag lägger händerna på dem innan hon sliter upp min tröja över ansiktet på mig. Med min nuvarande balans är det aningen olyckligt och jag slår huvudet i väggen med en rejäl duns och det snurrar till och smakar järn i munnen innan jag får ordning på mina armar och får av mig tröjhelvetet och t-shirten i samma omgång. Med gemensamma krafter får vi av henne den där urringade tröjan. Hon har en vit spets-bh under, snyggt som satan. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert noterat att den både lyfter och drar isär och trycker ihop och en massa annat för maximalt snygg form på de åtråvärna fettklumparna med bröstvårtor. Jag klämmer klumpigt på dem och dreglar inombords. Jag känner mig som en fattig och smutsig liten pojke som genom ett ödets nyck eller en författares välvilja helt plötsligt står till knäskålarna i piratskattens guldmynt. Jag knäpper upp mina byxor och drar ner dem till knäna, längre kommer de inte eftersom jag också står på knäna. Istället för att krångla vidare med mina byxor fokuserar jag på hennes kjol medan hon rycker i den glesa skogen av hår på min bröstkorg av någon anledning.<br /><br />Hur fan öppnar man en sådan här? Jag rycker och drar lite här och där men hittar ingen hake, knapp eller gylf av någon sort någonstans. Ska man behöva sax, dynamit eller dremmel för att ta sig igenom den här eller? Till slut förbarmar hon sig och knäpper vant upp något slags spänne på ena sidan så jag kan dra ner den korta kjolen. Trosorna är i samma vita spets som bh:n och riktigt snygga. Jag lägger en hand på insidan av ett av hennes lår och får ett nyp i rumpan i retur. Ska precis till att köra ubåtshänder, sådana man inte riktigt vet var de dyker upp härnäst och dyka längre in längs hennes lår. Det är då det händer.<br /><br />Det händer verkligen, det kan fan inte vara sant, men lik förbannat händer det.<br /><br />För det är i just det läget som åtminstone tre sorters öl i hopplöst stora mängder, sprit, sliskiga drinkar, två enorma portioner fet buffémat och alldeles för mycket salta jordnötter enar sig för ett gemensamt uttalande från mitt inre. Först i form av en ganska illasmakande rap, sedan i krampaktiga rörelser i musklerna under fettet på mitt mellangärde. De har efter ett längre tags konflikter mot varandra enats om att försynt knacka mig på levern och meddela att den stora vita telefonen ringer, och informerar vänligt att det är Ulrik som vill prata med mig.<br /><br />Jag känner kramperna och kämpar en kort, mycket kort stund försöker jag kämpa emot. Inte NU, för helvete, tänker jag desperat, men min mage har beslutat att allt ska ut, och det omedelbums. Så jag sprätter upp ur sängen och sätter fart mot badrummet.<br /><br />”Va? Vart schka du?” hör jag från sängen i ett förvånat tonfall.<br /><br />”K-kommer strax.” stammar jag plågat fram, halkar på något i hallen och är för full för att ta emot mig ordentligt och slår ansiktet och övre tandraden. Jag märker knappt smärtan, för efter den fadäsen är det mycket knappt att jag tar mig fram i tid innan jag hulkande kräks i toastolen om och om igen. Efter några minuter av rysningar och hulkningar verkar det ha dött av lite, så jag spolar för att bli av med det värsta och sköljer munnen i ett försök att få bort de frätande resterna från tänder och gom och skölja bort den fräna smaken. Jag andas tungt och ryser i kylan som ersatt hettan i min hud. Jag försöker dricka lite vatten från handfatet, vilket visar sig vara ett allvarligt misstag, eftersom det sätter igång alltihop igen, med våldsamma kramper från mellangärdet får jag upp resterna av lunchen och en massa vatten. Så fortsätter det i vad som känns som en oändlighet, ända tills det bara kommer upp ett tjockt slem. Först då kan jag behålla vattnet jag dricker från handfatet. Jag stönar för mig själv, matt, frysandes och eländig. Fyfan. Men jag mår väl som jag förtjänar, som det gnälliga, patetiska svin jag är. Jag ägnar någon minut åt att vältra mig i självömkan som bara jag kan innan jag sköljer munnen en gång till, borstar tänderna och sköljer ytterligare en gång. Så, nu känner jag mig lite fräschare i alla fall.<br /><br />Jag går ut i köket och fyller två pintglas med kallt vatten och går sedan tillbaka in i sovrummet. Hon är säkert törstig av att ha fått vänta medan jag ägnade mig på heltid åt att vara patetisk istället för sexuell. Jag hade nog inte behövt bekymra mig. Hon har somnat medan jag delade med mig till världen av vad jag konsumerat under dagen och om jag ska vara ärlig, så snarkar hon som en gris. Helt otroligt att tapeterna inte krullar sig i mullret och att jag inte hörde det innan, men jag var väl upptagen med mitt egna. Hon ligger på sidan i de där snygga vita spetsunderkläderna, med händerna under huvudet och benen aningen uppdragna. Formerna är förbaskat fina. Jag beundrar utsikten en stund medan jag dricker ur ett glas vatten och ställer det andra på nattduksbordet. Hon har verkligen snygga ben. Något pirrar till i mig, men dör i en frossvallande efterdyning av mitt hårda kräkande. Jag krånglar upp täcket, drar det över henne och stoppar om henne. Med ett leende stryker jag en gång över det där vackra, tjocka, råttfärgade håret. Man har nyktrat till ordentligt, men det går fortfarande lite ostadigt. Känslor av tacksamhet över att hon förbarmade sig så pass långt som hon gjorde över mig är väl vad jag har inom mig just nu. Jag viker ihop hennes kläder och lägger den på stolen vid fotändan av sängen och med en djup suck drar jag fram madrassen jag har för gäster under sängen. Den är fortfarande nybäddad sedan mostrarnas besök, tack och lov. Jag tror inte jag skulle orka med att bädda och krångla nu. Madrassen är tunn, men horisontell och sval. Det dröjer inte länge innan jag sover, trots snarkningarna bredvid och ovanför mig.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-14-lnehelg.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5261256372980821196?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-84841666127899103542007-07-10T21:05:00.000+01:002007-07-11T21:23:39.682+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag blir förvånad, för att uttrycka det milt. Det är i det här läget man ska vara cool som Sean Connery som Bond och säga något i stil med hans ’But of course you are’ och le överlägset säker i sin grova charm och fysiska närvaro. Jag kämpar dock inte bara mot min personlighet och överraskningen, utan också en tre eller fyra grader för tjock alkoholdimma i huvudet. Mitt resultat blir inte så imponerande.<br /><br />”Eh, ah… Öh, uhm, visst.” stammar jag fram och förbannar min brist på charm. Det verkar dock som jag klarade jobbet i alla fall, för hon släpper mitt öra, reser sig och grabbar tag i min handled. Jag reser mig fort för att hinna med och känner hur det snurrar. Man ska verkligen inte sitta och dricka länge utan att resa sig då och då och man ska verkligen inte resa sig fort efter en massa öl heller. Det är lite si och så med att gå rakt fram när jag försöker hålla jämna steg med henne när hon leder mig in i ett mörkt hörn vid sidan av baren.<br /><br />Väl där lägger hon armarna om min nacke och jag gör likadant om hennes midja, så sätter vi igång och våra läppar möts. Det snurrar en del och finmotoriken är väl inte den bästa, men jag låter mig inte avskräckas. Det var dock förbaskat länge sedan sist och rutinen är definitivt inte närvarande. Hon rynkar lite på näsan när våra tänder slår ihop både en eller två gånger, men sedan får jag in stuket hyfsat. Jag hade glömt hur det smakar. Konstigt, främmande… Varmt. Egentligen är inte varmt en smak, men fanimig, det smakar varmt. Och trevligt. Det känns som om någonting låter ’klack’ inne i mig och blodet och alkoholen plötsligt rusar runt i mina ådror i fyrdubbel fart och får huden att hetta i ansiktet och hjärnan att sväva iväg på fluffiga röda moln. Jag trycker hennes betydligt mindre kropp mot min och njuter faktiskt mer av den mänskliga värmen och närheten som jag är så svältfödd på än av de sexuella implikationerna i det hela.<br /><br />Det snurrar och tiden går fort, förmodligen mest av alkohol, men säkert också av hormoner som rusar runt, tagna på sängen ut nyvakna efter lång sömn djupt i mina körtlar. Efter en stund släpper hon greppet om min nacke, skiljer sina läppar från mina och tar sin tunga ur min mun med ett ryck.<br /><br />”Det var… trevligt.” säger hon med ett leende och flämtar efter andan. Jag är rätt andfådd själv och min kropp värker efter mer närhet.<br /><br />”Ja, verkligen.” svarar jag. Hon lägger en hand på min tungt hävande bröstkorg och låter den andra bli kvar över min axel på min nacke. Jag låter min ena arm falla slappt längs min sida men behåller den andra runt hennes midja. Det här börjar bli lite pinsamt, bäst att skämta bort det hela så det inte urartar i en ansträngande jakt på ursäkter.<br /><br />”Ja, det är väl bara att fortsätta hemma hos mig då.” säger jag och skrockar och blinkar med ena ögat mot henne för att vara övertydlig.<br /><br />”Jaaa…” svarar hon och ler underfundigt med ett busigt glitter i sina vackra ögon. ”Har du något bra te då?”<br /><br />”Hehe, trodde inte det heller, men vi kanske kan…” börjar jag på ren fart innan insikten om vad hon sa lyckas penetrera alkoholdimmorna och klentroheten i mitt sinne.<br /><br />”Eh, va?” får jag ur mig. Återigen är jag verbalt smidig som ett havande kassaskåp.<br /><br />”Har du något bra te då?” upprepar hon med samma pillimariska flin.<br /><br />”Brunkullan, totalt världsbäst alla kategorier.” säger jag på ren rutin och undrar vad min tunga har för sig helt utan mitt samtycke eller medverkan.<br /><br />”Jamendåså.” säger hon, fnittrar sött, sänker handen vid min bröstkorg och nyper mig ordentligt i min försvarligt fläskiga skinka. Sedan sätter hon iväg mot utgången. Jag står kvar som huggen i sten och försöker få ordning på vad som egentligen hänt. Fåse, jag sa… ”Kom igen då!” ropar hon efter mig. Jag blinkar klentroget ett par gånger, men beslutar mig för att rulla med det tills vidare och sätter efter henne mot garderoben. Det är inte förrän vid fått ut jackor ur garderoben och står vid busshållplatsen och hånglar igen i ett romantiskt och halvljummet duggregn i den mörka natten i väntan på kvällsbussen som jag drabbas av en enorm prestationsångest. Skräckscenarierna sköljer över mig, det ena en kallare våg än det andra. Tänk om jag inte får upp den? Tänk om hon är van vid killar som kan prestera mer, är större, klarar fler meter per minut och har betydligt större vana? Tänk om den är för sned, eller inte hård nog, eller om jag inte hittar rätt? Det var trots allt VÄLDIGT länge sedan sist. Vad fan ska jag ta mig till, finns det något sätt att backa nu? I huvudet spelar jag upp scenarion, det ena galnare än det andra. Ska jag låta henne gå på bussen först och inte gå på själv, kanske? Jag hinner inte riktigt avsluta mitt planerande innan bussen kommer och jag och hon sitter på den, efter att ha fyllefumlat med mynt hur länge som helst till busschaufförens djupa suckande.<br /><br />Hjärnan går på sparlåga och det känns som allt går skitfort, jag hinner inte tänka, händelserna sker fortare än jag hinner reagera på dem, jag hinner knappt andas. Det är som om jag är andfådd hela tiden och den våta filt av alkohol som inte låter sig skakas av fördröjer varje tanke. Vi tar ett dubbelsäte långt bak och fortsätter grovhånglandet. Hon greppar tag i mitt ena lårs innansida och masserar uppåt med kraftiga tag och jag stryker klumpigt över hennes hår och kind, ner över halsen och kupar handen över hennes ena bröst genom jackan.<br /><br />Innan jag vet ordet av är vi framme vi hållplatsen där vi ska av och jag trycker på stoppknappen alldeles för sent, så busschauffören måste tvärbromsa och jag är mycket nära att stå på näsan rakt in i dubbelsätet framför oss. Balansen är verkligen inte vad den borde vara just nu. Vi stapplar av och med armarna om varandras axlar kliver vi svajande de få stegen till min port. Efter visst besvär med både den och min ytterdörr, eftersom nyckelhålen resolut vägrade att vara stilla är vi inne hos mig.<br /><br />”Schå, te?” säger jag och vevar obestämt mot köket.<br /><br />”Äsch, vi tar det imorgon!” svarar hon och suger tag i min tröja, till hälften för att dra mig mot sovrummet, till hälften för att hålla balansen. Hennes manöver får dock både henne och mig att tappa balansen och i en underlig dans springer hon baklänges, jag framlänges för att återfå balansen. Dansen tar inte slut förrän vi bägge faller ner på min säng.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-13-forts-7.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8484166612789910354?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-84077553307870844692007-07-09T20:26:00.000+01:002007-07-10T21:07:55.360+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">”För vad?” fnyser Peter och föser sin indielugg på plats igen. ”Ska du ändra i mitt schema? Ge mig dåliga tider hela tiden? Som om du inte gör det redan.”<br /><br />”DU SKA PASSA DIG DJÄVLIGT, DJÄVLIGT NOGA!!” ryter Lill-Mussolini tillbaka och viftar ännu mer med sitt pekfinger. Det fnissas lite bland de som börjar samlas runt omkring. ”Håll käften!” ryter han till alla och vevar med fingret anklagande. Stämningen blir genast tyst och fientlig snarare än road.<br /><br />Peter himmlar med ögonen med svarar inte utan tar ett steg framåt, så det bara blir en decimeter eller så mellan Lill-Mussolini och honom. Luften är tjock av förväntan och fientlighet, det är som om man skulle kunna skära den med kniv. Peter ser ut att vilja ta ett steg till framåt, då bryter sig personalchefen Fisk-Peder in i ringen som samlats runt dem.<br /><br />”Vad pågår här?!” säger han uppfodrande och stirrar runt omkring sig. De flesta viker undan blicken eller till och med retirerar från ringen eftersom det roliga verkar vara slut. Peter nyper dock tag i Fisk-Peders kavaj med två fingrar.<br /><br />”Du!” säger han och får en överraskad hal fisks uppmärksamhet. ”Du är lika välkommen som tandvärk och ungefär hälften så rolig. Jag har ett seriöst förslag till dig. Köp en blomma, en kaktus i kruka, du vet en sån där klubbformad, grön och fin med långa, vassa taggar. Sen sätter du den i ett fönster i solen några månader utan att vattna den så den blir gul, torr och hård. Sedan tar du av dina byxor och drar ner kalsingarna och sätter dig på sagda kaktus, och snurrar ett halvdussin varv eller så.” hasplar Peter ur sig i en enda lång harang och illustrerar genom att snurra sitt finger ett antal varv i luften. Sedan släpper han kavajen, vänder sig mot Lill-Mussolini och lyfter helt sonika upp honom i luften genom att ta tag i hans bröstkorg under armhålorna. Lill-Mussolini blir vansinnig och vevar på som en galning och får in åtminstone ett par rejäla sparkar och ett knytnävsslag över ögat. Peter ignorerar slagen och sparkarna och sätter ner honom en meter bort åt sidan.<br /><br />”Så, nu är du inte i vägen längre.” säger han med ett flin och backar undan en vild rallarsving. ”Akta dig så jag inte vänder upp och ner på dig och använder dig som sparbössa.” varnar han flinandes, trots att en betänklig svullnad har börjat visa sig på hans ena ögonbryn. Han rättar till indieluggen igen och vinkar åt receptionistjejen. ”Min sköna?” säger han, och hon kommer springande med ett fnitter. Lill-Mussolini, som tagit ett steg mot Peter måste kvickt ta ett steg bakåt för att inte bli omkullsprungen. En och annan vissling och handklappning följer paret när de småspringer mot utgången.<br /><br />”Du är så modig! Vilken moralisk resning!” fnittrar receptionstjejen beundrande med glittrande ögon.<br /><br />”Du ska få se på moralisk resning när vi kommer hem till mig, min prinsessa.” svarar Peter, sedan drunknar deras vidare konversation i musiken och de försvinner till garderoben och, förmodar jag, vidare ut. En ny låt, på högre volym, går igång och gruppen människor börjar skingras, men inte innan två vakter som Fisk-Peder tydligen rusat iväg och hämtat suger tag i Lill-Mussolini och ropar något att om man slåss åker man ut. De har släpat honom halvvägs till utgången till hans indignerade tjut innan Fisk-Peder som sprungit efter lyckats förklara situationen och få honom släppt. Vakterna verkar inte be om ursäkt heller, de gör inte sådant tror jag. Som morfar brukar säga, att de som inte är smarta nog och som blir nervösa över att behöva tänka själva och inte klarar av samhället, de blir yrkesofficerare. Sedan finns det de som inte riktigt klarar av det heller och de blir poliser. De polisen inte tar i med tång blir väktare och springer runt med walkie-talkies och tror de är viktiga, medan de som inte ens kommer in där blir dörrvakter på krogar. Morfar är smart.<br /><br />”Vilken avhyvling!” hör jag henne säga lyckligt framför mig och jag riktar uppmärksamheten dit igen.<br /><br />”Japp. Riktigt fint!” flinar jag tillbaka. ”Nej, förresten.”<br /><br />”Nej?” säger hon konfunderat och rynkar på ögonbrynen.<br /><br />”Nej, jag dricker inte mörkt öl. Jag föredrar en gyllene pilsner eller bitter framför ales och stouts.”<br /><br />”Du lyssnade?” hon skiner upp så jag inte kan låta bli att le, det är som att se en soluppgång eller något. Hm, jag måste ha druckit för mycket öl, jag börjar bli patetisk-poetisk igen, något som händer rätt ofta när jag får lite för mycket innanför västen. Äsch, skit samma, vem dör? tänker jag och halsar mer ur min ölflaska.<br /><br />”Javisst, jag har inte simultankapacitet att prata och lyssna samtidigt. Jag är som en enögd bäver.” svarar jag med ett flin och skålar mot hennes flaska. ”Vad tycker du om med mörkt öl då?” frågar jag för att hålla konversationen igång.<br /><br />”Det är så få som lyssnar nu för tiden, alla bara väntar på sin tur att få prata och anstränger sig för att komma ihåg vad de själva ska säga snarare än att lyssna på vad andra säger, jag tycker det är så tråkigt när folk gör så, man utbyter ingenting, lär sig ingenting, bara rapar sitt eget ytliga skryt och pratar, pratar, pratar…” plötsligt tystnar hon och ser rakt på mitt flin.<br /><br />”Jag gör precis samma sak va?” säger hon och rodnar lite.<br /><br />”Japp.” svarar jag. ”Ironi.” ler jag och öppnar två ölflaskor till, de sista, till oss. ”Fortsätt!” uppmuntrar jag. Det här är ju riktigt roligt.<br /><br />Vi sitter en stund och pratar öl och samtalsteknik och glider snart över på mat och spelet kring träffar och signaler mellan intresserade. Hon beklagar sig över att killar aldrig verkar förstå hennes signaler och jag menar att hon får använda en träklubba och ta tag i hans öra och säga det i klarspråk, killar är träskalliga av naturen. Vi håller på att dränera det sista ur våra flaskor när en telemarketer dyker upp, iklädd rosa skjorta, fusksmutsiga jeans med vitt bälte och med stekarbackslick med ankstjärt siktar han in sig på henne.<br /><br />”Öhdu, bruden, ska du inte med å dansa?!” frågar han med påtaglig alkoholdoft i rösten och headbangar våldsamt och i otakt till musiken. Jag noterar att inte ett hårstrå rör sig på hans omsorgsfullt friserade skalp trots de våldsamma huvudrörelserna. Jaha, nu var det roliga färdigt. Det var ändå dags att gå hem.<br /><br />”Nej tack.” säger hon frostigt. Han låter sig inte avskräckas utan lägger en hand på hennes axel, en hand som verkar vilja glida nedåt.<br /><br />”Ämenvafan, komigen, dumpa fettot och skaka loss!” säger han.<br /><br />”Gefan.” säger hon skarpt och föser bort hans hand. Han är tvungen att ta ett steg för att behålla balansen när han förlorar det stödet. ”Stick!” säger hon och viftar med handryggen mot honom. Han surnar till och vänder på klacken i vad som förmodligen är menat som en indignerad gest som ska visa hans grace, men som blir ett kvarts varv för mycket och tvingar honom att stappla till återigen för att inte tappa fotfästet. ”Fult djävla luder ändå…” mumlar han när han aningen ostadigt stegar iväg.<br /><br />”Djävla svin!” säger hon argt och den goda stämningen är som bortblåst. Jag är också sur.<br /><br />”Djävla wanna-be-brat!” häver jag ur mig. ”Riktiga brats är idioter, men de kan man nästan tolerera, de vet fan inte bättre eftersom de är så korkade och trångsynta och aldrig haft ett riktigt liv, och de håller sig på ställen dit vettigt folk inte har råd eller vill gå, men wanna-bees, sådana som vill vara trångsynta svin och försöker grisa så mycket som möjligt, dem tål jag fan inte. Han borde ha stryk med blyrör som formar sig efter hans massiva skalle ju mer man slår.” fräser jag.<br /><br />”Helt rätt!” får jag till svar.<br /><br />”Varför är samhället så att svin belönas? Varför är så många så dumma att de attraheras av svin och skitskallar? Varför får alltid svinen rätt och alla fördelar och all beundran medan de som vill kompromissa och vara trevliga mot sina medmänniskor körs över och trycks ner i dynghögen.” mitt genom fylledimma framspottade hat är riktigt osammanhängande, det inser till och med jag. Jag förbereder mig för att be om ursäkt när hon böjer sig framåt och kvickt som en kobra nyper till i mitt öra och drar rätt hårt.<br /><br />”Aj!” utbrister jag förvånat.<br /><br />”Du gnäller bra.” flinar hon brett. ”Ska vi hångla?”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-13-forts-6.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div> </div> </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8407755330787084469?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-8659355726447999472007-07-08T22:24:00.000+01:002007-07-09T20:31:22.854+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag vrider på huvudet och plirar åt det håll ljudet kom ifrån. Där står tjejen jag gjorde bort mig för! Jag rodnar lite när jag minns det, men höjer också ett ögonbryn. Hon är klädd i en kort med vid brun kjol med rutmönster och en kortärmad och urringad tröja med krusiduller längst ut på de korta ärmarna och längs urringningen. Snygga ben, hinner jag tänka för mig själv innan en viss självbevarelsedrift tar över i min hjärna, trots viss dimmighet och jag höjer blicken till hennes ansikte. Inte samma misstag två gånger i rad, inte ens jag är dum nog att lyckas med det.<br /><br />”Hej där.” svarar jag med ett blekt leende.<br /><br />”Ledigt här?” frågar hon och gestikulerar mot en tom stol. De flesta stolar kring bordet är tomma, folk trängs kring baren, skakar loss på dansgolvet eller står i små klungor längs väggarna och snackar skit.<br /><br />”Jomenvisst.” svarar jag och nickar. ”Öl?” säger jag och håller fram en av mina oöppnade staropramenflaskor mot henne medan hon sätter sig.<br /><br />”Man tackar, man tackar!” säger hon med ett leende som blottar en så gott som perfekt rad övertänder, lite stora kanske, men vita och fina.<br /><br />”Du är inte den som är den, va?” säger jag och öppnar den och en till mig själv med kapsylöppnaren på min nyckelknippa.<br /><br />”Bjuds det tjeckiskt vore det ju som att svära i den förbannade kyrkan att tacka nej.” säger hon, flinar lite och tar en djup klunk ur sin flaska.<br /><br />”Det kan den i och för sig behöva.” säger jag, medan mina tankar leker med att det är något annat än en flaskhals hennes läppar sluter sig om. Ja, jag vet, jag är ett moraliskt vrak.<br /><br />”Va?” svarar hon och försöker fokusera på mig. Ögonen går lite i kors innan de fastnar. Har nog passerat en försvarlig mängd alkohol nedför den strupen ikväll tänker jag.<br /><br />”Kyrkan alltså. Svordomar i den.” förklarar jag och dricker ur min flaska.<br /><br />Hon tycks tänka efter lite. ”Det vore ganska kul, eller hur? Byta ut alla psalmerna mot svordomsvisan. Gosskören står och sjunger så vacker om helvetes djävla skiiiit!” hon skrattar och jag kan inte låta bli att visualisera hur moralisttanterna och kristdemokratgubbar sätter församlingskaffet i vrångstrupen och dör av ren chock. Jag skrattar hjärligt och ger henne en rejäl klapp på axeln med min köttiga näve. ”Skitbra!” vrålar jag och tömmer min ölflaska. Hon är inte bara snygg, hon har min sorts humor också. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert bli kär och skit.<br /><br />”Jag tycks ha drabbats av ett allvarligt fall av tom flaska.” fortsätter jag med bekymrad röst.<br /><br />”Det verkar smittsamt.” svarar hon och tittar in i sin flaska som om den vore en kikare.<br /><br />”Vi skaffar mer!” hävdar jag och reser mig så stolen nästan far i backen.<br /><br />”Det är så djävulusiskt med folk i baren.” svarar hon och rynkar på näsan.<br /><br />”Asch, det är inget problem.” hon ser dock knappast övertygad ut, så jag fortsätter. ”Nu ska du få se fördelen med att väga mer än ett tiondels ton!”<br /><br />Jag sätter ordentlig fart och plöjer mig fram i folkmassan framför baren. Jag hör irriterade röster och arga kommentarer här och där, men i mitt nuvarande tillstånd smälter de ihop till ett aningen högre bakgrundsljud. Det tar inte lång tid innan jag står vid baren och vrålar en beställning så högt att en av bartendrarna inte kan låta bli att låta mig gå före en hel del andra. Det gnisslande hjulet får olja.<br /><br />”Fan vad tur du har Mats!” säger en röst bredvid mig. Det är Erik som håller en hundring högt och trött håller upp den armen med den andra. Han ser ut som han stått där ett tag. ”Tre staro till!” vrålar jag till bartendern som står och plockar ur kylen till mig. Jag nappar åt mig Eriks hundring och dänger den i disken bredvid mig. ”Glöm inte jordnötterna!” ropar jag och nickar ivrigt när bartendern fyller ett glas med nötter och ställer på disken bredvid alla flaskorna. Jag trycker tre staropramen i famnen på en tacksam Erik som snabbt som en vessla kryssar iväg mellan de många törstiga med sin skörd. I ögonvrån anar jag en kundtjänsttjej han styr stegen mot. Sedär, någon får säkert fett på sylen ikväll. I mitt huvud önskar jag honom lycka till innan jag tränger mig utåt och tillbaka mot bordet.<br /><br />”Djävlar vad snabbt!” säger hon och tar girigt en flaska när jag öppnar två med min flasköppnare. Jag ställer ner de andra flaskorna och jordnötterna på bordet. ”Ja, beter man sig som ett svin går det lätt och snabbt med allting. Ibland tycker jag nästan det är synd att jag inte kan pruta tillräckligt på mig själv och vara ett svin på heltid, samhället är ju uppenbarligen uppbyggt att ge fördelar för dem som saknar empati. Man är väl för snäll och mesig…”<br /><br />”Det går inte att jobba på contactcentret och ha en ryggrad. Den knäcks eller du slutar. Så mes eller svin är det du kan vara.” svarar hon, nickar och höjer sin flaska till en skål som jag besvarar.<br /><br />”Det är lite synd att de inte har staropramen granat.” fortsätter hon. ”Dricker du mörkt öl? Hallå?” hon tittar upp i mitt ansikte, som stirrar förbi henne och vänder sig om för att se vad det är som är så mycket intressantare än henne.<br /><br />En bit bort står Lill-Mussolini, röd i ansiktet och med farligt pumpande vener i pannan, inte för att man kan se det på det här avståndet, men jag har sett honom arg tillräckligt många gånger för att kunna föreställa mig det. Mitt emot honom står Peter, med den tjocka receptionstjejen bara lite bakom. Det ser ut som om hon försöker hålla tillbaka honom, men han sveper bort hennes hand från sin axel. Det ser ut som om han och Lill-Mussolini kör arga leken, bara att det är blodigt djävla allvar.<br /><br />”VAD SA DU?” säger Lill-Mussolini.<br /><br />”Är du både döv och dum?” fräser Peter tillbaka så indieluggen trillar ner. ”Jag sa att du skulle flytta på dig, ditt makttrippande puttefnask!” säger han. ”Men jag kan lägga till att du ska tagga ner din attityd till ungefär samma nivå som din längd, vilket är DJÄVLIGT långt!”<br /><br />”Du ska passa dig djävligt noga!” säger Lill-Mussolini tillbaka och hötter med ett pekfinger i brösthöjd på Peter, vilket är i hans egen ansiktshöjd.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-13-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-865935572644799947?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-17831531614826718262007-07-01T17:24:00.000+01:002007-07-08T22:26:24.562+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Vi vräker snabbt i oss den halvkalla maten. Nu visar det sig hur strategiskt vi placerat oss. Inte nog med att vi var bland de först till buffén, vi kan dessutom ta en andra gång redan innan några av de segaste lyckats få sin första portion. Att vi placerat oss relativt nära baren gör dessutom att vi kan komma fram dit innan det stora lämmeltåget inser att de druckit upp sin enda öl innan maten. Peter ställer ner nio staropramen som han burit i sina köttiga händer med ett skarpt klirr.<br /><br />”Vi förbarmade oss över dig med, Erik.” säger han med ett leende och räcker fram tre öl till honom. Eriks ansikte förbyts från segt tuggande förtvivlan med desperata sidoblickar mot myllret av svettiga, tätt packade människor framför baren till ett brett leende och djup tillfredställelse när den välsignat omoraliskt jästa drycken bubblar ner för hans strupe.<br /><br />”Tack!” andas han ut efter att ha tömt en halv flaska i ett enda drag. ”Det är otroligt ändå vad de första två klunkarna av en kall tjeckisk kan göra en skitdag till ’det är inte SÅ dåligt ändå…’, eller hur?” säger han lyckligt.<br /><br />”Amen.” svarar jag och Peter i kör och för våra flaskor till munnen. Andersson kommer förbi med en färgglad drink i ena handen och ett leende som bara kan bero på en begynnande fylla, för så glad är ingen som jobbar på allas vårt contactcenter.<br /><br />”Skål grabbar!” ropar han och klingar glaset mot våra flaskor. Peter tar av honom glaset och smuttar lite på drinken.<br /><br />”Bah, vad är det här? En mestrea?” säger han avfärdande.<br /><br />”Man får inte mer på en drinkbiljett, tyvärr.” försvarar sig Andersson, kommer på sig och kör ner näven i fickan och får upp en hel hög skrynkliga drinkbiljetter. ”Jag fick visst lika många som alla andra teamleaders, fast jag inte ens har ett fast team än. Dumpuckade djävlar de är!” flinar han och strör biljetter över bordet där vi sitter. ”Här, slit dem med hälsan, ni är ju praktiskt taget mitt team ändå!” säger han. Jag och Erik roffar åt oss av drinkbiljetterna och delar broderligt upp dem i fyra högar, medan Peter ger tillbaka Anderssons drink och sedan halar upp en fickplunta från ena backfickan och slår i en rejäl skvätt i glaset.<br /><br />”Sådär, nu är det en riktig grogg.” säger han och nickar mot Andersson. Andersson smuttar och grimaserar lite.<br /><br />”Fjoo, den var stark.” säger han. ”Men det smakar inte finkel. Är det ditt eget hemkokta du har med dig?” frågar han.<br /><br />”Alltid redo!” svarar Peter, flinar och gör en scouthonnör mot indieluggens kant, för att sedan hala upp en plunta ur den andra backfickan. Den här flaskans innehåll är mindre klart och det flyter runt diverse växter och frön i den. ”Hemkryddat!” utropar Peter och håller pluntan som om den vore en pokal och festen vore hans triumf, för att sedan dricka djupt från den.<br /><br />”Aaah!” andas han ut. ”Nu kan festen börja!”<br /><br />Och det gör den, onekligen, vi fyra sitter där och häller i oss ohemula mängder alkohol så snabbt vi bara kan. Jag får i mig massor av jordnötter ovanpå två jätteportioner buffé också. Andersson skojar om hur mycket frugan kommer gnälla över hur full han är när hon kommer och är fylletaxi och kör honom hem i natt, Peter mumlar något om ”I need pork tonight, the other white meat!” och drar iväg och hånglar upp den tjocka receptionisttjejen helt utan skam någonstans. Erik spiller en grogg över sin fina, strukna skjorta men är för full för att märka det, eller i alla fall för att bry sig. Med vinglig gång försvinner han ut på dansgolvet för att imponera på kundtjänstbrudarna med att dansa på händerna.<br /><br />Andersson försvinner efter att hans fru ringt och beordrat honom till bilen. ”Det var kul, Matsch!” ropar han när han ragglar mot utgången. ”Vi schynsch imorgon, men inte FÖR tidigt! Ta med Peter ockschå, vet jag!”<br /><br />Jag vinkar och ler lite blekt och stirrar sedan ner i bordsskivan. Varför ska alla alltid lämna mig ensam med min fylla och alkoholprovocerade depressioner när man är ute? Jag blir riktigt sur och tömmer glaset med jordnötter genom att föra det till munnen och köra botten upp och följer upp med öl.<br /><br />Då hör jag att någon sätter sig ner vid stolen bredvid.<br /><br />”Hej.” hör jag över den på hög volym pumpade technomusiken.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-13-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div> </div> </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1783153161482671826?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-88863583061727851012007-06-24T21:46:00.001+01:002007-06-24T21:49:23.845+01:00En del kanske är intresserade av att få veta att jag petat in ett kapitel till innan slutet på boken, så det blir 19 istället för, som tidigare tänkt, 18 kapitel totalt.<br /><br />Förmodligen gör jag ett kapitel till någonstans i början också när jag skriver om boken och flyttar vissa av kapitel 1:s mer cyniska delar dit, för att inte skapa överdos från första sidan när man läser boken som en bok. Dessutom blir 20 kapitel en rund och bra summa.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8886358306172785101?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-31517422936262424722007-06-24T21:38:00.000+01:002007-07-01T17:28:16.224+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Efter lunch, när vi sitter och surmulet matar mail, endast avbrutna av Torped-Olga som då och då tittar in och undrar hur det går och prisar vår vilja att bidra till Contactcentret genom att jobba extra så vi får bra resultat på mailen. Hon visar på intet sätt att hon skulle fatta att vi gör det för att Andersson ber oss och inte för vårt sunkiga Contactcenter.<br /><br />Jag arkiverar ett par dussin spam och svarar på ett par mail till. Den förbannade idioten som vidarebefodrar spam till oss har gjort det igen. Vad är det, tredje eller fjärde gången jag svarar honom på tre dagar eller så? Irriterat skriver jag ett mail där jag frågar vad som inte framgått i de tidigare mailen och varför han inte förstår? Sådärja, en liten hämnd gör en fin dag. Sedan tittar jag över mailen som ligger överst.<br /><br />”Du Andersson.” säger jag.<br /><br />”Hmm?” svarar Andersson oartikulerat, med sitt medvetande djupt i ett mail.<br /><br />”Vi får djävligt ofta samma frågor. Typ pris, fart, kan jag få ADSL, uppsägningstid och så…”<br /><br />”Ja?” säger Andersson, nu med uppmärksamheten halvt på mig och halvt på sitt mail.<br /><br />”Vi borde kunna göra ett gäng med textfiler med standardsvar…” säger jag och försöker utveckla mitt resonemang. ”Alltså, en textfil som heter som frågan och med ett färdigskrivet svar inuti och så har vi dem på sharet som alla kommer åt så alla kan använda det. Det borde korta medeltiden per mail.”<br /><br />Andersson stirrar på mig så jag blir lite nervös. ”Varför har ingen tänkt på det innan?” säger han med ett brett flin. ”Jag gör dig till ansvarig över det här. Sätt igång bara!” ler han och återgår till sitt mail. Tjadu, varför ingen tänkt på det innan? Kanske för att det här företaget slår ner på all slags eget tänkande? Nåja, nu tyckte ju i och för sig Andersson att det var en bra idé, så jag sätter mig och gör ett dussin standardsvar och gör ett nytt varje gång jag svarar på ett nytt mail. Snart har jag en rejäl klump, visar Erik och plötsligt går det bra mycket fortare.<br /><br />De sista fem minuterna innan det är dags att gå på firmafest kollar jag min egen mail igen. Hm, den lokala fackklubben söker styrelseledamöter igen. Den här gången lockar de med att man får gå på styrelsemöten på betald arbetstid. Minsann, de måste vara lite desperata. Jag får något slags knäppsläpp mot min normala attityd att inte bry mig och med ett cyniskt leende deleta deras mail och svarar istället att jag kanske kan tänka mig vara med om ingen annan finns.<br /><br />Sedan slås min dator av tvärt.<br /><br />Där står Peter med jackan på och min strömkabel i handen.<br /><br />”Hon är 17.01 Mats! Fysikens lagar om tröghet för tunga kroppar är ingen ursäkt!” vrålar han. ”Det är firmafest och fylla på apstadiet, raggande på kundtjänstfjortisar och allmän skörlevnad är anbefallen!”<br /><br />Jag är lite irriterad över att han ryckt min strömkabel och låtit mig gå Cold Turkey från mitt Internetberoende bara så där, men arbetsdagen är över och det är fest, fest, fest, så vem kan vara sur?<br /><br />”Kommer du Erik?” säger jag. ”Andersson?” Erik nickar och försöker resa sig så fort att han trasslar in benen i kontorsstolen och håller på att trilla omkull. Andersson skakar på huvudet.<br /><br />”Gå ni, jag kommer efter, måste avsluta några saker.” säger han och fokuserar på skärmen igen.<br /><br />Vi försvinner snabbt iväg ut från contactcentret, med en strid ström av ungdomar bakom oss. Stämningen är hög när vi når festlokalen där firmafesten ska hållas. Snabbt och rutinerat släpar jag och Peter med oss Erik till en plats nära både buffén och toaletten.<br /><br />”Det gäller att vara strategiskt placerad.” säger jag och nickar åt Erik. ”De ransonerar alltid buffén – max en skiva kött per person eller så, de snåla djävlarna. Sitter man nära kan man ta flera gånger och skita i det.”<br /><br />När vi väl satt oss börjar det strömma in mer folk och snart är lokalen så gott som proppfull. Personalen börjar gå runt och byta ut den enda drinkbiljett vi fått mot öl eller cider eller alkoholfritt (som om någon skulle välja det!). Jag och Peter försvinner iväg till baren och köper oss ett halvdussin staropramen på flaska och en skål jordnötter.<br /><br />”Vad ska ni med dem till?” undrar Erik med ena ögonbrynet höjt när vi återvänder med vår skörd.<br /><br />”De kommer prata rätt länge, blah-blah-blah.” säger Peter och gör en glappande låtsad mun med ena handen.<br /><br />”Ölen kommer ju bli avslagen.” säger Erik och rynkar på näsan.<br /><br />”Du kommer ångra dig om du inte köper några nu.” säger jag, men Erik bara skakar på huvudet.<br /><br />”Skyll dig själv.” säger Peter avfärdande och börjar dricka av sin stora stark han fick för sin enda sketna drinkbiljett.<br /><br />Så börjar spektaklet. Uppe på scen dyker Vice VD, Ballongmannen, Sune, Fisk-Peder Personalchef och Torped-Olga upp. Med hjälp av projektor, powerpointslides och långa tal gör de sitt bästa för att ta luften ur stämningen. Var och en försöker tydligen ersätta kvalitet med kvantitet och överträffa varandra, och ingen utom Ballongmannen talar kortare än en kvart. Redan när Fisk-Peder Personalchef, som börjar, har redogjort för hur bra det skulle vara om vi inte var så sjuka hela tiden har alla slutat lystna. Erik har tömt sin stora stark och tittar törstigt och avundsjukt på vårt lager. Det flyger pappersplan farbricerade av programmets A4-sida och servetter fram och tillbaka över festsalen. Bredvid Erik spelar några sax-påse-sten om enkronor och jag tror ett par har lutat sig bakåt, fällt ner kepsar och sover gott i sina stolar.<br /><br />Efter mer än en timme av intern beundran för vilket storslaget arbete ledningen gjort, framfört med monotona röster till oförståeliga grafer på powerpointen, ryggdunkar och lyckönskningar för framtiden som bara ledningen och kanske någon teamleader bryr sig om, eftersom de flesta räknar med att vara härifrån innan nästa års personalfest, tar det äntligen slut. Vice VD, märkbart irriterad över bristen på entusiasm över hans slutkläm, tar fram trumfkortet.<br /><br />”Alla teamleaders har försetts med extra drinkbiljetter att dela ut till dem de anser förtjänta. Nu kan vi äta!”<br /><br />En kort applåd följer, förmodligen mer för att vi äntligen får äta än att det finns extra drinkbiljetter till de som slickat röv tillräckligt den senaste tiden. Likt en enda stor massa rör sig salen mot buffébordet, där buffén stått en timme på varmhållning och tappat smak och utseende. Jag och Peter är längst fram och grabbar tag i tallrickar samtidigt som vi försöker hålla telemarketers och kundtjänstare bakom oss med vassa armbågar.<br /><br />”Först!” säger jag förtjust, redan påverkad av fyra öl innan middag, men triumfen stannar i halsen, för där står Andersson och plockar den största biffen.<br /><br />”När kom du?” undrar jag och blockar en liten sketen kundtjänsttjej som försöker tränga sig fram till köttet istället för att stå i kö.<br /><br />”Alldeles nyss.” säger Andersson nickar och tar för sig av potatisen. Då inser jag. Andersson har visat prov på smart tänkande i världsklass. Han kommer en timme sent och SLIPPER alla tal och skit och kan dessutom gå direkt på maten och vara först.<br /><br />”Vilken djävul du är!” säger jag, motvilligt beundrande. Andersson, som fattat hur kugghjulen gått i mitt huvud flinar, viftar avfärdande mot grönsakerna och tar för sig generöst med sås med ett brett flin och en nick åt mitt håll.<br /><br />”Alltid, Mats. Alltid.” svarar han och försvinner småvisslandes iväg.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/07/kapitel-13-forts-3.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3151742293626242472?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-27359869420533614032007-06-23T23:33:00.000+01:002007-06-24T21:40:00.253+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Vi sitter alla tre och matar mail i god takt. Andersson sitter längst ner, frivilligt, och suckar tungt då och då. Erik sitter längst upp och jag någonstans i mitten.<br /><br />”Nu är vi nere vid Sedan.” säger jag.<br /><br />”Va?” frågar både Andersson och Erik i mun på varandra.<br /><br />”Slaget vid Sedan, fransk-tyska kriget 1870. Moltke den äldre spöar skiten ur Napoleon III och därmed kan det förenade Tyskland utropas i Versailles inte långt därefter.”<br /><br />”Öh, tack för historielektionen, det är alltid kul…” säger Erik tvekande.<br /><br />”Jag förstår inte heller!” säger Andersson och drar en hand genom sitt bakåtkammade, glesnande hår.<br /><br />”Vi har 1870 mail kvar att svara på.” svarar jag. Andersson och Erik böjer sig båda framåt och kisar synkroniserat som ett par ballerinadockor, för att kolla maillådan.<br /><br />”Ja, sepåfan!” säger Andersson. ”Nu får du skylla dig själv. Jag kommer vilja ha historisk rapport då och då.”<br /><br />”Visst.” säger jag med ett blekt flin. ”Det är roligt om mina värdelösa kunskaper kommer till någon slags nytta.”<br /><br />”Värdelösa?” undrar Andersson.<br /><br />”Ja, det är ju inte så ofta man har nytta av sådana kunskaper. Jag bygger ju inte direkt en karriär på det. Gettysburg.”<br /><br />”Va?” svarar Andersson.<br /><br />”Ja, Gettysburg, 1863.”<br /><br />Andersson flinar och skakar på huvudet. Vi sitter och svarar på mail ett tag, sedan reser jag mig.<br /><br />”Tänkte mig till fruktkorgen, ska någon ha något?”<br /><br />”Finns väl ingenting i den idag?” säger Erik och skakar på huvudet.<br /><br />”De enda grönsaker och frukten en riktig karl äter är potatischips och lökringar, Mats.” svarar Andersson, flinar och skakar på huvudet även han.<br /><br />Vinkandes avvärjande åt Anderssons usla skämt kliver jag bort till fruktkorgen i fikarummet. Erik hade rätt – det finns en mosig klementin ingen kunnat förbarma sig över.<br /><br />”Du!” säger jag till Ballongmannen som vaggar förbi. ”Varför finns det aldrig någon frukt?”<br /><br />Ballongmannen vill ju visa att han tar våra problem på allvar, ny som han är. ”Jag vet inte…” flåsar han. ”Men jag ska kolla upp det!” säger han och vaggar vidare.<br /><br />”Tack.” säger jag till hans försvinnande, valkiga rygg.<br /><br />Jag tar en kopp uselt automatkaffe istället och återvänder till mitt mailande. Återigen har den där karlen vidarebefodrat sitt spam till oss och anklagar oss för att skicka mail som inte tillhör honom. Hade vi inte förklarar två eller tre gånger hur det funkar för honom? Jag skickar iväg ett mail med en kort-kort förklaring och referens till tidigare mail. Sedan loggar jag lite spam och beslutar mig för att titta till min egen mail som omväxling. Fåse nu, blahblah om samtalstider, blahblah om vem som tog mest samtal förra månaden och hur han borde inspirera oss alla. Vänta lite nu, är inte det killen som fick kicken för tjugofem eller trettio mail sedan, eftersom han uppfört sig illa mot ledning och arbetskamrater och lagt på mitt i samtalet för en massa kunder? Högerhanden vet verkligen inte vad vänsterhanden gör på det här stället.<br /><br />Ett nytt mail plonkar in. Förstrött klickar jag på det. ’Det har framkommit att frukten inte räcker till alla. Jag vill påminna alla om att det är en frukt per person och vecka, följ dessa regler för allas trevnad.’ och signerat Torped-Olga förstås, ledningens budbärare av impopulära nyheten. Såg jag inte tre-fyra frukter i en hög inne hos Sune häromdagen? Regeln gäller nog inte ledningen, det brukar inte vara så. Håhåjaja.<br /><br />”Fan, vi skulle behöva göra en rusch för att få bort mailen.” säger Andersson och avbryter mina tankar. ”Jag ska nog komma in i helgen och jobba lite. Vad säger ni, kan ni tänka er att jobba lite extra?” säger Andersson hoppfullt. Och eftersom det är Andersson så nickar både jag och Erik.<br /><br />”Kan jag vara lite ledig på fredag eftermiddag nästa vecka då?” säger jag. ”Skulle behöva gå till doktorn…”<br /><br />”Det är självklart okej med mig, Mats.” säger Andersson. ”Men det är nog bäst du hör med samtalsövervakningen, så schemat blir rätt.”<br /><br />”Okej.” säger jag med en grimas. Jag skulle helst slippa prata med dem, men måste jag så…<br /><br />”Jag hänger på, jag måste prata med dem om extra resurser och extrajobb i helgen…” säger Andersson och följer mig hack i häl.<br /><br />Väl framme vid Samtalsövervakningens glasbur får man vänta tills en av dem nedlåter sig till att uppmärksamma dig. De sitter och stirrar på sina skärmar och skickar chatmeddelanden till agenterna. Till slut snurrar Lill-Mussolini själv på stolen och lutar sig bakåt.<br /><br />”Vad vill NI då?” undrar han med släpig röst, helt utan respekt för oss som står där och trampar.<br /><br />”Jo, jag skulle vilja vara ledig fredag eftermiddag nästa vecka, jag har en massa flex att ta ut och Andersson, som har mig då, sa att det var okej.” hasplar jag ur mig. Lill-Mussolini snurrar tillbaka sin stol och stirrar in i en av sina skärmar, utan att bevärdiga mig med ögonkontakt svarar han.<br /><br />”Vad Andersson säger är inte vatten värt. Här är det jag som bestämmer om du kan vara ledig eller inte.” att Andersson står en halvmeter bakom mig verkar han inte bry sig om. ”Varför ska du vara ledig?” säger han släpigt och fortsätter att stirra på sin skärm.<br /><br />”Va?” säger jag klentroget.<br /><br />”Ja, jag måste ju veta om det är en bra anledning eller om du bara är lat.” svarar han.<br /><br />”Jag ska till läkaren.” säger jag irriterat. Det är väl fan inte hans sak VARFÖR jag vill vara ledig. Han ska kolla om det går och säga ja eller nej.<br /><br />”Jaja, okej då. Du får gå vid lunch.” säger han och ändrar några celler i ett excelark. Jag försvinner lättat därifrån så fort jag kan och lämnar Andersson att ensam dividera med idioterna där inne.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/06/kapitel-13-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div> </div> </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2735986942053361403?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-36636612504949459302007-05-29T21:22:00.000+01:002007-06-23T23:36:30.347+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag stupade i säng igår vid åttatiden och sov som en död hela natten, endast med smärre avbrott för att pinka. Vad är det egentligen för fel när man måste upp tre eller fyra gånger per natt för att pinka? Skit samma, jag lägger det på högen med mina sömnproblem, min kondition och andra problem, att luftas när promillehalten blir hög och humöret lågt.<br /><br />Apropå promillehalt… Det är ju firmafest ikväll, bevars! Genast lägger sig lite av magontet jag brukar vakna med. Det brukar bli köttmarknad på dansgolvet, inte för att jag betingar mycket per kilo där, men de dansande kundtjänsttjejerna brukar vara klädda i tajta och illa täckande kläder. Dessutom brukar alla supa till något så innihelvite, inklusive ledningen. Det blir alltid något roligt att skvallra om i ett par veckor efter en firmafest. När jag står lutad mot våtrumstapeten i duschen och nästan somnar igen inser jag att jag faktiskt inte ska svara i telefon heller idag.<br /><br />När jag av hett vatten rosenskimrande röd går genom hallen beslutar jag mig för att försöka se lite snygg ut inför festen. Det finns fortfarande en eller två strukna skjortor efter mostrarnas härjingar. En mossgrön, svarta kostymbyxor med totalborgerliga pressveck och en svart slipover jag inte haft på flera år blir fint. Man ser inte fullt lika fet ut i svart. Jag ägnar några sekunder åt att dra in magen och beundra min spegelbild innan jag kvickt rakar bort den atombombade miniskog som täcker nedre delen mitt plufsiga ansikte, tar på mig skorna och går till jobbet i en sol som då och då tittar leendes fram mellan molnen.<br /><br />När jag efter promenaden drar upp den fula gråmålade dörren är det som om den vanliga kakafonin inte riktigt har samma skärande ton. Huvudvärken som fortplantar sig från mina spända axlar och värkande nacke är inte alls lika påträngande, tycks det. Jag ler lite när jag går förbi tjattrande kundtjänstare och fortsätter genom supportsalen, där Peter vinkar slött från sitt vanliga hörn. Jag vinkar tillbaka, men stannar inte utan fortsätter vidare in i backofficesalen. Andersson tittar upp från sin dator och hälsar mig med ett par höjda ögonbryn.<br /><br />”God morgon.” säger han.<br /><br />”Är den verkligen, verkligen god?” svarar jag med ett flin. Andersson ser ut att fundera ett tag, känner på plusen, hårfästet, magen och skrevet.<br /><br />”Jaaeeh…” säger han tveksamt. ”Den är inte helt oäven i alla fall.”<br /><br />”Det kan jag gå med på.” säger jag med ett skratt.<br /><br />”Har ni roligt nu IGEN?” hör jag en anklagande röst bakom mig. Det är Erik som stuckit in huvudet i salen. ”Vet ni inte att det här är en arbetsplats? Här ska man inte vara glad!” påpekar han med låtsat allvar och indignation och rösten åtminstone två toner mörkare än hans vanliga.<br /><br />”Erik!” utropar Andersson. ”Marsch!” vrålar han och pekar med en våldsam gest på en stol i salen samtidigt som han knäpper med fingrarna.<br /><br />”Va?” blir svaret.<br /><br />”Du ska vara min lilla buttyboy idag och svara på mail.” flinar Andersson. ”Jag har fått resurser och jag väljer dig.”<br /><br />Erik skiner upp och slinker snabbt in. ”Jag känner mig som en pokémon.” säger han. ”Andersson tar fram en liten kula och bara ’Erik, jag väljer dig!’ och jag blixtrar fram i produktivitet, och team Samtalsövervakning besegras och flyger iväg!” Erik gör en segerpose så det frasar i hans nystrukna skjorta medan jag och Andersson flinar ikapp.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/06/kapitel-13-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3663661250494945930?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-27267538295953396072007-05-28T06:08:00.000+01:002007-05-29T21:25:19.925+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag noterar att ytterligare en änka, den här gången efter en tjänsteman vid det nigerianska oljeministeriet, vill ha TeleNet24s stöd i en lukrativ och lättsluten affärsuppgörelse.<br /><br />”Du, Andersson?” säger jag.<br /><br />”Hmm…?” svarar han, förmodligen djupt inne i ett långt och omständigt mail som skickades för en eller två månader sedan.<br /><br />”Spam, vad gör vi med dem?”<br /><br />”Jag skulle säga deleta skiten, men det är ju inte jag som är chef.” svarar Andersson. ”Leta upp Olga du och få henne att svara på det!” säger han med ett visst flin, väl medveten om att Olgas tekniska kompetens ligger någonstans mellan en skalbagge och en gråsten, om man ska uttrycka det milt.<br /><br />”Jahaja.” säger jag och skakar på huvudet, men reser mig ändå för att söka upp Torped-Olga och fråga. Genom supportsalen, där mumlandet om att vi inte supportar routrar, att det är upp till åtta eller tjugofyra megabit och att vi inte ansvarar för pingen i counterstrike i huvudsak dränker den en eller annan som ljuger bort en kund för att slippa helvetet för en sekund eller två, bär färden. Vidare genom kundtjänstsalen där unga tjejer med voluminösa byster desperat försöker få arga fakturakunder att sluta skrika på dem, förbi samtalsövervakningen i deras bur – Lill-Mussolini slänger en missunnsam blick åt mitt håll när jag passerar, förmodligen irriterad över att jag inte tar en massa samtal just nu. Sedan passerar jag helpdesk där Roger står och brottas med en lång nätverkskabel. Av någon anledning påminns jag om Steve Irwin, krokodiljägaren och kan se för min inre blick Roger i korkhatt och kortbyxor påstå att ’Now I am going to wrestle this huuuuuge network cable, and it’ll be me or him, those knots are going down!’ Sedan är det förbi kaffemaskinen och receptionen och man står i den avskräckande lokal som är chefskorridoren.<br /><br />Jag kan känna de irriterande blickarna liksom borra sig in mellan skulderbladen när jag passerar VD, Vice VD, ekonomichef, personalchef och IT-chef. Man känner sig inte välkommen, direkt. Jag kliver runt den fåniga putträningsprylen och knackar på Torped-Olgas dörr.<br /><br />”Kom in!” hörs det glatt från andra sidan dörren och jag öppnar och kliver in. Olga står och pysslar med en krukväxt vid fönstret.<br /><br />”Jaha?” säger hon när hon märker att det inte är någon hon behöver vara trevlig emot. ”Vad vill du?”<br /><br />”Spammen.” säger jag.<br /><br />”Vadå?” avbryter hon mig.<br /><br />”Ja, spammen. Vad ska vi göra med dem?”<br /><br />”Spammen?” frågar hon uppfodrande.<br /><br />”Ja, spammen, skitmailen med reklam som vi får till TeleNet24s maillåda. Vad ska vi göra med dem? Andersson menade att det var ditt beslut att fatta,”<br /><br />”Så detta är inte en teknisk fråga som Andersson kan sköta själv?” säger hon med viss skärpa i rösten.<br /><br />”Nej, det är ju inte en teknisk fråga…” försöker jag.<br /><br />”Hur kommer dessa spam till oss?” frågar hon. Vafanken, är hon inte riktigt slug på ena frontalloben, eller vad är det fråga om?<br /><br />”De kommer till TeleNet24s maillåda, men de har ju ingenting med verksamheten att göra…”<br /><br />”Kommer de till oss ska vi hantera dem. Vi har betalt per e-mail, så arkivera och logga dem i systemet.” säger hon och nickar, tydligen tyckandes att samtalet är över och jag ska gå.<br /><br />”Men de har ju inte med verksamheten att göra…” försöker jag. Vi kan ju för fanken inte sitta och arkivera och logga spammail heller! Och ta BETALT för det.<br /><br />”Lämna ledningsarbete till ledningen!” säger hon skarpt. ”Seså.” fortsätter hon och vinkar bort mig med handens avigsida. ”Jag har saker att ta tag i.” avslutar hon och vänder sig bort, noga markerande att samtalet är över. Cheferna här har verkligen en förmåga att få en att känna sig som lort. Jag suckar och går, men i huvudet formar sig det jag borde säga: ’Vadå, plocka döda löv på kontorets krukväxter, eller?’<br /><br />Jag sitter större delen av vad som är kvar av dagen och arkiverar och loggar spammail med Andersson tungt suckandes över det beslutet en bit bort. Sedan går jag hem. Jag har slutat bry mig om de idiotiska besluten Contactcentret fattar, om det jag gör är rätt eller fel eller om jag gör en skillnad. Jag lyder order och låter det bli vid det. Samvetet är sedan länge bedövat.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/05/kapitel-13-firmafest.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2726753829595339607?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-88723725697329475102007-05-26T22:34:00.001+01:002007-05-26T22:36:13.279+01:00Hittade <a href="http://www.sko.miun.se/vonadler/externa/op070130.pdf">denna</a> när jag städare på hårddisken (pdf av en scan). Avslöjar kanske lite väl mycket om var, vad och hur contactcenter utspelar sig, så vill du ha kvar illusioner, klicka inte på länken.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-8872372569732947510?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-13479323475738793602007-05-26T22:24:00.000+01:002007-05-26T22:26:47.970+01:00Till dags dato har contactcenter haft 53 357 views. Själva boken är nu 90 sidor A4 i 10p i word, vilket är 67 368 ord eller 389 412 tecken. Det börjar bli en del!<br /><br />Jag har också lagt upp kategorier på alla inlägg också, så man kan kolla de kategorier man är intresserad av.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1347932347573879360?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-23960553941758312412007-05-26T18:25:00.000+01:002007-05-26T20:54:59.962+01:00En vecka i Schweiz utan någon chatklient och uselt Internet har låtit mig skriva en hel del (vilket ni kanske märkt) - och framförallt strukturera upp fortsättningen. Många små textsnuttar som refuserats i andra kapitel har sorterats ut på de sex kapitel till det blir.<br /><br />Sista avsnittet på kapitel 12 kommer på måndag och jag har skrivit en bit in på kapitel 13 - där det kommer att hända en hel del. Det är mycket kvar att skriva, men slutet är i sikte, och det inspirerar. Det är möjligt att jag höjer takten lite - eller skulle ni föredra längre poster två gånger i veckan framför normala tre eller fyra gånger i veckan?<br /><br />Jag ska sätta mig ner och kategorisera inläggen också, nu när det är migrerat till nya blogger.<br /><br />För den nyfikne är titlarna på de sex kommande kapitlen:<br />Kapitel 13 - Firmafest<br />Kapitel 14 - Lönehelg<br />Kapitel 15 - Extrajobb<br />Kapitel 16 - Merförsäljning och interninbillning<br />Kapitel 17 - Facklig verksamhet<br />Kapitel 18 - Slutet<br /><br />Vi ses på måndag!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2396055394175831241?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-56720884678423495872007-05-24T19:37:00.000+01:002007-05-28T06:11:38.343+01:00<div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> - </div><br />”Vad är det som har hänt?” säger jag med missmod i rösten.<br /><br />”Det näst värsta som kunde hända.” svarar Andersson och skakar på huvudet.<br /><br />”Vadå? Ska det inte bli någon backofficeavdelning?” undrar jag med ett hugg någonstans i magtrakten. Det vore ju just typiskt.<br /><br />”Nej, inte fullt så illa, men inte långt ifrån.” svarar Andersson och nickar åt Roger som legat och tjuvlyssnat under skrivbordet, helt utan Torped-Olgas vetskap, och nu försvinner iväg med väl förrättat värv med nätverkskablarna. ”Olga ska bli chef över backofficegruppen.”<br /><br />”Va?!” vräker jag ur mig.<br /><br />”Ja, det är nya raka rör från ledningen i hundraåttio graders vinkel.” fortsätter Andersson och sätter sig tungt på en kontorsstol som knarrande protesterar under den omilda behandlingen. Kontorsmöblerna i den är salen har nog inte använts på ett tag. Säkert har de stått inlåsta av bokföringstekniska skäl – möbler som inte används har inget slitage och därför ingen värdeminskning och är därför ingen förlust vid kvartalsbokslutet, om man använder vår lednings uppfinningsrika bokföringskonst. Ryktena går från vikarierna på ekonomiavdelningen. Det är nästan samma personalomsättning där som vid telefonerna, tydligen. Ekonomichefen ska enligt samma rykten tafsa på samtliga unga ekonomisnärtor som fortfarande går ekonomiprogrammet på högskolan här i stan.<br /><br />”Jag ska bara vara teknisk teamleader. Jag ska ha jobbet, ansvaret och ta skulden när allt går åt helvete, men jag ska tydligen inte ha någon lön för det. Ledningen har beslutat att Olga ska vara ’strategisk chef’ och fatta besluten.” fortsätter Andersson och himlar med ögonen under sina tunga, halvslutna ögonlock.<br /><br />”Hur många ’strategiska beslut’ kan det egentligen handla om?” undrar jag.<br /><br />”Jag kan tänka mig en del.” svarar Andersson. ”Ledningen tror att de nu stoppat undan henne där hon gör minst skad… förlåt, där hennes ’talang kommer mest till nytta’, men de fattar inte vad hon kan göra med en liten grupp i ett pilotprojekt. Bye bye arbetsmoral.” avslutar Andersson.<br /><br />”Va?” säger jag. Jag hänger inte riktigt med. Jag vet att Torped-Olga är illa, men HUR illa kan det egentligen vara?<br /><br />”Hon kommer besluta hur resurserna fördelas. Hon har en förmåga att ta in allt möjligt arbete med ett strålande leende och ’självklart fixar vi det’, med konsekvensen att de som jobbar under henne inte hinner med. Hon gör allt för att vara populär hos TeleNet24 och ledningen, ljuger som en häst travar och påstår att allt ’går så bra, så bra’, medan de som jobbar under henne går på knäna. Hon är fan falskheten personifierad.”<br /><br />Andersson har jobbat upp en rodnad i sitt annars ganska bleka ansikte och ögonen kokar av vrede. Där finns det förstahandserfarenhet, inser jag. Jag umgås för lite med våra teamleaders, jag får för lite skvaller från ledningshåll, märker jag.<br /><br />”Vi får väl försöka ändå…?” försöker jag försiktigt. Även med Torped-Olga som galjonsfigur borde det vara bättre att sitta på mail än att vara slav under den dubbelt förbannade och snorluktande telefondjäveln.<br /><br />”Ja, jag antar det.” säger Andersson och lugnar ner sig lite. ”Du har rätt, vi får fortsätta att kämpa och hitta vägar att dribbla det misslyckade kakbaket runt Olga.”<br /><br />”Det misslyckade kakbaket?” undrar jag förvånat.<br /><br />”Pucken, förstås.” svarar Andersson och flinar lite igen. ”Ser du inte på hockey, Mats? Tio hungriga, håriga karlar som desperat jagar ett misslyckat kakbak. Herregud, ge dem lite sockerkaka om de är SÅ sötsugna, säger jag. Frugan min kan baka!”<br /><br />Jag kan inte låta bli att flina brett. Jag visste inte att Andersson var nästan lika anti-sport som jag.<br /><br />”Nåja, nu får vi ta itu med mailen, Mats. Om du sätter dig och svarar på de längst upp så tar jag surdegen längst ned. Det är inte mer än rätt att jag som ansvarig får ta det.”<br /><br />Jag grymtar något slags jakande svar och sätter mig ner igen. Snart kommer tröttheten och huvudvärken krypande tillbaka, men jag ignorerar dem i största möjliga mån. Fåse, samma person som tidigare klagar på att han får spam-mail som inte är adresserade till honom. Jag svarar återigen artigt och refererar till tidigare svar för en utförlig beskrivning av problemet och möjliga åtgärder. Det strömmar in mail och jag försöker desperat hålla undan. Någon undrar om priserna på ADSL och jag klipper och klistrar från TeleNet24s hemsida och skickar raskt iväg svaret. Efter ungefär trettio sekunder kommer ett svar på mitt svar. Vad nu då?<br /><br />Jag öppnar det nya mailet eftersom det är överst. ’Tack för svar, det är första gången jag får svar av en ISP på under tjugo sekunder. Skitbra jobbat!’ står det. Vafanken? Jag tittar på datum- och klockslagsstämpel, och visst fan har jag svarat fjorton sekunder efter att han skickat mailet. Ganska imponerande! Jag unnar mig att känna lite stolthet och glömmer nästan bort huvudvärken. Jag skulle kunna vänja mig vid att jobba med mail, tänker jag när jag för en stund lystnar på avsaknaden av ringande telefoner och pressade, stressade röster. Det är som balsam för min korrumperade och nattsvart cyniska själ.<br /><br /><div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/05/kapitel-12-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-5672088467842349587?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-45788710425086266802007-05-22T21:18:00.000+01:002007-05-26T20:54:24.879+01:00<div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> - </div><br />”Har jag någonsin påstått något annat?” säger jag och ryggar tillbaka när Roger dyker upp från under skrivbordet vildsint klippandes i en nätverkskabel med en avbitartång.<br /><br />”De djävlarna har lagt en kabel utan intern fiber i golvet! Tom plast!” vrålar han upprört och fortsätter att klippa i den tomma kabeln i ett försök att antingen hitta fiber någonstans eller avreagera sig. Plast flyger hur som helst åt alla håll. Snart lugnar han sig dock. ”Jag ska sätta i en riktig kabel sån blir det nät här med.” säger han flåsandes till Andersson och försvinner iväg, lämnandes oss ståendes i en mindre hög av plastringar.<br /><br />Anderssons flin bleknar dock bort och ersätts med en grimas några nivåer surare än hans vanliga uppsyn och jag måste vända mig om och se vad som förstört hans glädje så. Mycket riktigt, i dörröppningen till den splitter nya backofficesalen kontaminerar Torped-Olga området med sin närvaro. Klädd i en kort kjol, högklackade skor som klickar olycksbådande mot golvet, som tyska gestapostövlar ungefär och en alldeles för urringad och nästan genomskinlig topp med sådant där ryschpysch som ingår i traditionella ziegenarkläder, som var så populära för några år sedan kliver hon in till oss. Med ett strålande leende som skiner som en färsk härdsmälta i Tjernobyl ser hon sig med överdrivna rörelser omkring.<br /><br />”Vad FIIIIINT ni får det!” utbrister hon entusiastiskt. Hennes flickaktiga uppträdande och klädsel är så mycket falskare i och med att man vet att hon är en bra bit över trettio men absolut inte vill erkänna det. Kråksparkarna kring ögonen är inte riktigt helt igenspacklade, trots uppenbarliga och idoga försök.<br /><br />”Hm, ja, jovisst…” mumlar Andersson och försöker att inte möta hennes blick, förmodligen eftersom det skulle föra hennes väl exponerade byst i siktlinjen.<br /><br />”Jo, Andersson, kan jag få prata lite med dig?” säger hon sockerlent, en ton som får mig att tänka på dagen-efter torkade spillfläckar man fasntat med strumporna i. Hennes halvföraktande blick åt mitt håll talar sitt tydliga språk att det är mer att hon vill ha bort mig än att hon vill ha Andersson för sig själv. Det ska väl dryftas chefssaker, och det kan ju inte komma en erkänt negativ och motvalls ”medarbetare” till godo, det vore ju att indirekt godkänna och belöna den negativa attityden, och sådant går ju inte för sig, gubevars.<br /><br />Andersson harklar sig besvärat, men låter henne inte få hela segern. Även när han måste ge med sig vet Andersson att det är sund taktik att inte låta fienden få hela bytet. Torped-Olga tror väl att han sak ge mig order att gå och koppla in mig på telefonen, men det gör han inte. Andersson är hyvens.<br /><br />”Jaja, Mats, du får ta och sätta upp datorn i hörnet där, det finns nät på min ena dator, så du kan ju börja svara på mail så länge.” Torped-Olgas omedelbart ihopsnörpta min och sura blick åt mitt håll låtsas han inte om alls.<br /><br />Jag gör som han säger jag, slår igång en dator och spetsar öronen för att försöka tjuvlyssna medan jag kopplar in gammburken vi precis burit hit. Torped-Olga pratar i mjukt, mumlande tonfall som tyvärr går ihop med drönandet från den startade datorn, så jag hör mest Andersson, och knappt det. Till slut ger jag upp och inser att jag får ta att få ett referat av honom sedan. Jag ger mig på mailen istället.<br /><br />Fåse nu, hur står min flickvän ut med min minimala penis och otillräckliga tryck i spermasprutet eftersom jag inte använder det fantastiska mirakelmedlet som miljoner andra män? Tja, hade jag en kanske jag skulle fråga. Väx en eller två kupstorlekar utan plågsam operation? Jag tittar ner på mina fettuttar, låtsas att det är bröstmuskler och kisar lite, men inser att jag inte vill ha större bröst ändå. Bort med det. Änkan efter en framgångsrik och korrumperad Nigeriansk regeringstjänsteman vill göra affärer med TeleNet24s support ser jag. Jag kanske skulle forwarda det till Torped-Olga?<br /><br />Någon har forwardat ett spam med spoofad e-mailadress till oss och ber oss i skarpa ordalag skärpa oss eftersom det inte var till honom. Jag känner mig på hyfsat humör, så han får ett ganska utförligt svar om hur spoofade e-mailadresser funkar och om hur han kan skydda sig mot spam.<br /><br />Plötsligt märker jag att jag kan höra Torped-Olga, hon måste ha höjt rösten och tonen ganska rejält. Inte lika sockersöt längre?<br /><br />”Ja, men nu har ledningen beslutat så, och du ska lämna ledningsarbete åt ledningen, det är bara att anpassa sig!” säger hon skarpt åt en surmulen Andersson som står med armarna i kors och axlarna uppdragna på var sida om huvudet, så han ser ut som oflyttbar tjocknackad tjur.<br /><br />Andersson öppnar munnen för att svara, men Torped-Olga ger honom inte chansen utan vänder på klacken och nästan halvspringer iväg, ovillig eller rädd, eller varför inte både och, att förklara sig.<br /><br />När hon försvinner ut ur rummet är det som luften går ur Andersson, hållningen säckar, axlarna dyker nedåt och framåt och blicken riktas mot en obestämbar punkt på golvet framför honom istället för mot horisonten som för några minuter sedan. Den vanliga Andersson är tillbaka, och det bådar fanimig inte gott.<br /><br />”Fan, Mats.” säger han när jag närmar mig.<br /><br /><div align="center">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/05/kapitel-12-forts-4.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-4578871042508626680?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-37791365714139687742007-05-19T23:51:00.000+01:002007-05-26T20:54:15.159+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">”Resurserna?” säger jag frågandes.<br /><br />”Du är resurserna just nu.” svarar Andersson och räknar på ena handens fingrar antalet datorer och skärmar. ”Men det ska bli fler om ett tag. Vi ska få en hel backofficegrupp som ska stödja firstline och svara på alla e-mail ordentligt och i tid.” fortsätter han medan vi kopplar in varsin dator. Den Andersson håller på med är visst helt ny, den jag pluggar in kablar i känner jag igen som Anderssons egen från häromdagen. Behagligt tangentbord med låg slammernivå, minns jag.<br /><br />”Det ska bli jag och två till från början, när vi får fram mer folk och det blir lite mer stabilt på telefonsidan så ska det bli två till.” Andersson knatar iväg, fortfarande med mig som liten kolvagn efter loket.<br /><br />”Är det någonsin stabilt på telefonsidan?” mumlar jag, halvt för mig själv.<br /><br />”Nej…” erkänner han. ”Men idag tänker jag vara glad. Det här är i grunden ett bra beslut, nu måste vi kämpa för att gå igenom det och säkra våra egna resurser.”<br /><br />”Optimistjolle.” tycker jag med ett flin.<br /><br />”Det är en fråga om företagspolitik, Mats. Man måste vara förslagen och alltid ha ryggen fri, annars sitter det ett halvdussin dolkar i den.”<br /><br />”Ja.” svarar jag. ”Ge dem en lillfingernagel och de tar handen, armen och biter ett gott stycke kött ur bröstkorgen din. Och menar att det är en helt naturlig del av att ha ett arbete.”<br /><br />”Jobb har du sökt och jobb har du fått!” ekar Andersson Sunes favorituttalande och skrattar. Jag kan inte låta bli att skratta med. Det är skönt att i alla fall en chef fattar lite hur man känner. Jag och Andersson står och flinar i kapp när Erik kommer förbi, förmodligen för att börja på niopasset. Han stannar till och tittar in i backofficehålan och ler ett blekt och aningen nervöst leende mot oss. Ringar under ögonen och färglös hy skvallrar om en natt med sömnproblem. Han har berättat om dem, hur han kliver upp och städar golvbrunnen eller beskär sina blommor när han inte kan sova. Han vet inte riktigt vad som kommer först, behovet att göra sådant eller sömnlösheten. Lite hönan och äget.<br /><br />”God morgon.” säger han hyfsat muntert. ”Här var det glatt!”<br /><br />”Top of the mornin’ ta ye!” säger Andersson och lyfter över en gammal crt-skärm som stått kvar sedan trendludrens mailande, i min famn.<br /><br />”Varför är tjocka människor alltid så glada?” fortsätter Erik med en röst som har ett liten strykning av avundsjuka. Jag gör en grimas, men Andersson verkar inte ta illa upp, han greppar vällevnadstecknet kring midjan med bägge händerna och tittar ner på det.<br /><br />”Grönsaker är tråkiga och gör dig sur. De enda en riktig karl äter är friterade lökringar och potatischips.” flinar han.<br /><br />”Nej, nej!” fortsätter jag. ”Tjocka människor är inte glada, de är ledsna de också, de är bara inte arga.”<br /><br />”Inte arga?” säger Erik frågande medan Andersson tar en av de lastgamla burkarna trendludren suttit med.<br /><br />”Ja, eller jo, de blir arga de också, men de rensas ut.” säger jag och börjar knata ut, förbi Erik, med skärmen i famnen. Både Andersson och Erik ser frågande ut.<br /><br />”Ja, arga tjocka människor får slaganfall och dör, så man ser inte så många av dem. Beniga människor överlever, så man ser fler av dem.”<br /><br />Andersson och Erik stirrar klentroget på mig, sedan bryter breda flin fram som solen efter en regnig natt.<br /><br />”Var fan får du allt ifrån Mats?” säger Andersson och skrockar. Erik bara skakar på huvudet och försöker dölja sitt leende.<br /><br />”Tomtar på loftet!” svarar jag säkert. ”De har berättat ALLT!” fortsätter jag och kånkar iväg med skärmen mot den nya backofficegrottan.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/05/kapitel-12-forts-3.html">Nästa inlägg</a> - </div></div></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-3779136571413968774?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-15091668259154917032007-04-19T22:06:00.000+01:002007-05-26T20:54:05.276+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Väckarklockan piper ilsket och länge innan den lyckas dra mig ur min djupa sömn. Med resignation slår jag ner en köttig hand på den för att få ner knappen och få det infernaliska ljudet att tystna. Jag kan höra hur plasten knarrar under trycker och ler lite i ena mungipan. Hämnden är ljuv.<br /><br />Leendet försvinner dock snabbt. Huvudet är tungt, axlarna spända och nacken värker. Med zombiefart får jag på mig byxor, t-shirt och tröja från i nattas, jag orkar inte bry mig att rota i den numera underliga blandingen av fascistpreussisk ordning och inknölade skrynkelknyten som är min garderob drygt en vecka efter mostrarnas framfart.<br /><br />Jag tar bussen till jobbet idag, att sova de tjugo extra minutrarna var värt guld. Ungefär samtidigt som jag drar upp den fula gråmålade dörren slår en molande huvudvärk till. Fortfarande med ögonen halvslutna kliver jag fort genom kundtjänstarsalen. Jag vill inte bli igenkänd, vill inte få en massa tekniska frågor just nu. Jag har precis klivit in i supportsalen när jag nästan blir nersprungen av Andersson som i hög fart kommer bärandes på en platt skärm.<br /><br />”Mats! Som en gåva från gudarna!” säger Andersson med ett leende som ser underligt malplacerat ut i hans annars så av hopplöshet markerade ansikte och häver över skärmen i min famn och försvinner iväg. Vad fanken nu då? Förvåningen får mig att spärra upp ögonen och inse att jag haft dem halvslutna sedan väckarklockan ringde. Jag står och tvekar lite med skärmen i famnen. Vad ska jag göra nu? Som tur är dyker Andersson upp igen, kånkandes på en dator den här gången.<br /><br />”Häng med Mats!” säger han entusiastiskt och sätter iväg mot en närbelägen dörr som brukar vara stängd men nu är öppen.<br /><br />”Va? Vad händer?” säger jag förvirrat och försöker att inte få VGA-kabeln intrasslad i fötterna när jag halvspringandes och med skärm i famnen försöker hinna ifatt Andersson som verkar ha fått dubblad fart i samma paket som entusiasmen och leendet.<br /><br />”Har inte Sune berättat?” säger han och försvinner in genom dörren med mig hack i häl. Jag har inte varit här bakom innan, det är en liten halvsal till med några skrivbord och stora fönster.<br /><br />”Berättat vad då?” säger jag och ställer ner skärmen på samma skrivbord som Andersson ställer ner datorn.<br /><br />”Förbannade hordjävla kabeldragare! Han borde straffknullas med grovsalt! MED JOD!!” hör jag ett vrål från under skrivbordet och Roger Svensson dyker upp från under bordskivan, röd i ansiktet, med ett halvdussin nätverkskablar i ena handen. ”Det kommer ta ett tag, de har dragit nätverkskablarna helt fel i golvet, Andersson.” säger han till Andersson, som nickar allvarligt. ”Fortsätt kånka ni, jag ska försöka vara klar när ni är det.” fortsätter han och droppar ner på alla fyra igen för att krypa in under skrivbordet och kämpa mer mot kablarna.<br /><br />”Vi fortsätter då!” säger Andersson och nickar och sätter iväg med god fart igen, med mig på slängen.<br /><br />”Fortsätter med vadå?” frågar jag desperat, mer förvirrad än någonsin.<br /><br />”Vi flyttar backofficegrottan hit och ska få lite fler datorer.” svarar Andersson.<br /><br />”Jaha, men borde inte jag logga in?” frågar jag osäkert, även om jag mycket hellre släpar utrustning än sitter i telefonen idag.<br /><br />”Sa inte Sune det?” säger Andersson aningen frånvarande. ”Du ska sitta på backoffice med mig resten av den här och hela nästa vecka, åtta till sjutton. Vi måste ta tag i mailen och ÄNTLIGEN får vi resurserna!”<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/05/kapitel-12-forts-2.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-1509166825915491703?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-24622066370327781182007-04-19T21:00:00.001+01:002007-05-26T20:53:38.215+01:00Lite intressant är det ändå, företaget där jag jobbade och som boken handlar om har blockerat blogspot. Filtret gäller dock bara de anställda, inte cheferna, och min tracker skvallrar om tre-fyra besök från företaget i veckan. Sitter någon chef i hemlighet och håller med? Går man hit och retar upp sig en gång i veckan över hur otacksam jag är? Eller är det bara någon tekniskt kunnig människa som går runt filtret? Vad tror ni?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-2462206637032778118?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1176408996063823442007-04-12T21:15:00.000+01:002007-05-26T20:53:09.398+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">Jag ligger och nannar gott under täcket när mobilfan ilsket börjar ringa. Jag försöker futilt ignorera den, i hopp om att det bara var någon tillfällig knäpp, att skrället inte är riktigt slugt på alla kretsar, att det inte riktigt är alla getter på gärdet och att den bara hävt ur sig en ringsignal. Naturligtvis kommer det ett polyfoniskt oljudshelvete igen. Och ytterligare ett. Jag ger upp, svär högljutt och slänger täcket åt sidan. En signal till hinner skrället få ur sig innan jag får fram den ur byxfickan på golvet och svarar.<br /><br />”Mmnscholschon?” får jag sömdrucket ur mig.<br /><br />”Mats! Sune här, stör jag?”<br /><br />”Mhn?” får jag ur mig och lyckas öppna ena ögat på glänt, få tag i väckarklockan och föra den väldigt nära mitt ansikte så jag ska se vad fan den står på. Halv tio. Vafan? ”Jag låg och sov…” får jag ur mig. Borde inte han fatta det, när jag jobbat natt?<br /><br />”Du är ju schemalagd att jobba från åtta idag, vet du.” säger han i skarpare tonfall.<br /><br />”Men jag sover ju…” får jag ur mig. ”Jag jobbade ju natt… Ska inte börja förrän fjorton idag.”<br /><br />”Det är inte vad som står på schemat.”<br /><br />”Det var fjorton igår…” svarar jag förvirrat.<br /><br />”Om det var det så har det ändrats. Du skulle ha varit här klockan åtta i morse. Du får hålla dig uppdaterad med schemat, det här duger inte!” säger Sune förmanande medan jag försöker få rätsida på saker och ting.<br /><br />”Men jag jobbade ju natt, jag måste få sova…” får jag ur mig.<br /><br />”Jaja, du får skynda dig, var här till efter lunch klockan ett.” säger Sune kort och lägger på, utan att säga hej då.<br /><br />Jag suckar, ställer om väckarklockan och återvänder till sängen. Två minuter senare sover jag tungt igen.<br /><br /><div style="text-align: center;"> - <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/04/kapitel-12-forts-1.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div> </div> </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117640899606382344?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1175551786273710842007-04-02T23:08:00.000+01:002007-05-26T20:52:57.533+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag trött och gnuggar i mina ögon med en hand och fortsätter att nypa i min obefintliga näsrot.<br /><br />”God kväll, Arne Karlsson, biografägare, här. Dig har jag nog inte talat med innan, trevligt att göra en ny bekantskap hos er.” hör jag en seriös och myndig röst i andra änden.<br /><br />Biograf? Sa inte Janne något om det tidigare i natt? Det rörs ihop lite i huvudet medan jag tar upp hans konto i systemet, jag är så förbannat trött.<br /><br />”Tack detsamma, hej hej. Vad kan jag hjälpa dig med då?” säger jag och försöker skumögt läsa loggen på kontot. Den är lång, lång, lång, men de minimala bokstäverna flyter ihop på den usla skärmen och jag känner hur blicken går i kors.<br /><br />”Jag har ett litet problem med mitt webbkonto hos er.”<br /><br />”Jaha, vad för slags problem?” undrar jag och försöker få ögonen att inte glida igen.<br /><br />”Mer specifikt är det en fil jag har problem med.” fortsätter han med samma tonfall och pondus, dock utan att vara trevlig eller nedlåtande.<br /><br />”Vad för slags fil är det?” undrar jag och kväver en gäspning.<br /><br />”Det är en fil ni placerat på mitt webbkonto som jag inte kan bli av med. Jag finner den besvärande och skulle vilja ha den bortplockad.”<br /><br />”Okej… Vi brukar inte placera filer på kundernas webbkonton…” försöker jag konfunderat. Vad fanken menar han?<br /><br />”Kanske inte, men i det här fallet finns det en fil på mitt konto som jag inte vill ha där. Den är inte stor, men den tar ju ändå upp plats på det webbutrymme jag betalar för. Jag betalar ju för tio megabyte, inte nio komma niohundranittiofem megabyte, är du med så långt?” fortsätter han.<br /><br />”Ja, alltså…” längre än så hinner jag inte innan han avbryter mig.<br /><br />”Du får gå in på kontot, inga protester om lösenord, vi har varit igenom detta några gånger. Du har mitt tillstånd att logga in på mitt FTP-konto så du kan se vad problemet gäller.”<br /><br />Ingen idé att protestera här märker jag. Med tanke på hur lång loggen är har någon gett med sig innan, skulle jag tro. Vi ska egentligen ljuga och säga att vi inte kan se lösenorden, vilket vi egentligen inte kan heller, men vi kan alltid skicka ut nya lösenord. Klicka på en knapp, så dyker lösenorden upp på ett worddokument med kundens adress, redo att skrivas ut och skickas. Jag suckar ljudlöst och tar fram lösenord och knappar in mig i ett explorerfönster. Webbkontot är tomt.<br /><br />”Jag kan inte se någon fil här?” säger jag osäkert.<br /><br />”Finns det inte en fil, som heter en massa konsonanter, ungefär fem kilobyte stor?” säger han uppfodrande.<br /><br />”Jo, men…” säger jag, men kommer inte längre.<br /><br />”Just det!!” utropar han triumfatoriskt. ”Den filen har NI lagt där, och den vill jag inte ha.”<br /><br />”Ja, men…” stammar jag fram ”Den filen hör ju till webbkontot. Det är en linuxlösning, filen håller reda på ditt konto och access till det och…” jag blir förstås avbruten igen.<br /><br />”Jag har hört de ursäkterna förut! Det här är mitt webbkonto, jag betalar för det, ni ska inte ha några filer på det!! Jag betalar för tio megabyte, inte för tio megabyte minus fem kilobyte!!” nu börjar han bli lite upprörd.<br /><br />”Men det är inte en fil jag kan ta bort.” säger jag desperat. ”Och även om jag kunde skulle kontot inte funka utan den…”<br /><br />”Den ursäkten har jag också hört förut. En hos er fick teknikerna att ta bort filen, och vips, så straffade någon mig med att inte ha access till kontot SOM JAG BETALAR FÖR!!” han höjer rösten och låter riktigt arg nu. Vafanken? Har han ingen kontakt med verkligheten alls?<br /><br />”Ja, men ftp-accessen slutar att funka utan filen…” försöker jag.<br /><br />”Är det verkligen rimligt att jag ska behöva stå till tjänst med webbutrymme jag BETALAR FÖR till era tekniker för att de inte kan komma på en annan lösning? Är det rätt? Är det? Va?” spottar han fram. Jag drar upp axlarna om huvudet och kvider inom mig. Det här kommer nog inte gå bra…<br /><br />”Nej, men…” försöker jag, futilt. Karlen har hetsat upp sig och låter inte mig få en syl i vädret.<br /><br />”Det är eran inkompetens som gör att jag får dras med en fil jag inte vill ha på ett webbutrymme jag betalar för!” utropar han indignerat. ”Hur vet jag att ni inte använder den filen för att spionera på mig va? Jag kanske inte vill bli spionerad på! JAG KRÄVER ATT NI TAR BORT FILEN!” ryar han vidare, allt mer upprörd och i allt högre röstläge.<br /><br />”OM NI INTE TAR BORT FILEN OCH SLUTAR SPIONERA PÅ MIG OMEDELBART KOMMER JAG ATT KONTAKTA POLISEN!!” skriker han för full hals medan jag i mitt stilla sinne undrar var han gjorde det logiska hoppet till att vi spionerar på honom.<br /><br />”Jag tror inte polisen prioriterar filer på webbkonton som inte går att ta bort…” försöker jag börja ett resonemang som ska kunna leda fram till att vi inte behöver bry oss om filen och att jag kan ge honom tio megabyte extra som kompensation för de fem kilobyte han förlorar, men jag hinner inte längre.<br /><br />”JAG RINGER NARKOTIKATIPSET!! JAG SÄTTER EN PATRULL POLISER MED AK-4:OR PÅ ER!!” vrålar han för full hals. Ungefär där inser jag att jag är för trött och för underbetald och underuppskattad för sådant och lägger på. Jag kan känna adrenalitet rinna genom min trött kropp och skapa en underlig blanding mellan skräckblandad aggresivitet och stor sömnighet.<br /><br />”Biomannen, va?” säger Janne och skakar leendes på huvudet.<br /><br />”Ja jag tror det…” säger jag, kopplar mig röd och loggar ärendet så gott jag kan.<br /><br />”Han är inte alltid rolig. Hotade han med polisen som vanligt?”<br /><br />”Ja…” säger jag skakigt och försöker skaka tröttheten ur huvudet. Hjärnan känns som hårt packad bomull.<br /><br />”Du ser inte riktigt kry ut. Pys hem du, det är bara lite mer än en timme kvar i alla fall. Jag loggar ut dig när det är dags.” säger han med en knyck på nacken.<br /><br />Normalt skulle jag artigt protestera och få honom att truga ett par gånger, men nu är jag bara tacksam. Jag nickar och ler, kränger på mig jackan och är snart på väg hem genom en helt öde stad där neonskyltar och upplysta reklamposters tillsammans med gatlampor är det enda som punkterar ett tyst mörker.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/04/kapitel-12-mail-mail-mail.html">Nästa inlägg</a> -</div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117555178627371084?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1175387335548153672007-04-01T02:27:00.000+01:002007-05-26T20:52:29.099+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />”Javisst.” säger Janne och stannar med ett leende. Jag flåsar ikapp, om och tar mig till dörren och drar passerkortet. ”BÄÄÄP!” svarar kortläsaren negativt så det ekar i det stenklädda trapphuset. Frustrerat Drar jag kortet igen och igen. Snabbt, baklänges, åt fel håll, bara halvvägs, upp och ner igen blixtsnabbt ett antal gånger. ”BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄBÄÄBÄÄBÄÄBÄÄP!” svarar den hånande.<br /><br />”Stig åt sidan.” säger Janne och föser bort min frustrerade och fnysande gestalt. ”Lått en nattninja ta hand om detta.”<br /><br />Som om det vore en dans tar han fram sitt passerkort, stryker det sakta mot utsidan av en av jeansens fickor med utstuderade, överdrivna kampsportsrörelser, och drar det sedan med en vevande rörelse med hela armen genom läsaren.<br /><br />”Kai-yaaah!” skriker han.<br /><br />”BÄÄÄP!”<br /><br />”So you think you can defeat me, the CHOSEN ONE!” vrålar Janne och fortsätter röra läpparna som I en dåligt synkad Hong Kong-rulle, samtidigt som han vevar vildsint med armarna stående endast på ett ben. Så vevar han ner armen med passerkortet med stor hastighet.<br /><br />”BIIIP!”<br /><br />”Sådär, stig in.” säger han med ett triumfatoriskt leende och drar upp den fula gråmålade dörren.<br /><br />Det kan vara bristen på sömn och den sena, eller snarare tidiga, timmen, men jag håller på att skratta ihjäl mig.<br /><br />”Chosen one?” får jag fram mellan skrattanfallen.<br /><br />”Tja, nattens riddare, ninja, chosen one… Alla funkar.” säger Janne och tar en kopp automatkaffe och slår sig ned.<br /><br />”Glöm inte att stänga av mobilen och logga ett ärende.” säger han med en blinkning när börjat läppja sitt kaffe.<br /><br />Jag får ordning på mobilen, loggar ett ärende i systemet och återgår till att slösurfa forum och annat, men den intressanta delen av Internet är inte så intressantstor som man skulle kunna tro, i alla fall om ögonen håller på att falla igen om och om igen.<br /><br />Jag måste göra något, så jag inte somnar sittandes här. Jag reser på mig och går och vevar med armarna för att få igång blodcirkulationen lite.<br /><br />”Du Janne?” säger jag efter att ha haft honom gloendes på mig med ena ögonbrynet höjt.<br /><br />”Mmm?” svarar han.<br /><br />”Du har jobbat här ett tag va?”<br /><br />”Fyra och ett halvt år.”<br /><br />”Hur står du ut?”<br /><br />”Natten är inte så illa. Inga chefer som gläfser dig i hälarna, ingen övervakning, inga direkta krav och mycket ledig tid. Vi jobbar ju sju dagar och är lediga sju dagar…” svarar han, bekvämt tillbakalutad i stolen och läppjandes på sitt kaffe.<br /><br />”Ja, men jag menar… På företaget, på livet… Du kommer ju ingenstans.”<br /><br />”Vad är det som säger att det inte är lika illa någon annanstans?” säger Janne med ett leende.<br /><br />”Va?” säger jag konfunderat, avbruten i min tankekedja.<br /><br />”Folk jagar lycka, springer från punkt A till punkt B, stressar fram i livet och tror att om de bara får ett bättre jobb, mer lön, köper den fina bilen, hittar den rätta, skaffar vackra barn, köper den rätta villan, hinner ha båt i skärgården, då, då kommer de äntligen att bli lyckliga. De fattar inte att riktig lycka är att sänka sina standarder tills man har allt man egentligen vill ha.”<br /><br />”Det där var djävligt zen och skit.” svarar jag med ett leende. ”Är alla nattare så filosofiska?”<br /><br />”Antingen det eller galna. Men det är en tunn skiljelinje.” svarar Janne. ”I alla fall, jag är lite grand som malarna. Jag tycker mer om att ligga och suga på en sten än flänga runt i akvariet och vifta på stora böljande fenor som är snygga men rätt värdelösa.”<br /><br />”Så du bryr dig inte om vad du gör på jobbet, om det gör någon skillnad, om du betyder någonting eller om ditt företag skapar något du kan vara stolt över?” säger jag. ”Och du har ingen ångest över att du gör saker du skäms över varje dag?”<br /><br />”Nej, det är ett jobb, man jobbar för pengarna, ingenting annat.”<br /><br />Jag öppnar käften för att försöka prestera något svar, men då ringer telefonen.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/04/kapitel-11-forts-7.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117538733554815367?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1174560900979542852007-03-22T11:52:00.000Z2007-05-26T20:50:43.692+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -<br /><br /><div style="text-align: left;">”Är det så?” hör jag Janne upprepa.<br /><br />”Va?” säger jag förvirrat och rycks ur mina tankar.<br /><br />”Du har inte lyssnat på ett ord av vad jag sagt de senaste två-tre minuterna va?” säger han, med viss anklagande ton i rösten.<br /><br />”Förlåt, jag är trött!” säger jag försvarande, reser mig och tar en refill till av cola för att få i mig lite mer koffein och socker i ett futilt försök att piggna till.<br /><br />”Ni dagfolk alltså, mjuka som fjolårsmorötter.” mumlar Janne. ”Det är därför jag håller mig till att föda upp akvariefisk…”<br /><br />”Jaja!” säger jag med viss irritation i rösten, underbyggd av min trötthet. Jag skulle ge vad som helst för att få placera mig resonabelt horisontellt och mjukt nu. ”Nu lyssnar jag, vad sa du?”<br /><br />”Jo, jag pratade om hur vi har alla tokskallar på natten, men det vet vi… Sen var det ’öppna-stäng…”<br /><br />”Ja, killen med klyvskallen.” svarar jag och klunkar cola som om det inte fanns något imorgon.<br /><br />”Personlighetsklyvning.” rättar Janne bestämt och snörper lite på munnen. Det märks att han är stolt över att veta den medicinska termen för det hela. ”I alla fall… Den andra personligheten surfar porr, så den första personligheten ringer in och stänger Internet och den andra ringer in och öppnar det igen. Han har typ tre hundra öppna och trehundra stäng i sin logg.” flinar Janne.<br /><br />”Va, men får han ha Internet på anstalt?” säger jag.<br /><br />”Han är väl inte farlig, bara lite pinsam i sin ena personlighet, antar jag.” säger Janne och rycker på axlarna. ”Det är faktiskt ganska häftigt när han byter personlighet i telefon, helt annat röstläge, annan ton, annan dialekt – det är som om det verkligen vore två helt olika personer. Den första personligheten brukar be om ursäkt när han eller den eller det eller vad man nu ska säga kommer tillbaka efter att den andra förklarat att han tycker om att surfa porr och gärna går in på detaljer om vad han surfar…” Janne flinar och reser sig.<br /><br />”Nu börjar fakturasamtalen bli väl långa, tillbaka till köttkvarnen, eller vad tror du.”<br /><br />”Jo.” svarar jag och häller stressat i mig det sista av colan och halvspringer efter Janne som med stora kliv tar sig tillbaka i god takt. ”Ta det lugnt!” flämtar jag mellan mina andfådda väsande inandningar.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/04/kapitel-11-forts-6.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div> </div> </div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117456090097954285?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1174521732293181682007-03-22T00:49:00.000Z2007-05-26T20:50:24.173+01:00Det där ska då vara torsdagens inlägg (förra veckan). Imorgon kommer måndagens och torsdagens inlägg för den här veckan. Det har varit svårt med inspiration den senaste tiden, dels p.g.a. ett alldeles utmärkt socialt liv och dels p.g.a. eventuellt jobbyte. Bloggens paus under flytten och de senaste problemen har verkligen straffat sig - besökarantalet är nere i hälften av vad det har varit. Det är uppenbart att bloggen inte blir så populär som jag skulle önska (och därmed skapa förutsättningar för publicering, som åtminstone tre andra bloggar jag känner till lyckats med).<br /><br />Boken är uppe i 80 A4-sidor i 10 punkter, men det verkar som intresset för bloggen har börjat gå nedåt efter en tillfällig topp. Kanske är blogg/följetong inte rätt medium för min bok, kanske vill folk läsa vad kändisar skriver eller om mode, teknikprylar eller korta roliga citat. Kanske är boken egentligen inte särskilt bra, kanske är den för bitter och för specialiserad.<br /><br />Nåja, för er ~40-50 som fortfarande kommer hit varje dag och för min egen skull ska jag göra mitt bästa för att skriva klart boken, så ni får veta hur det går för Mats Olsson och vad som händer på Contactcentret. Planen är kanske 4-6 kapitel till, sedan är det slut.<br /><br />Jag kommer stänga ner forumet också - det är så hopplöst nerspammat och inte särskilt aktivt med riktiga poster, folk verkar föredra kommentatorfältet.<br /><br />Så, slutpoäng - skam den som ger sig.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117452173229318168?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com18tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1174520891748346972007-03-22T00:47:00.000Z2007-05-26T20:50:10.908+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />När vi sitter med varsitt supermeal med ost serverad av en blekfet och blond tjej som såg ut som om hela världen vilade på hennes finniga axlar och trycker in den heta, feta maten i våra kakhål kan jag konstatera att Hörnsibyllan inte är i närheten av lika bra som Achmed. Pommesena är bleka och underfriterade i vad som förmodligen är alldeles för het olja eller något, eftersom de är så förbannat tokheta att de bränner sönder läpparna när man sluter munnen om dem.<br /><br />Janne inhalerar effektivt sitt supermeal, trots pommes fritesens hetta, han är förmodligen van vid halvfrasighet och sedan flytande lava när han biter i saker och ting. Jag ligger tre tuggor efter när han börjar peta sina spretande tänder.<br /><br />”Har du stött på ’öppna-stäng’ än?” säger han med ett blekt flin.<br /><br />”Mggffhgn?” frågar jag med munnen full av dressing och kall, blöt lök.<br /><br />”Jodu…” säger Janne och grimaserar när han missar en tand och kör upp tandpetarens vassa ände i gommen. ”Aj helvete!” frustrerad slänger han iväg tandpetaren. ”Jo, ’öppna-stäng’ är en kille med personlighetsklyvning. Den första personligheten är en redbar och aningen timid person som skäms för den andra personligheten. Så han ringer in och stänger av Internetabonnemanget eftersom den andra personligheten gör pinsamma saker med det…”<br /><br />Jag tuggat till två gånger och sväljer den tjocka, halvtuggade klump av kött, bröd och dressing jag har i munnen.<br /><br />”Vadå, hur kan han ha Internet om han är schizofren?” frågar jag efter jättesväljningen.<br /><br />”Inte schizofren, det är tydligen något annat. Jag pratade med någon som kunde det där på krogen en gång har jag för mig. Personlighetsklyvning heter det tydligen när man helt byter personlighet hipp som happ. I alla fall, han har adress på någon anstalt, men anses väl inte farlig, bägge personligheterna är trevligare än normalkunden i alla fall, särskilt på natten. Jag vet i och för sig inte hur det är på dagen, men så är det på natten i alla fall…” fortsätter Janne och får tag i en ny tandpetare medan jag skyfflar i mig alldeles för salta och vid det här laget både kalla och underfriterade sunkpommes. Jag blir så förbannad när jag betalar för mat och jag inte blir mätt eller nöjd med smaken. Det känns så bortkastat. Naturligtvis är jag alldeles för feg för att faktiskt säga till och se till att få nya pommes. Den finniga tjejen som ser så uttråkad och plågad ut skulle ju kunna stirra ilsket på mig eller något. Den eviga skräcken för auktoriteter, oavsett hur liten den är, parat med en panisk skräck för att skämma ut mig och göra andra upprörda, gör mig helt handlingsförlamad i sådana situationer. Hon skulle kunna säga att pommesen är slut och jag får en låda grus istället och jag skulle le falskt och säga att det inte var någon fara, och i tysthet förbanna henne, etablissemanget jag äter på och mig själv.<br /><br /><div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2007/03/kapitel-11-forts-5.html">Nästa inlägg</a> -<br /></div><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/24410459-117452089174834697?l=contactcentret.blogspot.com' alt='' /></div>von Adlerhttp://www.blogger.com/profile/10631042744443727547noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-24410459.post-1173789670674749352007-03-13T13:40:00.000Z2007-05-26T20:50:01.932+01:00<div style="text-align: center;">- <a href="http://contactcentret.blogspot.com/2006/03/kapitel-1-mats-olsson-till-er-tjnst.html">Första inlägget</a> -</div><br />Jag försöker svara på lite e-mails mellan de ganska få samtalen och kämpar mot tröttheten som får ögonlocken att kännas som om blytyngder fästs i dem. Jag kommer på mig själv med att svara att uppringt Internet kostar elva öre minuten efter klockan sex till en person som undrat vad serven för utgående e-post heter. Helvete, tänk om jag gjort mer fel? Ett kort tag funderar jag på att gå igenom de mail jag skickat och kolla, men tröttheten tar överhanden, för vad fan ska jag göra om jag skickat fel? Skriva ett nytt mail med ursäkt och det riktiga svaret? Pinsamt. Jag avbryts i mina tankar av att det ringer. Signalen skär som ett alarm genom den knäpptysta och mörka natten. Janne föredrar tydligen att jobba i mörker, eller i alla fall i halvmörker – han har gått och släckt lamporna för att uppnå samma mörker inne som ute, endast penetrerat av skärmarnas articifiella ljus. Jag måste fan ha slumrat till, för nästa signal gör mig oerhört förvirrad och jag famlar efter headsetet och har svårt att hitta det. Jag har brutit regeln om att svara inom tre signaler innan jag lyckas hitta knappen på telefonen. Whatever, det är inte som