Kapitel 1 – Mats Olsson till er tjänst.

- Första inlägget -

Jag heter Mats Olsson och jag har sålt min själ till djävulen. För 14 500 i månaden är jag är en callcenterhora i tjänst hos helvetets lägsta varelser. Det är mig du med ökad frustration och ”ditt samtal är viktigt för oss, du är nummer sjuttiotre i kön” i örat väntar på, det är mig du får vaga besked och löften som aldrig uppfylls av och mig du skriker på när din räkning är fel. Det är mig du hatar för kass hjälp och snorkig attityd när ditt Internet slutat fungera, det är mig du försöker beveka när du inte har råd att betala räkningen den här månaden, eftersom du fick akut tandvärk och tandläkaren skrattande plockade dig bar. Det är mig du strider med om vad avtalet egentligen gäller och huruvida du har rätt att säga upp det eller är bunden av 36 månaders bindningstid. Det är mig du gnäller på när bilden på ditt digitala TV-paket är värre än på en bulgarisk tv-apparat av tvättäkta öststatskvalité från 1963 och när din tidningsprenumeration bara försvinner i tomma intet för att aldrig någonsin bli återfunnen en frostig höstmorgon. Det är mig du skäller på, det är mig du gnäller på, det är mig du hatar och det är mig du kräver svar och åtgärder av, fast jag inte har några svar att ge eller några befogenheter att vidta några som helst åtgärder. Jag är den personliga representanten för det opersonliga samhället, jag är callcenterhoran du tömmer och glömmer din frustration över. Mats Olsson till din tjänst, svarar i telefon åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, fyrtiosju veckor om året på contactcentret.

Kort sagt är jag det näst lägsta som finns i vårt samhälle, det näst mest hatade och föraktade i mänsklig avskrädesväg man kan stöta på i vårt samhälle. Jag tillhör sådant du inte pissar på om det så brinner. Sådant du inte vet något om och, om Gud är god och stor, aldrig vill eller får veta något om heller. Jag är dock inte det absolut värsta avskum vårt samhälle kan bjuda på. Det mest hatade, avskydda och föraktade är naturligtvis telemarketarna. Om någon trampade på en telemarketare skulle de med avsmak skrapa det från sin sko med en pinne eller något. På något vis känns det alltid bra att man inte är ända där nere. Det är alltid lättare att ha det eländigt om någon annan har det värre, särskilt om denne någon har det mycket värre. En del av en kväljande, stinkande massa är vad jag är – fast det står ”contactcenteragent” på mitt anställningsavtal. Det måste vara någon form av synonym. Det moderna språket har, trots alla dumheter det innehåller, aldrig upphört att fascinera mig. Men mer om språk och sådant senare. Det här är min historia om conctactcentret och livet där. Folk tenderar att säga ”men oooh, så illa” och sedan så snabbt som bara möjligt, helst mitt i min mening, byta ämne de få gånger jag för mina anställningsförhållanden på tal. Så därför skriver jag ner det – du kan lägga ifrån dig det här, men du kan fan inte avbryta mig som du skulle gjort om jag berättat för dig ansikte mot ansikte. Här är min egna, högst personliga sanning om livet, eller frånvaron av det, i den lägsta, vidrigaste och mest onddjävla bransch som någonsin uppfunnits.

- Nästa inlägg -