Kapitel 1 (forts 1).

- Första inlägget -

Vem är jag då, kanske du frågar nu? Inte för att jag egentligen tror att du är intresserad. Av slentrianmässig artighet frågar folk då och då och glömmer bort svaret redan innan jag avslutat meningen. Jag slår var om att du inte ens kommer ihåg mitt namn just nu. Men jag ska beskriva lite grand vem och vad jag är ändå. Jag är tjugosex år gammal och så medelmåttig det går att vara utan att vara unik. Jag är strax under en och åttio lång, är lätt överviktig, har dålig kondition och har aldrig ägnat mig åt styrketräning. Att plocka upp tunga saker med den enda avsikten att ställa ned dem på samma ställe igen har aldrig egentligen tilltalat mig särskilt mycket. Mitt hår är nötbrunt, rakt och förbannat ostyrigt. Som om man spelat plockepinn med ett igelkottaskinn, ungefär. För det mesta har jag håret kort, men just nu var det för länge sedan jag klippte mig. Balsam, vax, gelé och andra hårvårdsprodukter skiter jag i. Jag drar en borste genom håret på morgonen så får det vara bra så. Jag sliter mest med en djävla massa mjäll. De älskar mig och försvann inte ens den gången jag rakade huvudet (ja, det såg precis så riktigt fördjävla illa ut som du föreställer dig, så jag gör knappast om det). Skönt att något tycker om en i alla fall, inte sant? Jag har klen och spridd skäggväxt – om jag inte rakar mig ser nedre delen av mitt ansikte ut ungefär som en atombombad skog i miniatyr – lindrigt vackert. Jag har hyfsat breda axlar, korta armar och breda händer med korta, prinskorvsliknande fingrar på vars naglar jag ständigt biter, tuggar och gnager tills de knappt existerar mer. Mina fingertoppar sticker fram åtminstone en halvcentimeter längre än naglarna. Jag har blekgröna, vattniga ögon som tycks få mig att se trött, oengagerad, ofokuserad och liderlig ut på samma gång. Jag har rejäla, mörka ringar under ögonen och begynnande påsar. Mina ögonbryn är ojämnt färgade och distribuerade vilket ger mig ett ständigt lite ovårdat, nyvaket utseende. Jag har en liten klump till näsa nästan helt utan näsrot någonstans mitt i ansiktet, vilken jag nästan ständigt petar i tills jag börjar blöda näsblod. Näsrotsbristen vållar en del problem, eftersom jag är närsynt och bär smala svartbågade glasögon som jag ibland, i fullständigt poänglös fåfänga lämnar hemma. Bristen på näsrot gör att de glider ner hela tiden. Jag har en ganska bred haka, som är både dubbel och utstickande. Ett eller två koppärr efter barndomens vattkoppor och ett antal födelsemärken kompletterar mitt överlag tämligen ordinära ansikte. Jag är hjulbent och så utåtfotad att mina fotspår i slasket ser ut som spåren efter ett traktordäck. Ibland läspar jag på s:en, särskilt när jag låtit det gudagivna tjeckiska ölet flöda nedför min tacksamma strupe eller pratar alldeles på tok för fort för att möta målen på genomsnittlig samtalstid eller blir för exalterad (vilket inte händer så ofta numera).

Kort sagt är jag är ingen du vänder dig om efter på stan eller någon i vars ögon du drunknar under en romantisk middag på tu man hand med levande ljus och stråkmusik i bakgrunden. Du minns inte min åsikt ens när du själv frågat efter den och min insats i ett gemensamt arbete går för det mesta obemärkt förbi. Det är inte jag som drar alla blickar till mig när jag kliver in i ett rum eller mig som alla pratar om när jag kliver ut ur samma rum. Fort nämnd, ännu snabbare glömd lever jag mitt liv utan att egentligen sätta något avtryck som någon förknippar med mig. Jag är helt enkelt en del av den grå massan, de tråkiga, ointressanta mediokra människor du möter hela tiden i din vardag men aldrig kommer ihåg eller minns, även om du faktiskt skulle försöka. Jag är anonym och ansiktslös. Oförarglig är väl den mest smickrande termen man kan använda för att beskriva hela min varelse. Intetsägande på gränsen till obskyr är väl vad jag själv skulle säga om jag vore ärlig.

- Nästa inlägg -