Kapitel 1 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag har faktiskt läst på högskola, hör och häpna. ”Varför jobbar du då på ett callcenter, ditt fån?” säger du nu. Svaret är först och främst är högskolestudier inte alls någon direktbiljett till ett schysst arbete idag, som det var på min farsas tid. Företag som vill ha högskoleutbildade tar sådana med erfarenhet inom yrket också. Jag och min generation lever i det största Moment 22 som någonsin funnits – vi får ingen erfarenhet utan jobb och inget jobb utan erfarenhet. Jag minns när min facktidning gjorde en stor mittuppslagsartikel om min yrkesgrupp och att ansökningarna till den utbildningen gått ner med mer än 80%. De intervjuade de fem största arbetsgivarna för sagda yrkesgrupp och vad de tyckte om att så få sökte utbildningen. Det var mycket gnäll, ojanden och stönanden om att de skulle behöva kompetens i framtiden och att Sverige riskerade att halka efter när ingen ville utbilda sig och att något måste göras. Blah, blah, blah och så vidare. Längst ner i artikeln ställde tidningen fem snabba frågor till företagen. En av dem var ”Anställer ni nyutexaminerade?”. Alla fem svarade nej. Kan det ha något som helst samband? Idioter. Satans fanskaps helvetets förbannade djävla idiothelveten!

Företag som erbjuder jobb som inte kräver högskoleutbildning tar inte in högskoleutbildade. Faktiskt är det en kvarnsten. Jag hade faktiskt mycket hellre jobbat i något monotomt industrijobb klockan åtta till klockan fem varje dag, med de löner och förmåner det innebär. För står man där och gör samma handrörelse om och om igen i åtta timmar är i alla fall dina tankar fria att fantisera, leka och tumla runt i skallen på dig. Dina tankar är dina egna, som koncetrationslägerfångar en gång sjöng – ”Die Danken sind frei!” – ”Tankarna är fria!” På contactcentret gäller förstås ingen sådan ineffektiv frihet. Du måste alltid vara fokuserad på vad kunden egentligen säger i telefonen och kan inte tänka på egna saker. Annars tappar man bort den monotoma berättelsen och måste efter en eller två minuter avbryta kunden med ett ”Eh, ursäkta, vad sa du?”, vilket brukar vara måttligt populärt. Men som jag sa tidigare, inom industrin skrattar man åt ansökningar från folk med högskoleutbildning. De vet att man egentligen vill ha högre lön och mer kvalificerade arbetsuppgifter än de kan erbjuda och att man försvinner så fort arbetsmarknaden för akademiker blir lite bättre. Contactcentret vet att du försvinner efter ett år eller två, så de bryr sig inte. Å andra sidan ska jag nog inte romantisera industrijobb. En kompis jag har jobbar på en fabrik i industriområdet i stan – en underleverantör till Ericsson som gör några slags elektroniska komponenter. Han har faktiskt blivit sparkad över nittio gånger på mindre än två år, men jobbar fortfarande kvar. Sådan är världen i industrins ”business on demand” – så fort företaget får in mindre ordrar sparkar de folk, sedan får de ordrar innan uppsägningstiden är slut och återanställer. Upprepa ungefär varannan vecka. Det är härligt med anställningstrygghet, inte sant? Fast de flesta företagen där använder tydligen inhyrda människor från något rekryteringsföretag för att täcka sin produktion för dagen. När vi tar en öl tillsammans ibland brukar han kalla sig ”business-on-demand-hora”, den som får böja sig framåt och ta den i flexibilitetens och klyschornas namn.

För övrigt tycks 80% av alla jobb redan i praktiken tillsatta när de utannonseras – genom kontaker. I och med att jag kommer från en familj utan akademisk tradition har jag inga familjeband som skulle kunna öppna dörren till ett hyfsat jobb. Hundra eller tvåhundra andra jobb har jag väl sökt förut, inom min utbildning, från sådant jag trodde jag kanske skulle kunna få (med cirka 30% fantasi på toppen) till sådana jag knappt tror jag skulle kunna stå ut med. Inte en enda intervju. En timme eller mer brukade jag lägga ner på att skriva riktigt bra personliga brev innan jag insåg att de aldrig ens läste dem när jag fick ett svar där de ställde frågor jag besvarat i mitt brev. Är inte CV:n intressant slänger de allt i papperskorgen. All möda, all ansträngning, allt hopp och alla förväntningar avfärdas med en fnysning ner i papperskorgen och ett standardiserat ”vi har nu valt att gå vidare med andra sökanden” en eller två månader senare. Det är rätt deprimerande att vara så värdelös.

- Nästa inlägg -