Kapitel 1 (forts 3).

- Första inlägget -

Nåja, tillbaka till mig igen – nu blev du besviken va? Hoppades du att du skulle slippa mer? Ånej, nu kommer du inte undan, så det är lika bra att du lyssnar nu så du kan glömma det så fort som bara möjligt. Mina hobbies är att dricka öl, spela datorspel, glo på TV och läsa historia, ungefär i den ordningen. Förr i tiden hade jag en kreativ sida också – jag brukade teckna och skriva korta noveller och till och med en massa löjlig poesi. Jag var en dumpuckad naiv romantiker som skrev rosenskimrande poesi i hyllning till det täckta könets av mig påhittade (och i verkligheten tämligen icke-existerande) kvalitéer. Jag brukade tro på framtiden och mänsklighetens oundvikliga förbättring då, oavsett hur mycket bevis jag fick på motsatsen. Behöver jag ens säga att ett par-tre månader på contactcentret tog det ur mig? Nu är jag en cynisk, människoföraktande pessimist vars enda egentliga nöje ligger i svart, skadeglad humor och öl. Förr var jag aningen blyg och komplimangfiskande – lite patetisk kanske, men inte helt omöjlig att tycka om. Nu är jag ett frånstötande egoistiskt svin som håller verklighetens totala hopplöshet på avstånd genom att deklararera hur gränslöst dumma alla andra människor är i allmänhet och många av mina kollegor och mina chefer i synnerhet. Lägg till en rejäl dos självförakt för kryddans skull så har du min nuvarande personlighet. Visst är det underbart när det verkliga livet möter den unge människan för att ta honom i sin famn? Påminner mig om vad vi sjöng när vi tog studenten ”Och den ljusnande framtid är VÅÅÅR!”. Nej, vi kunde nog inte haft mer fel. Det finns fan ingen framtid alls och det som finns är fanimig inte ljusnande.

Nåja, nog om mig nu, det är egentligen inte särskilt intressant och ingenting som egentligen är relevant för det som kommer. Jag är inte särskild, speciell eller unik – sätt vilken människa som helst i min situation och du får samma person efter ett tag. Det är min ursäkt och den livslögn jag intalar mig när jag stirrar in i mitt trötta ansikte i spegeln och försöker stå ut med det depraverande mänskliga vrak jag blivit.

Innan jag började jobba här brukade jag tänka en del – ni vet, inte bara fantisera och leka med imaginära scenarier inne i skallen, utan när man plötsligt stannar upp i det man gör för att man slagits av en riktig, djup och förmodligen ganska sann tanke. Sådana tendenser försvinner efter ett tag på contactcentret. Visst tänker jag fortfarande en hel del, men jag stannar inte till och filosoferar, jag spottar ut något i en ilsken salivstorm över någon idiot och låter det bero vid det. Det hela beror väl först och främst på att eget tänkande inte uppmuntras, vi har rutiner att arbeta efter och de ska följas. Vi anses inte kompetenta att ifrågasätta dem. Flexibilitet innebär alltid att vi anställda ska anpassa oss till vad som passar ledning och schemaläggare, aldrig att ledningen ska lyssna på våra idéer. När man har blivit avsnäst, bestraffad, förnedrad och förlöjligad några gånger för mycket för att man tänkt och uttryckt egna tankar slutar man med det. Det blir helt enkelt så mycket lättare och färdas enligt minsta motståndets lag genom en arbetsdag om hjärnan är befriad från egen aktivitet. Det är lättare att acceptera allt som sägs till en med ett fånigt ansiktsuttryck och en sinnesslö nick om inga ringande klockor eller alarmerade sirener tjuter i bakhuvudet.

Hmm, nu hamnade jag en bit ifrån ämnet. Tanke var det. Oftast var den fånig, dum, korkad eller lustig, men ibland stötte jag på riktigt tankvärda tankar och var tvungen ägna lite tid åt att fundera kring dem. En tanke jag hade en gång var kring företagsfloskler. Hur allting på arbetet ska omskrivas tills ordet inte har någon mening längre, eller i alla fall en helt annan mening än vad orden antyder. Det är en slags kod som det gäller att kunna tyda, annars kan man få problem. Alla vet att orden betyder andra saker än vad de verkar betyda, om man tar dem på allvar. Ändå ska koden användas i varje situation, vid varje tillfälle, för att fylla floskelkvoten och få någon i ledningen att må bra. För någonstans sitter det någon och tar alltihop på fullaste allvar och tror på det som sägs, underligt nog. Jag misstänker det i alla fall. Man måste tro det, annars vore det ju nästan lika meningslöst som… lika meningslöst som… som mitt jobb? Det är tur att jag lärt mig av med att tänka, annars kanske jag skulle vara tvungen att vidareutveckla det resonemanget, och det verkar inte leda till några trevligheter. Att inte använda koden är förenat med både omedelbar och framtida bestraffning. Omedelbar och framtida bestraffning består så gott som alltid i en förnedrande åthutning för att man har en så negativ attityd omedelbart och att det kommer upp på nästa lönesamtal i framtiden. Illojalt beteende och negativ attityd kan inte premieras, så då får man inte de mindre plågsamma arbetsuppgifterna, någon löneökning och behandlas ännu mer som luft av alla i ledningen. Man är ute i kylan.

- Nästa inlägg -