Kapitel 1 (forts 5).

- Första inlägget -

Som jag redan sagt är jag en callcenterhora. Jag offrar mitt liv, mina hopp, mina framtidsplaner, mina drömmar och min hälsa på nästa samtals altare. Belöningen är en mager lön och en myckenhet skit genom de flesta medium du kan tänka dig – you name it, jag har tagit enorma mängder skit genom det. Telefon, fax, e-mail, videokonferens, brev… Skiten kommer från kunder, från arbetskamrater, från ledning och från uppdragsgivare (vårt contactcenters kunder). Jag och mina kollegor är företagsvärldens kloak. Hit kommer all skit och ska stanna här, så att de som är ansvariga för situationen kan ägna sig åt sitt jobb – att skapa en ny situation för oss att ta skit för. Vi är filter och tar skit tills vi börjar stinka själva av bitterhet och frustration, då tar man in ett nytt lass aningslösa ungdomar. Ingen orkar egentligen stanna längre än ett eller ett och ett halvt år på contactcentret – efter det har alla skaffat sig en utväg på ett eller annat vis. Man börjar plugga, flyttar till pojkvän eller flickvän i annan stad, tar ett annat jobb eller är helt enkelt utsliten och sjukskriven. Personalomsättningen är cirka hundra procent om året. En kollega, som är tjugofem år gammal är långtidssjukskriven nu efter ett år på contactcentret. Han drabbades av någon slags brist på signalsubstans i hjärnan på grund av vitaminbrist och stress. Sist jag såg honom var när han kom för att få något papper påskrivet. Han hade magrat, var blek, händerna skakade och blicken var håglös. Han sa att han inte hade sovit en hel natt på ett halvår – tydligen krånglade något sömnhormon. Men den lokala arbetsförmedligen är stormförtjusta i vårt contactcenter – det hungrar alltid efter nya svarsmaskiner, så av glädje kvittrande arbetsförmedlare kan skicka ett dussin aningslösa och storögda artonåringar hit varje månad och får så fin, så fin statistik. Tänk vad bra för ungdomsarbetslösheten att de får fram jobb till ungdomar hela tiden, ett inbrott på arbetsmarknaden! Bah. De sitter nog där på fikarasterna och prisar contactcentret högt och väl för att de anställer så mycket folk. Fattar de verkligen inte att det finns en anledning till att contactcentret behöver så mycket folk hela tiden? Att det egentligen är omöjligt att jobba där mer än ett år? Att de sliter ut människor som om de vore löpande-band-maskiner? Att de sabbar de här människorna för all framtid? Att dussintals aningslösa ungdomar tappar allt förtroende för företagsvärlden, samhället, framtiden och sig själva genom att slitas ned på contactcentret? Att contactcentret har kilo kött med headsets, inte anställda? Nej, men statistiken, ja ungdomsarbetslöshetsstatistiken blir ju så fin, så fin! Och det är ju allt som räknas i vårt kvartalskapitalistiska statistik- och siffersamhälle.

Just vårt contactcenter sköter kundtjänsten åt TeleNet24, en ganska stor och ganska så desorganiserad telefoni- mobiltelefoni- och Internetoperatör. Vi tar hand om nybeställningar, svarar på frågor om fakturor och annat betalningsrelaterat och försöker hjälpa människor ut på Internet med TeleNet24:s Internetabonnemang – både vanligt uppringt och ADSL. Vi sköter även prenumerationsservice åt ett större tidningsförlag och låtsas ge kundservice åt människor som varit dumma nog att köpa ett särskilt kasst digitalt TV-paket. Kort sagt kan det tänkas att du pratar med mig angående din telefonräkning, ringer mig senare angående ditt Internet och sedan återigen när du vill börja prenumerera på din favoritserietidning eller beställa fler kanaler till ditt digitala TV-paket. Vi sköter även en kundkortskundtjänst (vilket ord!) och en spärrtjänst till ett bensinkort samt supporten på en hemsida för rapportering av försäkringsuppgifter för småföretagare. Kort sagt får vi ta han om idioter från alla samhällsskikt och alla tänkbara etniska, religiösa och sociala bakgrunder – det enda kunderna har gemensamt är att de är idioter.

Contactcentret ligger mitt i vår lilla stad. Går man huvudaffärsgatan fram tills man kommer till Åhlénsvaruhuset och sedan tar en gata upp kommer man till en stor, bastant och olycksbådande tegelbyggnad från trettiotalet. Det är en passande byggnad. Här skulle Gestapo kunnat ha haft sina tortyrkammare i källaren, här skulle de kunna ha haft prydliga blonda, yppiga vitblusiga kontorsflickor som skriver blodigdrypande rapporttexter på slamrande skrivmaskiner. En sådan byggnad är det. Ett hus som verkar grått fast det är rödbrunt, som på grund av de halvmetertjocka stenväggarna alltid är halvkyligt oavsett om det är tjugofem minus eller trettiofem plus ute. Går du in genom den välvda porten och går upp en våning får du syn på concactcentrets logga, en rödgrön gröt och namnet i stiliserad svengelska. Bortom loggan har du en synnerligen ful, gråmålad dörr som du kan öppna och därmed ha slagit upp portern till helvetet. Be till de makter du håller kära att ditt besök blir kort och, framförallt, icke återkommande. Bakom dörren döljer sig en hall med överbelastade klädhängare, särskilt i vintertid, en reception och en dörr in till ett löjligt litet rum där samtalsövervakningen sitter. Sedan kommer fyra enorma salar i rad, med trekantiga skrivbord i cirkelformade grupper om sex så tätt det överhuvudtaget går att ställa dem utan att helt blockera alla passager. I mitten av varje sal finns ett öppet fika- och lunchrum, med kylskåp, kokplatta, diskbänk och diskmaskin. I varje lunchrum finns dessutom ett bord med en kökssoffa och några stolar i tvättäkta intetsägande kontorsfuru och en apparat som producerar det mest odrickbara kaffe världen någonsin skådat. Längst, längst bort, bortom den fjärde salen finns en liten korridor med riktiga kontor med låsbara dörrar – ledningskorridoren. Varje skrivbordsgrupp har låga skärmar i diskreta färger skiljer skrivborden åt och som är tänkta att skärma av ljuden mellan de som pratar, men eftersom det är stenväggar och högt i tak är akustiken ändå fruktansvärd och man måste skrika och vrida på max volym på telefonen för att höra någonting annat än det högljudda bakgrundssorlet. Det är ett under att inte fler utvecklar tinnitus på contactcentret. Överlag är allting grått eller beige till den grad att man kan tro att man blivit färgblind när man kliver in – särskilt som alla människorna där inne är lika grå och beiga de.

Detta är min berättelse om livet, eller snarare frånvaron av det, på contactcentret. Det är en slags oregelbunden dagbok av anekdoter och händelser oregelbundet sammanbunden av en enda röd tråd – jag och mina känslor. Gör inte misstaget att tro att jag är en sympatisk martyr i detta, att alla är så elaka, så elaka mot mig och jag är Madonnan som dör för andras synder i det stinkande träsk som är contactcentret. Nej, jag är lika depraverad och korrupt som alla andra här. Det var länge sedan jag slutade försvara min rätt mot våra samtalsövervakare att ge en kund bra service. Jag tycker alla kunder finns på en skala någonstans mellan en snytbagge och en fästing i värde och skräder sällan orden med puckon, varken i fikarummet eller, när jag kan komma undan med det, i telefonen direkt till föremålet för min hatexplosion. Jag är cynisk, brutal, elak, otrevlig och fruktansvärt feg. Jag är en råtta som piper för sig själv längst nere i mörkret och smutsen och inte kommer överge skeppet förrän det verkligen sjunker eller jag vänder en stinkande buk i vädret och blir till mat till mina råttkollegor.

- Nästa inlägg -