Kapitel 2 - En våreftermiddag.

- Första inlägget -

Det är vår, sägs det. Här inne på contactcentret märks det inte så mycket, annat än att det börjat dyka upp en del storögda, dumma gymnasieungdomar som ska läras upp för att vara semestervikarier. Timanställda fån är vad de är. De tror att de ska tjäna sommarpengar och, hör och häpna, att jobbet är roligt och stimulerande. Det enda ni kommer få stimulerat i era omogna små hjärnor är centret för förtida bitterhet och området för frustration, sanna mina ord! Har ni tur kan ni lära sig den magiska cynismen ungefär fyrtio år för tidigt och bli sura gamla negativa pensionärer redan innan ni fyllt trettio. Välkomna! Det är vad jag vill säga till dem när de går förbi och hälsar, men istället hejar jag och ler ett glädjelöst och föga välkomnande leende som bara en riktigt bitter människa kan göra på kommando. Ni vet det där, ”var glad, annars blir du straffad!”-leendet som är äkta som ett förgyllt blymynt.

Jag och Peter har kafferast. Peter är en underbar klippa. Jag gillar honom betydligt mer än jag någonsin skulle erkänna – i alla fall i nyktert skick. Han är nästan lika cynisk som jag och mer än dubbelt så bitter är det till honom jag vågar i min infantila feghet säga vad jag tycker om ledningen, samhället och outsourcing i allmänhet och den service vårt contactcenter erbjuder våra uppdragsgivares kunder i synnerhet. Peter är likadan, så vi hänger ihop i vått och torrt och skrattar åt varandras cyniska och svarta humor, alltid med en liten smula av allvar bakom. Vi har roligt åt imitationer av uppblåsta och självtillräckliga kunder och chefer och åt TeleNet24s senaste klantigheter. Vi sitter på en av de benhårda kökssofforna framför ett otorkat bord där gamla nummer av dagstidningar och Computer Sweden blandas med ännu äldre smulor och onämnbart kladd från någon lunchlåda någon gång. Städning kostar lite för mycket för vårt Contactcenter, så vi förväntas hålla efter fikarummena själva, med förutsägbart resultat. Just nu följer mina blekgröna ögon de intressanta linjerna i en sextonårig gymnasieflickas alldeles för tajta, ljusa, och om vi ska vara ärliga, transparenta, byxor. Stringtrosorna är av något mörkare tyg och syns tydligt igenom. Inte för att JAG klagar, men ändå. Jag klunkar i mig av rävgiftet till kaffe, trots att det knappt är ljummet och den fruktansvärda smaken får det att vända sig i min mage och får håren på mina armar att resa sig i en protesterande rysning.

”Ser du något du gillar, Mats?” säger Peter på sin klingande finlandssvenska, den som gör sig så bra för långa, utdragna svordomar sena ölnätter i en bastu och drar sig i en av sina fåniga polisonger som han är så stolt över. ”Det enda spåret av min individualitet jag har kvar!” brukar han säga. Bah.

”Ävafan, det borde vara farlig kurva-skylt på den där. Fan, nu böjer hon sig framåt också. Djävla råttpiss till kaffe! Nåja, det är ingenting för mig.” svarar jag och reser på mig samtidigt som jag tömmer kaffekoppen trots att det tar emot.

”Det brukar heeeta så! Du skulle säkert gärna se henne i en katolsk skoluniform, ett par storlekar för liten.” menar Peter, flinar och duckar lätt undan mitt klumpiga och halvhjärtade försök att medelst en rallarsving ge honom en snyting som tack för det skämtet. Lika bra det, hade jag träffat hade han väl slitit fram en kniv och huggit mig. Finndjävel. Inte för att jag skulle brytt mig så särskilt, men jag vill inte bloda ner min nya skjorta.

- Nästa inlägg -