Kapitel 11 (forts 7).

- Första inlägget -

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag trött och gnuggar i mina ögon med en hand och fortsätter att nypa i min obefintliga näsrot.

”God kväll, Arne Karlsson, biografägare, här. Dig har jag nog inte talat med innan, trevligt att göra en ny bekantskap hos er.” hör jag en seriös och myndig röst i andra änden.

Biograf? Sa inte Janne något om det tidigare i natt? Det rörs ihop lite i huvudet medan jag tar upp hans konto i systemet, jag är så förbannat trött.

”Tack detsamma, hej hej. Vad kan jag hjälpa dig med då?” säger jag och försöker skumögt läsa loggen på kontot. Den är lång, lång, lång, men de minimala bokstäverna flyter ihop på den usla skärmen och jag känner hur blicken går i kors.

”Jag har ett litet problem med mitt webbkonto hos er.”

”Jaha, vad för slags problem?” undrar jag och försöker få ögonen att inte glida igen.

”Mer specifikt är det en fil jag har problem med.” fortsätter han med samma tonfall och pondus, dock utan att vara trevlig eller nedlåtande.

”Vad för slags fil är det?” undrar jag och kväver en gäspning.

”Det är en fil ni placerat på mitt webbkonto som jag inte kan bli av med. Jag finner den besvärande och skulle vilja ha den bortplockad.”

”Okej… Vi brukar inte placera filer på kundernas webbkonton…” försöker jag konfunderat. Vad fanken menar han?

”Kanske inte, men i det här fallet finns det en fil på mitt konto som jag inte vill ha där. Den är inte stor, men den tar ju ändå upp plats på det webbutrymme jag betalar för. Jag betalar ju för tio megabyte, inte nio komma niohundranittiofem megabyte, är du med så långt?” fortsätter han.

”Ja, alltså…” längre än så hinner jag inte innan han avbryter mig.

”Du får gå in på kontot, inga protester om lösenord, vi har varit igenom detta några gånger. Du har mitt tillstånd att logga in på mitt FTP-konto så du kan se vad problemet gäller.”

Ingen idé att protestera här märker jag. Med tanke på hur lång loggen är har någon gett med sig innan, skulle jag tro. Vi ska egentligen ljuga och säga att vi inte kan se lösenorden, vilket vi egentligen inte kan heller, men vi kan alltid skicka ut nya lösenord. Klicka på en knapp, så dyker lösenorden upp på ett worddokument med kundens adress, redo att skrivas ut och skickas. Jag suckar ljudlöst och tar fram lösenord och knappar in mig i ett explorerfönster. Webbkontot är tomt.

”Jag kan inte se någon fil här?” säger jag osäkert.

”Finns det inte en fil, som heter en massa konsonanter, ungefär fem kilobyte stor?” säger han uppfodrande.

”Jo, men…” säger jag, men kommer inte längre.

”Just det!!” utropar han triumfatoriskt. ”Den filen har NI lagt där, och den vill jag inte ha.”

”Ja, men…” stammar jag fram ”Den filen hör ju till webbkontot. Det är en linuxlösning, filen håller reda på ditt konto och access till det och…” jag blir förstås avbruten igen.

”Jag har hört de ursäkterna förut! Det här är mitt webbkonto, jag betalar för det, ni ska inte ha några filer på det!! Jag betalar för tio megabyte, inte för tio megabyte minus fem kilobyte!!” nu börjar han bli lite upprörd.

”Men det är inte en fil jag kan ta bort.” säger jag desperat. ”Och även om jag kunde skulle kontot inte funka utan den…”

”Den ursäkten har jag också hört förut. En hos er fick teknikerna att ta bort filen, och vips, så straffade någon mig med att inte ha access till kontot SOM JAG BETALAR FÖR!!” han höjer rösten och låter riktigt arg nu. Vafanken? Har han ingen kontakt med verkligheten alls?

”Ja, men ftp-accessen slutar att funka utan filen…” försöker jag.

”Är det verkligen rimligt att jag ska behöva stå till tjänst med webbutrymme jag BETALAR FÖR till era tekniker för att de inte kan komma på en annan lösning? Är det rätt? Är det? Va?” spottar han fram. Jag drar upp axlarna om huvudet och kvider inom mig. Det här kommer nog inte gå bra…

”Nej, men…” försöker jag, futilt. Karlen har hetsat upp sig och låter inte mig få en syl i vädret.

”Det är eran inkompetens som gör att jag får dras med en fil jag inte vill ha på ett webbutrymme jag betalar för!” utropar han indignerat. ”Hur vet jag att ni inte använder den filen för att spionera på mig va? Jag kanske inte vill bli spionerad på! JAG KRÄVER ATT NI TAR BORT FILEN!” ryar han vidare, allt mer upprörd och i allt högre röstläge.

”OM NI INTE TAR BORT FILEN OCH SLUTAR SPIONERA PÅ MIG OMEDELBART KOMMER JAG ATT KONTAKTA POLISEN!!” skriker han för full hals medan jag i mitt stilla sinne undrar var han gjorde det logiska hoppet till att vi spionerar på honom.

”Jag tror inte polisen prioriterar filer på webbkonton som inte går att ta bort…” försöker jag börja ett resonemang som ska kunna leda fram till att vi inte behöver bry oss om filen och att jag kan ge honom tio megabyte extra som kompensation för de fem kilobyte han förlorar, men jag hinner inte längre.

”JAG RINGER NARKOTIKATIPSET!! JAG SÄTTER EN PATRULL POLISER MED AK-4:OR PÅ ER!!” vrålar han för full hals. Ungefär där inser jag att jag är för trött och för underbetald och underuppskattad för sådant och lägger på. Jag kan känna adrenalitet rinna genom min trött kropp och skapa en underlig blanding mellan skräckblandad aggresivitet och stor sömnighet.

”Biomannen, va?” säger Janne och skakar leendes på huvudet.

”Ja jag tror det…” säger jag, kopplar mig röd och loggar ärendet så gott jag kan.

”Han är inte alltid rolig. Hotade han med polisen som vanligt?”

”Ja…” säger jag skakigt och försöker skaka tröttheten ur huvudet. Hjärnan känns som hårt packad bomull.

”Du ser inte riktigt kry ut. Pys hem du, det är bara lite mer än en timme kvar i alla fall. Jag loggar ut dig när det är dags.” säger han med en knyck på nacken.

Normalt skulle jag artigt protestera och få honom att truga ett par gånger, men nu är jag bara tacksam. Jag nickar och ler, kränger på mig jackan och är snart på väg hem genom en helt öde stad där neonskyltar och upplysta reklamposters tillsammans med gatlampor är det enda som punkterar ett tyst mörker.

- Nästa inlägg -