Kapitel 11 (forts 4).

- Första inlägget -

När vi sitter med varsitt supermeal med ost serverad av en blekfet och blond tjej som såg ut som om hela världen vilade på hennes finniga axlar och trycker in den heta, feta maten i våra kakhål kan jag konstatera att Hörnsibyllan inte är i närheten av lika bra som Achmed. Pommesena är bleka och underfriterade i vad som förmodligen är alldeles för het olja eller något, eftersom de är så förbannat tokheta att de bränner sönder läpparna när man sluter munnen om dem.

Janne inhalerar effektivt sitt supermeal, trots pommes fritesens hetta, han är förmodligen van vid halvfrasighet och sedan flytande lava när han biter i saker och ting. Jag ligger tre tuggor efter när han börjar peta sina spretande tänder.

”Har du stött på ’öppna-stäng’ än?” säger han med ett blekt flin.

”Mggffhgn?” frågar jag med munnen full av dressing och kall, blöt lök.

”Jodu…” säger Janne och grimaserar när han missar en tand och kör upp tandpetarens vassa ände i gommen. ”Aj helvete!” frustrerad slänger han iväg tandpetaren. ”Jo, ’öppna-stäng’ är en kille med personlighetsklyvning. Den första personligheten är en redbar och aningen timid person som skäms för den andra personligheten. Så han ringer in och stänger av Internetabonnemanget eftersom den andra personligheten gör pinsamma saker med det…”

Jag tuggat till två gånger och sväljer den tjocka, halvtuggade klump av kött, bröd och dressing jag har i munnen.

”Vadå, hur kan han ha Internet om han är schizofren?” frågar jag efter jättesväljningen.

”Inte schizofren, det är tydligen något annat. Jag pratade med någon som kunde det där på krogen en gång har jag för mig. Personlighetsklyvning heter det tydligen när man helt byter personlighet hipp som happ. I alla fall, han har adress på någon anstalt, men anses väl inte farlig, bägge personligheterna är trevligare än normalkunden i alla fall, särskilt på natten. Jag vet i och för sig inte hur det är på dagen, men så är det på natten i alla fall…” fortsätter Janne och får tag i en ny tandpetare medan jag skyfflar i mig alldeles för salta och vid det här laget både kalla och underfriterade sunkpommes. Jag blir så förbannad när jag betalar för mat och jag inte blir mätt eller nöjd med smaken. Det känns så bortkastat. Naturligtvis är jag alldeles för feg för att faktiskt säga till och se till att få nya pommes. Den finniga tjejen som ser så uttråkad och plågad ut skulle ju kunna stirra ilsket på mig eller något. Den eviga skräcken för auktoriteter, oavsett hur liten den är, parat med en panisk skräck för att skämma ut mig och göra andra upprörda, gör mig helt handlingsförlamad i sådana situationer. Hon skulle kunna säga att pommesen är slut och jag får en låda grus istället och jag skulle le falskt och säga att det inte var någon fara, och i tysthet förbanna henne, etablissemanget jag äter på och mig själv.

- Nästa inlägg -