Kapitel 11 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag försöker svara på lite e-mails mellan de ganska få samtalen och kämpar mot tröttheten som får ögonlocken att kännas som om blytyngder fästs i dem. Jag kommer på mig själv med att svara att uppringt Internet kostar elva öre minuten efter klockan sex till en person som undrat vad serven för utgående e-post heter. Helvete, tänk om jag gjort mer fel? Ett kort tag funderar jag på att gå igenom de mail jag skickat och kolla, men tröttheten tar överhanden, för vad fan ska jag göra om jag skickat fel? Skriva ett nytt mail med ursäkt och det riktiga svaret? Pinsamt. Jag avbryts i mina tankar av att det ringer. Signalen skär som ett alarm genom den knäpptysta och mörka natten. Janne föredrar tydligen att jobba i mörker, eller i alla fall i halvmörker – han har gått och släckt lamporna för att uppnå samma mörker inne som ute, endast penetrerat av skärmarnas articifiella ljus. Jag måste fan ha slumrat till, för nästa signal gör mig oerhört förvirrad och jag famlar efter headsetet och har svårt att hitta det. Jag har brutit regeln om att svara inom tre signaler innan jag lyckas hitta knappen på telefonen. Whatever, det är inte som jag bryr mig så mycket egentligen.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” svarar jag släpigt.

”Erich Gudrian här. Erich, inte Erik.” Karlen uttalar det faktiskt Er-ich, som det tyska ich, och lägger uppenbarligen oerhört stor vikt vid att det ska uttalas så.

”Hej Er-ich” svarar jag. ”Hur kan jag hjälpa dig?”

”Jag har problem med att skicka mail och har tagit bort mitt konto och ska nu lägga till det igen i Outlook Express. Dock har jag stött på patrull under mina sonderingar, jag saknar utgående mailserver…”

Jag har vid det här laget fått upp hans konto i kundsystemet. Jag trodde systemet var slött på grund av belastning under dagarna, men det är fan lika slött nu som på dagen. Fanskap hela skiten. Fåse, Erich Gudrian, pensionerad Major. Jaha, jag gissar att han var mycket noga med att de skrev in pensionerad Major när han skaffade kontot.

”Har du rutan där du ska skriva in utgående mailserver framför dig?” frågar jag. Han har verkat rätt kunnig hitintills, men skenet kan verkligen bedra, många ”nätverkstekniker” är bra på att förställa sig tills det verkligen gäller.

”Svar ja!” får jag tillbaka i headsetet.

”Bra.” säger jag. Det verkar ju gå bra detta. ”Då skriver du smtp.telenet24.net i rutan.” eftersom smtp alltid blir fel i telefon brukar vi bokstavera. ”Det är Sigurd, Martin, Tobias…” längre än så hinner jag inte innan jag blir avbruten.

”DET HETER TORE!!!” vrålar gubbfan så högt han någonsin kan i mina stackars öron. Sedan följer en treminuters bandhundsutskällning, där jag får ta ansvaret för dagens slappa, lata ungdom och ointresserade politiker, militära nedskärningar, samhället som inte respekterar soldater och framförallt officerare längre och framförallt att vi låter vår ungdom gå förlorad som bortskämda, bortklemade mammapojkar genom att bara en tredje- eller fjärdedel faktiskt får göra lumpen. Jag får inte en syl i vädret, gubben gormar som om det inte fanns en gryning eller en morgondag överhuvudtaget. Han påstår att jag aldrig kan ha varit i närheten av den rätta klädseln, det vill säga grönkläder, vilken han i och för sig har rätt i, jag blev hemskickad efter fem minuters mönstring, inte ens kadavermilitären var det minsta intresserade av det vrak till människa jag är.

”Jaja, jag förstår att du är upprörd, men du har fått adressen till den utgående servern, smtp.telenet24.net, använd den så ska det nog gå bra. Tack, hej.” säger jag medan gubben fortsätter att gapa på. Jag lägger på mitt i en ny harang om hur det på hans tid gjordes riktiga karlar av mammapojkarna, karlar som skulle få det svenska stålet att bita mot ryssen.

”Jobbig en?” säger Janne med ett lätt leende och höjda ögonbryn, när jag till slut lagt på och börjat logga.

”Ja, han var lite upprörd över avmilitäriseringen av samhället.” säger jag.

”Jag tror du behöver lunch. Hörnsibyllan har nattöppet till tre, vi går dit.” säger Janne.

”Men… vi har ju inte lunch på nattpasset om jag förstod saken rätt… Vi kan ju inte koppla ur oss bägge två.” säger jag tvekande, samtidigt som jag känner behovet av socker och koffein i en stor cola.

”Se och lär ett nattknep.” svarar Janne och halar upp sin tegelsten till mobiltelefon och knappar på den. Jag studerar förvirrat hans knappande. Ska han beställa och så får en av oss hämta bägge lådorna, eller vad håller han på med? Längre än så hinner jag inte i mina tankar innan min telefon ringer. Snabbt får jag på mig headsetet.

”TeleNet24, det är Mats!” hasplar jag ur mig.

”Nu har du ett långt och besvärligt fakturasamtal.” hör jag från två håll, både från telefonen och från Janne.

”Var tacksam att TeleNet24 har gratisnummer. Ring från din mobil, så jag blir upptagen också.” säger han med ett blekt flin medan en talgdank långsamt går upp för mig. Jag knappar in numret på min mobil, Janne svarar och sedan går vi för att äta.

- Nästa inlägg -