Kapitel 11 - Nattjobb.

- Första inlägget -

Hemma gör jag ingenting utom att sova till tolv, äta lite makaroner med ketchup och sedan duscha och klä på mig för att gå till jobbet. Jag tar bussen idag, det är bara alldeles för jobbigt att faktiskt gå hela sträckan, ångesten hinner byggas upp för mycket när det tar tid att komma fram. För varje steg blir det lite svårare att tvinga sig själv att ta nästa. Jag kommer till jobbet för tidigt och det är fullständigt kaos. Det brukar vara så, men det verkar vara lite mer panik än vanligt just nu. Jag sätter mig ner och loggar in, och hälsas av en kö på över trettio personer. Vad i helvete nu då? Jag tittar mig runt och inser att det är ganska få runt mig. Var är alla?

Jag drar upp mailen. Erbjudande om att jobba över halva lunchen och få en halv timlön till. Herregud, det är ju kanske trettio kronor efter skatt, nästan TVÅ daimstrutar, be still my heart! Erbjudande om att jobba över för enkel timlön också. Jag surnar till, varför kan de aldrig betala övertid när det faktiskt är övertid? Hm, ett mail från Sune om att det behövs någon på nattpasset. Jag minns att jag sett att en av de två nattarbetarna varit sjuk under veckan. Förmodligen har de inte brytt sig om att ersätta honom och siffrorna har gått åt helvete när det sitter bara en kille där, så de måste göra något kvickt för att visa att de har situationen under kontroll. Management by flailing, veva med armarna så det ser ut som du gör något åt situationen, det spelar ingen roll om du träffar något, träffar rätt eller ens träffar dina medarbetare och de på din sida, bara du vevar.

Jag gör ett kvickt överslag i huvudet samtidigt som jag ögnar kön. Jag har verkligen ingen lust att logga in mig. Dessutom vore det trevligt med natt-OB, öldrickandet häromdagen lämnade ett gapande hål i hushållskassan. Jag reser på mig och kliver bort till Sunes kontor längst bort i salen. Han har fortfarande inte fått ett kontor i ledningskorridoren och måste fortfarande skämmas när han springer förbi alla oss för att gå hem tidigt. En knackning och han ber mig stiga in.

”Javisst, jag hämtar Kalle vid halv fem… Vi ses hemma, puss, älskling.” säger han i telefonen, lägger på och vänder sig mot mig.

”Ja?” säger han med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”Nattpasset, är det taget redan?” säger jag, kliver in och motstår en idiotisk instinkt att bocka inför överheten.

”Nej, vill du ha det?” säger Sune och ser på mig med en glimt av hopp i ögonen.

”Jag kan ställa upp, visst.” säger jag. ”Jag skulle jobba fjorton till tjugotre idag, men jag kan gå hem och sova lite och komma tillbaka vid tjugotre.”

”Bra Mats!” säger Sune och ler stort, reser sig och skakar min hand. ”Då säger vi det, bra att du stället upp!”

Jag vänder mig om för att gå efter att ha nickat stumt som svar till Sune ”Så kan jag ta lite mail också om det är lugnt på telefonen…” Urk. Jag äcklar mig själv i min inställsamhet, men chansen att kunna få sitta på mail permanent är värd lite kryperi.

”Skitbra Mats, skitbra!” säger Sune, ger mig en klapp på ryggen och föser mig ut ur sitt kontor och stänger dörren. Han ville sannerligen inte ha mig därinne längre än absolut nödvändigt. Jag rycker på axlarna och stegar ut ur Contactcentret och börjar gå hem. Det känns bra. Jag har egentligen bara förskjutit mitt straff, men en stund till i frihet är värt mycket. Jag sätter gubbkepsen lite på sniskan, ler lite och börjar gå hem för att försöka sova lite.

- Nästa inlägg -