Kapitel 10 (forts 1).

- Första inlägget -

Nåja, nu är det förmiddag och jag måste äta och dricka lite och göra något innan det är dags att gå till kvällspasset på jobbet.

Efter tre koppar te och en trave ostsmörgåsar med gurka och sallad som fortfarande var fräsch efter mostrarnas påfyllning av skafferierna år jag väl mer eller mindre redo för dagen. Det är mulet och lite kallt med en svag bris som tycks tveka om den ska försöka kyla ner allting eller bara lägga av, så det blir något halvhjärtat av det hela. Av någon anledning påminner det mig om mitt liv och jag skruvar ner huvudet mellan axlarna lite mer och slår upp kragen. Det känns lite tufft då, man kan fantisera att man är en slags hemlig agent eller motståndsman på väg mot sitt öde i en säker Gestapo-fälla som dock går ändå, eftersom han måste få fram informationen. ”C’est la vie.” skulle man säga lite nonchalant och försvinna ut genom dörren, en bred mörkgrå ryggtavla som försvinner i mörkret, den gungande glödpunkten från cigaretten som händer i en mungipa det sista som uppslukas av mörkret…

Mitt liv är rätt djävla mycket noir, men på fel sätt. Motståndsmannen behöver bara gå den där vägen en gång, jag måste gå den varenda förbannade djävla morgon. Dessutom gör jag inget tufft, självuppoffrande eller ens något jag är särskilt stolt över heller, så illusionen är helt bortblåst när jag drar passerkortet och kliver in på Contactcentret. Den vanliga kakafonin av röster, ringsignaler, spring och tangentbordsknatter verkar lite stillare än vanligt, eller är det bara ett slags lugn inför det oundvikliga som motståndsmannaöde-fantasin skänkt mig, eller så är det bara lite lugnare.

Jag hänger av mig och går och tar en dator, påbörjar login och går och tar en kopp uselt automatkaffe medan jag väntar på att burkfan ska få tummen ur och låta mig starta alla de program jag behöver för att kunna jobba. Eftersom jag får ta den äldsta och uslaste maskinen i salen då jag börjar sent tar det en stund. Jag går över till Erik och hänger lite på hans renpolerade skrivbord. Han torkar av det innan han börjar varje morgon, så det är alltid renast, vilket gör det populärt att flytta till hans plats när han slutar, eller ta den plats han satt på dagen innan. Det är en helt ny variant av hela havet stormar på jobbet.

”Tjena Erik.” säger jag och sörplar lite mer av kaffet som är så uselt att det får rysningar att gå längs ryggraden och gåshud att uppenbara sig på mina överarmar.

”Mats.” säger Erik och tar av sig headsetet.

”Mycket idag?”

”Ganska lugnt, lilla lördag och lönevecka, fjortisarna dricker väl folköl och kräks på varandra istället för att gnälla om dålig ping i counterstrike.” säger Erik och ler blekt.

”Haha, schysst!” svarar jag och flinar. Det vore onekligen skönt med en hyfsat lugn dag på jobbet. ”Förresten du har inte sett Bensinmannen?”

”Bensinmannen?” säger Erik med ett frågande uttryck i ansiktet.

”Ja, din kompis som luktar bensin och har trucker-keps.”

”Jaså, Micke. Jo, han är här, tror han är på lunch nu.”

”Jaså, det är så ha heter, Bensin-Micke. Nåja, säg åt honom att hålla käft, så fort han säger det är lugnt ringer det!” säger jag med ett halv allvarligt menat flin.

Erik flinar och nickar. ”Jag har märkt det själv. Han jinxar fan allting så fort han öppnar käften.”

- Nästa inlägg -