Kapitel 9 (forts 4).

- Första inlägget -

Leendet dör dock ganska fort. På skärmen har jag femton riktigt arga meddelanden från samtalsövervakningen. Jag klickar förstrött bort dem. Nu är de så arga att det inte spelar så mycket roll om jag är röd ett tag till, de kan inte bli så mycket argare. Ska jag ha en massa skit för saker jag inte rår för kan jag lika gärna ha lite roligt som jag RÅR för också i samma veva. Så jag kopplar mig inte grön, istället läser jag mina mail lite. Hm, dagens sjukfrånvarolista. Sju långtidssjukskrivna och tolv tillfälligt sjuka. Lite mer än tio procent. Det är som vanligt då, sjukfrånvaron brukar ligga därikring. Den skulle vara högre om inte alla timanställda inte räknades och om samma timanställda kunde sjukskriva sig på långtid istället för att säga upp sig.

”HELVETE!!” ryas det intensivt alldeles intill mig. Jag hoppar till i överraskning. Det är förstås Peter som har en riktigt dålig dag. Indieluggen hänger snett. Och polisongerna tycks spreta mer än vanligt, ett tydligt tecken på att han i frustration dragit i dem igen.

”FIKA! NU!!” ryter han och slår intenstivt upprepade gånger på min lägga-på-knapp, trots att jag inte ens har headsetet på mig.

”Visst, visst, lugna ner dig bara!” säger jag och ändrar min röd-status från ”möte” till ”rast”.

”Det enda som ska lugna ner sig här är TeleNet24s idioter till låtsaskunder. Medelst en försvarlig injektion med cyanid!” fortsätter Peter i upprört tonfall och vevar med armarna. Han grabbar tag i min ärm med en hand och rycker med mig från skrivbordet. Jag stapplar med och försöker återfå balansen medan Peter raskt drar mig genom kundtjänstsalen mot utgåengen, förbi fikarummet.

”Vafan, skulle vi inte fika?” säger jag och rycker irriterat i hans arm. Jag kan faktiskt gå själv utan att bli dragen. Jag märker hur en massa kundtjänstartjejer kollar upp och gapar åt den underliga processionen när jag tappar balansen och måste stappla efter Peter igen. Inte för att jag egentligen bryr mig om vad de tycker om mig, men lite djävla stolthet har man ju. Även om jag vet att jag är patetiskt föredrar jag att större delen av världen inte vet det. Uppenbarligen utvecklar man mer muskler av att polera kopparrör, bära hem socker och aktivt kol och hinka hembränt än av att trolla forum, äta hamburgare och slösurfa.

”Jag MÅSTE ha luft som inte är infekterad av det här förbannade företaget!” säger han och släpper min ärm när vi slutligen hunnit utanför den fula gråmålade dörren. Han kommer inte långt efter det utan slår sig ner på den kalla trappan och begraver ansiktet i händerna. Jag slår mig ner bredvid och ser först nu hur svullna hans händer är.

”Har du slagit nävarna i stenväggen nu igen?” säger jag och sänker ögonbrynen. Han kommer fan knäcka sina händer permanent om han fortsätter göra så varje gång en kund är obscent otrevlig.

”Den förtjänade det!” svarar han avfärdande och byter ämne illa kvickt. ”Varför, Mats? Varför?”

”Varför vadå?” frågar jag oförstående och slår mig ner bredvid honom. Stenen i trappan är full av fossiler, särskilt spetsiga snigelskal, och förbannat kall. Jag kan känna mitt feta arsle kylas av genom de tunna byxorna.

”Varför denna fullständiga idioti om att kunden alltid har rätt? Jag har för fan aldrig stött på en kundjävel som har rätt!” säger han och gnider sina röda och svullna händer.

”Fan vet jag?” svarar jag och rycker på axlarna så fettet på magen guppar.

”Det är ju bara i skitjobb kunden har rätt. Om du skriker inne på en bättre klädaffär kommer de att be dig avlägsna dig eftersom du stör de andra kunderna. Om du beter dig som ett svin på krogen åker du ut. På bättre banker kommer chefen och säger ’Hu vågar ni behandla min personal på det här viset? Vi är inte intresserade av att ha en person som inte kan kontrollera sig som klient. Var vänlig avsluta alla era affärer med oss!’ Varför händer det inte här?”

”För att vi kan utnyttjas, antar jag.” svarar jag lågt. ”För att TeleNet24 och Contactcentret tror att ständigt undvikande av konflikter är bättre än att ta dem direkt. Det är inte de som behöver lyssna på de skrikande kunderna och medge att de har rätt. Du vet, det jag inte behöver hantera finns inte. Det är väl någon slags missriktad idé om att det ska göra kunderna nöjda.”

”Kunden har alltid rätt, men får aldrig något åtgärdat av oss, för vi kan bara erkänna att de har rätt, inte gör något åt den felaktiga situationen. De som kan göra något behöver inte prata med kunderna och behöver inte anse att kunden alltid har rätt.” säger Peter, suckar och stirrar ner längs trappan med dess grå stensteg och alla fossiler.

”Vi är callcenterhoror, affärsvärldens kloak. Tar den i tarmen för TeleNet24s skull. Det är ett skitigt jobb, men någon måste göra det.” säger jag och rycker på axlarna.

”Men måste den någon vara just jag?” säger Peter och suckar igen. ”Jag behöver sprit.”

- Nästa inlägg -