Kapitel 8 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag ligger där och plaskar lite och funderar så smått på att dra lite i draggen. Draggen själv vill dock inte vara med nu när jag har feber, den hänger där slappt, djupt inkrupen i sitt utrymme av skrynkligt skinn. Inte ens tankar på Salma Hayek insmord i honung kan få fart på honom idag. Lika bra det kanske, badrumsdörren är tunn och jag är inte säker på att dammsugaren skulle kunna dölja alla ljud. Och man vet aldrig när Mostrarna stänger av den heller. Jag suckar och försöker tänka på annat. Efter ett tag driver hjärnan bort. Jag sover inte, men tidsuppfattningen försvinner i det varma vattnet, tills det knackar skarpt på dörren.

”Upp ur badet. Det är lunch!” hörs Moster Margits röst. Ingen idé att försöka protestera, då upprepar hon i skarpare ton så benen ens förvandlas till gelé. Man vet att hon vinner till slut, så det är ingen mening att protestera eller tala emot, det slutar ändå med att man sitter där och är tyst och skäms medan hon omsorgsfullt skuldbelägger en för ens felaktiga attityd. Man sparar tid och skuldkänslor på att lyda direkt.

”Kommer.” säger jag tillbaks och kliver upp, tömmer karet och duschar snabbt av mig oljor och skum. Det är skönt att ta på sig rena kläder som inte är elektriska som den genomsnittliga uppfinningen av Nikola Tesla efter att ha frotterat sig hyfsat torr med en ren, torr, väldoftande och fluffig handduk. Normalt brukar den vara halvfuktig och lukta ganska surt.

Med t-shirt, kalsonger och morgonrock kliver jag ur badrummet och in i köket. Utan glasögonen är det lite svårt att se vad de gjort först, men efter att ha satt mig ner på anvisad plats ser jag att de grävt fram ett par av mina ljusstakar ur någon låda någonstans och köpt värmeljus. Mitt på bordet står en stor skål med fetaostsallad, en tallrik med stekta kycklingbitar och en skål med tsatsiki. Bredvid ligger grova baguetter och naturligtvis ett litet fat med en pyramid av körsbärstomater.

”Varför körsbärstomater?” stönar jag halvt för mig själv.

”Det är gott och nyttigt.” svarar Moster Berit och skickar bröd.

”Det går ju inte att äta dem.” svarar jag, skickar brödet vidare och skakar på huvudet.

”Det går det visst.” menar Moster Berit och med kobraliknande rörelser spetsar hon blixtsnabbt en av tomaterna på sin gaffel. Hon rör sig så fort att det knappt går att se, men det är samma pumpande handrörelse som alltid. ”Se?” säger hon innan hon stoppar tomaten i munnen med uppenbar njutning.

”Hmph.” säger jag till svar och försöker åstadkomma samma sak, med effekten av att tomaten jag siktat på far iväg i mach 3 ungefär, över Moster Margits axel, rikoschetterar mot köksfönstret för att sluta någonstans bakom diskstället. Jag mumlar några svordomar knappt hörbart och tar sedan nästa tomat med fingrarna.

”Usch vilket bordsskick.” säger Moster Margit ogillande.

”Alternativet är värre, det såg du själv nyss.” svarar jag lakoniskt.

”Du får lära dig att ta tomater ordentligt och dela dem med kniv om du inte kan spetsa dem.” svara Moster Margit och har därmed avslutat diskussionen.

”Hmph.” säger jag igen men himlar sedan med ögonen och fortsätter att äta under tystnad.

- Nästa inlägg -