Kapitel 7 (forts 7).

- Första inlägget -

Vi tackar för oss. ”Skitgott, Achmed!” säger Erik och monovevar med bara en arm. ”Smakade som Manuel den förstes regeringstid för Byzantinerna!” säger jag och får ett bländande flin tillbaka. Lite respekt ska man ge Achmed ändå. Jag gillar att läsa historia och Achmed har fått mig intresserad av den postvästromerska perioden på Balkan, i Grekland och Turkiet.

”Vem är Manuel?” frågar Erik när vi kommit ut.

”Byzantinsk kejsare på slutet av 1100-talet. Skarp kille som bankade skiten ur Ungrarna. Han var lite ett kompetent ljus i mörkret av idioter som styrde Konstantinopel och Östrom.”

”Aha, han var som Andersson då?” säger Erik och gnider sin haka.

”Hahaha, fan vad bra! Mitt i prick, Erik! Han var precis som Andersson. Jag tror v får börja kalla Andersson ’Manuel Andersson’ nu.” skrattar jag och ger Erik en rejäl klapp i ryggen som nästan sänder honom på näsan i den våta asfalten. Nu när Erik bevisat sig vara vuxen är det lätt att glömma att han faktiskt är en liten plutt. Jag är väl inte jättestor, men jag är betydligt större än honom i alla fall.

”Ursäkta.” säger jag halvkvävt när Erik trampar i en vattenpöl så det stänker åt alla håll i sitt försök att återfå balansen.

”Ähvafan, gör inget.” svarar han och drar av lite vatten från ett byxben med en hand. ”Jag får värma mig med lite schpånnken sedan.” vi går lite tyst ett tag, snart är vi hemma hos mig. Molnen går högre nu, är mer vita än grå och regnet har avtagit till ett stilla duggade.

Apropå värme…” säger Erik efter ytterligare en stunds tystnad. ”Hur gick det med den där bruden du snackade med på festen i lördags? Jag minns inte så mycket själv…” han skrattar lite och rodnar om de bleka kinderna.

”Ja, det var en bra fest. Man måste haft kul om man inte riktigt minns om man hade kul…” svarar jag och flinar lite.

”Jo, det var starka grejer Peter hade.” fortsätter Erik och skakar på huvudet. ”Men du undviker frågan.”

”Jaaa-aaa…” svarar jag och stirrar bort mot horisonten i ett försök att blanda bort korten och slippa prata om pinsamheten.

”Fess up, bitch!” biter Erik till och knuffar mig ordentligt så jag måste ta ett par steg åt sidan för att inte tappa balansen.

”Jaja! Ge dig!” säger jag irriterat. ”Jag tror nog hon bara var artig som pratade med mig. Dessutom gjorde jag bort mig totalt. Jag brände inte bara skeppen, jag högg och grävde ner flottvirket, dödade brevduvorna och skar sönder alla korkar till flaskorna så det inte skulle kunna bli någon flaskpost också.” suckar jag fram.

”Vafan, var får du alla ord ifrån?” säger Erik och ser klentroget på mig.

”Tomtar på loftet!” svarar jag med ett skratt. ”De berättar vad jag ska säga.”

”Jag tror du har fel om bruden.” fortsätter Erik och vevar med underarmarna i luften.

”Det är dödare än Peder Huszars sociala liv!” säger jag och skakar på huvudet med ett sorgset leende. ”Men det är lika bra. Jag är inte alls säker på att jag faktiskt skulle vilja ha en tjej som är knäpp nog att vilja ha mig!” skrattar jag samtidigt som jag känner hur det mullrar till i magen. Nej! Den bruna dimman! Fan! Att jag aldrig lär mig! Fet mat och sedan röra på sig, det kommer säkrare än ett brev på posten. Och det gör det också. Rännsket som påstridigt pockar på uppmärksamhet. Jag tar mig för mellangärdet och kallsvett bryter ut i pannan. Det är inte SÅ långt hem, jag kan klara detta försöker jag intala mig. Jag stannar och trycker mot mellangärdet och spänner ihop skinkorna så mycket jag kan i ett försök att besegra det våta som påtryckt av gas försöker tränga fram. Fan ta min mage. Fan ta den!

”Nu tycker jag du har en negativ attityd.” svarar Erik med en nästan perfekt härmning av Silverfiskens tonfall och minspråk. ”Varför stannar du? Har du ont i magen?” säger han sedan med viss oro och stannar själv.

”Jaaa…” kvider jag fram och känner hur gasen bubblar upp i tarmsystemet igen, tillfälligt besegrad.

”Bäst vi skyndar oss då!” säger Erik, höjer på ett ögonbryn och tar täten mot minlägenhet, med mig på slängen efter.

- Nästa inlägg -