Kapitel 7 (forts 6).

- Första inlägget -

Achmed har naturligtvis inte en gyllene nyckel till ett rosamolnfluffigt land av välbetald lycka på arbetsplatsen. Han har inte heller en målad ASSA-nyckel till ett mindre kontor med en blomma och furuinredning. Inte ens en plastnyckel till ett hönsbursförråd i källaren, med trasig kontorsstol och knäckt spånplatteskiva som skrivbord har han, men det hindrar honom inte från att försöka.

"Men fan, hatar ni verkligen varje sekund? Finns det inga ljusa tillfällen eller roliga stunder?"

Jag tuggar ur och sväljer, ganska noga så jag inte ska få en så förbannad hicka innan jag svarar.

"Jo, men de år få och långt emellan. Och just nu känns det som om de mest är till för att det ska kännas så mycket värre när det blir normalt igen."

Achmed suckar och skakar på huvudet. "Det är vår och ni får bra mat i alla fall!" säger han till slut med eftertryck.

"Japp!" svara jag med ett flin och mular käften full av härliga pommes.

"Det är jobbigt att det har blivit vår." säger Erik eftertänksamt medan dressing rinner ner i handen på honom då han inte är snabb nog att få hamburgaren i horisontellt läge efter att ha plockat upp den. Han svär lågt medan Achmed höjer på ett ögonbryn och stryker sin truckermusche i väntan på fortsättningen.

"Ja, man får ju så mycket ångest över att man inte är glad då." säger Erik till slut och flinar brett.

"Ni är fan omöjliga!" säger Achmed och skrattar. Jag kan inte låta bli att falla in. Vem kunde ana att Erik hade en sådan talang inom den mörka humorn?

Achmed försvinner iväg medan jag och Erik under tystnad så när som på smaskanden och andra ljud som uppkommer vid brist på bordsskick fortsätter att inhalera våra hamburgermeal.

Jag saltar mina pommes lite mer och rapar när Achmed återvänder med generöst tilltagna mjukglassar i bägare, med chokladsås och chokladströssel och hela baletten.

"Här får ni årets första mjukglassar, va. Jag bjuder, så blir ni kanske lite glada i alla fall, suräpplen!" säger han och flinar, för att sedan försvinna iväg igen, innan vi knappt hunnit stamma fram ett tack. Det söta smakar ljuvligt efter det salta. Det är en smak av sommar, lättklädda fruntimmer, ljusa nätter och sorglöshet. Drömmandet tar slut med den sista halvsmälta skeden av glass- och chokladsåsblandning, men den var fin så länge den varade.

- Nästa inlägg -