Kapitel 7 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag och n00by klär på oss våra fortfarande fuktiga ytterkläder och kliver ut raskt ut från Contactcentret. Sällan förr har den regniga luften doftat så rent, så fritt.

”Fan.” säger n00by och hackar lite med skosulan i den våta asfalten.

”Kom igen Erik, jag har lite sprit kvar från i lördags som Peter inte har hämtat. Tjugofyratimmarsregeln, du vet. Nu när vi är så sjuka behöver vi fan lite sprit och snacks och snacka lite skit.” säger jag och ger honom en klapp på skuldran som får honom att vingla till då han bara stödjer sig på ett ben.

Jag kan se honom lysa upp lite, lite grand.

”Ja, det låter bra. Jag har några Norrlands Guld hemma och lite virke…” så får han ett alldeles konfunderat uttryck i ansiktet. ”Vänta lite! Du kallade mig Erik!”

”Ja.” säger jag och rycker på axlarna och börjar gå.

”Du har ju alltid sagt n00by innan!” flåsar han fram medan han försöker komma ikapp.

”Ja, men nu är du ingen n00b längre, inte efter det som hände idag…”

Erik är tyst en lång stund medan vi går mot hans bostad för att hämta öl och groggvirke.

”Jag har varit rätt naiv om vad vi jobbar på för slags ställe, va?” säger han slutligen, ganska tyst.

”Ja.” svarar jag enkelt. ”Det var vi alla i början.”

”Man är fan kokt i bajs på riktigt vad man än gör på det där stället!” säger Erik och vevar med armarna igen, en gest som nu börjar bli hans egen, precis som mitt resignerade suckande och Peters rullande med ögonen.

”Det är väl halva tanken egentligen. Tänkt dig om folk faktiskt stannade kvar. De skulle bli revolution. Eller i alla fall skapas ett skarpt lokalt fackförbund som skulle ge Silverfisken på tafsen.”

”Silverfisken?” säger Erik undrande.

”Ja, Peder Huszar, personalchefen. Han som ser ut och beter sig som en hal, kall fisk. Vi kallar honom silverfisken eftersom han verkar trivas där det är mörk, fuktigt och lite ruttet.”

”Hahahah!” Erik flinar till lite mitt i eländet. ”Silverfisken. Djävligt träffande, det ska jag komma ihåg.”

Sedan tystnar vi och fortsätter att gå tills vi kommer fram till Eriks bostad, en minimal etta på andra våningen i ett gammalt hyreshus. Jag har inte varit här innan. Det är rent, välstädat och med begagnade men fräscha möbler som matchar och är möblerade på ett optimalt sätt, så Erik får plats med TV, matbord, säng, en tvåsittsoffa, skrivbord med dator och ett stort antal enorma krukväxter.

”Ursäkta analfascismen.” säger han urskuldande om de prunkande växterna och den minutiöst välhållna ordningen medan han packar ner några Norrlands Guld och en enochenhalv-liters cocacolaflaska i en tygkasse.

”Det är snyggt. Fan, du måste kunna stressa av bra här.”

”Nej, tyvärr inte. Jag klarar inte av att sitta still en sekund om det finns minsta lilla skit.” svarar han. ”Jag är för stressad. Innan, när jag pluggade, var blommorna väl snygga, men jag kunde lämna disk i en vecka och tvätt på golvet, men inte nu…”

”Fördjävligt svarar jag när vi går ut och Erik noga låser dörren. ”Ska vi käka lunch hos Achmed?”

”Visst, det ligger ju på vägen.” svarar Erik och rycker på axlarna.

När vi kliver in hos Achmed luktar det som vanligt vitlök, friterat och dressing. Var fan FÅR han vitlöksdoften ifrån. Vi beställer varsitt alldeles för stort hamburgermål med härligt flottblänkande pommes som bara Achmed kan göra dem, krispiga och gyllenbruna.

”Smaklig måltid, Svenne!” säger Achmed, för dagen iförd truckermustasch. ”Hur är det annars då?” säger han och dröjer sig kvar. Det är inte så mycket kunder nu så här innan lunchrusningen. En stunds tystnad härskar, bara bruten av ett lugnt susande från fläkten ovanför stekbordet.

”Inte så djävla bra.” svara jag till slut och suckar djupt och sätter tänderna i min burgare.

”Jobbet igen, va? Fan Svenne, man måste vara stolt över det man gör, oavsett vad man gör eller var man är. Göra sitt bästa, va?”

Erik skakar på huvudet och svarar istället för mig då jag har munnen full av kött och bröd.

”Men hur ska man kunna vara stolt om man hatar varje sekund? Om man hatar sig själv nästan lika mycket som man hatar jobbet? När det är en kamp för att orka ta sig till jobbet varje morgon?” han ser uppriktigt frågande ut, som om han hoppas Achmed ska ha några svar att ge, råd och en magisk nyckel till ett lyckligt jobbland.

- Nästa inlägg -