Kapitel 6 (forts 6).

- Första inlägget -

”Jag tror inte det. Jag menar, vi har massor av idéer…” börjar Peter. ”Men idéerna är totalt värdelösa. Ingenting kommer att hända oavsett vad vi säger och vad du föreslår. Vi vet att TeleNet24 inte outsourcar en kundtjänst eller en support. De har outsourcat elände. De vill ha billig support, inte bra support. De vill inte behöva utnyttja folk själva, så de outsourcar att behandla folk som skit, att betala löner det inte går att ha ett riktigt liv på, att behandla människor som mindre vetade, som barn.” hans ton är full av cynism och han petar tämligen ohyfsat tänderna med konsultskans plastgaffel.

”Det är inte riktigt den bild jag fått innan.” säger konsultskan. Hon verkar helt överväldigad av vår cynism och vill slå ifrån sig, en ganska naturlig reaktion när det svarta börjar sluta sig om en. Vi gjorde samma sak i början. Så farligt är det inte, det finns ljuspunkter, och det finns ställen som är värre. Förnekelse. Det dröjer inte länge innan hon avfärdar oss som negativa människor med felaktig attityd. Jag kan redan ana mig till hur hon ställer om i huvudet och börjar anse alltihop vara ett misstag. Skillnaden mellan henne och oss är att hon kan behålla förnekelsen eftersom hon ändå är borta om en vecka. Det här är vårt jobb.

”Det är lätt att få en annan bild uppifrån.” säger jag med resignation. ”Contactcentret är som ett gäng apor i ett träd. Man tittar ner och ser en massa leende ansikten. Men de som sitter därnere tittar upp och ser ett gäng färgglada arslen som med jämna mellanrum dumpar mjuk och kletig skit på dem.” min går ner ett par toner och jag lutar mig bakåt och sluter ögonen till hälften. Jag kan känna hur ångesten river i mitt inre. Jag måste härifrån, jag måste fan härifrån. Vad som helst bara jag inte behöver gå tillbaka till contactcentret, vad som helst! Ändå vet jag att jag av ren feghet kommer att resa mig från bordet och gå tillbaka, förbannandes mig själv, min patetiska ursäkt för liv och situationen jag är i.

Det är märkligt hur att släpa ut något fult i ljuset får det att bli så mycket värre än det verkade just innan.

”Hm, jag inser att ni kanske inte har det så bra…” säger konsultskan.

”Det är lätt att säga när man tjänar tre gånger så mycket som de man talar till, har mobiltelefon och företagskort, bostadsrätt på en fin gata, regelbundna arbetstider, flextid, går hem vid två varje fredag och har sex veckors semester.” säger Peter hätskt.

”Ge dig Peter.” säger jag med viss skärpa. ”Det är knappast hennes fel.”

”Visst.” Peter svär lite på finska innan han vänder bort blicken och mumlar ett halvkvävt ”Ursäkta.” Han tar upp att intensivt studera hörnet en bit bort och det är svårt att avgöra om han skäms eller försöker kontrollera sin vrede. Konsultskan är märkbart illa berörd nu, och jag känner att jag måste släta över lite. Hon har ju faktiskt varit schysst mot oss, även om det var för att få ut information ur oss, eller få oss att göra hennes jobb åt henne.

”Nu har du sett vad det här stället gör med folk. Jag ber om ursäkt, men det här är helvetet. Oavsett vad du gör kommer skillnaden bli högst marginell. Vår ledning vill inte ha förändringar, de driver ett företag som äter människor, äter deras framtidshopp, deras tro på sig själva, deras idéer, drömmar och tilltro till företagsvärlden. Här skapas en generation av människor som utnyttjar systemet, går på bidrag, är långtidssjukskrivna eftersom de blir så skoningslöst utnyttjade.”

Min slutreplik har ingen effekt ser jag. Det är den blanka blicken när man talar för döva öron jag ser i konsultskans blick. Jag har lärt mig att se den, ett tydligt tecken på att en människa inte lyssnar, bara väntar på att få tala själv. Så jag reser mig och får med mig Peter, vi går ut med en hälsning till Bröderna Bengtsson. På vägen ger vi konsultskan det hon vill ha, lite små hemligheter och några dumma tips som inte kommer bli genomförda. Det kommer att se bra ut i hennes rapport och hon blir nöjd. Det är en gratis lunch och en stunds lyssnande värt. Även om hon inte lyssnade hela tiden.

- Nästa inlägg -