Kapitel 6 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag får ständigt resa mig och springa till Trendluder ett, två och tre:s Tjernobyl-strålande skärmar, kisa och försöka läsa mailen de vill svara på, för att ge dem hjälp. De har beslutsförmåga som en medelnickedocka ungefär, och där får jag stå, böjd över deras gelédoftande innekalufser och anstränga mina ögon för att läsa vad som kommit. Jag mumlar högt på ett mail…

”Kära inkompetenta Kalle Anka-bolag…” Jaha, det satte ju standarden på det mailet. Se där, en människa som vet att använda gamla hederliga förolämpningar. Han jämför oss med saracener, jannissarer, ifrågasätter våra hundraprocentiga människoläktträd och antyder att diverse håriga och fyrfota klövdjur ska ha varit inblandade. På ett mycket vältaligt sätt menar han också att vår kollektiva intelligens är lägre än den hos ett exemplar av nyss nämnda håriga fyrfota klövdjur. Det är nästan lite synd att vi inte bryr oss, för den är killen har ändå lagt ner tid och själ i att försöka utjämna för all den djävulskap vi ställt till med på hans ADSL-uppkoppling och på hans webbkonton.

”Alltså…” säger Trendluder två, som tagit mailet med en ton som bevisar med en gång att han knappast förstått hälften av vad det innehöll. ”Vad i hela friden svarar man på det?”

Jag hostar lite. Stackars små Trendluder, det här blir nog första kontakten med verklighetens helvete för dem.

”Du hittar första frågan du kan svara på i mailet och svarar på den.” säger jag släpigt. ”Annars hinner du inte svara på hundra mail, och gör du inte det är du inte lönsam.” mitt tonfall är definitivt och uppgivet med avsikt för att inte lämna plats till en massa dumma kontrafrågor.

”Men… Måste man inte svara på alla frågor?” säger killen osäkert och blicken flackar under den till orubblighet hårsprayade indieluggen. Tonfallet var tydligen inte nog för att få ut ur systemet de floskler de fått höra under introduktionen om att hjälpa kunder och hålla hög servicegrad. Cheferna kan snacka, men de klagar inte på en om kvalitén är låg, men djävlar vad skit det kommer om kvantiteten är för låg.

”Nej, du är inte här för att ge service. Tar du för mycket tid får du bara skit från vår eminenta ledning.” min röst dryper av elak sarkasm. ”Du kommer få skit från kunderna också ändå, så svara bara på första frågan.”

”Vadå!?” utropar killen lite desperat. ”Det är ju ’Är det inkompetens ni säljer, ty det verkar vara den enda varan ni har i större lager.’, inte kan jag väl svara på det? Och vad fan betyder ’ty’?”

”Det betyder ungefär ’därför’. Och ja, svara att vi inte säljer inkompetens, vi säljer ADSL, mobil, webbkonton och fast telefoni.” svarar jag släpigt, inte utan en viss tillfredställelse över Trendludrets vånda.

”Men fan, torrt ju! Inte schysst!” säger Trendludret förtvivlat.

”Det är så det är här. Contactcentret anställde dig inte för att vara blöt.” svarar jag och höjer på ett ojämnt färgat ögonbryn.

”Nej, med torr menade jag…” replikerar Trendludret.

”Jag vet vad du menade.” avbryter jag skarpt. ”Jag försökte vara lite rolig, vilket uppenbarligen var rätt bortkastat.” snäser jag och går bort till Anderssons stol och sätter mig med en tung duns och en än tyngre suck för att markera att samtalet absolut är över. Ibland blir jag så trött på dessa obstinata tonåringar som tror de kan eller vet något överhuvudtaget, när det enda de klarar av är att vara Trendluder på heltid. Finns det inget parti som kör på retroaktiv abort som politiskt mål? Det vore ytterst ändamålsenligt ibland. Bara att säga att tyvärr, du har inte uppfyllt kraven på att vara en samhällsanpassad individ, det blir retroaktiv abort på dig, snorunge. Bang! Bang, bang, bang, bang! Och så ett par handgranater, en automatkanon och en fälthaubits på det. Jag flinar elakt för mig själv i ondsint tillfredställelse innan jag inser att jag själv knappast skulle uppfylla mina egna kriterier och skulle skjutas en rosenskimrande morgon. Ävafan, byt ut sista cigaretten mot ett par dumlekolor, eller ännu hellre en back tjeckisk bärs så är jag nog på ändå på hela idén, tänker jag och vänder fokus mot skärmen och nästa mail.

Efter en stunds svarande försvinner ett av Trendludren iväg hem, klagandes på ryckningar i ena ögat och en fruktansvärd huvudvärk. Jag gissar att orsaken är lika delar desperation över verkligheten, omogen brist på arbetsdisciplin och den katodstrålande skärmen från 1896, förlåt, 1996. Vi andra tre sitter kvar och jobbar på så gott det går under morgonen och förmiddagen tills Sune Cawe dyker in med andan i halsen och jagad blick.

”Mats! Bra!” utropar han med desperation i rösten. ”Du får följa med här, TeleNet24 vill ha ett möte och få åsikter från någon som suttit ett tag på supporten.”

”Jag ska precis gå på lunch.” svarar jag lakoniskt och gestikulerar mot väggklockan som visar ett jämt. Jag har ingen lust alls att sitta och le falskt och ljuga för TeleNet24s aningslösa idioter just nu.

”Det får du ta senare, det här är VIKTIGT!” halvskriker Sune Cawe och hans röst går upp i en stressdriven falsett mot slutet. Jag biter ihop, skär tänder och sluter ögonen hårt för att stänga ute det skärande ljudet av hans falsett.

”Jaja, skrik inte på mig bara.” svarar jag uppgivet.

- Nästa inlägg -