Kapitel 5 (forts 3).

- Första inlägget -

Vi reser på oss från våra nersjunkna ställningar på träbänkarna i bastun och slår av aggregatet. Peter trycker upp den av värme- och fuktsatta gnisslande och gnyende dörren och en våg av kyla och fräschhet sveper in som en befriande ängel. Luft som inte luktar kokhett trä, varm granit och ångande svett, luft som är mindre än sextio grader varm. Jag skyndar förbi Peter ut i den underbara kylan. Det är som att dricka svalt, kristallklart vatten när man är riktigt, riktigt törstig. Jag andas in djupt, känner den relativt kalla luften virvla djupt ner i mina lungor och får förstås en horribel djävla hostattack av det. Fan, det känns som om lungdjävlarna håller på att komma upp igen. Jag viker mig näst intill dubbel och det dansar röda fläckar framför mina ögon. Peter går förbi och ger mig en rejäl flat lusing på ryggen.

”Ta dig samman Mats!” säger han och slänger sin handduk på en av bänkarna längs väggen och kliver in i den ena duschen utanför bastun. Jag ser efter hans förbannade tatuerade arsel och önskar både det och de intrikata mönstren som löper på hans skinka upp till svanken och hela vägen upp till ena axeln åt varmare trakter till. Peters arsel bryr sig dock föga om min ondsinta blick och önskan om ett otrevligt öde för det och försvinner tillsammans med resten av honom in i duschen. Efter en stund tar jag mig faktiskt samman. Hostningarna övergår till kvidanden och sedan till väsande inandningar. Jag torkar tårarna ur ögonen, skakar på mitt röddimmiga huvud och kliar mig sedan frenetiskt. Svetten har hunnit börja torka och det kliar något djävulskt över hela kroppen. Satan då, det är som en halv miljard djävla kackerklacksdjävlar eller något annat äckligt kryp kröp över skinnet mitt! Jag slänger handduken åt helvete och kliver in i den andra duschen själv och drar på vattnet på max tryck och med hög värme. Det varma vattnet är ingenting på min rosenröda, ångande hy efter en så lång bastu. Stötarna när dropparna landar känns mer än hettan i dem.

Jag sluter mina bakfylletrötta ögon, lutar mig mot våtrumsväggen och låter det varma vattnet forsa över mig. Jag ler lite och njuter av känslan. Det går till och med att hålla Peters falska skrålande på den norska nationalsången, av allt djävla skit han skulle kunna gnola på, ute. Jag vet inte riktigt hur länge jag står där, tiden flyter ihop och slutar att vara riktigt mätbar när man har varmt vatten rinnande över sig och pannan lutad mot en gammal våtrumstapet. Mmmmm…

”Fan Mats! Pizza!! TUMMEN UR, perkele!!” vrålar Peter och jag rycker till ordentligt, skrämd halvt från vettet. Som om vrålandet inte vore nog för att väcka mig ur min underbara dvala under det gudagivet varma vattnet har Peter snurrat till sin svettfuktiga handduk och snärtar till mig med den på bästa mellanstadiemanér.

”Jaja, för FAN!. Håll din djävla finnestinkande handduksdjävel från mig!” ryter jag, grabbar tag i duschkobran, lyfter ner den och vrider på kallaste och sprutar i den riktning Peter försvann. Jag flinar sadistiskt och tillfredställt när ett gällt avgrundsskrik som från en tolvårig flicka på uppåttjack bekräftar att jag träffat rätt och fått min hämnd. Jag slår av vattnet och kliver ur duschen. På väg mot den andra, torra handduken och mina kläder kliver jag förbi en huttrande och ivrigt svärande Peter som desperat och febrig iver famlar efter sin egen torra handduk.

Det är efter en stunds frotterande och klädpåtagande som hans lågmälda svärjande och förbannande avtar så pass mycket att jag vågar jag initiera en konversation med honom. Han borde ha lugnat ner sig lite grand nu i alla fall.

”Vilken pizzeria ska vi köra på?” säger jag och vänder mig mot Peter som håller på att dra på sig sina byxor.

”Fan ta dig, din Stalinist! Han krympte till ett litet lila russin, fan!” säger Peter med indignation och gestikulerar mot sin ljumske innan han knäpper bältet.

”Han kan behöva lite vila.” avfärdar jag nonchalant Peters protesterande. ”Nå?”

Peter muttrar någon svordom till och kliar sig demonstrativt i skrevet innan han svarar. ”Mama Maria?”

”Menar du Mama Moria med dvärgpizzorna?” säger jag och fnyser med förakt i tonen. ”Aldrig!”

”De är goda!” säger Peter i försvarande ton.

”Ja, djävla borgarpizzor med mozarella och skit. Stora som tefat.” svarar jag. ”Sådant man beställer och äter med vitlöksbröd och lite schysst rödvin tillsammans med en potentiell sängkamrat om man är dålig på att laga mat.”

”Dina potentiella sängkamrater är uppblåsbara och tillverkade i gummi Mats, de äter inte!” replikerar Peter.

”Som din mamma då!” svarar jag omedelbart och vi flinar bägge två åt de onekligen ganska snygga replikerna och hastigheten med vilken de levererats.

”Okej, Pizzapalatset?” säger Peter slutligen när han flinat klart och försöker att med fingrarna lägga sin stora lugg rätt.

”Helt okej.” svarar jag alltmedan jag skiter fullständigt i mitt eget fuktiga och spretande hår och gäspar stort.

- Nästa inlägg -