Kapitel 4 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter att ha avkrävt löfte om chatcelibat för kvällen av Peter fixar varsin grogg åt mig och honom med juice, is och hans fina hemkokta. Peter håller någon slags personlig stolthet i att med minituös noggrannhet och med de bästa råvaror och den finaste utrustningen som går att köpa för pengar producera egen sprit. Förmodligen hade det kostat honom mindre än hälften att faktiskt bara köpa spriten på systemet, men för honom är det en principsak. ”Sprit tillverkar man själv! Precis som du säger att köttbullar, det rullar man fan själv!” brukar han säga. Så nu sitter jag och han i min blå tygsoffa och sörplar i oss varsin juice- och hemkörtgrogg och börjar bli lite som folk. Inte långt senare bråkar vi en stund om mp3-listan på datorn innan Peter hotar att kniva mig om han inte får spela det han vill och jag ger tappt. Det blir en del socialistisk musik från 30-talet, lite finsk folkmusik och marscher från kriget. Peter verkar lyckas hitta den mest obskyra musik jag har i djupet av min hårddisk. Han fläskar på med Imperiet och lite syntig bomts-bomts-bomts också, bara för att hålla de värsta gnällarna borta, antar jag. En lagom bit in på den andra groggen börjar folk droppa in. Först kommer n00by i en ny välstruken marinblå skjorta, avrakat skägg och två kassar Norrlands Guld. I släptåg har han ytterligare ett par halvsluga kollegor som jag inte riktigt, riktigt vet vilka de är. Jag vet att de är kollegor och inte direkt otrevliga, men i övrigt har jag inte orkat sätta mig in i vilka de är. Att de egentligen är för dumma och positiva för att få komma över min tröskel skiter jag i nu, med ett par groggar och trefemmor innanför västen är alla välkomna, utom ledningen förstås. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna och springer sedan in i köket för att knäcka upp mer is och göra några groggar till.

Det fortsätter att trilla in folk. Det kommer några farligt snygga tjejer från kundtjänstavdelningen på contactcentret och en granne som hört att det var fest och egentligen inte tänkt gå någonstans men som nu festar loss med en halvfull flaska dyr cognac, förmodligen det enda han hade hemma. Egentligen är det den enda riktiga fördelen med att jobba på contactcentret, att det alltid jobbar en större mängd fastrumpade och välformade representanter för det täckta könet på kundtjänsten, så man har bra utsikt bara man orkar resa på sig och se sig om. Jag kommer aldrig glömma den gången en av kundtjänstarna, som jag vet sysslar med gymnastik på elitnivå, stod i hyfsat tajta svarta byxor och knöt skorna utan att börja på knäna alls. Andersson gick förbi i relativt hög fart på väg mot ledningskorridoren i något ärende och vred på nacken så pass mycket att han gick rakt in i djupsidan av en dörr som stod på vid gavel. Smällen hördes över halva contactcentret och jag, som hade turen att få bevittna det hela, höll på att skratta ihjäl mig. Andersson hade ett blått öga och en fläskläpp i två veckor efteråt men mumlar alltid något i stil med ”Det var det värt…” om man mobbar honom för det. Jag tror hon på kundtjänsten var den enda som inte hörde historien om och om och om igen.

Menvafan, nog med minnen, tillbaka till idag och partyt! Jag öppnar en öl, njuter av den första klunken efter att omsorgsfullt och långsamt ha hällt upp den kalla drycken. Sedan trycker jag i mig stora mängder jordnötter och skrattar alldeles för högt när en av n00bys kompisar drar ett halvkasst skämt, men vem fan bryr sig? Det är kul, det är fylla, det är party! Peter och n00by gnabbas om spellistan borta vid min dator innan Peter svär en lång och eldig harang på finska och skrämmer bort sin motståndare från tangentbordet. Eldankajärven Jää.mp3 får alltså fortsätta att spelas på hög volym. Peter går förbi mig och in i köket för att ta sig en ny grogg för att stärka sig efter dusten, men skippar juicen, den håller i alla fall på att ta slut menar han, och halsar istället direkt ur en iskall flaska med frost på utsidan.

”Är det du som är Mats?” hör jag en röst bakom mig när jag skakar på huvudet åt Peter. Jag vänder mig om och framför mig står en av kundtjänstarna. Jag känner hur blicken håller på att gå i kors av alkoholen, men försöker titta upp, men fastnar lite för lågt. Snyggt formade, inte så jättestora kanske, men snygg rundning och en ganska många knappar uppknäppta i en beige blus i lätt material…

”Hallå?” hör jag och sedan fingrar som knäpper. ”Ögon här uppe!”

Jag rycker till och blicken rusar skuldmedvetet uppåt nästan lika fort som blodet till mitt ansikte. Jag kan känna hur det hettar i kinderna. Vilken djävla ärketabbe! Way to go Mats, bra första intryck!

”Hahaha, vad röd du blev.” säger hon och flinar ett pärlvitt leende. Det är en rätt kort tjej med tjockt, råttfärgat har som sitter uppe i en högt sittande hästsvans och en del långt hår framför små runda öron. Hon här klädd i svarta halvkorta byxor och en beige blus, har ett ölglas i ena handen och den andra handen färdig för att knäppa i fingrarna igen vid ena tinningen. Hon ser riktigt bra ut, hinner jag tänka och skäms ännu mer för den tanken. Hon tar ner handen från tinningshöjd och sträcker fram den mot mig.

”Jag heter Elsa, jobbar på kundtjänsten. Fakturaträck.” säger hon med en röst som jag först nu noterar är rätt trevlig och fortsätter att le.

”Uhm…” säger jag, harklar mig och flackar med blicken innan jag drar av handsvetten på byxbenet och skakar hennes hand som om den vore en död sparv. ”Mats, supportluder.” svarar jag och lyckas pressa fram något som påminner om ett leende.

- Nästa inlägg -