Kapitel 3 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är inte en lång promenad från min lägenhet på andra våningen till kvartersflotterian. När jag kommer fram, öppnar dörren och kliver in möts jag av en kraftig doft av vitlök. Jag undrar vad fan Achmed egentligen gör för att få sin grill att lukta så förbannat mycket vitlök? Hitintills har jag inte sett någon vitlök i något jag ätit här. Kanske är det Achmed själv som luktar vitlök genom lång impregnering inifrån? Whatever, Achmeds Sibyllagrill är ett schysst ställe, jag gillar verkligen att gå hit. Det är en liten träbyggnad med fönster åt tre håll och som ligger vägg i vägg med en mycket större verkstad. Achmed har stolthet, han har schyssta furumöbler och håller rent överallt. Man ser aldrig den där hinnan av dammblandat flott som brukar täcka precis allting på andra ställen hos Achmed. Det luktar fräscht av såpa från senaste moppningen av golvet och solens strålar avslöjar att Achmed är bättre än mig på att hålla sina fönster pustade. En sunkig gammal bergsprängare i miniformat spelar någon slags mellanöstern- eller medelhavsmusik på ett slitet kassettband. Achmed spelar ALLTID samma kassetband. Varenda gång jag har varit här har den musiken varit igång. I och för sig är det smart, jag tror jag blivit präglad som Pavlovs hundar. Så fort jag hör den musiken börjar jag dregla efter riktigt feta pommes frites och en extrastor hamburgare med drivor av dressing.

”Tjena Achmed!” ropar jag glatt och vinkar till den svartmuskiga personen som står bakom disken och fipplar med några påsar hamburgerbröd. Achmed vänder sig mot mig och ler ett stort leende av blandade guld- och vältputsade vita tänder. Han är en ganska kort karl i fyrtioårsåldern med begynnande ölkagge och tätt, mattsbart hår i vilket ett och annat grått strå börjar ge sig till känna. Har en otrolig skäggväxt och måste raka sig två eller ibland till och med tre gånger om dagen för att hålla undan. Å andra sidan roar han sig med att anlägga nya mustascher och skägg hela tiden. Just nu tror jag det är diktator- eller kejsartema eftersom han har ett välansat Franz Josef-skägg. Förra veckan var det knävelborrar som gällde och innan dess en Franco-tangorabatt.

”Men fan, Svenne!” ropar han tillbaka. ”Jag är fan inte Turk, jag är Pontos-grek och jag heter Vasilis, va! Jag har sagt det en miljon gånger!” säger han och viftar med hamburgerbrödpåsen i högsta hugg.

”Du driver ett snabbmatställe med extraflottig mat i Sverige, alltså heter du Achmed och är Turkisk Kurd.” svarar jag och flinar. ”Så länge du kallar mig Svenne heter du Achmed.”

”Fan Svenne, du driver en hård förhandling, va. Om jag ska kunna hämnas på alla Svennar genom att ge dem igenkorkade ådror, fet övervikt, va, och massiva hjärtattacker måste jag alltså heta Achmed?”

”Precis, så är det.” svarar jag och flinar brett. Jag och Achmed brukar gnabbas varje gång, det är riktigt roligt. Achmed är pratsam, kvick och rolig och har lite drag av bartender – han har ingenting emot att höra lite skit när man med lindrig fylleångest kommer för att proppa i sig lite fett vid halv ettiden efter en misslyckad kväll på stan.

”Nåja, Svenne. Jag får hämnas genom att proppa igen dina blodådror, va. Ska det vara det vanliga? Med bacon?” säger Achmed och lägger ner hamburgerbrödpåsen och slänger en handuk över axeln som han brukar när det är dags att fritera.

”Jag behöver smörja ådrorna lite, så blodet forsar fortare.” replikerar jag ”Det vanliga! Curryketchup och ost också, good sir!” säger jag tillbaka med ett flin och slantar upp. Jag vet precis hur mycket det kostar vid det här laget. Egentligen är det rätt patetiskt att vara stamgäst på ett sibyllahak, men vafan, det är förbannat gott, det går fort och Achmed är djävligt schysst. Han fetar på lite extra pommes och dressing ovanpå plusmenyn för min skull, kan åstadkomma otroligt god snabbmat och vet precis hur jag vill ha min hundrafemtiogrammare.

”Jag såg att universitetet ville ha en historielärare…” konverserar jag när Achmed kommer med den härligt fettglänsande, pappersinslagna maten på en plastbricka.

”Äfan, Svenne.” svarar han och drar lite i sitt Franz Josef-skägg. ”Jag har min grill, va. Jag fetar på Svennar va.”

”Men fan, Achmed. Är det inte tråkigt, du som doktorerat i Mindre Asiens historia?” säger jag och sänker tänderna i hamburgaren och skaffar mig förstås andra gradens brännskador på gommen. Fan vad varmt köttet är!

”Svenne, du vet att en turkisk utbildning är piss i Sverige, va.” säger Achmed och viftar med armarna. ”Jag har Svennar att göda för slakten, va.” säger han och flinar. Jag byter ämne och vi fortsätter att gnabbas och käfta medan jag inhalerar min mat ohälsosamt snabbt och sedan reser mig.

”Vi ses nästa gång, Achmed!” ropar jag när jag drar på mig jackan igen.

”Fan, inte den här gången heller. Men nästa gång, va, Svenne. Då lovar jag att du får en hjärtattack och dör, va!” skrattar Achmed åt mitt håll medan jag går ut. På vägen ut möter jag det lokala nassegänget. Bombarjackor, bristfälligt rakade skallar och tunga kängor. Samt tomma, korkade blickar som just nu lyser av hunger. Achmed gör burgare och pommes som inte ens hans genetiska arv kan hindra nassarna från att frossa på. Jag rynkar lite på näsan och vänder mig om och stirrar in genom fönstret. Nassarna är snälla och beställer lugnt vid kassan. De vet att de åker ut om de djävlas med Achmed. Kanske inte direkt, men Achmed har ett gäng stamkunder och är rätt populär i kvarteret. De skulle åka på fett med stryk om de gav sig på honom.

Jag styr stegen över asfalten mot Contactcentret. Det är en liten bit att gå, men solen lite grand genom en reva i molnen, vinden är inte särskilt kall och ett kommunalfordon håller på att sopa upp det mesta av gruset från gatan. Man vet fan att det är vår när kommungubbarna sopar gatorna! Med massor av fett och socker i magen, utsövd och allmänt glad kliver jag in på min arbetsplats tio minuter tidig. Det här kommer nog bli en rätt bra dag ändå, tänker jag och ler lite.

- Nästa inlägg -