Contactcenter

17 april, 2006

Kapitel 2 (forts 2).


Som varje kloakråtta i callcentervärlden drömmer jag om att göra som Kalle och spy all galla min kropp är kapabel till över ledningen och contactcentret och sedan bara lämna allting bakom mig. Som nästan varena kloakråtta i callcentervärlden, i alla fall sådana med ”rätt attityd” som varar längre än två månader, är jag alldeles för feg. I vårt land får man en väl inarbetad Preussisk-Protestantisk arbetsmoral från tidiga barnsben som inger tukt, förmaning och en skarpt ångestdoftande rädsla för att vara arbetslös. Det håller mig gående än, på något djävla vis. Jag vill sluta, men vågar inte. Jag är rädd för vad folk ska tycka om mig, som lämnar ett jobb för arbetslöshet och jag är rädd för de ekonomiska bekymren som kommer efteråt. Tre månaders karens för att sluta själv, det kan slå hårt. För att inte tala om att sedan leva på 80% av 14 500, minus skatt. Med 14 500 i månaden har man inte direkt en årslön på banken heller. Jag behöver nog Lotto-Åkes miljoner för att våga. Jag är rädd för att bli isolerad utan vänner eller bekanta om jag inte träffar någon på arbetet. Fan vilket fegt kräk jag är, vågar inte kasta mig ut, försöka eller ge mig den på någonting. Fan, jag vill ha en lottovinst eller i alla fall ett riktigt jobb. Men det lär inte hända, eftersom jag har en grundmurad tilltro till att livet egentligen är emot mig och Gud, om det nu finns en sådan mossig figur, har mig som litet hobbyprojekt vid namn ”hur mycket lågintensiv skit tål en västvärldsmänniska?” och att pengar till en lott vore bättre lagda på en bärs istället. Dessutom skulle jag säkert bli den enda av hundratusen som föll genom det halvkorrupta socialistiska skyddsnätets mjuka maskor och ner på det med glaskross beströdda betonggolvet.

Om jag faktiskt skulle sluta slår jag vad om att jag skulle stå där och skaka hand med personalchefen, le falskt och spela med i ”till nya utmaningar”-sketchen, tacka för mig, tala om de fina stunderna (jag kan just nu inte riktigt komma ihåg vilka de skulle ha varit, men ändå) och hur mycket jag kommer att sakna contactcentret och dess fina, fina gemenskap.

Urk. Jag vill kräkas bara jag tänker på det. Men jag kräks inte, jag tar istället nästa samtal där en fet kärring vid namn Svea-Britt eller något annat lika puckat (hon låter förbannat fet, svettig och illaluktande på telefonen) gnäller om att hon minsann aldrig någonsin beställt TeleNet24s ”Fin-fin fritid”-abonnemang och därför inte ska betala någon räkning. En telemarketer hade ringt henne och hon hade gått med på att få information tillskickad. För en kort stund vill jag bara hitta en machete eller något annat halvslött blankvapen med hack i eggen och gå och hugga närmaste telemarketer i småbitar på ett extrakladdigt och brutalt sätt och sedan tugga i mig hans lever. Trots att det inte ens är vårt contactcenter som sköter telemarketingen åt TeleNet24. Telemarketerna har nämligen provision och fulsäljer ganska ordenligt. Man ska aldrig yttra ”ja” i samtal med en telemarketer, de lägger upp något på dig och hävdar att du sa ja till deras erbjudande. Och här sitter jag och får ta skiten för att något gråsurt slem till telemarketare har ljugit feta Svea-Britt rätt upp i ansiktet. Jag tycker att jag nästan kan känna hur min mage liksom surnar och skrumpnar ihop runt det usla kaffet jag alldeles nyss druckit. Medan Fitt-Britt skäller, skriker, gnäller och går på och jag lyssnar tämligen oinspirerat med ett halvt öra sitter jag med hakan lutad mot handen och armbågen på skrivbordet och tittar på rutan med statistik. Trettiosju Fitt-Britt till har väntat upp till tio minuter för att få komma fram och djävlas med mig. Man kan inte göra så mycket annat än sitta och mumla några ursäkter, för man ska ta ansvar för problemen och det är absolut förbjudet att tala om för kunderna att jag jobbar för ett företag som inte har något som helst ansvar för telemarketingen på TeleNet24, eller för servrarna (både dessa funktioner sköts av andra företag, ibland tror jag TeleNet24 bara består av puckade marknadsförare och ledningsfolk i kostym och dollargrin i ansiktet). Man får inte heller försöka korrigera problemet, ens om man skulle ha rättigheterna i systemet, så man får snällt lägga ett ärende och se det försvinna in i malströmmen av gnälliga kunder som med största sannolikhet aldrig får någon hjälp.

Fitt-Britt fortsätter att gå på och har nu börjat bli personlig. För det är ju mitt fel att TeleNet24s telemarketers gör vad fan som helst för att få sin provision. Jag vill skrika åt kärringen i andra änden att, ja, det är jag som lagt upp hennes ”Fin-fin fritid”, det är jag som vanvårdar alla stackars barn på barnhemmen i Rumänien, det är jag som startar krigen i Afrika, det är jag som ofredar korggossar i den katolska kyrkan och det är absolut mitt fel att hon fått vänta i tolv minuter på att få komma fram och skälla ut mig. Jag vill säga åt henne att folk faktiskt svälter, dör i krig, är hemlösa och är sjuka utan att kunna få vård i världen och att ägna sex minuter år att låta som en trasig fiol på min bekostnad kanske inte är det mest kreativa och förlösande hon kan ta sig för just nu. Men som i alla andra samtal mumlar jag en halvhjärtad ursäkt och säger slutligen:

”Jag stänger ditt konto här då, så du kommer inte att få några fler räkningar. Jag ska be vår fakturaavdelning att ta bort räkningen…”

Längre än så hinner jag naturligtvis inte innan kärringfan drar igång en ny omgång. Tröttsamt. Hon kräver att det där ska jag ordna åt henne omedelbart och hon accepterar ingenting annat, någonsin. Blah, blah, blah. Gnäll, gnäll, gnäll. Fattar kärringen inte att hon ringt till ett callcenter? Vi är analoga telefonsvarare, inte problemlösare. Vår ledning och TeleNet24s idioter till tekniker har beslutat sig för att jag inte är tillräknelig nog att ha befogenheter att göra något åt hennes problem. Efter en stund börjar hon hota med Sverker Olofsson och PLUS och konsumentverket och att hon minsann ska berätta för alla sina vänner vilka sorts lurendrejare TeleNet24 är. Vid det laget har jag redan ”KLIPP KUNDEN!!!!11!!1!!” från samtalsövervakningen på skärmen, så jag ler ett litet, litet och mycket elakt leende, ber kunden att för all del göra det om hon känner att det är rätt, tackar och lägger på när hon drar efter andan för att börja igen. Är man snabb nog, vilket man är efter en tid på vårt contactcenter, kan man få in en hel mening, plus ”Tack, heeej.” medan en kund drar efter andan.

Etiketter: ,

7 Kommentarer:

  • Läskigt äkta...

    By Anonymous Coluber, at 18 april, 2006 03:36  

  • Bästa inlägget hittills i mitt tycke! Mycket bra!

    By Blogger Petter, at 18 april, 2006 19:34  

  • Dethär är den bästa läsningen jag fått på riktigt länge!

    Bilden är skrämmande träffande i många avseenden.

    Keep up the good work!

    By Anonymous Simon, at 19 april, 2006 15:33  

  • tja, jag har dykt genom det sk skyddsnätets 3 gånger nu. gissa om jag gillar att ha världens högsta skattetryck på mig...

    By Anonymous Tråkel, at 19 april, 2006 18:34  

  • Lysande! som vanligt!
    När folk frågar varför jag sa upp mig från mitt jobb som "support" ska jag hänvisa dom hit ;)

    By Anonymous Sip, at 10 januari, 2007 21:59  

  • haha, jag jobbar också på callcenter. Oj vad mycket man känner igen. Även om din arbetsplats är mycket mer ondskefull än min...

    By Anonymous Anonym, at 02 februari, 2007 12:31  

  • Du är så jävla bra.

    By Anonymous Anonym, at 10 augusti, 2007 17:53  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se