Kapitel 2 (forts 3).

- Första inlägget -

Ha! Ta den, kunddjävel! Jag vann! Tror du jag bryr mig för fem djävla öre om du snackar skit om TeleNet24 för dina cp-skadade och illaluktande vänner, om du nu till äventyrs har några alls!? Jag SKITER i om TeleNet24 döms i marknadsdomstolen eller om Sverker Olofsson slänger VDn i sin soptunna med huvudet före. Faktiskt skulle jag tycka det vore riktigt tillfredställande, särskilt om Herr Olofsson innan dissat begagnade blöjor eller utgången surströmming. Hihi. Det är små tankar som dem som får en att gå runt på det här jobbet. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Den enda riktiga fördelen med att vara callcenterhora är att jag bryr mig minst. Jag flyter med i tillvaron och bryr mig inte ett skit om vårt contactcenter eller om TeleNet24 eller några andra av vårt contactcenters hjärnbefriade djävla kunder. Vore det upp till mig kunde de gärna få gå i konkurs och/eller långsamt drunkna i svavelsyra allihop. Den som bryr sig minst och är kallast vinner, det är den stora beständiga livsvisdom det här jobbet lärt mig. Det finns ingen njutning på contactcentret som att helt utan ton och med släpig röst svara en kund som hotar säga upp sitt abonnemang att ”det går alldeles utmärkt, vill du ha det stängt nu direkt?” Av någon anledning tycks alla som ringer och ska ha kundservice anta att vi som svarar på något sätt bryr oss om TeleNet24s rykte och kunder, och att ett hot om uppsägning ska få oss medgörligare. Miffon, fatta att vi är ett gäng cyniska och trötta ungdomar som hunsade och kuschade sitter fast i ett underbetalt skitjobb vi inte vill ha och enda anledningen till att vi svarar på era djävla dumpuckade frågor är att vi antingen är för trötta för att skaffa ett annat jobb eller så inkompetenta att vi inte kan få ett annat jobb – eller så är vi norrländska blockmongon som inte vill flytta till Fjollträsk. Okej? Tror ni verkligen att vi bryr oss? Tror ni att våra chefer bryr sig? Vårt contactcenter har betalt per samtal, inte per nöjd kund. Så länge samtalet går fort och kunden inte kan bevisa att vi gjort fel har jag gjort ett bra jobb. På förra teammötet någon gång för tre-fyra månader sedan uppmanade VDn oss att ljuga för kunderna så de la på och ringde igen, då skulle contactcentret tjäna mer pengar, nämligen. Och även om vi faktiskt brydde oss så skulle det inte spela någon roll – vi har ingen som helst makt att gör någoting åt något. Vi är i botten på ett företag som tar den i tarmen för TeleNet24s räkning. Hur mycket makt tror egentligen Fitt-Britt att jag har att göra något åt hennes situation? Jag är ur TeleNet24s perspektiv en värdelös svarsmaskin som absolut inte ska ha några befogenheter.

Galnast vinner också, vilket vårt contactcenters ledning är ett bra exempel på. Galna människor kör över normala människor med att gå in med en våldsam attityd, tro till hundra procent på sig själv och sina idéer, ha en uppblåst känsla av sin egen förträfflighet och genom att ha idéer som är fullständigt totalt uppåt väggarna och som de aldrig ger upp på. Genom att driva sina knasiga idéer med religiös övertygelse får de människor att tystna i ren förbluffning. De erkänner aldrig någonsin att de har fel heller – när (och det är när, inte om) deras idéer går åt helvete, då är det ett dåligt genomförande, eller brist på ”positiv attityd” hos medarbetarna det beror på. Undrar egentligen vad som skulle hända om en som inte bryr sig möter en som är fullständigt galen? Skulle bägge förlora då, eller är den som är lite mindre galen eller likgiltig som förlorar då? Det vore något med en påse chips och ett par schyssta tjeckiska bärs. Långt bättre än någon djävla satans white-trash-dokusåpa. I och för sig är det mesta hyfsat med en påse chips och ett par schyssta tjeckiska bärs. Mmm… tjeckisk bärs, det enda som gör livet värt att leva när man jobbar här.

- Nästa inlägg -