Kapitel 2 (forts 5).

- Första inlägget -

Tiden fortsätter att snigla sig fram i outhärdligt låg takt. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag och kan se vårsolen sjunka mot en annars ganska molnig himmel genom ett av fönstren. Det brukar lugna ner sig mot kvällarna och idag är faktiskt inget undantag. Det blir tystare och tystare mellan de tjocka stenväggarna samtidigt som skymningen faller. Folk droppar av, slutar vid arton, tjugo och tjugotvå. Man vinkar till en del man känner och till några som är nya nog att vara glada och entusiastiska och vilja vara artiga när de går. Det blir tyst och halvmörkt och trots min vid det här laget pumpande huvudvärk njuter jag av tystnaden och lugnet. Sådana här kvällar är sköna. Samtalsövervakningen har gått hem, det är ingen kö och man får en eller ett par minuter på sig att slösurfa mellan samtalen. Ibland hinner man till och med snacka lite skit med andra som är kvar sent, om man sitter i närheten av varandra. Orka gå över hela salen bara för att få springa tillbaka när det ringer.

Jag har ägnat en stund åt att kolla priser på ny datorutrustning och förbanna min magra lön när nästa samtal kommer. Jag låter det ringa tre signaler först. Har jag tur är det en otålig människa som lägger på efter det och försöker igen någon annan gång och jag slipper ta ännu ett samtal. En fjärde signal. Nähä, ingen sådan tur den här gången tänker jag innan jag trycker på svara-knappen.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag med min hesa röst efter åttio eller åttiofem andra samtal idag.

”Hej och godkväll.” svarar en kvinnoröst hurtigt och outhärdligt glatt. Vafan? Vem orkar vara glad i dagens samhälle?

”Vad roligt att ni fortfarande har öppet, jag har så mycket att stå i, roliga saker men ändå, så det blir inte tillfälle…” fortsätter hon trevligt och jag blir misstänksam. Småprat? Är det en djävla busringare, eller vad är det frågan om?

”För all del, vad kan jag hjälpa till med?” säger jag och avbryter småpratet för att få igång samtalet. Man får ju inte prata mer än två minuter och femton sekunder per samtal i snitt en dag.

”Jo, jag har ju ert uppringda Internetabonnemang och i det ingår det väl ett ställe att ha en hemsida?”

”Ja, du har fem hemsideutrymmen å tio megabyte.” svarar jag. Var det bara det hon ville veta? I så fall har jag kommit billigt undan.

”Ja, precis.” svarar hon glatt. ”Jag har en kompis som gjort en hemsida åt mig och min kennel som jag tänkte få lite hjälp att ladda upp den.” Nej, nej, nej, NEJ!! Inte en kennel! Vad som helst, men inte en kennel, inte NU!

Jag ska kanske förklara mig. Intet ont om hunduppfödare och kennelägare, det är ofta trevliga, glada och resonabla människor till skillnad från medelFitt-Britt, men de kan fan INGENTING om datorer. På ena sidan har vi kallhjärtade ekonomer, tekniker, datorer, servrar, bredbandsuppkopplingar, teknik och stress, det är den hårda delen av samhället. På den andra sidan, den mjuka delen, finner vi sommartorp, humanister, fluff, hundar och kennelägare. Dessa två delar har absolut ingenting med varandra att göra och kommer ytterst sällan i kontakt med varandra. Kort sagt, en myra är bättre på datorer än en vanlig kennelägare.

”Jaha.” svarar jag och drar till med ett desperat försök att komma undan. ”Har du användarnamn och lösenord till ditt hemsideutrymme?” Har hon inte det kan jag skicka ut det per brev så slipper jag just nu. Att slippa just nu är allt som räknas.

”Jadå, det har jag på ett papper från er här.” säger hon glatt. SKIT! Jag kommer inte undan! Fan!! Min huvudvärk bultar värre och jag känner hur tröttheten skriker i hela kroppen. Fan, jag vill bara bli av med henne. Men hon är så snäll och trevlig, jag kan inte bara låta henne råka ut för att ”samtalet bryts” heller. Fegt kräk är vad jag är. Det är ingen idé att försöka installera ftp-klienten som finns på skivan de får med Internetabonnemanget med den här människan tror jag. Tur att explorer har inbyggd ftp-klient.

”Om du startar Internet Explorer…” säger jag.

”Va?” svarar hon.

”Alltså, det stora blå e:et du klickar på för att gå ut på Internet.” säger jag och begraver ansiktet i händerna. Herregud.

”Jaha, det ja. Nu har det startat.”

”Ja, i adressraden, där skriver du...” fortsätter jag.

”Adressraden? Alltså, du får ta det lite mindre tekniskt.” Mindre tekniskt och det blir i hamsterklass, människa, vill jag säga men biter mig i underläppen.

”Ja, alltså där du skriver in var du vill gå. Till exempel www.aftonbladet.se.”

”Jamen, jag vill inte gå till aftonbladet. Jag vill ladda upp min hemsida.”

”Ja, det försöker jag hjälpa dig med, men då måste du gå till den vita rutan där man skriver sådant, du ska inte skriva aftonbladet där. Bara klicka där.” försöker jag och stönar inombords. Hundmänniskor!!

”Aha, jag förstår. Då ska vi se… Sådär. Nu står det och blinkar ett svart streck där.”

”Bra. Då ska du skriva ftp kolon slash slash ftp punkt telenet24 punkt se…”

”Vänta, vänta! Det får för fort.” Hm, ja det gjorde det. Vilket jag borde begripit. Gammal vana.

”Ja, f, t, p, kolon…”

”Okej. F.” så dröjer det ett tag. Jag kan se framför mig hur hennes pekfinger letar efter t:et. ”T.” Grattis, du hittade det. ”P. K… Fåse, O. L…”

Jag håller på att tappa hakan. Vad i hela glödheta helvete GÖR människan?

”Alltså… Nej, du ska göra tecknet kolon, inte skriva ordet kolon…” säger jag när jag återfår fattningen.

”Jag förstår inte…” säger hon med viss förtvivlan i rösten. Det är svårt detta. Jag försöker i ungefär fem minuter förklara konceptet shift och hur det får fram andra tecken om man håller den intryckt och trycker på en annan tangent samtidigt. Det går inte fram. Inte heller lyckas jag få henne att skriva ett kolon trots idoga försök med shift och punkt. Till slut är det faktiskt hon som ger upp.

”Jag tror jag ringer min kompis som gjorde sidan och ber honom ladda upp den åt mig.” säger hon lite uppgivet.

”Ja, gör det. Skriv ner ftp punkt telenet24 punkt se på papperet du har med användarnamn och lösenord så kommer han säker kunna hjälpa dig.” säger jag, lättad över att få den utvägen, mumlar en artighetsfras och lägger på. Herregud i fjäderskrud, satans torrdass och allmänt demonavträde, vad gick människan på? Går det att vara så ur synk med samhället att man inte ens vet vad ett förbannat djävla kolon är?

Jag är så chockad att jag nästan glömmer att göra mig röd med orsaken ärendeloggning de sista minuterna innan jag slutar, så jag inte får några samtal. Sedan händer det, otroligt nog, efter mycket ångest och möda, Mitt skift tar slut. Precis på sekunden stänger jag av telefoniklienten och smäller headsetet i skrivbordet., för nu är det nästan femton timmar innan jag måste kliva över contactcentrets tröskel igen.

”Härrå!” skriker jag entusiastiskt och viftar med en arm till de olyckliga stackare som sitter kvar. Några oengagerade viftningar får jag faktiskt till svar, men jag ser dem inte. Jag är därifrån, borta, gone, upplöst i intet. Euforin när man lämnar det brunrödgrå Gestapo-bygget är fantastisk. Man tar ett djupt andetag av stadskärnans svala, regntunga luft och tycker den doftar underbart medan man stegar på den våtblanka svarta asfalten mot hemmet Bekymmer och sura kunder rinner av en och den bultande huvudvärken mildras ordentligt när man får stå och gå i den svala, fuktiga luften. Underbart.

- Nästa inlägg -