Contactcenter

27 april, 2006

Kapitel 2 (forts 5).


Tiden fortsätter att snigla sig fram i outhärdligt låg takt. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag och kan se vårsolen sjunka mot en annars ganska molnig himmel genom ett av fönstren. Det brukar lugna ner sig mot kvällarna och idag är faktiskt inget undantag. Det blir tystare och tystare mellan de tjocka stenväggarna samtidigt som skymningen faller. Folk droppar av, slutar vid arton, tjugo och tjugotvå. Man vinkar till en del man känner och till några som är nya nog att vara glada och entusiastiska och vilja vara artiga när de går. Det blir tyst och halvmörkt och trots min vid det här laget pumpande huvudvärk njuter jag av tystnaden och lugnet. Sådana här kvällar är sköna. Samtalsövervakningen har gått hem, det är ingen kö och man får en eller ett par minuter på sig att slösurfa mellan samtalen. Ibland hinner man till och med snacka lite skit med andra som är kvar sent, om man sitter i närheten av varandra. Orka gå över hela salen bara för att få springa tillbaka när det ringer.

Jag har ägnat en stund åt att kolla priser på ny datorutrustning och förbanna min magra lön när nästa samtal kommer. Jag låter det ringa tre signaler först. Har jag tur är det en otålig människa som lägger på efter det och försöker igen någon annan gång och jag slipper ta ännu ett samtal. En fjärde signal. Nähä, ingen sådan tur den här gången tänker jag innan jag trycker på svara-knappen.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag med min hesa röst efter åttio eller åttiofem andra samtal idag.

”Hej och godkväll.” svarar en kvinnoröst hurtigt och outhärdligt glatt. Vafan? Vem orkar vara glad i dagens samhälle?

”Vad roligt att ni fortfarande har öppet, jag har så mycket att stå i, roliga saker men ändå, så det blir inte tillfälle…” fortsätter hon trevligt och jag blir misstänksam. Småprat? Är det en djävla busringare, eller vad är det frågan om?

”För all del, vad kan jag hjälpa till med?” säger jag och avbryter småpratet för att få igång samtalet. Man får ju inte prata mer än två minuter och femton sekunder per samtal i snitt en dag.

”Jo, jag har ju ert uppringda Internetabonnemang och i det ingår det väl ett ställe att ha en hemsida?”

”Ja, du har fem hemsideutrymmen å tio megabyte.” svarar jag. Var det bara det hon ville veta? I så fall har jag kommit billigt undan.

”Ja, precis.” svarar hon glatt. ”Jag har en kompis som gjort en hemsida åt mig och min kennel som jag tänkte få lite hjälp att ladda upp den.” Nej, nej, nej, NEJ!! Inte en kennel! Vad som helst, men inte en kennel, inte NU!

Jag ska kanske förklara mig. Intet ont om hunduppfödare och kennelägare, det är ofta trevliga, glada och resonabla människor till skillnad från medelFitt-Britt, men de kan fan INGENTING om datorer. På ena sidan har vi kallhjärtade ekonomer, tekniker, datorer, servrar, bredbandsuppkopplingar, teknik och stress, det är den hårda delen av samhället. På den andra sidan, den mjuka delen, finner vi sommartorp, humanister, fluff, hundar och kennelägare. Dessa två delar har absolut ingenting med varandra att göra och kommer ytterst sällan i kontakt med varandra. Kort sagt, en myra är bättre på datorer än en vanlig kennelägare.

”Jaha.” svarar jag och drar till med ett desperat försök att komma undan. ”Har du användarnamn och lösenord till ditt hemsideutrymme?” Har hon inte det kan jag skicka ut det per brev så slipper jag just nu. Att slippa just nu är allt som räknas.

”Jadå, det har jag på ett papper från er här.” säger hon glatt. SKIT! Jag kommer inte undan! Fan!! Min huvudvärk bultar värre och jag känner hur tröttheten skriker i hela kroppen. Fan, jag vill bara bli av med henne. Men hon är så snäll och trevlig, jag kan inte bara låta henne råka ut för att ”samtalet bryts” heller. Fegt kräk är vad jag är. Det är ingen idé att försöka installera ftp-klienten som finns på skivan de får med Internetabonnemanget med den här människan tror jag. Tur att explorer har inbyggd ftp-klient.

”Om du startar Internet Explorer…” säger jag.

”Va?” svarar hon.

”Alltså, det stora blå e:et du klickar på för att gå ut på Internet.” säger jag och begraver ansiktet i händerna. Herregud.

”Jaha, det ja. Nu har det startat.”

”Ja, i adressraden, där skriver du...” fortsätter jag.

”Adressraden? Alltså, du får ta det lite mindre tekniskt.” Mindre tekniskt och det blir i hamsterklass, människa, vill jag säga men biter mig i underläppen.

”Ja, alltså där du skriver in var du vill gå. Till exempel www.aftonbladet.se.”

”Jamen, jag vill inte gå till aftonbladet. Jag vill ladda upp min hemsida.”

”Ja, det försöker jag hjälpa dig med, men då måste du gå till den vita rutan där man skriver sådant, du ska inte skriva aftonbladet där. Bara klicka där.” försöker jag och stönar inombords. Hundmänniskor!!

”Aha, jag förstår. Då ska vi se… Sådär. Nu står det och blinkar ett svart streck där.”

”Bra. Då ska du skriva ftp kolon slash slash ftp punkt telenet24 punkt se…”

”Vänta, vänta! Det får för fort.” Hm, ja det gjorde det. Vilket jag borde begripit. Gammal vana.

”Ja, f, t, p, kolon…”

”Okej. F.” så dröjer det ett tag. Jag kan se framför mig hur hennes pekfinger letar efter t:et. ”T.” Grattis, du hittade det. ”P. K… Fåse, O. L…”

Jag håller på att tappa hakan. Vad i hela glödheta helvete GÖR människan?

”Alltså… Nej, du ska göra tecknet kolon, inte skriva ordet kolon…” säger jag när jag återfår fattningen.

”Jag förstår inte…” säger hon med viss förtvivlan i rösten. Det är svårt detta. Jag försöker i ungefär fem minuter förklara konceptet shift och hur det får fram andra tecken om man håller den intryckt och trycker på en annan tangent samtidigt. Det går inte fram. Inte heller lyckas jag få henne att skriva ett kolon trots idoga försök med shift och punkt. Till slut är det faktiskt hon som ger upp.

”Jag tror jag ringer min kompis som gjorde sidan och ber honom ladda upp den åt mig.” säger hon lite uppgivet.

”Ja, gör det. Skriv ner ftp punkt telenet24 punkt se på papperet du har med användarnamn och lösenord så kommer han säker kunna hjälpa dig.” säger jag, lättad över att få den utvägen, mumlar en artighetsfras och lägger på. Herregud i fjäderskrud, satans torrdass och allmänt demonavträde, vad gick människan på? Går det att vara så ur synk med samhället att man inte ens vet vad ett förbannat djävla kolon är?

Jag är så chockad att jag nästan glömmer att göra mig röd med orsaken ärendeloggning de sista minuterna innan jag slutar, så jag inte får några samtal. Sedan händer det, otroligt nog, efter mycket ångest och möda, Mitt skift tar slut. Precis på sekunden stänger jag av telefoniklienten och smäller headsetet i skrivbordet., för nu är det nästan femton timmar innan jag måste kliva över contactcentrets tröskel igen.

”Härrå!” skriker jag entusiastiskt och viftar med en arm till de olyckliga stackare som sitter kvar. Några oengagerade viftningar får jag faktiskt till svar, men jag ser dem inte. Jag är därifrån, borta, gone, upplöst i intet. Euforin när man lämnar det brunrödgrå Gestapo-bygget är fantastisk. Man tar ett djupt andetag av stadskärnans svala, regntunga luft och tycker den doftar underbart medan man stegar på den våtblanka svarta asfalten mot hemmet Bekymmer och sura kunder rinner av en och den bultande huvudvärken mildras ordentligt när man får stå och gå i den svala, fuktiga luften. Underbart.

Etiketter: ,

19 Kommentarer:

  • Har alltid frågat mig, VARFÖR erbjuder man kunder hemsideplats fortfarande, det känns så jävla 90 tal, du få en totalt uppfuckad adress customer.telenet24.se/~a93872629/
    10 mb där det på sin höjd får plat 5 hundbilder. GRRRR, dessutom finns det billiga platser och köpa för 12 kr i månaden.

    Sedan är det puckon till chefer på contactcentret som tror att man i supporten ska kunna beskriva för en totalt okunnig person hur man laddar upp hemsidan på 2-3 minuter. Man har inte ens fått dom att stava till ftp adressen på 2 minuter.

    Well Mats keep it up.

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 08:01  

  • Ja, då var det slut på kapitel 2. Kapitel 3 börjar på måndag.

    By Blogger von Adler, at 27 april, 2006 08:33  

  • Lysande skrivet. Man kan inte låta bli att få sig ett gott skaratt. Folk vet inte vad ett kolon är....då blir jag fundersam om denna har missat skolan totalt.

    Det var ingen nätverkstekniker som ringde där inte :)

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 11:51  

  • Har läst igenom alla kapitel nu, och jag kan bara säga bravo. Du lyckas verkligen sätta stämningen man verkligen får efter en dag på ett callcenter, desperationen, hopplösheten.

    Jag tror till och med vi har jobbat på samma callcenter. Nog om det.

    Jag vet precis vem Mussolini var, som tur fanns det den där långa killen, som man alltid kunde småsnacka lite med och boka tider med (jag var timanställd).

    Mitt största problem är att precis som du beskriver så var jag en vidögd tonåring som kom direkt ifrån gymnasiet, helt ovetande om callcenter och lurad av de fina orden i annonsen. Jag var ju annars väldigt nöjd att få jobb eftersom många andra ifrån en studentklass inte hade fått jobb.

    Efter att jobbat på TeleNet24s Internetsupport i 1 år så ändrades min bild av vad internetsupport är väldigt snabbt, tog nog inte mer än ett par månader innan jag var dö-less på hela systemet, byrokratin, reglerna, jobbet och det näst inte icke existerande rättigheter man hade.

    Problemet är ju att callcenters kommer att utnyttja arbetslösa ungdomar så länge det finns stor arbetslöshet, ingen kommer ställa några krav på arbetsuppgifterna och frågasätta arbetskraven som ställs så länge det hänger över en att callcentret när som helst kan avsluta din anställning och ta in en ny person av de 1000-tal arbetslösa i området.

    Med det krav callcenter ställer så på en "callcenteragent" så på en 40 timmars arbetsvecka så ska man ta 500-600 samtal. 100 samtal per day. Vilket kan tänkas på för den som aldrig jobbat på ett callcenter, det är en groteskt mängd samtal.

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 12:53  

  • En postiv glimt i skriften; Arbetsdagens slut.. =D

    By Anonymous EldGuru, at 27 april, 2006 17:35  

  • Börjar bli tjatigt att skriva att man tycker det är bra, Så bara för att vara negativt vet jag inte vad jag ska gnälla på. Du får nog skriva nåt gott om nån chef så kan jag gnälla på det och påstå att du ljuger (=


    Kaffet smakade bättre i morse, vad lärde jag mig på det... ingenting.

    By Anonymous wallin, at 27 april, 2006 18:11  

  • Vilken underbar ångest du förmedlar!

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 18:32  

  • Callcenters är alla lika, var en glad 19-åring som tyckte det var kul att få ett jobb och kom ut som en bitter 21-åring. Aldrig aldrig någonsing mer kommer jag att jobba med en telefon.

    Gör det enda du kan göra, säg upp dig, ta tag i skiten eller fortsätt äta skiten.

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 21:11  

  • Den bästa lösningen på problemet är att bara rakt ut säga att kunden är en idiot att att han borde hålla sig till att odla stinklukt och inte köpa tjänster han inte förstår sig på.
    Är det så illa att kunden faktiskt har ett par ögon och ett par öron och faktiskt kan bli lurad att köpa en tjänst så får han skylla sig själv.
    Den alternativa lösningen är att be kunden dricka syra som tar död på stämbanden, ta fram ett spett och föra in den i höger öra och trycka tills det dyker upp i vänster öra och sedan plocka upp en sked och gröpa ur ögonen.
    Gå till närmaste myndighet som "bryr" sig och på lämpligaste sätt framföra att han inte längre har nytta av några "tjänster", därav få alla "tjänster" uppsagda och sedan begära (på lämpligaste sätt) att bli försatt i koma tills celldöd tar hand om resten.

    Jo, jag hatar kunder med... Jag råkar bara inte vara speciellt filosofisk utan går rakt på sak.

    By Anonymous Jobbar med kundtjänst, BBT, ADSL, LAN och telefoni, at 27 april, 2006 21:53  

  • Haha, roliga kommentarer. Glöm nu nte att även om texten är c:a 80% verklighet och självbiografi så är jag inte kvar på det företaget och Mats Olsson är en fiktiv karaktär. §:c)

    By Blogger von Adler, at 27 april, 2006 22:03  

  • hittade hit idag (från tråden på IDG.se) och har läst hela bloggen med stor förtjusning!

    Kommer att titta in på tisdagar och torsdgar i framtiden för att se hur det går.

    jobbar inte i branchen själv, men känner igen så mycket med chefer och arbetskamrater mm så att det är bara inte sant!

    Fortsätt blogga!

    By Anonymous Anonym, at 27 april, 2006 22:34  

  • Jag måste bara säga FY FAAAN vad bra!! Den känsla och absurda verklighet du förmedlar känns igen till 100%, även om jag har arbetat med "live" support med privatpersoners datorer (öga mot öga med puckona) och numera arbetar som butikssäljare med överhängande "support och utbildning" av kompletta idioter både innan, under och efter köp. Detta är nog det bästa jag någonsin läst, du borde få litteraturpris!

    By Anonymous Mas0n, at 27 april, 2006 23:26  

  • Tjo.

    Suttit å läst igen dina tankar.
    Själv har även jag jobbar TeleNet24s internetsupport på tok för länge. Och allt är precis som innan du lämnade oss att ruttna i dessa fisluktande lokaler där det springer runt små mellanchefer och tror att dom styr amerikas regering för att dom fått 10-12 personer att bestämma över.

    Ja vi TeleNet24:or hoppas du har det bättre nu....

    By Anonymous Mr Brown, at 28 april, 2006 08:54  

  • Åh stackars er då som har det så miserabelt och hemskt och alla hemska normala människor som ringer till er superintelligenta bra människor som är mycket bättre än alla andra. Just därför ni sitter där med era skitjobb asså?

    By Anonymous Anonym, at 30 april, 2006 15:53  

  • Superintelligenta? Knappast. Jag tror du missförstått - och du har sannerligen ingen förståelse för att vara helt maktlös på sitt jobb och tvingas ta skit för saker man inte är ansvarig för och inte kan göra något åt. Du har nog aldrig känt ångest för varje steg du tvingas ta mot jobbet på morgonen.

    Jag skriver om den bitterhet och desperation en människa känner i den institutionellt felkonstruerade världen som är callcentret och outsourcningen av kundtjänsten till den. Den bitterheten får man inte rikta någonstans, så då blir det mot kunder när man inte pratar med dem.

    By Blogger von Adler, at 30 april, 2006 19:24  

  • Haha, det du skriver stämmer till 100%. Jag har dock haft tur och kommit vidare från callcenter-världen. Det kan man väl iaf se som något positivt, många ungdomar får en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

    By Anonymous isse, at 03 maj, 2006 08:58  

  • Helt jävla underbart, jag har samma jobb som du men hos en konkurrent. Tack för inlägg som dessa, jag saknar dumma kunder-bloggen.

    By Blogger Szofia, at 10 oktober, 2006 16:37  

  • Jag känner igen de här situationerna! Jobbade på callcenter i ett år innan jag tröttnade och sa upp mig. Fan det bästa jag gjort, ett år senare hade jag ett fast jobb jag trivs med och nästan dubblat min lön.

    Är inte lika ambitös i mitt skrivande men det blev 5 sidor på skrattnet =)

    http://www.skrattnet.se/kategorier/skamt.php?cat=6&sub=49&id=1672

    By Blogger HattrickBloggen, at 04 oktober, 2009 13:31  

  • larde sig mycket

    By Anonymous Anonym, at 18 juni, 2011 01:52  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se