Contactcenter

11 maj, 2006

Kapitel 3 (forts 3).

- Första inlägget -

Peter har också förlängd fika. Egentligen får man inte ha fika samtidigt. Samtalsövervakningen kräver att vi tar en liten träflagga och har den med oss så att inte fler än två kan fika samtidigt, så att telefonerna är bemannade hela tiden. Först utsattes träflaggorna för så mycket slitage (eller sabotage, beroende på vilken sida av gränsdragningen chef-gruvtrodgolyt, förlåt, medarbetare, man står) att de mer påminde om tandpetare. Sedan, efter argt mail från ledningen om att vi måste ta hand om våra resurser, fick de vara ifred. Men de var promiskuösa eller något, för på något sätt multiplicerades de. Det var billig skit, förstås. 20 spänn i närmsta fjolleributik, så plötsligt fanns det tio istället för två och alla kunde vifta med sin egen flagga när Samtalsövervakningen gick bärsärkagång och undrade varför alla var på fika och telefonkön växte. Det var bland det roligaste som någonsin hänt. Alla Mussolinis stod där och undrade vad som hänt. De var inte kropp att räkna ut hur det hade gått till. Eller det var de kanske, men chansen FANNS att det var ledningen som fått knäppsläpp och ställt ut alldeles på tok för många flaggor, och det säger man inte till ledningen, inte ens om man är en callcenter-Mussolini. Så där stod de med dilemmat tills VDn kom tillbaka från sin dagliga golftur eller vad fan han nu gör, på sitt kontor är han i alla fall aldrig, och det är alltid vice VD som sköter alla slags kontrakt, förhandlingar och andra viktigare, icke-dagliga kontakter med uppdragsgivarna som köper billig skitkundtjänst av oss.

”Så, ska du ta halv lunch?” frågar jag med ett sarkastiskt flin och viftar lite halvlamt med min synnerligen kulörta träålandsflagga. Peter tittar upp från ett lastgammalt nummer av Computer Sweden och hakar med ett flin på sarkasmen.

”Självklart! Man kan ju tjäna…” den korta pausen använder han till att anlägga ett av de mest fejkade ansiktena av förvåning och uppskattning jag någonsin sett mellan sina yviga, mörkt nötbruna polisonger ”…hela TVÅ daimstrutar!”

Jag skrattar. Peter använder glassvalutan, vilket är ett utmärkt sätt att förakta de löjliga bonusar och extrapengar vi kan tjäna. Genom att översätta dem till ett ungefärligt värde i glass, helst GB, kan vi förlöjliga det hela lite mer. Som när vi får 25 öre i bonus per samtal över 100 vi tar på en dag. Efter 90 samtal är man helt slut, med huvudvärk, trötthet och mental utmattning. När man tagit 116 samtal har man faktiskt tjänat en hel piggelin extra! Det ni! Det motiverar!

”TVÅ daimstrutar? MED chokladöverdrag?” svarar jag med samma fejkade förvånade uppskattning.

”Ja och MED DAIM också!” svarar Peter och släpper sin mask, inkapabel att hålla den längre. Vi skrattar båda hjärligt en stund och torkar glädjetårar ur ögonvrån. Vi har inte märkt att n00by har kommit och satt sig vid fikabordet med en färsk plastmugg odrickbart java i ena handen. Han heter egentligen Erik, n00by, men alla kallar honom n00by eftersom han aldrig tycks kunna komma till insikt om vad contactcentret egentligen är – en köttfabrik med headsets som hanterar siffror i form av antal samtal och kilo kött med headset, inte service. Han är en kort, tanig och rågblond kille med usel hållning, ännu sämre hy och halvkass skäggstubb som han mer eller mindre desperat försöker odla till ett helskägg men som mest liknar en skepparkrans eftersom han helt saknar mustasch.

”Vad snackar ni om?” undrar n00by och smuttar på sitt kaffe.

”Vi förlöjligar vår arbetsgivare.” svarar Peter med ett leende och drar lite i en av sina buskiga polisonger.

”Varför då?” frågar n00by aningslöst och jag ser hur Peter stelnar till och den muntra glimten i hans bruna ögon falnar, dör och ersätts av hans normala, trötta stålblick.

”Därför vi har chefer som är jasägande kräk, för att vi betalas sämst, har högst arbetsbelastning, sämst arbetsuppgifter, sämst variation på arbetet och alltid får ta all skit utan att ha några befogenheter att göra något åt det eller någon makt att ändra situationen.”

Man riktigt ser hur n00by blinkar till. Peters svar är som en pisksnärt, men n00by begriper inte att han klivit in på depressivt minerad mark utan fortsätter innan jag hinner stoppa honom.

”Men… Vi är ju TeleNet24s ansikte utåt. Det måste ju vara viktigt för dem som bara levererar tjänster att kundtjänsten är optimal. Vi får ju hela tiden mail om att vi ska vara trevliga…”

Längre än så hinner inte n00by innan Peter avbryter honom. Peter är nu aningen röd om kinderna och ögonen blixtrar av ilska och indignation.

”Är du dum i huvudet på riktigt ditt halvmiffo? Om TeleNet24 inte hatade sina kunder skulle de väl FAN inte outsourca sin support till OSS?” skriker han. ”I företagsvärlden outsourcar man det som är minst roligt, det ingen vill ta på sig eller göra, det man inte vet något om och inte vill veta något om. De vill inte djävlas med folk själva, så de låter contactcentret göra det åt dem! Både deras kunder och oss. Det är skitsnack de skickar till oss, brydde de sig VERKLIGEN om vilken service deras kunder får skulle de inte anlita det billigaste horbolaget norr om Sahara!! Och du skulle inte ha en lön som räcker till mat och hyra men fan inte mer!”

Stackars n00by, jag kan se honom krypa ihop när Peter skriker på honom. Peter orerar, skriker, och fräser till och med i slutet, en del hamnar på n00bys minutiöst strukna pärlgrå skjorta. Men n00by får skylla sig själv. Han borde förstå vår frustration, vi som inte tillåts göra ett bra jobb. Han borde begripa bättre när han har varit här i två månader. Innerst inne har jag lite ångest över att vi är så taskiga mot n00by – för vi är jämt det. Men som jag sa till Lena när hon indignerat frågat rakt ut vad fan vi höll på med – n00by är dum i huvudet och förtjänar det! Lena var en schysst människa, en sådan där stark person med socialt patos som skulle stått längst fram på barrikaderna om det hade funnits några. Hon ifrågasatte oss, bannade oss för vår elakhet och otrevlighet och steg emellan när vi var som djävligast mot n00by. Jag hade rätt mycket ångest då när jag insåg att hon hade helt rätt – jag är ett kräk. Numera har jag mest accepterat att jag är ett kräk och har inte lika mycket ångest över det. Lena slutade ganska snart. Hon var lite för stark, sa lite för ofta när saker var fel och fick inga timmar när hon gjort sig till ovän med en av samtalsövervakarna – de lägger ju schemana också. Så hon gick vidare till att studera till socionom tror jag. Passar nog henne, med det sociala engagemanget. Inte för att jag saknar hennes bannor som egentligen var så väl förtjänta men som jag avfärdade med föraktfull ton, men hon var ett socialt samvete, en påminnelse om en mer passionerad och mindre cynisk värld. Ett slags hopp om en annan värld. Ångestladdad hatkärlek som fan. Lika bra att det är borta. Känslor är jobbiga.

”Fan, är ni dumma mot n00by nu igen?” hör jag en mörk, trött röst bakom mig. Jag hoppar skuldmedvetet till och vänder mig om. Det är Andersson som kommit ut ur sin backofficehåla för att dricka mera kaffe. Andersson är en karl i fyrtioårsåldern, strax under medellängd och med viss ölkagge och ett uppgivet, trött sätt att stå, gå och hålla sig. Ibland undrar jag var som får Andersson att fortsätta att röra sig framåt, han brukar se ut som om han är för trött för att ens andas. Han har ett glesnande och uppåtvandrande hårfäste som syns tydligt i och med att han förmodligen började kamma håret bakåt i början på nittiotalet och aldrig slutat med det. Andersson har alltid halvslutna ögon, hängande ögonbryn och rejäla svartmörka ringar under ögonen. Hela karlen utstrålar uppgivenhet som skulle kunna få den mest entusiastiske optimist att börja skära sig i handlederna i ren desperation över existensens meningslöshet. Andersson är contactcentrets backofficeansvarige och den enda med något innanför pannbenet på det här stället. Han ger aldrig upp. Oavsett hur mycket idiotiskt TeleNet24 och vår eminenta ledning kan hitta på står Andersson där och håller emot när deras elfenbenstorn håller på att falla. Det är vissa som tror att Andersson på egen hand håller det här ruttna vraket till skuta flytande. Klart är i alla fall att processen nettat honom så mycket bitterhet och cynism, trötthet och förtvivlan att mina bedrifter inom området förbleknar likt en mygga på en blåval.

”Ni borde inte vara så taskiga mot honom.” säger Andersson och suckar tungt och djupt och tittar oengagerat bort mot den snabbt försvinnande n00bys ryggtavla längre bort i korridoren.

”Jo…” säger jag och skäms som en hund. Det blir pinsamt tyst alldeles för många sekunder.

”Men du, Andersson…” säger Peter och byter ämne. ”Vad är det egentligen TeleNet24 gjort med mailservern?”

”Jodu.” säger Andersson och suckar en avgrundsdjup suck som ger en känsla av dammiga gamla bibliotek, kalla gravkryptor och ren och skär hopplöshet. ”Nu ska ni få höra…” fortsätter han och slår sig ner vid fikabordet.

Etiketter: ,

4 Kommentarer:

  • Haha mailservern, Troligen telenet24 inte om vad som gjorts, "Vi har inte gjort nåt" det bara slutade funka.

    Kanske behöver Telenet24 ringa sin egen support och fråga vad som är fel. Andersson kanske kan ta det samtalet ?

    By Anonymous Wallin, at 11 maj, 2006 07:26  

  • Det var väl inte så snällt mot n00by, men å andra sidan vet jag precis om vad man kan tycka om personer på ett supportcenter ... ingen nämd, ingen glömd.

    -- ib4587

    By Anonymous Anonym, at 11 maj, 2006 12:27  

  • Tänk dig
    att ligga i hängmattan på semestern från contactcentret och läsa det här i bokform. Jag längtar redan.
    Så snälla, gör slag i saken o skicka in till närmaste förlag!

    By Anonymous Anonym, at 17 maj, 2006 13:33  

  • När det är klart ska det nog publiceras. Men förmodligen självpublicerar jag.

    By Blogger von Adler, at 17 maj, 2006 14:34  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se