Kapitel 3 (forts 4).

- Första inlägget -

Andersson vrider och vänder på sin slitna och smutsiga kaffekopp i sina kortfingriga händer, suckar djupt igen och börjar sedan förklara.

”Ni vet när de bytte mailserver?” börjar han och tittar upp mot oss genom sina glasögon.

”Jo.” svarar jag. ”Någon linuxlösning va?”

”Precis.” säger Andersson och nickar. ”Och ni vet att även om den är mil före den gamla, så har lösningen ett problem…” Anderssons sarkasm är uppenbar och han himlar med sin trötta blick.

Jag börjar ana ugglor i mossen och nickar. Mailserverns problem består i att ett pop-konto hänger sig om det kommer ett blankt e-mail. Det händer inte så ofta, men ibland kommer det spammail utan text, utan avsändare och utan mottagare och utan ämne. Då får man gå in på webbmailen och ta bort mailet som orsakat problemet, så börjar det hela fungera igen.

”TeleNet24 beslutade ju sig för att göra sitt i kampen mot spam och kräva verifiering på mailservern…” säger Andersson och sörplar lite kaffe samtidigt som han slänger ett trött getöga på oss över kaffekoppens kant för att försäkra sig om att vi är med i diskussionen.

”Ja, bocka i smtp-servern kräver autentisering och spyware kan inte skicka en massa spam från kundens dator.” flikar Peter in och sätter sig på sina händer på stolen som han brukar göra när något intresserar honom.

”Just det.” svarar Andersson, tar koppen från munnen och fortsätter. ”Det är ju först nästa månad, men TeleNet24s tekniker tänkte till och beslöt sig för att skicka ett mail redan nu till alla kunder – ju fler som gjort det, desto färre som ringer in när det inte går att skicka mail utan det längre, så sparar de pengar.”

”Betalt per samtal.” säger jag lågt och Andersson nickar.

”Dock gjorde teknikern som skulle skicka ut mailet ett misstag – han skickade ett blankt mail. Ingen avsändare, ingen mottagare, inget ämne, ingen text. Han sa ’Hoppsan!’ och skickade ut ett nytt mail med text och ämne och avsändare.” Andersson flinar ironiskt och sorgset och sörplar lite mer på sitt kaffe.

Jag kan se hur Peter begraver ansiktet i händerna och stönar lågt. Herregud.

”Hur många konton skickade han till?” frågar jag pressat och sneglar upp mot klockan. Inte riktigt fyra än. Fredag eftermiddag. Jag skakar lått på huvudet. TeleNet24s personal har nog flexat ut och gått hem för helgen vid det här laget, de har inte betalt för att jobba över. Och de har inget out of hours-avtal med någon av sina teknikleverantörer heller. Det här blir inte fixat innan helgen och inte under den heller.

”Alla. Alla fyrahundratusen-eller-så konton.” säger Andersson och sjunker ihop på den hårda kökssoffan som om den sista luften gått ur honom.

”Herregud.” säger jag. Mer kan jag inte få fram. Det här slår fanimig precis allting jag har upplevt i inkompetens från TeleNet24s sida. Medan jag funderar på vad jag kan säga härnäst kan jag i ögonvrån se vår tekniska leveranschef Sune Cawé gå hem för helgen, en timme tidigt som varje fredag. Lite framåtböjd med ett aningen skuldmedvetet ansiktsuttryck när han halvspringer förbi alla skrivbord. Sune får nämligen inte bo i chefskorridoren som de andra cheferna utan har ett kontor i änden av en av våra tre stora salar. Alla kan stirra ogillande på honom när han går hem tidigt för att ”hinna med att hämta ungarna på dagis” varje fredag. Särskilt idag när det tokringer. Jag slänger en ogillande blick mot honom när han tittar mot oss, bara för att lägga sten på börda och flinar när han rodnar lite, tittar bort och skyndar på stegen för att komma till dörren så fort som möjligt. Återigen, små saker roar små människor. Cheferna har minsann ingen Mussolini som övervakar dem varje minut. Dem litar man på, men inte på oss, av någon anledning. Egentligen borde jag inte djävlas med Sune, jag skulle säkert göra samma sak om jag bara kunde.

”Men har vi lagt något meddelande på svararen?” frågar Peter Andersson och jag vänder mig tillbaka till diskussionen. Svararen är den hjärndöda tjänst som upprepar ”Vi arbetar på att ta emot ditt samtal. Du är nummer sexton i kön.” hela tiden. Där kan vi lägga ett meddelande om något extraordinärt har hänt.

”Jag tog upp det med Sune…” svarar Andersson och sjunker ner ytterligare lite i soffan. Det är nu knappt att hans näsa sticker upp ovanför bordsskivan. ”…men han mumlade något om att han inte hade det senaste lösenordet. När jag erbjöd mig att maila honom det påstod han att vi minsann inte hade tid med sådant just nu när det ringer så mycket.” Andersson stönar lite för sig själv och sluter ögonen en stund.

”Jahadu, att lägga ett meddelande som skulle minska arbetsbelastningen, det har man inte tid med?” frågar Peter sarkastiskt och reser sig från stolen med tydlig irritation.

”Nejdu.” säger Andersson och öppnar sina trötta ögon och tittar rakt på Peter nerifrån bordsskivehöjd. ”Vi har ju betalt per samtal. Det här blir en massa lätta samtal, så siffrorna blir bra. Contactcentret tjänar mycket pengar ikväll.”

”Ja, det är ju inte Sune som får sitta hela helgen och ta samtal efter samtal med arga kunder som inte kommer åt sin mail.” fräser Peter och vandrar iväg indignerat för att ta ut sin frustration på någon stackars kunddjävel som är otrevlig mot honom.

Själv stönar jag lågt och masserar min panna, bakom vilken en molande huvudvärk har börjat göra sig påmind. Andersson suckar avgrundsdjupt igen när jag reser mig. Jag slänger ett getöga mot glasburen där Samtalsövervakningen sitter. När som helst upptäcker en av dem att jag har fikat i tjugo eller tjugofem minuter och går bärsärkagång. Jag orkar fan inte med att ha en skrikande halvmänniska med ful mustasch komma med siktet inställt på mig. Tillbaka till telefondjävlen, på med headsetet, höja det förbannade självsänkande skrivbordet och sedan logga in. Det ringer förstås direkt, kön är hur lång som helst. Det är en djävla tur att jag faktiskt är ledig i helgen för det kommer nog bli både en och två piggeliner i bonus ikväll. Håhåjaja.

- Nästa inlägg -