Kapitel 3 (forts 5).

- Första inlägget -

”Mailservern ligger nere, vi jobbar på det…”, ”Jo, vi vet, teknikerna…”, ”Så snart som möjligt, vi vet inte säkert, men de jobbar för fullt…”, ”Senaste statusrapporten gav ingen tidsplan, men de är där…”, ”Så fort vi någonsin kan…”

Djävlar vad jag ljuger. Jag ljuger varenda kund rakt upp i ansiktet utan att blinka, utan att ha dåligt samvete över det, utan att skämmas för fem öre. Att de ringer tillbaka och är upprörda senare är bättre än att berätta sanningen och käfta med varje kund i fem eller sex minuter om vems ansvar det här är och när det egentligen ska fixas. Djupt där inne någonstans skriker en liten, liten rest av den anständiga Mats Olsson att det är fel att ljuga för kunderna, att jag borde i alla fall försöka ge bra service. Men den Mats Olsson är om inte död, så i alla fall djupt begraven under en våt, tung och stickig yllefilt, genom vilket hans desperata skrin blir till knappt hörbara gnäll. Jag fortsätter utan att bry mig att ljuga mig genom etthundratjugo samtal eller så. Jag blir hesare och hesare ju senare det blir. Det är mycket skit nu. Varje 08-nummer tycks ha en otroligt stressad människa som absolut inte kan vara utan sin e-mail ens några timmar, ens om den funkar på webbmailen. Det skriks, bråkas, hotas med konsumentverket och att alla vänner ska få veta hur opålitligt Telenet24 är. Som om jag inte hört alltihop förut. Folk köper TeleNet24s skit för att det är billigt. Punkt. Det spelar ingen roll att det är skit, folk köper ändå, uppenbarligen. Jag gäspar mig trött genom en utskällning till och drar naturligtvis på mig en ny utskällning för att jag gäspar mitt i samtalet och inte är uppmärksam. Den kundens samtal ”bryts” helt plötsligt. Hoppsan, oj, oj!

Sedan är det ett 09nånting-nummer. Vafan? Har de något annat än renar där uppe?

”TeleNet24, Mats.”säger jag.

”Jomenvisst, Lars Lundmark, Pite henan.” kommer det på bred nordnorrländska. Sedan blir det tyst i flera sekunder. Vill han att jag ska prata eller?

”Hej, hej. Vad kan jag hjälpa dig med?” lyckas jag pressa ur mig efter en stund när jag inser att han faktisk inte tänker långsamt utan bara slutat prata och inte har några som helst problem med tystnaden eller att det tar tid innan det sägs något mer.

”Jo.” säger han. Menvafan, kom till saken människa, var inte så förbannat lugn när jag är stressad som en skållad bäver i brunsttid!!

”Mailen. Jag kom int åt han.” kommer det slutligen.

”Ja, det är problem med mailservern, våra tekniker jobbar på det och hoppas ha servicen uppe igen så fort som möjligt, under tiden funkar webbmailensom vanligt…” hasplar jag ur mig i en rasande fart.

Tystnad. Men för helvete!! Jag blir stressad av människans brist på stress. Kan han inte vara LITE uppjagad i alla fall?

”Jamendåså. Då veit ja. Int ä he nå bråska int. Adjö å trävlig hälg.” säger han till slut, med artigt tonfall, och lägger på. Jag får sinnebilden av en enorm, hårig och pälsklädd karl i ett rum helt i trä, med en väggtelefon i bakkelit med analog snurrskiva och ett ljudligt klick i den annars starka tystnaden när han lägger på och går vidare med sitt liv utan att vara upprörd alls.

Efter ett tag, senare på kvällen då det börjar lugna ner sig, då dyker Ballongmannen ut från sitt kontor i chefskorridoren. Ballongmannen är contactcenterchef, vad fan det nu innebär. Jag har aldrig riktigt fattat vad alla våra chefer egentligen gör, utom vice VD och Andersson. Ballongmannen är i alla fall den största av cheferna, både bokstavligt och bildligt talat. Karlen är fet som en gris och väger säkert hundrafemtio eller hundrasextio kilo. När han går i trappan dallrar det i pannan på honom, så överviktig är han. Han har en särskild odör också, som om han inte kommer åt att tvätta hela sin generösa lekamen varje dag och svettas ordentligt när han släpar runt på allt detta fett. Jag menar, jag är inget underverk av fitness och gymlokalreklam själv, men jag menar, fan… Han kallas Ballongmannen eftersom han ser ut som en michelingubbe, full av pumpade bilringar och ballonger. Oavsett hur fet han kan vara är Balllongmannen den enda chefen på contactcentret som faktiskt försöker. Han är rekryterad utifrån och inte riktigt bruten av contactcentret ännu. Det är även plågsamt uppenbart att han inte har någon som helst koll på vad vi gör och hur vi känner. Nu har han suttit kvar hela fredagskvällen och försökt vara till någon nytta i och med den stora stormen av samtal vi haft. Som alla chefer har han varit mest till besvär, men de andra försvann vid tre-fyra-tiden så han ska ha lite respekt för att han dyker ut ur sitt kontor nu vid tiotiden och vill tacka oss för ett bra jobb. Tafatt och klumpigt går han runt, ger var och en en klapp på axeln och något mumlat ”Bra jobbat, uhm… grabben.”. Det är klart ingen kan lära sig namnen på alla gruvtrodgolyter, förlåt, medarbetare, eftersom vi allihop är ersatta på ett år, men kan han inte ska han inte försöka heller. Det är så förbannat patetiskt att man egentligen bara vill gråta. Inte ens jag i min cyniska och elaka värld klarar av att avspisa honom heller när han så tappert försöker. Håhåjaja. Jag smiter iväg på dass när han börjar närma sig min plats. Jag orkar inte med en fet hand på min värkande axel eller den tunga, flåsande andhämtningen som stönar fram ett värdelöst ”tack” jag inte vill ha. När allt annat är så eländigt är uppskattning värdelös. Maslows behovstrappa funkar även inom företagsvärlden - det spelar ingen roll hur många gånger Ballongmannen kommer ut och försöker uppmuntra oss om arbetsförhållandena, maktförhållandena och lönerna är som de är. En klapp på axeln uppväger inte den skit vi får ta för saker vi inte är ansvariga för och inte betrodda med befogenheter att ändra på.

Efter mitt toabesök tar jag några samtal till innan det är dags att gå hem. Nu är det helgledigt och jag tänker inte stanna en enda rutten sekund till. Att sjutton kunder till väntar på att få komma fram och besvära mig med sina patetiska, eländiga problem med mailservern skiter jag tämligen högaktningsfullt i. De är inte mitt problem!

-Nästa inlägg -