Kapitel 4 (forts 3).

- Första inlägget -

En liten stund står vi bara där i en pinsam tystnad medan en Imperiet-låt dundrar igång på datorn bakom mig. Jag försöker förtvivlat få fram något att säga så det inte blir ett stort och elakt tyst gap i konversationen, men tungan tycks ha limmat fast mot gommen och vägrar helt att lyda medan hon står där och tycks småroat vänta på att jag ska få fram något. Vad ska man säga efter att ha gjort den absolut världssämsta introduktionen, alla kategorier, någonsin? Öppnar man en Guiness rekordbok och kollar sämst-delen kommer mitt namn stå ÖVERALLT efter den här fadäsen. Lägst torn? Mats Olsson. Sämst gehör? Mats Olsson. Minst pitt, tröttaste ögonbryn, fulaste däggdjur, tyngsta bärbara dator, största mobiltelefon, sämsta Internethastighet, långsammaste bil? Mats Olsson, Mats Olsson och Mats Olsson. Fyfan vad satans djävla patetisk jag är! Jag kan inte för allt i världen säga ens något klumpigt, sexistiskt eller korkat! Till slut har hon väl förbarmande över mitt patetiska elände till munläder och säger något själv.

”Schysst lägenhet du har.” småpratar hon neutralt till slut och tar en klunk från sitt ölglas medan jag fortsätter att försöka återfå fattningen och lossa tungan
”Eh, jo. Jag gillar den.” mumlar jag fram och sneglar efter någon slags utväg från den här skämmiga situationen. Peter halsar hemkokt ur en frostig flaska, n00by knäcker upp en Norrlands Guld och sneglar mellan datorn och Peter, letar en öppning. Ett gäng andra lösa människor befolkar min soffa och ett par tjejer är på väg in på toa. Ingen räddning någonstans. ”Den har de fem b:na…” fortsätter jag till slut.

”Fem b:na?” säger hon med visst intresse, lyfter på ett ögonbryn och tar en klunk till från sitt ölglas.

”Ja, boyta, badkar, balkong, butiksnära, bredband. Allt en lägenhet behöver.” säger jag och lyckas pressa fram ett leende till. Fan vad jobbigt, jag vill supa, inte behöva hålla reda på varje ord och fras och vara spänd som en fiolsträng för att inte göra bort mig. Inte för att jag inte redan gjort bort mig, men ändå. Ni förstår. Fruntimmer är fanimig jobbiga. Jag har gestikulerat lite när jag förklarar mina kriterier för en bra lägenhet och inser att jag har en ölflaska i handen. Den hade jag fan helt glömt bort. Jag tar en rejält klunk för att lugna ner mig.

”Heh, det är bra kategorier. Min uppfyller nog bara tre av dem, tyvärr.” säger hon och rycker på axlarna i en sådant-är-livet-gest jag känner igen från många kollegor som mer eller mindre gett upp. Samt när jag tittar i spegeln på morgonen. ”Vad dricker du?” frågar hon då och kollar på min flaska med visst intresse.

”Starobrno trefemma.” svarar jag och snurrar flaskan så etiketten blir synlig.

”Trefemma?” säger hon och rynkar på näsan. ”Smarkar det verkligen något?”

”Mer än Norrlands Guld sjutvåor.” svarar jag, rynkar på näsan och slänger en menande blick åt n00bys håll. ”Trefemmorna med tjeckiskt är faktiskt bättre än vad man tror, inte lika bra som originalen, men, men…Vad dricker du då?” hasplar jag ur mig, glad över att kunna prata om något jag i alla fall kan behärska.

”Gambrinus, det är…” längre än så hinner hon inte innan jag utstöter en slags blanding mellan ett överraskat utrop och ett stönande. En finsk soldatsång har gått igång på datorn på skrällande hög volym och Peter har nått den nivån när han brukar göra dumma saker. Han har slitit av sig sin dyra skjorta och står på mitt soffbord med bar överkropp och rockar loss till musiken, svängandes sin skorta som ett banér och ivrigt spelandes ömsom luftdragspel och ömsom luftbanjo och medskrikandes i vissa textrader. Herregud, inte nu igen! Jag är inte i närheten full nog för detta! Detta blir en katastrof! Men jag har faktiskt fel i min pessimism för en gångs skull. Med förvånandsvärd snabbhet och smidighet räddar n00by glas, flaskor och burkar från bordet när Peter hotar att sparka omkull dem och ställer dem på fönsterblecket eller golvet under bordet. Soffbefolkningen och toabrudarna verkar högeligen roade av Peters frispel och ett och annat uppmuntrande tillrop får honom att lägga in överväxeln.

”Kåååm igen Matsch!” vrålar han som en brunstig gorilla och lirar stenhård luftbanjo. ”Det är paaaarty!!”

”Är han på riktigt?” skrattar Elsa och försvinner iväg till sina toakompisar för att fnittrande studera showen.

Folk tycks komma till samma slutsats som jag och alla börjar ivrigt tömma burkar och glas. Vi ligger fan efter Peter. Finland leder på bortaplan i kvällens avdelning i världscupen i supande och vi måste lägga manken till för att hedra vårt alkoholiserade arv! Jag tömmer det sista i min ölflaska, ställer den på TVn och halvspringer in i köket för att blanda till en STARK grogg på is, det sista av juicen och ungefär hälften sprit. Kvällen är ännu ung!

- Nästa inlägg -