Kapitel 4 (forts 5).

- Första inlägget -

När Peter nämner fylleätande kan jag inte undvika att känna hur hungern efter flottigt blänkande pommes frites river till i sinne och inälvor.

”Du… du har helt rätt, Peter. Vi behöver FETT! Till Achmed!” säger jag och svingar vilt med en arm i ett försök att göra en heroisk gest för att leda horderna av mig och Peter framåt, mot fettet. Inte nog med att jag pekar åt helvete fel, något som förmodligen kan skyllas till lika delar på min fylla som mitt totalt värdelösa lokalsinne, naturligtvis tappar jag nästan balansen när armen flyttar min tyngdpunkt lite grand. Jag raglar runt en stund innan allt liksom lugnar ned sig och fyllan återvänder till normal nivå. Det är helt klart ganska schnätt i golvet just nu.

”Faaan, inte Achmed. Han var elak med mig förra gången jag vad där för att jag hade ätit massa mat hemma och inte hos honom.” säger Peter med gnällig röst och kliver ut i hallen med mig i hälarna.

”Har du något bättre förslag?” säger jag och försöker få tag i en av mina skor som tycks ha doktorerat i Matsundvikande just ikväll. Fanskap! Till slut får jag tag på den och försöker få på mig den bara för att inse att det är fel djälva sko. Det är vänster, inte höger. Med en suck släpper jag skon, som dunsar tungt i golvet. Då får man börja sig framåt och leta den ANDRA skon för att få det hela rätt. Allting är emot mig när jag är lite, lite salongsberusad. Att jag skulle kunna he upp den andra foten och sätta skon på den är lite för avancerat just nu.

Peter står ihopvikt som en märla och ser ut som att skosnöreknytande är raketforskning. Med en lågmäld svordomsramsa som växer sig mot ett crescendo försöker han få ihop det, tills han svär högt på finska och skiter i det hela. Så rätar han på ryggen och tänker i säkert trettio sekunder i ett försök att få fram ett svar på min fråga. Hans ansikte rör sig långsamt i funderingar som tycks gå runt, runt i cirkel.

”Neh, precis.” säger jag till slut och tar Peters brist på svar för ett accepterande av min aningen dimmiga logik. ”Det finns inget al… alternativ just nu.” Med en hickning får jag på mig jackan och lyckas hjälpa Peter att göra detsamma. Av någon anledning hade hans jacka tillfälligt förvandlats till en veritabel tvångströja. Det tar en stund att få in nyckeln i låset och faktiskt låsa dörrdjäveln. Peter får hjälpa mig att hålla dörren på plats så nyckelhålet inte kan smita mer innan det hela ordnar sig till slut.

Den friska vårluften luktar lite våt sommar, ni vet den där torra, dammiga lukten som kompletteras av en blank väta på asfalten som ger en känsla av att vintern slutligen är helt över. Det duggar lite och en sval bris smeker våra fylleröda ansikten när vi i vandrar gatan fram. Eller fram och fram, det går lite i krokar och vingligheter, men snart dyker Achmeds vackra neonskylt upp i den regniga natten i bästa noir-känsla. Om jag kisar lite kan jag få det svartvitt, så känslan blir perfekt.

”Svenne. Finne.” hälsar Achmed när vi kliver in genom dörren. Ett större antal människor med lite innanför västen ockuperar de flesta borden. Achmed har sin flotteria strategiskt, mellan krogarna i stan och bostadsområdena i södra delen av stan. De flesta går förbi med en trevlig fylla och ska bara ha en cola eller en liten burgare och låna toaletten och sitter där med extrasupermeal 200g och superplusmeny. Underskatta aldrig fyllehungerns kraft när den kommer i närheten av friterat!

”Grekdjävel.” svarar Peter på Achmeds hälsning.

”Ryssdörrmatta.” replikerar Achmed.

”Byzantinska dolkstötare.” fortsätter Peter.

”Polkafanatiker.” säger Achmed och höjer på ett ögonbryn.

”Uhm…” säger Peter och tänker så hårt hans alkoholpåverkade tillstånd medger. ”Fan, du vinner.”

”Bra. Det vanliga?” säger Achmed och flinar. Några av de som sitter närmast i feststassar stirrar lite förvirrat eller misstänksamt på oss.

”Japp! Superplusmeny för mig!” säger jag och halar upp plånboken. Här ska konsumeras fett, sedan ska jag hem och sova.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag dricker min stark spritsmakande grogg ganska långsamt, även om Peter tillverkar schysst hemkokt så är det fortfarande sprit och en viss smak kommer man aldrig riktigt ifrån. I vardagsrummet fortsätter festen som fester plägar att göra. Det skakas loss en del och någon sjunger högljutt med i en av Imperiets låtar. Peter veknar en aning och är inte riktigt i sitt esse. Jag går på toa och försöker med lindrig framgång pricka skålen. Det är lite snett just nu. När jag kommer ut igen har Peter däckat ganska så totalt och snarkar ljudligt från golvet vid soffans ena gavel, sittandes upp med huvudet hängande över den bara bröstkorgen och armarna slappt hängande längs sidorna. Han är fan fortfarande en eller en och en halv timme före oss andra! Tur att han däckat, annars skulle vi fått höra hur usla vi svenskar är på att supa hela djävla tiden, trots att Peter egentligen är lika svensk som jag, född i Tornedalen av tornedalsfinsktalande föräldrar. Eftersom vi andra börjar nå ett tillstånd där det börjar bli lite ostadigt och framförallt omoget spelar det dock ingen som helst roll vilket språkligt eller etniskt ursprung Peter har. Snart börjar det snart staplas tomburkar och tomflaskor på och runt honom där han sitter utslagen och snarkar. Tillsammans med diverse fat och skålar som tömts på snacks eller dipp skapas snart en hel trave ovanpå stackars Peter. Man ska helt enkelt inte vara först att däcka på en fest med omogna, frustrerade callcenterhoror. Snart hörs bara ihåliga, ekande snarkningar bakom traven av tomma Norrlands guld, Sofiero och en och annan ciderburk som någon av kjoltygen haft med sig. Ett par digitalkameror blixtrar och bilder tas till minnen och för att kunna förnedra honom med nästa vecka på jobbet. De lär säkert dyka upp i den av cheferna okända vimmeldelen av intranätet. Egentligen tillhör den delen av intranätet ett kontrakt Contactcentret tappat, men varken IT-chefen eller helpdesk har koll på hela intranätet, och någon fick tag på lösenordet av den förra teamleadern när hon slutade, så nu ligger det mest bilder från grisiga fester och diverse obscena texter där.

Alldeles för sent inser jag att n00by fått tag på Peters övergivna och nästan tömda flaska och är tillräckligt simmig i ögonen och dimmig i huvudet för att ge sig på att halsa direkt från flaskan precis som Peter gjort. Han vill väl vara som de tuffa grabbarna. Att det för Peter resulterat i däckande och förnedring under avslaget öl-luktande burkar i stor mängd tycks n00by helt glömt, trots att han är en de som staplat och fotat allra flitigast.

”Haha, riktigt gott juh!” säger n00by och försöker le, trots att hans ansikte skrynklar ihop sig som ett påtrampat russin. Han är nog inte riktigt van vid ren och outspädd starksprit, den dumskallen. Säkert som amen i kyrkan bleknar han plötsligt kraftigt och springer mot toan där han med en styrka och ihärdighet som storligen förvånar mig tränger sig förbi brudarna som nu står i hallen och skrattande diskuterar något och försöker dra in honom i sin diskussionscirkel. En av brudarna som kom med Elsa, jag kommer inte riktigt ihåg hennes namn, en lite halvmullig tjej med mörkt hår i en intrikat uppsättning följer i rasande fart och förvånat uttryck i sitt söta ansikte med in på toa när hon försöker hålla kvar n00by. Han har så hög fart att hon bara for med, glidandes i strumplästen över golvet och tröskeln.

Ljuden som kommer från toan är helt omöjliga att missta sig på. Någon får helt enkelt betala för att ha gett sig på Peters hemkokta i alldeles för hög takt.

”Öh, vasch for Erik?” sluddrar en av n00bys kompisar med en Sofiero i högsta hugg och påtagligt stinkande andedräkt. Jag tror jag har sett honom på jobbet någon gång, men helt säker är jag inte. Det är mopedåkande, lång och stor kille med halvlångt risigt hår, truckerkeps på snedden och en svag doft av oljeblandad bensin i kläderna. Han måste fan ha förprimat eller något, en så stor kille borde inte kunna bli så full på bara ett gäng Sofiero sjutvåor.

”Han pratar med Ulrik på den stora vita telefonen.” säger jag och gör en gest mot toadörren.

”Å…” killen hickar och tappar bort sig en kort stund, tar ett halv misslyckat steg åt vänster och klipper med ögonen som en uggla. ”Åfan.” säger han, sedan dyker ett flin upp i ansiktet och avslöjar av snusvatten gulnade tänder när han begriper vad jag egentligen sa. ”Jaschå, han kör långtradare hem till Ralf?” säger han och pillar upp en lösprilla som börjar glida ner och svajar som ett ungträd i storm. Jag smiter kvickt in i vardagsrummet igen för att inte hamna under om han faktiskt skulle falla som ett småländsk träd under Gudrun.

Att n00by gett upp mer råge och Peter däckat har lagt lite sordin på stämningen. Folk börjar bryta upp. Brudarna lyckas få ut sin vän från toan efter mycket om och men. Hon tycks fått moderskänslor för den illamående n00by och ville ta hand om honom. Brudarna ska vidare ut och drar med sig ett par av n00bys kompisar in mot stan och närmaste sunkiga sportsbar. Jag slår mig tacksamt ner i soffan som äntligen fått en plats ledig och klappar på en fri fläck på Peters huvud.

”Jadu Finndjävel, nu är festen snart slut.” säger jag samtidigt som den store killen och en kille till som är aningen nyktrare tar sig in på toa och lägger den vid det här laget dödsbleke n00bys respektive armar över sina axlarn och släpar med honom.

”Fett röj Mats!” säger den nyktrare av dem med ett brett leende och vinkar samtidigt som n00by kvider fram någonting om att han är i full färd med att dö och aldrig, aldrig någonsin igen ska göra något liknande. Aldrig!

Dörren går igen med ett mjukt klick och så är det tomt i lägenheten så när som på kladdiga glas, tomma burkar, flaskor med bara slatten kvar, skålar, chipspåsar och en och annan kvarglömd groggvirkedricka. Och så jag och en däckad finne förstås. Då skramlar det till ordentligt och burkar och annat rullar över golvet.

”Men faaaaan vilka fasoooooner!” skriker en uppretad Peter och gräver sig ur sitt tomburksfängelse under idoga muttrade svordomar på åtminstone två eller tre språk. Nästan för sent inser han att någon ställt hans hemkoktapava på hans lår. Med blixtsnabba reflexer får han tag på den innan den hinner falla hela vägen eller spilla något av den omsorgsfullt kokta spriten.

”Nästan alkoholmissbruk ju!” ropar han förfärat, reser sig och ställer pavan på soffbordet. Han ser sig om, klipper lite med ögonen och inser att festen är över.

”Mats!” ropar han och när jag svarar börjar han frenetiskt leta efter sin skjorta. ”Vi måste fylleäta! Jag behöver FETT!!

- Nästan inlägg -

Kapitel 4 (forts 3).

- Första inlägget -

En liten stund står vi bara där i en pinsam tystnad medan en Imperiet-låt dundrar igång på datorn bakom mig. Jag försöker förtvivlat få fram något att säga så det inte blir ett stort och elakt tyst gap i konversationen, men tungan tycks ha limmat fast mot gommen och vägrar helt att lyda medan hon står där och tycks småroat vänta på att jag ska få fram något. Vad ska man säga efter att ha gjort den absolut världssämsta introduktionen, alla kategorier, någonsin? Öppnar man en Guiness rekordbok och kollar sämst-delen kommer mitt namn stå ÖVERALLT efter den här fadäsen. Lägst torn? Mats Olsson. Sämst gehör? Mats Olsson. Minst pitt, tröttaste ögonbryn, fulaste däggdjur, tyngsta bärbara dator, största mobiltelefon, sämsta Internethastighet, långsammaste bil? Mats Olsson, Mats Olsson och Mats Olsson. Fyfan vad satans djävla patetisk jag är! Jag kan inte för allt i världen säga ens något klumpigt, sexistiskt eller korkat! Till slut har hon väl förbarmande över mitt patetiska elände till munläder och säger något själv.

”Schysst lägenhet du har.” småpratar hon neutralt till slut och tar en klunk från sitt ölglas medan jag fortsätter att försöka återfå fattningen och lossa tungan
”Eh, jo. Jag gillar den.” mumlar jag fram och sneglar efter någon slags utväg från den här skämmiga situationen. Peter halsar hemkokt ur en frostig flaska, n00by knäcker upp en Norrlands Guld och sneglar mellan datorn och Peter, letar en öppning. Ett gäng andra lösa människor befolkar min soffa och ett par tjejer är på väg in på toa. Ingen räddning någonstans. ”Den har de fem b:na…” fortsätter jag till slut.

”Fem b:na?” säger hon med visst intresse, lyfter på ett ögonbryn och tar en klunk till från sitt ölglas.

”Ja, boyta, badkar, balkong, butiksnära, bredband. Allt en lägenhet behöver.” säger jag och lyckas pressa fram ett leende till. Fan vad jobbigt, jag vill supa, inte behöva hålla reda på varje ord och fras och vara spänd som en fiolsträng för att inte göra bort mig. Inte för att jag inte redan gjort bort mig, men ändå. Ni förstår. Fruntimmer är fanimig jobbiga. Jag har gestikulerat lite när jag förklarar mina kriterier för en bra lägenhet och inser att jag har en ölflaska i handen. Den hade jag fan helt glömt bort. Jag tar en rejält klunk för att lugna ner mig.

”Heh, det är bra kategorier. Min uppfyller nog bara tre av dem, tyvärr.” säger hon och rycker på axlarna i en sådant-är-livet-gest jag känner igen från många kollegor som mer eller mindre gett upp. Samt när jag tittar i spegeln på morgonen. ”Vad dricker du?” frågar hon då och kollar på min flaska med visst intresse.

”Starobrno trefemma.” svarar jag och snurrar flaskan så etiketten blir synlig.

”Trefemma?” säger hon och rynkar på näsan. ”Smarkar det verkligen något?”

”Mer än Norrlands Guld sjutvåor.” svarar jag, rynkar på näsan och slänger en menande blick åt n00bys håll. ”Trefemmorna med tjeckiskt är faktiskt bättre än vad man tror, inte lika bra som originalen, men, men…Vad dricker du då?” hasplar jag ur mig, glad över att kunna prata om något jag i alla fall kan behärska.

”Gambrinus, det är…” längre än så hinner hon inte innan jag utstöter en slags blanding mellan ett överraskat utrop och ett stönande. En finsk soldatsång har gått igång på datorn på skrällande hög volym och Peter har nått den nivån när han brukar göra dumma saker. Han har slitit av sig sin dyra skjorta och står på mitt soffbord med bar överkropp och rockar loss till musiken, svängandes sin skorta som ett banér och ivrigt spelandes ömsom luftdragspel och ömsom luftbanjo och medskrikandes i vissa textrader. Herregud, inte nu igen! Jag är inte i närheten full nog för detta! Detta blir en katastrof! Men jag har faktiskt fel i min pessimism för en gångs skull. Med förvånandsvärd snabbhet och smidighet räddar n00by glas, flaskor och burkar från bordet när Peter hotar att sparka omkull dem och ställer dem på fönsterblecket eller golvet under bordet. Soffbefolkningen och toabrudarna verkar högeligen roade av Peters frispel och ett och annat uppmuntrande tillrop får honom att lägga in överväxeln.

”Kåååm igen Matsch!” vrålar han som en brunstig gorilla och lirar stenhård luftbanjo. ”Det är paaaarty!!”

”Är han på riktigt?” skrattar Elsa och försvinner iväg till sina toakompisar för att fnittrande studera showen.

Folk tycks komma till samma slutsats som jag och alla börjar ivrigt tömma burkar och glas. Vi ligger fan efter Peter. Finland leder på bortaplan i kvällens avdelning i världscupen i supande och vi måste lägga manken till för att hedra vårt alkoholiserade arv! Jag tömmer det sista i min ölflaska, ställer den på TVn och halvspringer in i köket för att blanda till en STARK grogg på is, det sista av juicen och ungefär hälften sprit. Kvällen är ännu ung!

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter att ha avkrävt löfte om chatcelibat för kvällen av Peter fixar varsin grogg åt mig och honom med juice, is och hans fina hemkokta. Peter håller någon slags personlig stolthet i att med minituös noggrannhet och med de bästa råvaror och den finaste utrustningen som går att köpa för pengar producera egen sprit. Förmodligen hade det kostat honom mindre än hälften att faktiskt bara köpa spriten på systemet, men för honom är det en principsak. ”Sprit tillverkar man själv! Precis som du säger att köttbullar, det rullar man fan själv!” brukar han säga. Så nu sitter jag och han i min blå tygsoffa och sörplar i oss varsin juice- och hemkörtgrogg och börjar bli lite som folk. Inte långt senare bråkar vi en stund om mp3-listan på datorn innan Peter hotar att kniva mig om han inte får spela det han vill och jag ger tappt. Det blir en del socialistisk musik från 30-talet, lite finsk folkmusik och marscher från kriget. Peter verkar lyckas hitta den mest obskyra musik jag har i djupet av min hårddisk. Han fläskar på med Imperiet och lite syntig bomts-bomts-bomts också, bara för att hålla de värsta gnällarna borta, antar jag. En lagom bit in på den andra groggen börjar folk droppa in. Först kommer n00by i en ny välstruken marinblå skjorta, avrakat skägg och två kassar Norrlands Guld. I släptåg har han ytterligare ett par halvsluga kollegor som jag inte riktigt, riktigt vet vilka de är. Jag vet att de är kollegor och inte direkt otrevliga, men i övrigt har jag inte orkat sätta mig in i vilka de är. Att de egentligen är för dumma och positiva för att få komma över min tröskel skiter jag i nu, med ett par groggar och trefemmor innanför västen är alla välkomna, utom ledningen förstås. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna och springer sedan in i köket för att knäcka upp mer is och göra några groggar till.

Det fortsätter att trilla in folk. Det kommer några farligt snygga tjejer från kundtjänstavdelningen på contactcentret och en granne som hört att det var fest och egentligen inte tänkt gå någonstans men som nu festar loss med en halvfull flaska dyr cognac, förmodligen det enda han hade hemma. Egentligen är det den enda riktiga fördelen med att jobba på contactcentret, att det alltid jobbar en större mängd fastrumpade och välformade representanter för det täckta könet på kundtjänsten, så man har bra utsikt bara man orkar resa på sig och se sig om. Jag kommer aldrig glömma den gången en av kundtjänstarna, som jag vet sysslar med gymnastik på elitnivå, stod i hyfsat tajta svarta byxor och knöt skorna utan att börja på knäna alls. Andersson gick förbi i relativt hög fart på väg mot ledningskorridoren i något ärende och vred på nacken så pass mycket att han gick rakt in i djupsidan av en dörr som stod på vid gavel. Smällen hördes över halva contactcentret och jag, som hade turen att få bevittna det hela, höll på att skratta ihjäl mig. Andersson hade ett blått öga och en fläskläpp i två veckor efteråt men mumlar alltid något i stil med ”Det var det värt…” om man mobbar honom för det. Jag tror hon på kundtjänsten var den enda som inte hörde historien om och om och om igen.

Menvafan, nog med minnen, tillbaka till idag och partyt! Jag öppnar en öl, njuter av den första klunken efter att omsorgsfullt och långsamt ha hällt upp den kalla drycken. Sedan trycker jag i mig stora mängder jordnötter och skrattar alldeles för högt när en av n00bys kompisar drar ett halvkasst skämt, men vem fan bryr sig? Det är kul, det är fylla, det är party! Peter och n00by gnabbas om spellistan borta vid min dator innan Peter svär en lång och eldig harang på finska och skrämmer bort sin motståndare från tangentbordet. Eldankajärven Jää.mp3 får alltså fortsätta att spelas på hög volym. Peter går förbi mig och in i köket för att ta sig en ny grogg för att stärka sig efter dusten, men skippar juicen, den håller i alla fall på att ta slut menar han, och halsar istället direkt ur en iskall flaska med frost på utsidan.

”Är det du som är Mats?” hör jag en röst bakom mig när jag skakar på huvudet åt Peter. Jag vänder mig om och framför mig står en av kundtjänstarna. Jag känner hur blicken håller på att gå i kors av alkoholen, men försöker titta upp, men fastnar lite för lågt. Snyggt formade, inte så jättestora kanske, men snygg rundning och en ganska många knappar uppknäppta i en beige blus i lätt material…

”Hallå?” hör jag och sedan fingrar som knäpper. ”Ögon här uppe!”

Jag rycker till och blicken rusar skuldmedvetet uppåt nästan lika fort som blodet till mitt ansikte. Jag kan känna hur det hettar i kinderna. Vilken djävla ärketabbe! Way to go Mats, bra första intryck!

”Hahaha, vad röd du blev.” säger hon och flinar ett pärlvitt leende. Det är en rätt kort tjej med tjockt, råttfärgat har som sitter uppe i en högt sittande hästsvans och en del långt hår framför små runda öron. Hon här klädd i svarta halvkorta byxor och en beige blus, har ett ölglas i ena handen och den andra handen färdig för att knäppa i fingrarna igen vid ena tinningen. Hon ser riktigt bra ut, hinner jag tänka och skäms ännu mer för den tanken. Hon tar ner handen från tinningshöjd och sträcker fram den mot mig.

”Jag heter Elsa, jobbar på kundtjänsten. Fakturaträck.” säger hon med en röst som jag först nu noterar är rätt trevlig och fortsätter att le.

”Uhm…” säger jag, harklar mig och flackar med blicken innan jag drar av handsvetten på byxbenet och skakar hennes hand som om den vore en död sparv. ”Mats, supportluder.” svarar jag och lyckas pressa fram något som påminner om ett leende.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 1).

- Första inlägget -

Med ilsket muttrande och några väl valda svordomar mot den grå massan i allmänhet och börsskramlande pensionärer i synnerhet försvinner jag ut från Willys och styr stegen hemåt igen. När det är dags att gå över den genom den orange kommunala pansarbilens försorg dammiga gatan passerar två flåsande joggare. Miffon, springa när man inte har bråttom någonstans? Hinner jag tänka innan jag inser att det är kvinnor i tjugofemårsåldern i tajta träningskläder och sportbh:ar som inte riktigt kan dölja ett visst fdunk-fdunk-fdunk för min blekgröna blick. Sedär, nu är livet fint igen, fast jag missade den gröna gubben och får vänta ett tag till.

I vanlig ordning blir jag otroligt andfådd när jag kliver upp för de två trapporna i det blekbeiga trähus jag bor. Precis som förra gången bordlägger jag frågan om min kondition, eller snarare brist på den, tills nästa gång den gör sig påmind. Det första jag gör när jag kliver in genom dörren och över posthögen är att öppna jumbopåsen med jordnötter och tugga i mig ett par nävar av deras härliga salthet. Sedan låter jag platskassen stå där den står i hallen, vränger av mig kläderna och kliver in i duschen för en relativt snabb dusch. Jag sjunger under tre omständigheter. När jag är riktigt säker på att jag är riktigt ensam, när jag är riktigt säker på att jag tar en riktigt varm dusch och när jag är riktigt säker på att jag är riktigt full. Det här tillfället kan nog beskrivas som nummer två och falskt och skärande hostar jag fram två eller tre låtar som jag kan ungefär halva texten till medan jag duschar.

Uppfriskad och rösenröd över hela kroppen av det varma vattnet kliver jag runt i min lägenhet och torkar mig. På med lite kläder, laga en schysst och riktigt vitlöksstinn köttfärssås och äta frukost, lunch och middag i en enda jätteportion framför datorn tillsammans med en väl kyld BrouCzech är vad som står på schemat. Sedan gör jag en nödstädning inför partajet ikväll. Fåse, posten. Räkning, räkning, påminnelse på räkning. Hm, vad är det här? Ah, ett fock-off-brev på någon jobbansökan jag gjorde för ett halvår sedan medan jag fortfarande trodde att högskoleutbildning ledde till riktigt arbete. ”Vi har nu valt att gå vidare med andra sökanden.” är en kod för ”Fock off, you wanker, vi vill inte med dig att göra!”, för övrigt. Efter ett tag ser det väl hjälpligt ut i alla fall. Jag skiter i att dammsuga, folk kommer tappa snacks och spilla klibbig alkohol ändå. Jag skakar fram lite hyfsat rena kläder ur garderoben och tar på mig min karmosinröda festskjorta och ett par svarta byxor. Ser väl hyfsat ut, tänker jag där jag står framför spegeln en stund. Äsch vafan, orka vara fåfäng. Jag rapar upp en vitlökssmakande rap, nästan lika god på vägen upp som på vägen ner och slår mig ner framför datorn med en BrouCzech till och lite chips i en skål istället. Nu är livet som bäst, digital kommunikation med folk, chips och en schysst tjeckisk bira. Telefoner är bara så förbannat analoga!

Länge får jag naturligtvis inte sitta innan det ringer på dörren. Förvirrat fiskar jag upp armbandsuret ur fickan, där det befinner sig eftersom armbandet gått sönder och jag inte orkat fixa det än. Jag slänger jag en blick urtavlan. Sju någonting. Har tiden gått så fort? Det är nog den första gästen. Med några långa steg som får träbjälkarna att knarra lite är jag framme vid dörren.

”Satan Mats! Här ska supas!!” ropar Peter entusiastiskt och vinkar med två oettikerade flaskor med klart innehåll när jag öppnar dörren. Det breda flinet får polisongerna att verka än mer buskiga.

”Peter!” säger jag överraskat, flinar och stiger åt sidan så han kan kliva in. ”Jobbar inte du idag?”

”Jo, jag var schemalagd.” säger Peter, ställer ner spritflaskorna på golvet och kränger av sig sin grå filtjacka och avslöjar en relativt lyxig svart skjorta vars tyg blänker svagt i hallampans sken. ”Men jag blev lite, lite sjuk tror jag.” säger han, flinar än bredare och åstadkommer några patetiska hostliknande ljud och försöker se lidande ut, vilket leendet saboterar ganska ordentligt. ”Jag tog med två flaskor av det hemkokta, jag tror det är bra medicin!” säger han till slut, efter att ha gett upp att se ynklig ut.

”Schysst!” säger jag och slänger in flaskorna i frysen medan Peter mular käften full av mina chips och skickar finska svordomar och obsceniteter till alla som är online på min kontaktlista på datorn innan jag hinner fram och drar bort hans skrattande och chipstuggande lekamen från tangentbordet. Fan, inte nu igen! Det här blir jobbigt att förklara för den där snyggrövade bruden (om man ska tro bilden, det kan ju lika gärna vara en medelålders hårig karl) jag försöker chatta upp till lite cybersex på MSN.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 - Supa, supa, supa!

- Första inlägget -

Jag har klivit upp någon gång kring lunchtid och gått runt i min lägenhet i gårdagens kalsonger och en tre dagar gammal t-shirt och kliat mig på intima ställen en ganska bra stund innan jag faktiskt gör något vettigt. Jahaja, lördag… Eftersom jag som en god Preussisk-Protestantisk Lutheran har lidit hela veckan får jag alltså ha en liten, liten dos kul idag, om jag har en ordentlig omgång bakfylleångest imorgon för att kompensera, förstås. Då jag står på botten av samhället betyder helger också att jag har ett obligatorium att supa mig till apmänniskestadiet. Som en lydig och stereotypisk medlem av socialgrupp tre siktar jag på en alldeles för hög konsumtion av de fördärvliga och tarvliga alkoholhaltiga dryckerna. Och jag tänker ha usch-usch och aja-baja så roligt när jag gör det också. Jag ler lite när jag tänker på det – vad de ska sitta och skaka på huvudet och sucka sorgligt över den ökade alkoholkonsumtionen på kommunens socialkontor. Det är skönt att kunna dra sitt strå till stacken ibland. Det lär nog dyka upp lite trevligt folk för en rätt våt förfest hos mig, kanske n00by och några andra halvsluga miffon till kollegor också. Men först måste jag fan handla lite. Jag kliar mig lite mer på min glesa raggarsträng under t-shirten och funderar på om jag ska duscha lite innan jag handlar. Ävafan, det kan jag lika gärna göra efteråt. På med brallor, en tröja och jackan. I förbifarten greppar jag gubbkepsen jag fick begagnat av morfar. Det är fan alldeles för låg gubbkepsfaktor i samhället idag. Dessutom är det rätt coolt och man kan ha den nu när det inte är mode längre. Jag är callcenterhora, inte trendhora. Sådetså.

Med ett leende på läpparna skrider jag ut från min bostad och styr stegen mot Willys. Här ska handlas som om jag vore en hamstrande hemmafru från kriget. Det är ett fyrkantigt pansarbilsliknande fordon i kommunens grälla orange färg ute och sopar gatorna från grus och solen tittar fram bland molnen. Det är djävlarimig vår när de sopar upp gruset. Jag mår riktigt bra nu när jag är ledig. Det är vår, solen lyser och glömda är gårdagens plågor. Det är säd i pungen, stål i blicken och spänst i stegen så det gungar i plufset på magen. Det dröjer inte länge innan jag är framme vid Willys och forcerar de automatiska dörrarna med en fjantigt bombastisk och dramatisk gest och ett mumlat ord, som får närmaste pensionärspar att stirra misstänksamt på mig ur ögonvrån. Skit samma, vem bryr sig om dem idag, jag är glad! Jag greppar en röd plastkorg och brottas en kort stund med det fanskapet innan han släpper greppet om sina kompisar och jag kan kliva vidare in i en av det västerländska konsumtionssamhällets högborgar.

Fåse, jag ska ha hela burktomater, tomatpuré, köttfärs, vitlök… Ah, vitlök, allas vår vän! Vitlök är inte en krydda, det är en ingrediens. Alla som påstår något annat ljuger! Jag greppar en riktigt stor en och trycker med ett leende ner den i korgen bland köttfärs och tomat. Lite morötter, spaghetti, gul lök… Behöver jag något mer för mat idag? Naeh, tror inte det. Då är det bort mot folkölshyllorna. Eftersom jag är en inskränkt, dryg och oupplyst individ är jag inte så särskilt positiv till EU, men jag måste erkänna att hela skiten har haft en stor fördel som till mycket stor del uppväger allt negativt. Europeiska bryggerier har fattat hur man säljer öl i Sverige. Det vattnas i munnen när jag går förbi folkölen som står där och tycks blänka inbjudande. Pilsner Urquell, StaroBrno, BrouCzech! Härlig tjeckisk pilsner i tre komma fem volymprocent. Guds gåva till mänskligheten. Ett halvdussin eller så stoppar jag ner i korgen innan det är dags att fundera över snacks. Man kan inte supa trefemmor och sliskiga drinkar utan salta snacks. Punkt. Fåse nu, chips eller jordnötter? Både och, förstås. Chips ska smaka flott och salt och eventuellt lite potatis. Lök, dill, ost, surkräm, flänsost och annat krafs kan Estrella få köra upp där varken sol eller måne lyser, lättsaltat ska det vara!

Jag står redan i kön till kassan innan jag kommer på att jag måste ha groggvirke också. Jag hastar bort med min tunga korg till juicehyllan och skyfflar ner två enliters euroshoppers apelsinjuice – skräp, men vafan, jag ska blanda den med sprit, inte dricka den med klar is en solig havsdag på poopdäck på min lyxjakt. När jag väl kommer tillbaka till kassorna inser jag mitt misstag. Den grå massan har tagit över. En halv miljard satans pensionärer helghandlar och alla har de överfulla djävla vagnar och står framför mig. Jag VET att de kommer stå och gnälla över rabattkuponger som inte riktigt stämmer överens med grejen de plockat på sig så de inte får sin rabatt och över hur dyr mjölken är numera. Jag biter irriterat ihop tänderna och mitt tidigare leende smalnar ihop till ett spänt sträck. Sätt FART, kärringdjävel vill jag vråla till pensionären som just nu ska försöka betala och letar exakt växel.

”En… en å femtio… två… tre… Hur mycket var det sa du?” säger kärringfan med gnällig röst och skakar sin börs för att föra upp andra mynt till ytan. Mitt kungarike för en handgranat tänker jag. Pensionärerna har hur mycket tid som helst, de är lediga hela dagarna, varför måste de ALLTID hamna före mig i kön? Jag gnisslar tänder när en fyraåring lägger sig ner på mage vid lösgodiset bakom mig och börjar gallskrika för att han inte får något mer godis. Mamman är inte dålig på att bråka tillbaka på unghelvitet heller. Jag står och svettas i gubbkeps och jacka och börjar verkligen känna hur gamla mina kalsonger och min t-shirt är när de skaver mot kroppen och hur tung min korg är innan jag till slut kan få komma fram och betala och styra stegen hemåt igen.

-Nästa inlägg -