Kapitel 4 (forts 5).

- Första inlägget -

När Peter nämner fylleätande kan jag inte undvika att känna hur hungern efter flottigt blänkande pommes frites river till i sinne och inälvor.

”Du… du har helt rätt, Peter. Vi behöver FETT! Till Achmed!” säger jag och svingar vilt med en arm i ett försök att göra en heroisk gest för att leda horderna av mig och Peter framåt, mot fettet. Inte nog med att jag pekar åt helvete fel, något som förmodligen kan skyllas till lika delar på min fylla som mitt totalt värdelösa lokalsinne, naturligtvis tappar jag nästan balansen när armen flyttar min tyngdpunkt lite grand. Jag raglar runt en stund innan allt liksom lugnar ned sig och fyllan återvänder till normal nivå. Det är helt klart ganska schnätt i golvet just nu.

”Faaan, inte Achmed. Han var elak med mig förra gången jag vad där för att jag hade ätit massa mat hemma och inte hos honom.” säger Peter med gnällig röst och kliver ut i hallen med mig i hälarna.

”Har du något bättre förslag?” säger jag och försöker få tag i en av mina skor som tycks ha doktorerat i Matsundvikande just ikväll. Fanskap! Till slut får jag tag på den och försöker få på mig den bara för att inse att det är fel djälva sko. Det är vänster, inte höger. Med en suck släpper jag skon, som dunsar tungt i golvet. Då får man börja sig framåt och leta den ANDRA skon för att få det hela rätt. Allting är emot mig när jag är lite, lite salongsberusad. Att jag skulle kunna he upp den andra foten och sätta skon på den är lite för avancerat just nu.

Peter står ihopvikt som en märla och ser ut som att skosnöreknytande är raketforskning. Med en lågmäld svordomsramsa som växer sig mot ett crescendo försöker han få ihop det, tills han svär högt på finska och skiter i det hela. Så rätar han på ryggen och tänker i säkert trettio sekunder i ett försök att få fram ett svar på min fråga. Hans ansikte rör sig långsamt i funderingar som tycks gå runt, runt i cirkel.

”Neh, precis.” säger jag till slut och tar Peters brist på svar för ett accepterande av min aningen dimmiga logik. ”Det finns inget al… alternativ just nu.” Med en hickning får jag på mig jackan och lyckas hjälpa Peter att göra detsamma. Av någon anledning hade hans jacka tillfälligt förvandlats till en veritabel tvångströja. Det tar en stund att få in nyckeln i låset och faktiskt låsa dörrdjäveln. Peter får hjälpa mig att hålla dörren på plats så nyckelhålet inte kan smita mer innan det hela ordnar sig till slut.

Den friska vårluften luktar lite våt sommar, ni vet den där torra, dammiga lukten som kompletteras av en blank väta på asfalten som ger en känsla av att vintern slutligen är helt över. Det duggar lite och en sval bris smeker våra fylleröda ansikten när vi i vandrar gatan fram. Eller fram och fram, det går lite i krokar och vingligheter, men snart dyker Achmeds vackra neonskylt upp i den regniga natten i bästa noir-känsla. Om jag kisar lite kan jag få det svartvitt, så känslan blir perfekt.

”Svenne. Finne.” hälsar Achmed när vi kliver in genom dörren. Ett större antal människor med lite innanför västen ockuperar de flesta borden. Achmed har sin flotteria strategiskt, mellan krogarna i stan och bostadsområdena i södra delen av stan. De flesta går förbi med en trevlig fylla och ska bara ha en cola eller en liten burgare och låna toaletten och sitter där med extrasupermeal 200g och superplusmeny. Underskatta aldrig fyllehungerns kraft när den kommer i närheten av friterat!

”Grekdjävel.” svarar Peter på Achmeds hälsning.

”Ryssdörrmatta.” replikerar Achmed.

”Byzantinska dolkstötare.” fortsätter Peter.

”Polkafanatiker.” säger Achmed och höjer på ett ögonbryn.

”Uhm…” säger Peter och tänker så hårt hans alkoholpåverkade tillstånd medger. ”Fan, du vinner.”

”Bra. Det vanliga?” säger Achmed och flinar. Några av de som sitter närmast i feststassar stirrar lite förvirrat eller misstänksamt på oss.

”Japp! Superplusmeny för mig!” säger jag och halar upp plånboken. Här ska konsumeras fett, sedan ska jag hem och sova.

- Nästa inlägg -