Contactcenter

22 juni, 2006

Kapitel 5 - Bakfylleångest.


På söndag vaknar jag med en skarp smak av bakfylla i gommen och blinkar mot ljuset från sovrumsfönstret. Ett tunt, grått molntäcke håller solen gisslan men kan inte riktigt hålla dess strålar från att nå mina plågsamt blodsprängda ögon. Det är ett tunt molntäcke som får solen att verka vara i alla riktningar. Det finns ingen skugga, bara ett oändligt plågsamt flöde av deprimerande, grått ljus. Jag sätter mig upp och håller min risiga bruna kalufs i händerna för att inte ansiktet ska glida ner på bröstkorgen, så tunga känns påsarna under ögonen just nu. Till slut reser jag mig och går ut i köket. På vägen trampar jag förstås i de klibbiga resterna av lite utspilld grogg. Det känns som att röra sig i fetvadd. Allting får mig att svettas och det går oerhört långsamt. Bakfylla som heter duga. Fan, det här går inte. Jag kollar klockan och inser med en tung andning att den är över ett. Håhåjaja, det var den här dagen det. Det är ingenting annat att göra, det blir en långsam och plågad promenad till Peter.

Ångesten gnager i samma takt som minnena från dagen innan som dyker upp. Min fruktansvärda tabbe med den där tjejen… Vad hette hon? Lisa? Vafan, ingen mening att lägga det på minnet, henne lär jag inte se igen. Lite gammaldags artighet mot värden, det var därför hon talade med mig, ingen annan anledning. Fan, jag har ingen tur med kvinnor. De vill inte ha mesiga nördar med överdriven bitterhet och noll självförtroende, de vill ha självsäkra idioter som kan bete sig som svin mot dem, av någon anledning. Whatever. Nu lider jag ordentligt på äkta Preussiskt-Protestantiskt manér och jag kan liksom känna Luther banka sina punkter inte mot en kyrkoport utan mitt bakuvud. ”Ska du ha roligt ska du lida.” Håhåjaja.

Det dröjer en halvtimme eller fyrtio minuters gående genom den gråkalla eftermiddagen med snålblåst från norr och doft av vinter innan jag är framme vid byggnaden där Peter bor. Jag slår in koden på de slitna knapparna på portkodssifferpanelen, som tydligt visar vilka fyra siffror det ska vara. Uppför två trappor, så står jag framför Peters mörkbruna dörr. ”Reklam och jag niivar dig, Perkele! PS inget djävla kyrkoblad heller!” står det på en liten lapp under namnet. Nog fan är det Peter som bor här nog. Han hatar reklam nästan lika mycket som han hatar religion. Jag ringer på med en lång och ilsken signal av 60-talsdörrklockatyp med bra ”rrr” i ring:et. Det dröjer en stund innan Peter öppnar dörren lite på glänt och stirrar med ett trött öga på mig. Först gör han en ogillande grimas, sedan suckar han djupt och länge och öppnar dörren lite mer och släpper in mig. Jag kliver in i Peters lägenhet och undviker nätt och jämt att trampa på ett riktigt gammalt nätverkskort som ligger precis innanför dörren. Peter är klädd i ett par mörka chinoos med oknäppt bälte och ingenting annat och han vänder snabbt ryggen åt mig och vinkar mot sovrummet. Jag kliver runt ett gammalt chassi och kastar en oroad blick på ett kluster av antika processorer som Peter tydligen håller på att bygga i dammet i vardagsrummet och hallen. Peter älskar att dyka i sopcontainrar utanför datorbutiker och företag och ta vara på hårdvara äldre än Metusalem och ge den nytt liv. Hela hans vardagsrum täcks av chassin, fläktar, skruvar, trasiga moderkort, gamla processorer och diverse skräp samt ett antal datorer som han hottat upp med allt som går. Den där servern i hörnet med sex stycken trettiotvåmegabytes ram-minnen och två tvåhundramegahertzarprocessorer skulle varit det bästa som gått att få tag på för tio eller tolv år sedan. Nu kör den Peters ftp-server och försöker hålla reda på fem eller sex små hårddiskar. Jag kliver in i sovrummet och kan inte undvika att förvånas över kontrasten trots att jag sett den många gånger förut. Här är allt minutiöst renhållet och det doftar lite svagt av Grumme Gulsåpa från den senaste rengöringen. Peter har faktiskt till och med tagit sig tid att bädda och lägga på ett kashmirbrunt överkast på sängen sin. Jag står en stund och beundrar de blanka kopparrören som löper längs väggen och in i garderoben. Jag tror fan Peter putsar dem både utvändigt och invändigt mellan varje sats, det överambitiösa aset. Jag undviker noga att öppna garderobsdörren, då Peter säkert har en optimal ljusnivå utarbetad och jag skulle kunna förstöra den och därmed hela satsen.

Så kommer Peter tillbaka med två fulla petflaskor. Han ger mig en ond blick, men säger inget, istället ger han mig flaskorna och öppnar ett överskåp och får fram några handdukar. Sålunda utrustade beger vi oss ner till källaren och den bokbara bastun där.

Etiketter: ,

3 Kommentarer:

  • Ångest ?! över vadå...

    Jag känner mer ånget över att gå till jobbet än alla gånger jag hävt ur mig fel saker till fel tjejer, det händer ju var och varannan helg..

    Keep it up man!

    -- Westinghouse

    By Anonymous Anonym, at 22 juni, 2006 17:12  

  • håhåjaja! Verkligen trevlig läsning.
    Jag har inte hunnit med å surfa nåt nästan på 2 veckor.. fattar inte vad jag gör egentligen, men nåt galet måste det vara!

    By Anonymous Anonym, at 29 juni, 2006 03:26  

  • känner preciiiis samma sak, bara så du vet

    By Anonymous Anonym, at 22 mars, 2007 16:37  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se