Kapitel 5 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är en bra bastu, snart är den varm och det dröjer inte länge innan vi sitter där inne med ryggarna mot de saltsvettiga träpanelerna och svettas och säger ingenting. Det luktar bakfyllesvett och varmt hår och det enda som bryter tystnaden är aggregatets knäppande, gurglandet i petflaskorna när vi dricker och ett och annat hasande mot träbänkarna när vi byter sittställning. Det slår mig då att jag och Peter inte bytt ett enda ord sedan vi gick skilda vägar utanför Achmeds igår. Det är djävligt skönt. Peter kräver inte konstant samtal och har inget behov att fylla tystnaden om ingenting finns att säga. Vi sitter i värmen, svettas och stirrar ut i ingenting medan vi klunkar i oss vatten från petflaskorna, en välkommen svalka i den av värme dallrande luften. Den fysiska närvaron är nog, det är kravlöst, prestigelöst, mållöst och förbannat skönt. Man behöver inte säga någonting om man inte vill, man kan slappna av och vara sig själv och inte oroa sig för pinsamma pauser eller få fram det rätta att säga.

Vi har nog fyllt på flaskorna åtminstone två gånger och suttit där en timme eller så innan det första ordet yttras.

”Fan.” säger jag till slut och bryter den svettiga tystnaden.

Det dröjer säkert en minut innan Peter till slut svarar.

”Jo.” säger han enkelt. Mer behövs inte. Vi förstår båda två vad det betyder och vad som komma skall. Det är tyst ett tag till. Vi dricker ur våra flaskor och stirrar ut i ingenting.

”Timanställning…” säger jag sedan.

”Finns int om du frågar facket.” svarar Peter nonchalant.

”Men två tredjedelar av folket på Contactcentret är timanställda.” fortsätter jag.

”Ja, de flesta jobbar heltid och borde enligt reglerna få fast anställning, men det skiter Contactcentret rätt fett i.” säger Peter och dricker mer vatten och fortsätter att stirra rakt fram på aggregatet som knäpper lite medhållande.

”Timanställda behöver man inte betala sjukersättning till, ge semester eller full lön om man inte har fullt alla timmar till dem. Man kan sparka dem precis när man vill och bossa runt dem med hot eftersom de inte har några rättigheter. Klart Contactcentret gillar den anställningsformen!” säger jag med viss indignation.

”Sjo.” svarar Peter uppgivet med en norrländsk inandning och snurrar på sin petflaska där han sitter lite nersjunket på träbänken.

”Jag kan se hur de sitter där inne på personalkontoret och gnuggar händerna. Låga löner, inga rättigheter, lättkontrollerade och lättskrämda får som själva får ta all skit när de stressats sönder och blir sjuka. Vad fan har de för människosyn där inne egentligen?” utropar jag irriterat. En extra rodnad utöver den bastuns värme har lagt på mina kinder börjar synas. Nu är jag privat, med likatänkande. Då vågar jag, fega kräk, bli arg.

”Det har de inte.” svarar Peter med lakonisk ton och ett drag av uppgivenhet i rösten.

”Va?”

”Vi är inte människor för dem. Vi är produktionsenheter. Vi mäts inte i antal individer, vi mäts i kilo kött med headset. Att vi skulle kunna ha känslor, drömmar, tankar, preferenser, idéer, ambitioner, kreativitet eller individuella personligheter bryr de sig inte om, eller så har det konceptet aldrig nått deras tankevärld. Vi är analoga telefonsvarare, en kugge i ett kundtjänsthjul, inte människor. Jag är Peter Nyman, en påse kött med ett headset, automatiserad, övervakad, processerad och fullt ersättningsbar med vem som helst. Mitt enda värde är det antal samtal jag kan ta idag.” säger Peter med allt mörkare röst allt medan han glider ner ännu mer på sin träbänk.

Jag försöker få fram något slags svar, men det blir bara en slags blandning mellan ett flämtande och ett stönande när ångesten river till i magen. Det känns som ett svart, iskallt nät dras åt om mina inälvor och hjärtat slår fortare och andhämtningen bli ansträngd. Jag sluter ögonen och försöker blockera ångesten som tar över mitt inre, men jag vet att Peter har helt rätt. Vartenda ord är sant. Med förtvivlan i sinnet begraver jag ansiktet i händerna och suckar djupt, försöker faktiskt att hålla mig från att gråta. Att inte ha något värde alls, det gör ont. Det är illa nog att jag har varken flickvän eller liv, det här gör ont. Jag har naturligtvis vetat det, sådan här ångest har gnagt i mig förut, men aldrig så kraftigt som nu. Peters precisa ord framkallar den i mångdubbel styrka, en nattsvart förtvivlan som lägger sig i kropp och själv som en tung, kall, blöt och kolsvart snö över allting. Det gör så förbannat innihelvites djävla ont. Ångest!

”Det är inte rättvist.” fortsätter Peter där han halvligger och suckar djupt. ”Vi var kanske inte bäst på högskolan, vi kanske inte har de mesta kontakterna, vi gjorde kanske inte alltid de rätta sakerna, men vi försökte och vi ansträngde oss. Borde vi vara så värdelösa? Borde inte någon i alla fall pissa på oss om vi brinner?” Han suckar igen och torkar svett ur pannan med handflatan.

”Fan.” är det enda jag kan få fram i ett plågat kvid. ”Fan. Fan, fan, fan!”

- Nästa inlägg -