Kapitel 4 (forts 1).

- Första inlägget -

Med ilsket muttrande och några väl valda svordomar mot den grå massan i allmänhet och börsskramlande pensionärer i synnerhet försvinner jag ut från Willys och styr stegen hemåt igen. När det är dags att gå över den genom den orange kommunala pansarbilens försorg dammiga gatan passerar två flåsande joggare. Miffon, springa när man inte har bråttom någonstans? Hinner jag tänka innan jag inser att det är kvinnor i tjugofemårsåldern i tajta träningskläder och sportbh:ar som inte riktigt kan dölja ett visst fdunk-fdunk-fdunk för min blekgröna blick. Sedär, nu är livet fint igen, fast jag missade den gröna gubben och får vänta ett tag till.

I vanlig ordning blir jag otroligt andfådd när jag kliver upp för de två trapporna i det blekbeiga trähus jag bor. Precis som förra gången bordlägger jag frågan om min kondition, eller snarare brist på den, tills nästa gång den gör sig påmind. Det första jag gör när jag kliver in genom dörren och över posthögen är att öppna jumbopåsen med jordnötter och tugga i mig ett par nävar av deras härliga salthet. Sedan låter jag platskassen stå där den står i hallen, vränger av mig kläderna och kliver in i duschen för en relativt snabb dusch. Jag sjunger under tre omständigheter. När jag är riktigt säker på att jag är riktigt ensam, när jag är riktigt säker på att jag tar en riktigt varm dusch och när jag är riktigt säker på att jag är riktigt full. Det här tillfället kan nog beskrivas som nummer två och falskt och skärande hostar jag fram två eller tre låtar som jag kan ungefär halva texten till medan jag duschar.

Uppfriskad och rösenröd över hela kroppen av det varma vattnet kliver jag runt i min lägenhet och torkar mig. På med lite kläder, laga en schysst och riktigt vitlöksstinn köttfärssås och äta frukost, lunch och middag i en enda jätteportion framför datorn tillsammans med en väl kyld BrouCzech är vad som står på schemat. Sedan gör jag en nödstädning inför partajet ikväll. Fåse, posten. Räkning, räkning, påminnelse på räkning. Hm, vad är det här? Ah, ett fock-off-brev på någon jobbansökan jag gjorde för ett halvår sedan medan jag fortfarande trodde att högskoleutbildning ledde till riktigt arbete. ”Vi har nu valt att gå vidare med andra sökanden.” är en kod för ”Fock off, you wanker, vi vill inte med dig att göra!”, för övrigt. Efter ett tag ser det väl hjälpligt ut i alla fall. Jag skiter i att dammsuga, folk kommer tappa snacks och spilla klibbig alkohol ändå. Jag skakar fram lite hyfsat rena kläder ur garderoben och tar på mig min karmosinröda festskjorta och ett par svarta byxor. Ser väl hyfsat ut, tänker jag där jag står framför spegeln en stund. Äsch vafan, orka vara fåfäng. Jag rapar upp en vitlökssmakande rap, nästan lika god på vägen upp som på vägen ner och slår mig ner framför datorn med en BrouCzech till och lite chips i en skål istället. Nu är livet som bäst, digital kommunikation med folk, chips och en schysst tjeckisk bira. Telefoner är bara så förbannat analoga!

Länge får jag naturligtvis inte sitta innan det ringer på dörren. Förvirrat fiskar jag upp armbandsuret ur fickan, där det befinner sig eftersom armbandet gått sönder och jag inte orkat fixa det än. Jag slänger jag en blick urtavlan. Sju någonting. Har tiden gått så fort? Det är nog den första gästen. Med några långa steg som får träbjälkarna att knarra lite är jag framme vid dörren.

”Satan Mats! Här ska supas!!” ropar Peter entusiastiskt och vinkar med två oettikerade flaskor med klart innehåll när jag öppnar dörren. Det breda flinet får polisongerna att verka än mer buskiga.

”Peter!” säger jag överraskat, flinar och stiger åt sidan så han kan kliva in. ”Jobbar inte du idag?”

”Jo, jag var schemalagd.” säger Peter, ställer ner spritflaskorna på golvet och kränger av sig sin grå filtjacka och avslöjar en relativt lyxig svart skjorta vars tyg blänker svagt i hallampans sken. ”Men jag blev lite, lite sjuk tror jag.” säger han, flinar än bredare och åstadkommer några patetiska hostliknande ljud och försöker se lidande ut, vilket leendet saboterar ganska ordentligt. ”Jag tog med två flaskor av det hemkokta, jag tror det är bra medicin!” säger han till slut, efter att ha gett upp att se ynklig ut.

”Schysst!” säger jag och slänger in flaskorna i frysen medan Peter mular käften full av mina chips och skickar finska svordomar och obsceniteter till alla som är online på min kontaktlista på datorn innan jag hinner fram och drar bort hans skrattande och chipstuggande lekamen från tangentbordet. Fan, inte nu igen! Det här blir jobbigt att förklara för den där snyggrövade bruden (om man ska tro bilden, det kan ju lika gärna vara en medelålders hårig karl) jag försöker chatta upp till lite cybersex på MSN.

- Nästa inlägg -