Kapitel 5 (forts 5).

- Första inlägget -

Under tystnad njuter vi av blåbärssaften. Jag kan verkligen känna hur otroligt trött jag är. När jag blinkar går det i ultrarapid och ögonlocken liksom klibbar fast där nere, det tar en fenomenal ansträngning att få upp dem igen. Och då har jag inte ens klämt i mig en fet pizza än. Håhåjaja. Jag låter blicken svepa över Peters smutsiga kök. Det är ett ganska litet rum med högt i tak och ett enda fönster på gaveln. Ett halvrangligt köksbord i mörkt fanérträ och tre helt unika stolar med varierande slitagehistoria utgör de enda möblerna. Den fasta inredningen består av en diskbänk, lite arbetsyta i vitfanérad spånplatta som är fuktskadad här och där och svällt lite, skåp i samma material och med samma problem som arbetsytorna, en halvgammal spis, en hyfsat modern kyl, allt på väggar i babyblå färg. Peter är ingen ordningsfascist i sitt kök. Linoleumgolvet har både smulor och damm och kommer extrautrustat med små bruna fläckar här och där. Disken tornar upp sig och tycks hela tiden hota att rasa ner i en lavin av porslin, glas och intorkade obeskrivligheter. I taket sitter en plafondlampa som bara har en av tre glödlampor igång och därför inte förmår att producera mer än ett matt, klent ljus som knappast förmår skingra mörkret som börjar tätna utanför fönstret.

”Har du sett den nya?” säger Peter och rycker mig ur mina funderingar över köket. Jag vänder blicken mot honom där han sitter och tömmer sitt saftglas från det sista av dess innehåll.

”Vilken nya?” frågar jag.

”Nya kinesiska kampsportsfilmen. Du vet, den däran där de hoppar runt och dansar på vattendroppar och slår ihjäl varandra tusen år före kristus, typ.” fortsätter Peter, reser sig och går bort till diskbänken där han suckar djupt över den astronomiska högen med disk. En stund försöker han hitta någonstans att ställa sitt kladdiga saftglas, men har ingen större framgång. Med ett par väl valda svordomar ger han upp och ställer glaset på en smutsig tallrik på köksbordet istället.

”Jag tror du just beskrev dem allihop.” säger jag och gnuggar mina trötta och blodsprängda ögon.

”Det är någon ung brud som är i centrum av alltihop och så…” försöker Peter.

”Du kokar fortfarande inte ner det.” flinar jag.

”Vafan, de är samma sak allihop i alla fall.” säger Peter frustrerat och sätter sig ner igen.

”På tal om film…” säger jag och klipper med mina trötta ögon.

”Ja?” svarar Peter och försöker få loss en gaffel från en tallrik på bordet.

”Du vet hur en massa filmer har någon gammal cyniker…”

”Visst.” svarar Peter och nickar för att visa att han lyssnar medan han sitter tillbakalutad och drar i en av sina polisonger som han brukar.

”Och jorden måste räddas. Eller i alla fall staden. Och cynikern har en av de vitala bitarna till maskinen, eller är den enda som vet vägen in i borgen eller vafan som helst…”

”Klassisk klyscha.” nickar Peter.

”Och i varenda film så tänker cynikern om och kommer med och hjälper den unga hjälten att rädda världen.” säger jag med en grimas. ”Någon gång skulle jag vilja se en film där cynikern skiter i stan eller världen eller vad fan det nu är som ska räddas. Och när världen går under, när det är en myckenhet gråt och tandagnisslan, då ska han stå på en kulle och le lite skadeglatt över alltihop, fårat ansikte upplyst av undergångseldarna underifrån.” jag flinar elakt när jag avslutar min bittra lilla monolog.

Det är tyst ett tag innan Peter drar sig lite i en polisong och skakar på huvudet.

”Du är fan inte riktigt slug på en enda fläck, Mats.” säger han och skrockar. ”Det är därför jag inte niivar dig, det är alldeles för roligt att höra vad du hittar på för helknarkat nästa gång.”

Jag flinar tillbaka och efter en stunds småprat kommer pizzorna. Efter att ha hällt av det värsta flottet som flyter ovanpå osten äter vi under tystnad. Det är en underbar känsla att bli riktigt fettmätt efter en dag av bakfylla, ångest och bastu. Det tar nog inte mer än fem minuter att äta upp alltihop, men Peter är ändå färdig före mig.

”Ett riktigt telefonluder kan inhalera sin pizza på ett andetag.” säger han flinandes och petar tänderna med gaffeln han lyckats bända loss från den gamla och smutsiga tallriken på bordet. Jag tar tillfället i akt att sprutlackera Peters toalett innan jag drar, då jag vet att jag inte klarar en halvtimmes promenad med så mycket fett på så mycket vatten på så mycket alkohol. Sedan säger vi adjö och jag beger mig hemåt för att sova. Imorgon är det en ny arbetsdag som börjar klockan nio, ve och förbannelse.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 4).

- Första inlägget -

Vi samlar ihop våra saker och under ivriga diskussioner om vad i hela friden vi ska beställa för pizzor beger vi oss upp till Peters lägenhet igen.

”Jag kan fan inte förstå vad du har emot champinjoner!” säger Peter och skakar på huvudet.

”De är väldigt äckliga.” svarar jag med defensiv ton.

”Vafan, det är helt vanlig svamp.”

”Jag äter ingenting som växer på pungar och gödselstackar.” replikerar jag.

”Jamen du då! Med din djävla frukt på en pizza!”

”Ananas är gott, till skillnad från pungsvamp.” säger jag gravallvarligt, men kan inte hålla mig så länge utan börjar flina.

Peter ger upp, suckar och himlar med ögonen när vi kliver in över hans tröskel. Jag är nära att halka på en väldigt olägligt placerad skruv och svär över skrotet överallt.

”Svär inte över gamla datordelar, de behöver kärlek de med.” säger Peter och plockar upp ett moderkort från hedenhös och vrider lite på det innan han gäspar och lägger tillbaka det på samma ställe.

”Du får ringa till Pizzapalatset.” säger han.

”FAN HELLER!” ropar jag upprört tillbaka. ”Telefoner är onda. Du får ringa!”

”Telefoner är bara SÅ nittonhundratal. Jag är en tvåtusentalspojke.” repliker Peter. ”Niiiven eller telefonen Mats, ditt val.”

”Sax påse sten?” försöker jag.

”Visst. Bäst av tre.” svarar Peter och biter ihop i koncentration. Nu är det viktiga grejer, manlig kamp med mycket på spel.

Jag försöker så gott jag kan, men Peter producerar sten två gånger i rad på mina saxar, så med i skam hängande huvud är det jag som får hala upp min lastgamla mobiltelefon och ringa Pizzapalatset.

”En salamicappricosa och en oxfilé- färsk tomat, vitlökssås och ananaspizza tack. Cola och Cola Light till.” säger jag i ett enda ord, i absoltut superfart och med ett tonläge från ultraljud. Ungefär lika snabbt rabblar jag Peters adress för hemkörningen och lägger sedan på och andas ut med en lång suck. Fan vad jag hatar telefoner sedan jag började jobba på Contactcentret.

Medan vi väntar de 45 minuterna innan pizzorna dyker upp producerar Peter två glas med hemmagjord blåbärssaft.

”Mormor plockar och kokar fortfarande.” kommenterar han kort när vi slår oss ner i köket och smuttar på den söta djupblå drycken.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 3).

- Första inlägget -

Vi reser på oss från våra nersjunkna ställningar på träbänkarna i bastun och slår av aggregatet. Peter trycker upp den av värme- och fuktsatta gnisslande och gnyende dörren och en våg av kyla och fräschhet sveper in som en befriande ängel. Luft som inte luktar kokhett trä, varm granit och ångande svett, luft som är mindre än sextio grader varm. Jag skyndar förbi Peter ut i den underbara kylan. Det är som att dricka svalt, kristallklart vatten när man är riktigt, riktigt törstig. Jag andas in djupt, känner den relativt kalla luften virvla djupt ner i mina lungor och får förstås en horribel djävla hostattack av det. Fan, det känns som om lungdjävlarna håller på att komma upp igen. Jag viker mig näst intill dubbel och det dansar röda fläckar framför mina ögon. Peter går förbi och ger mig en rejäl flat lusing på ryggen.

”Ta dig samman Mats!” säger han och slänger sin handduk på en av bänkarna längs väggen och kliver in i den ena duschen utanför bastun. Jag ser efter hans förbannade tatuerade arsel och önskar både det och de intrikata mönstren som löper på hans skinka upp till svanken och hela vägen upp till ena axeln åt varmare trakter till. Peters arsel bryr sig dock föga om min ondsinta blick och önskan om ett otrevligt öde för det och försvinner tillsammans med resten av honom in i duschen. Efter en stund tar jag mig faktiskt samman. Hostningarna övergår till kvidanden och sedan till väsande inandningar. Jag torkar tårarna ur ögonen, skakar på mitt röddimmiga huvud och kliar mig sedan frenetiskt. Svetten har hunnit börja torka och det kliar något djävulskt över hela kroppen. Satan då, det är som en halv miljard djävla kackerklacksdjävlar eller något annat äckligt kryp kröp över skinnet mitt! Jag slänger handduken åt helvete och kliver in i den andra duschen själv och drar på vattnet på max tryck och med hög värme. Det varma vattnet är ingenting på min rosenröda, ångande hy efter en så lång bastu. Stötarna när dropparna landar känns mer än hettan i dem.

Jag sluter mina bakfylletrötta ögon, lutar mig mot våtrumsväggen och låter det varma vattnet forsa över mig. Jag ler lite och njuter av känslan. Det går till och med att hålla Peters falska skrålande på den norska nationalsången, av allt djävla skit han skulle kunna gnola på, ute. Jag vet inte riktigt hur länge jag står där, tiden flyter ihop och slutar att vara riktigt mätbar när man har varmt vatten rinnande över sig och pannan lutad mot en gammal våtrumstapet. Mmmmm…

”Fan Mats! Pizza!! TUMMEN UR, perkele!!” vrålar Peter och jag rycker till ordentligt, skrämd halvt från vettet. Som om vrålandet inte vore nog för att väcka mig ur min underbara dvala under det gudagivet varma vattnet har Peter snurrat till sin svettfuktiga handduk och snärtar till mig med den på bästa mellanstadiemanér.

”Jaja, för FAN!. Håll din djävla finnestinkande handduksdjävel från mig!” ryter jag, grabbar tag i duschkobran, lyfter ner den och vrider på kallaste och sprutar i den riktning Peter försvann. Jag flinar sadistiskt och tillfredställt när ett gällt avgrundsskrik som från en tolvårig flicka på uppåttjack bekräftar att jag träffat rätt och fått min hämnd. Jag slår av vattnet och kliver ur duschen. På väg mot den andra, torra handduken och mina kläder kliver jag förbi en huttrande och ivrigt svärande Peter som desperat och febrig iver famlar efter sin egen torra handduk.

Det är efter en stunds frotterande och klädpåtagande som hans lågmälda svärjande och förbannande avtar så pass mycket att jag vågar jag initiera en konversation med honom. Han borde ha lugnat ner sig lite grand nu i alla fall.

”Vilken pizzeria ska vi köra på?” säger jag och vänder mig mot Peter som håller på att dra på sig sina byxor.

”Fan ta dig, din Stalinist! Han krympte till ett litet lila russin, fan!” säger Peter med indignation och gestikulerar mot sin ljumske innan han knäpper bältet.

”Han kan behöva lite vila.” avfärdar jag nonchalant Peters protesterande. ”Nå?”

Peter muttrar någon svordom till och kliar sig demonstrativt i skrevet innan han svarar. ”Mama Maria?”

”Menar du Mama Moria med dvärgpizzorna?” säger jag och fnyser med förakt i tonen. ”Aldrig!”

”De är goda!” säger Peter i försvarande ton.

”Ja, djävla borgarpizzor med mozarella och skit. Stora som tefat.” svarar jag. ”Sådant man beställer och äter med vitlöksbröd och lite schysst rödvin tillsammans med en potentiell sängkamrat om man är dålig på att laga mat.”

”Dina potentiella sängkamrater är uppblåsbara och tillverkade i gummi Mats, de äter inte!” replikerar Peter.

”Som din mamma då!” svarar jag omedelbart och vi flinar bägge två åt de onekligen ganska snygga replikerna och hastigheten med vilken de levererats.

”Okej, Pizzapalatset?” säger Peter slutligen när han flinat klart och försöker att med fingrarna lägga sin stora lugg rätt.

”Helt okej.” svarar jag alltmedan jag skiter fullständigt i mitt eget fuktiga och spretande hår och gäspar stort.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 2).

- Första inlägget -

”Ja, det är fan.” säger Peter lakoniskt och stirrar ut i tomma intet med resignerad blick. ”Och om det här är så bra det någonsin blir? Vad händer då?”

Jag kan känna hur ångesten med förnyad styrka borrar sig in som kall, svart metallborr i mina inälvor igen. Faaan. Fan i helvetets djävla skit. Fan, fan, fan. Helvete. Fittskit!

”Ja, vad fan gör man då?” säger jag förtvivlat.

”Vi kan inte få riktiga jobb eftersom vi inte har någon erfarenhet och vi kan inte få riktig erfarenhet eftersom vi inte får några riktiga jobb.”

”Tja…” säger jag och begraver återigen ansiktet i händerna. Smaken av salt svett är intensiv i detta tillfälle av mörker. ”Du har nog rätt. Det blir nog aldrig bättre.” mumlar jag bakom händerna.

”Hur fan gör du, Mats? Hur håller du det på avstånd?” ryter Peter till och den ångestblandade ilskan lyser i hans djupt liggande ögon när han med kraft slänger ifrån sig den halvfulla petflaskan så vatten stänker överallt och får aggregatet att ilsket fräsa till när det får sin beskärda del.

”Ilska, ounnsamhet, småsinthet.” svarar jag tyst och suckar djupt. ”Jag är alltid arg på allting. Är man arg kan man hålla ångesten borta. Man biter ihop och tar den i tarmen, har ont, blöder, men de ska fan inte få vinna. Det är som på skolgården i sexan, när tuffa gänget kom och skulle djävlas med en.”

Peter mumlar bara något ohörbart och verkar inte vilja svara mer på det, så jag fortsätter i samma spår.

”Det var den absoluta maktlösheten, där på skolgården, när man inte kunde göra någonting, för att allting man kunde göra hade bara gjort det värre. Den känslan är värre än ångesten. Den är fan destillerad ångest. Man har fått sagt till sig att inte låstas om det, för då skulle de tröttna och sluta, men det är djävlarimig bara lata lärares sätt att sopa det under mattan så de slipper se det, för låtsas du att du inte bryr dig så är det ju bara tuff lek, inte mobbing. Och inte fan funkar det heller. Låtsas att du inte bryr dig och du provocerar dem att gå längre och längre för att få en reaktion ur dig. Du kan inte slåss, för de är större, fler och starkare än dig. Ju mer du slåss, desto mer kommer de göra illa dig. Du kan inte skvallra, för ingen vill ha med en skvallerbytta att göra och ingen VILL bry sig heller, så de kommer att ignorera, förminska och förlöjliga dina känslor in i det längsta, tills du skäms över dem. Tuffa gänget kommer förnedra dig oavsett vad du gör, och det kommer inte ta slut, och det finns fan INGENTING du kan göra åt saken, någonsin. Du kan bara försöka uthärda, du är helt maktlös.” säger jag med viss hetta och avbryter min monolog för att dricka lite från min petflaska.

”Jag hoppas fan du har en fortsättning på det här, för just nu vill jag bara skära upp armarna och he ner dem i kallt vatten och förblöda ordentligt en gång för alla.” säger Peter och stirrar mörkt på mig. ”Remember kids, Mister Razor travels across the street when he wants to get attention, but down the road when he wants to get somewhere.” fortsätter han och drar menande med en pekfingernagel längs med underarmen, från tumme till armveck.

”Så är livet. Vi är maktlösa. Vi har försökt, men oavsett vad vi gör blir det bara värre. Vad kan vi göra? Vi är för trötta, för stressade, för frustrerade, har för oregelbundna mat- och sovvanor för att orka med något annat än jobba, sova, äta och supa ibland. Vi kommer knappast göra något åt vår situation.” fortsätter jag.

”Fnnng.” säger Peter och försöker skära sig med kopparvattenskopan, med lindrig framgång, för att uttrycka det milt. Frustrerat slänger han den samma väg som han slängde vattenflaskan.

”Man måste göra som då. Kanalisera ilskan, frustrationen, skammen och förnedringen till ett hat mot livet och allting, ett hat som kan få en att fortsätta. Låta hatet vara drivkraften. De ska fan inte få vinna. Att ta livet av sig vore att låta dem vinna. De tycker inte om vår närvaro, de gör livet till ett skitigt helvete, men de ska fan inte få vinna. Den enda hämnden vi har är att irritera dem genom att halsstarrigt klamra oss kvar.” säger jag och gestikulerar med en ordentlig ilska bakom handrörelserna.

”Livet slår oss i ansiktet med ett klappträ varje gång vi kommer till ett hörn. Jag lutar huvudet framåt, sänker ögonbrynen, låter blodet rinna nedför ansiktet och morrar åt livet. Slå igen, gör det då! Kom igen! Jag kommer inte att ge upp!” säger jag mellan sammanbitna tänder och morrar faktiskt fram de sista orden. En röd dimma sprider sig i huvudet och driver bort den svarta ångesten, i alla fall tillfälligt. Det är den välsignade ilskan, min drivkraft, motor, inspiration och stolthet.

Peter säger ingenting, han bara sitter där och stirrar på mig som jag vore från en annan planet. Jag harklar mig lite generat när jag inser hur djävla animerad jag blev.

”Jag reser mig varje gång. Det är som en boxningsmatch. Jag kan inte slå tillbaka mycket, jag får massor av stryk, jag åker i backen hela tiden, men jag blir fan inte uträknad. Jag har inte så mycket annat att vara stolt över, men att jag vägrar ge upp kan jag känna en viss stolthet över.” säger jag och rycker på axlarna. ”Dessutom finns det väl där inne någonstans, djupt, djupt ett litet, litet hopp om att en dag ska det kanske bli bättre, något händer, något förändras. Och om det skulle hända, då vill jag fan vara där och se det.”

”Fan Mats, du är djävlarimig perkele inte riktigt slug någonstans, för helvete!” säger Peter och skakar på huvudet, men kan inte låta bli att le lite i ena mungipan.

Vi sitter väl kvar och snackar i en timme till om världens elände i allmänhet och våra personliga eländen i synnerhet innan värmen helt tagit slut eftersom aggregatet slog av för länge sedan.

”Pizza?” frågar Peter.

”Pizza!” svarar jag med eftertryck.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är en bra bastu, snart är den varm och det dröjer inte länge innan vi sitter där inne med ryggarna mot de saltsvettiga träpanelerna och svettas och säger ingenting. Det luktar bakfyllesvett och varmt hår och det enda som bryter tystnaden är aggregatets knäppande, gurglandet i petflaskorna när vi dricker och ett och annat hasande mot träbänkarna när vi byter sittställning. Det slår mig då att jag och Peter inte bytt ett enda ord sedan vi gick skilda vägar utanför Achmeds igår. Det är djävligt skönt. Peter kräver inte konstant samtal och har inget behov att fylla tystnaden om ingenting finns att säga. Vi sitter i värmen, svettas och stirrar ut i ingenting medan vi klunkar i oss vatten från petflaskorna, en välkommen svalka i den av värme dallrande luften. Den fysiska närvaron är nog, det är kravlöst, prestigelöst, mållöst och förbannat skönt. Man behöver inte säga någonting om man inte vill, man kan slappna av och vara sig själv och inte oroa sig för pinsamma pauser eller få fram det rätta att säga.

Vi har nog fyllt på flaskorna åtminstone två gånger och suttit där en timme eller så innan det första ordet yttras.

”Fan.” säger jag till slut och bryter den svettiga tystnaden.

Det dröjer säkert en minut innan Peter till slut svarar.

”Jo.” säger han enkelt. Mer behövs inte. Vi förstår båda två vad det betyder och vad som komma skall. Det är tyst ett tag till. Vi dricker ur våra flaskor och stirrar ut i ingenting.

”Timanställning…” säger jag sedan.

”Finns int om du frågar facket.” svarar Peter nonchalant.

”Men två tredjedelar av folket på Contactcentret är timanställda.” fortsätter jag.

”Ja, de flesta jobbar heltid och borde enligt reglerna få fast anställning, men det skiter Contactcentret rätt fett i.” säger Peter och dricker mer vatten och fortsätter att stirra rakt fram på aggregatet som knäpper lite medhållande.

”Timanställda behöver man inte betala sjukersättning till, ge semester eller full lön om man inte har fullt alla timmar till dem. Man kan sparka dem precis när man vill och bossa runt dem med hot eftersom de inte har några rättigheter. Klart Contactcentret gillar den anställningsformen!” säger jag med viss indignation.

”Sjo.” svarar Peter uppgivet med en norrländsk inandning och snurrar på sin petflaska där han sitter lite nersjunket på träbänken.

”Jag kan se hur de sitter där inne på personalkontoret och gnuggar händerna. Låga löner, inga rättigheter, lättkontrollerade och lättskrämda får som själva får ta all skit när de stressats sönder och blir sjuka. Vad fan har de för människosyn där inne egentligen?” utropar jag irriterat. En extra rodnad utöver den bastuns värme har lagt på mina kinder börjar synas. Nu är jag privat, med likatänkande. Då vågar jag, fega kräk, bli arg.

”Det har de inte.” svarar Peter med lakonisk ton och ett drag av uppgivenhet i rösten.

”Va?”

”Vi är inte människor för dem. Vi är produktionsenheter. Vi mäts inte i antal individer, vi mäts i kilo kött med headset. Att vi skulle kunna ha känslor, drömmar, tankar, preferenser, idéer, ambitioner, kreativitet eller individuella personligheter bryr de sig inte om, eller så har det konceptet aldrig nått deras tankevärld. Vi är analoga telefonsvarare, en kugge i ett kundtjänsthjul, inte människor. Jag är Peter Nyman, en påse kött med ett headset, automatiserad, övervakad, processerad och fullt ersättningsbar med vem som helst. Mitt enda värde är det antal samtal jag kan ta idag.” säger Peter med allt mörkare röst allt medan han glider ner ännu mer på sin träbänk.

Jag försöker få fram något slags svar, men det blir bara en slags blandning mellan ett flämtande och ett stönande när ångesten river till i magen. Det känns som ett svart, iskallt nät dras åt om mina inälvor och hjärtat slår fortare och andhämtningen bli ansträngd. Jag sluter ögonen och försöker blockera ångesten som tar över mitt inre, men jag vet att Peter har helt rätt. Vartenda ord är sant. Med förtvivlan i sinnet begraver jag ansiktet i händerna och suckar djupt, försöker faktiskt att hålla mig från att gråta. Att inte ha något värde alls, det gör ont. Det är illa nog att jag har varken flickvän eller liv, det här gör ont. Jag har naturligtvis vetat det, sådan här ångest har gnagt i mig förut, men aldrig så kraftigt som nu. Peters precisa ord framkallar den i mångdubbel styrka, en nattsvart förtvivlan som lägger sig i kropp och själv som en tung, kall, blöt och kolsvart snö över allting. Det gör så förbannat innihelvites djävla ont. Ångest!

”Det är inte rättvist.” fortsätter Peter där han halvligger och suckar djupt. ”Vi var kanske inte bäst på högskolan, vi kanske inte har de mesta kontakterna, vi gjorde kanske inte alltid de rätta sakerna, men vi försökte och vi ansträngde oss. Borde vi vara så värdelösa? Borde inte någon i alla fall pissa på oss om vi brinner?” Han suckar igen och torkar svett ur pannan med handflatan.

”Fan.” är det enda jag kan få fram i ett plågat kvid. ”Fan. Fan, fan, fan!”

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 - Bakfylleångest.

- Första inlägget -

På söndag vaknar jag med en skarp smak av bakfylla i gommen och blinkar mot ljuset från sovrumsfönstret. Ett tunt, grått molntäcke håller solen gisslan men kan inte riktigt hålla dess strålar från att nå mina plågsamt blodsprängda ögon. Det är ett tunt molntäcke som får solen att verka vara i alla riktningar. Det finns ingen skugga, bara ett oändligt plågsamt flöde av deprimerande, grått ljus. Jag sätter mig upp och håller min risiga bruna kalufs i händerna för att inte ansiktet ska glida ner på bröstkorgen, så tunga känns påsarna under ögonen just nu. Till slut reser jag mig och går ut i köket. På vägen trampar jag förstås i de klibbiga resterna av lite utspilld grogg. Det känns som att röra sig i fetvadd. Allting får mig att svettas och det går oerhört långsamt. Bakfylla som heter duga. Fan, det här går inte. Jag kollar klockan och inser med en tung andning att den är över ett. Håhåjaja, det var den här dagen det. Det är ingenting annat att göra, det blir en långsam och plågad promenad till Peter.

Ångesten gnager i samma takt som minnena från dagen innan som dyker upp. Min fruktansvärda tabbe med den där tjejen… Vad hette hon? Lisa? Vafan, ingen mening att lägga det på minnet, henne lär jag inte se igen. Lite gammaldags artighet mot värden, det var därför hon talade med mig, ingen annan anledning. Fan, jag har ingen tur med kvinnor. De vill inte ha mesiga nördar med överdriven bitterhet och noll självförtroende, de vill ha självsäkra idioter som kan bete sig som svin mot dem, av någon anledning. Whatever. Nu lider jag ordentligt på äkta Preussiskt-Protestantiskt manér och jag kan liksom känna Luther banka sina punkter inte mot en kyrkoport utan mitt bakuvud. ”Ska du ha roligt ska du lida.” Håhåjaja.

Det dröjer en halvtimme eller fyrtio minuters gående genom den gråkalla eftermiddagen med snålblåst från norr och doft av vinter innan jag är framme vid byggnaden där Peter bor. Jag slår in koden på de slitna knapparna på portkodssifferpanelen, som tydligt visar vilka fyra siffror det ska vara. Uppför två trappor, så står jag framför Peters mörkbruna dörr. ”Reklam och jag niivar dig, Perkele! PS inget djävla kyrkoblad heller!” står det på en liten lapp under namnet. Nog fan är det Peter som bor här nog. Han hatar reklam nästan lika mycket som han hatar religion. Jag ringer på med en lång och ilsken signal av 60-talsdörrklockatyp med bra ”rrr” i ring:et. Det dröjer en stund innan Peter öppnar dörren lite på glänt och stirrar med ett trött öga på mig. Först gör han en ogillande grimas, sedan suckar han djupt och länge och öppnar dörren lite mer och släpper in mig. Jag kliver in i Peters lägenhet och undviker nätt och jämt att trampa på ett riktigt gammalt nätverkskort som ligger precis innanför dörren. Peter är klädd i ett par mörka chinoos med oknäppt bälte och ingenting annat och han vänder snabbt ryggen åt mig och vinkar mot sovrummet. Jag kliver runt ett gammalt chassi och kastar en oroad blick på ett kluster av antika processorer som Peter tydligen håller på att bygga i dammet i vardagsrummet och hallen. Peter älskar att dyka i sopcontainrar utanför datorbutiker och företag och ta vara på hårdvara äldre än Metusalem och ge den nytt liv. Hela hans vardagsrum täcks av chassin, fläktar, skruvar, trasiga moderkort, gamla processorer och diverse skräp samt ett antal datorer som han hottat upp med allt som går. Den där servern i hörnet med sex stycken trettiotvåmegabytes ram-minnen och två tvåhundramegahertzarprocessorer skulle varit det bästa som gått att få tag på för tio eller tolv år sedan. Nu kör den Peters ftp-server och försöker hålla reda på fem eller sex små hårddiskar. Jag kliver in i sovrummet och kan inte undvika att förvånas över kontrasten trots att jag sett den många gånger förut. Här är allt minutiöst renhållet och det doftar lite svagt av Grumme Gulsåpa från den senaste rengöringen. Peter har faktiskt till och med tagit sig tid att bädda och lägga på ett kashmirbrunt överkast på sängen sin. Jag står en stund och beundrar de blanka kopparrören som löper längs väggen och in i garderoben. Jag tror fan Peter putsar dem både utvändigt och invändigt mellan varje sats, det överambitiösa aset. Jag undviker noga att öppna garderobsdörren, då Peter säkert har en optimal ljusnivå utarbetad och jag skulle kunna förstöra den och därmed hela satsen.

Så kommer Peter tillbaka med två fulla petflaskor. Han ger mig en ond blick, men säger inget, istället ger han mig flaskorna och öppnar ett överskåp och får fram några handdukar. Sålunda utrustade beger vi oss ner till källaren och den bokbara bastun där.

- Nästa inlägg -