Kapitel 15 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag hörde Anderssons kommentar, men svarar inte, jag är på väg hem. Det är riktigt fint väder nu och solen är röd på väg ner bakom några tunna moln, så halva himlen färgas rosa. Riktigt gay, faktiskt. Men rätt snyggt. Jag är lite trött, men mår inte så dåligt. Imorgon är det vanlig vardag och alla är tillbaka, då kommer det vara en massa saftiga rykten som surrar som elaka bålgetingar över chatklienterna. Jag flinar lite vid tanken, som den lilla skvallerkärring jag är. Vem har hånglat med vem, vem tillhör de upphittade underkläderna på dansgolvet, vad sa teamleaders och chefer på fyllan, vem tafsade på vem, vem kräktes i pissoaren och så vidare. Allt man behöver veta efter en firmafest och mer därtill. Mitt flin stelnar något när jag inser att jag själv kommer vara offer för en hel del rykten, några ryggdunkningar och en stor massa intima frågor av ytterst privat natur och jag har absolut ingenting att säga som inte får mig att framstå som oerhört patetisk. Vafan ska jag säga?

Jaja, den dagen, den sorgen, tänker jag och styr stegen mot flotterian, som är elakt säkert placerad ungefär halvvägs mellan hemma och jobbet, om man går rätt väg i alla fall. Som vanligt slår den där mystiska doften av vitlök mot mig när jag kliver in. Vad ÄR det Achmed gör som luktar vitlök egentligen?

Själv står Achmed i bortre delen av lokalen och torkar av bord, balanserandes en trave med plastbrickor fulla med skräp staplade på varandra i ena handen.

”Tjena Svenne!” säger han och flinar åt mitt håll. Han har bytt Franz Josef-skägget till ett bockskägg som börjar bli ganska långt, både i mustascherna och på hakan. Jag drabbas av en allvarlig misstanke.

”Tjena Achmed…” säger jag tveksamt. ”Har du gått och sett Kill Bill?”

”Javisst!” svarar Achmed, trycker in trasan under armen som håller brickorna och börjar dra sitt skägg. ”Det är fortfarande alldeles för kort för att slängas över axeln, fan, men ge det en månad eller två så…” ’säger han entusiastiskt och kliver förbi mig för att dumpa skräp i papperskorgen och ställa brickorna ovanpå. ”Det är lite för strävt och oböjligt, men jag ska köra balsam, va, då blir det fint. Snart står jag här och fnyser lyckligt och slänger skägget över axeln när folk beställer, fan.” han flinar brett. ”Fatta vilket reklamknep, Svenne!”

”Du är inte klok på en fläck.” säger jag avundsjukt och minns min egen sparsamma skäggväxt, som ser ut som ett vassgrund i en sjö ungefär, om jag låter det växa tre eller fyra månader, det vill säga.

”Jo, fan Svenne, det är SMART!” menar Achmed.

”Ja, men alla kommer hata dig för att du har skägget alla vill ha men ingen kan få!” säger jag sorligt. Achmed skrattar elakt åt mig och börjar sedan göra ett supermeal med plusmeny åt mig, utan att jag beställt.

”Jag slänger på lite bacon, fan, som plåster på såren.” säger han och flinar otroligt brett åt mig, så man tror hans mungipor ska gå upp och mötas uppe på hjässan, så främre-övre delen av ansiktet, med överläpp, näsa, ögon och panna ska trilla av. Jag sitter och surar över min cola när han kommer med maten. ”Alla kommer hata dig!” upprepar jag.

”Javisst!” säger han och ställer ner maten och ler ännu mer. ”Men de kommer ändå komma hit, fan. Se skägget och äta burgarna.”

”Han har säkert rätt också, den djäveln.” muttrar jag för mig själv och tar en stor tugga ur min perfekt lagade osturgare.

”Du får skaffa kvinna, va. Då ökar testosteronet och skäggväxten kommer fan.” säger Achmed och fixar med något bakom disken. Till min skam blig jag blodröd i ansiktet.

”Kolla fan, Svennen har kvinna på gång! Nyligen också!” retas Achmed och ler sådär brett igen.

”N-n-nej…” stammar jag. ”Det gick åt helvete.”

”Grus i kärleksmaskineriet, va?” undrar Achmed sympatiskt. För en gångs skull önskar jag faktiskt att han hade andra kunder att ta hand om, men det är tomt förutom mig just nu.

”Njaeh…” säger jag och fyller munnen med pommes för att slippa prata, men eftersom det inte finns några andra för Achmed att prata med väntar han tålmodigt. ”Jag tror inte det finns något maskineri överhuvudtaget.”

”Då får du skapa det, Svenne!” svarar han. ”Lite blommor, fan. Ett kärleksbrev levererat i hennes brevlåda för hand, va.” Achmed ler, himmlar med ögonen och trycker armbågarna mot bröstet med handflatorna öppna mot taket, som om han skulle deklamera poesi åt någon på våningen ovanför, trots att denna inte finns.

”Är du från femtiotalet, eller?” säger jag och kan inte låta bli att flina.

”Nej, men det funkar, ärligt Svenne! Frugan föll som ett moget äpple. Det var tider det, fan…” säger han drömskt och blickens fokus försvinner i fjärran.

”Vilka fasoner!” säger jag och skakar på huvudet. ”Hon drog innan jag vankade, jag tror knappast hon var intresserad när fyllan försvunnit.”

”Chansen finns! Ring henne!” säger Achmed passionerat.

”Nej…” säger jag och gör en grimas. ”Pinsamt, jag är rätt säker på att hon inte är intresserad. Dessutom har jag inte hennes nummer.”

”Skaffa det!” säger han och nickar ivrigt. ”Du kan om du verkligen vill!”

Jag mumlar något för att tillfredställa hans igelliknande insisterande och äter upp min mat. ”Måste hem, vi hörs!”

”Ring! Inget gratis bacon innan du ringt!” ropar Achmed efter mig medan jag viftar avfärdande. Jag kan känna hur rännskiten bubblar inom mig, jag måste hem snabbt nu.

- Nästa inlägg -

Kapitel 15 (forts 3).

- Första inlägget -

Snart kommer Andersson pustandes, med famnen full av socker, fett och koffein.

”Kramar du chipsen? Barbar!” häver Peter ur sig.

”Jamenvafan, jag tänkte, jag ska bara köpa lite godis och cola, inte behöver jag någon kasse inte, det är ju bara femtio meter att gå, gubevars. Men den blev det liksom mer och mer i korgen, och colaflaskorna är tunga…” Andersson stapplar fram till ett skrivbord och häller ut godis, choklad, chips och cola ur famnen. ”Sådär, tillräckligt för att föra oss alla mot större manlighet!” proklamerar han stolt och nickar.

Jag nyper åt mig chipspåsen och gör en grimas. ”Surkräm och lök?” säger jag med förakt i rösten. ”Varför?”

”För att det är GOTT, kanske?” replikerar Andersson och snörper på en mungipa.

”Chips är potatis kokad i fett och sedan saltad. Chips ska därför smaka oljigt fett och salt, och kanske, kanske lite potatis på ett hörn.” säger jag och skakar på huvudet. ”Vill man ha massa annan smak kan man svänga ihop en schysst dipp, kanske med grekisk yoghurt, chili och massor, massor och massor av vitlök.”

”Men köp dina egna chips om det nu inte passar.” snäser Andersson tillbaka och rycker tillbaka chipspåsen från mig, öppnar den och börjar mumsa i sig halv krossade chips i hög takt.

”Erik betalar mitt.” säger och knycker med nacken åt Erik, som sitter och gräver i fickorna än och mumlar något om att det minsann ska finnas pengar någonstans.

Jag sätter mig och kollar på ett mail. En kund som är oerhört upprörd över att han fått betala för sitt ADSL fast han flyttat till en lägenhet där han inte kan ha ADSL-uppkoppling. Någon, förmodligen Andersson, försökte för en månad sedan förklara att han var tvungen att ringa in och säga upp och uppge det nya numret, men det var nog tre veckor efter att mailet kom till oss. Han har fått påminnelse och nu inkassobesked. Summan klättrar fort med TeleNet24s inkassobolag, om man ska tro den upprörda kunden. Svordomarna är faktiskt riktigt avancerade. ’ni är söner av en sur hora och en lustande get’ måste jag komma ihåg att använda själv någon gång. Ctrl+c, ctrl+v, såja, nu finns det i min egen lilla historiska skatt av förolämpningar från kunder, som innehåller allt från mitt alla första ’är du dum i huvudet, eller?’ till denna senaste pärla.

Ett svar ska han förstås ha. Jag informerar sakligt om hur det går till att bestrida en faktura, om skriftligt ifrågasättande, om länsrätten och att deponera pengar och att kronofogden då inte kan utmäta något innan tvisten är löst, och så vidare. Ett riktigt proffsigt svar, jag är riktigt nöjd med mig själv när jag skickar det. Mmm… kexchoklad! Jag tuggar och mailar som bara den en lång stund, tills jag hör Andersson göra mysko ljud. Trött på att skriva dumma svar på dummare frågor till dummaste kunderna reser jag på mig och går bort till honom.

”Var är fel?” frågar jag lite halvnonchalant.

”Ledningen vill att jag ska skicka in ett åtgärdsprogram för mailen och eventuellt second line-arbete.”

”Ja?” frågar jag undrande.

”Jag skickade in att jag planerade att svara på mailen och välja ut någon för second line-arbete om det blev aktuellt.”

”Bara så?” säger jag och höjer flinande på ett ögonbryn.

”Ja, vad fan ska jag skriva mer?” säger Andersson med frustration i rösten. ”Jag har annat att göra än att detaljbeskriva hur vi svarar på e-mail.”

”Haha, kan du inte management by flailing?” säger jag.

”Va?” Andersson stirrar på mig som om jag kom från Mars eller något

”Ja, alltså…” säger jag och inser att jag behöver förklara lite. ”Du vet att det finns en massa management-teorier. Fina konsultfirmor som tänkt till och skickar räkningar för det, grejer framgrubblade på amerikanska universitet och så vidare… Typ ’forskning i vetenskapen att leda, organisera och delegera’ som jag läste det någonstans…”

”Ja.” svarar Andersson och en glimt av förståelse dyker upp i hans trötta blick. ”Jag tror jag har läst en av de där för länge sedan…”

”Precis.” fortsätter jag att raljera. ”Här på Contactcentret så gäller Management by Flailing. Det innebär att man ska veva på.” jag illustrerar tydligt genom att veva runt armarna som om jag vore en väderkvarn i kraftig storm. Upp och ner pumpar jag. ”Man ska veva, skit i om man faktiskt träffar något, eller ens träffar rätt om man träffar, bara man vevar. Det viktiga är inte att man gör ett bra jobb eller ens jobbar, det viktiga är att man ser ut som om man lägger oerhörd vikt vid problemet ledningen har hittat.”

”Beskriver inte det större delen av samhället idag?” säger Andersson klentroget.

”Jag sa inte att det inte var en populär teori.” flinar jag tillbaka.

Andersson skakar på huvudet och svär sedan illa. ”Men FAN, kan de aldrig sluta? Det är ju mail ifrån torsdags för helvete?”

”Rycker det i högerarmen? Känner du en oemotståndlig lust att invadera Polen?” säger Peter och skrattar lite från sin stol.

”Nej, nej!” utropar Erik. ”Det ser du väl? Det rycker i baguetten och han vill invadera Amsterdam!”

Andersson bara stirrar på oss ett tag. ”Ni är fan inte kloka på en enda fläck någonstans!” säger han med eftertryck. ”Spring hem, innan ni driver mig från det lilla vett jag har kvar.” fortsätter han och skakar på huvudet. Vi protesterar lite lamt för att tvinga honom att truga lite, sedan drar vi fort som fanken hemåt.

”Åtta imorgon, alla tre!” ryter han efter oss när vi försvinner och glider sedan djupt ner i stolen.

- Nästa inlägg -

Kapitel 15 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter att ha språkat med Andersson ett tag, mest för att det är så djävla tråkigt att sätta sig ned och faktiskt jobba med alla dessa mail, inser jag ändå att jag måste göra det förr eller senare. Jag släntrar bort till min egen dator och sätter mig ner med utstuderade, långsamma rörelser för att slösa ett par sekunder till.

Andersson skakar på huvudet.

”Du rör dig som en balettdansös med ett stolsben i röven. Något så fjolligt har jag inte sett sedan senaste TeleNet24-besöket.” säger han med ett flin.

”Lägg av!” säger jag låtsat indignerat. ”Jag är ytterst manlig.”

”Haha, säkert, vad är kriterierna för manlighet då?” ifrågasätter Andersson sarkastiskt.

”Allt under ett hundra kilo blankt är kvinnligt. Allt över är manligt.” säger jag och nickar för att understryka min kommentar.

”Så jag som väger nittiosju…” börjar Andersson innan jag avbryter honom.

”…borde gå på tjejernas, sitta ner och kissa och raka dig under armarna.” fyller jag i och lyfter en arm och gör låtsade rakningsrörelser.

”Nej!” säger Andersson och spärrar upp ögonen. ”Jag måste ha lösgodis! Choklad, chips!” han far upp ur stolen med ett flin och får på sig jackan. ”Ska någon ha något från hemköp när jag ändå går och köper fett till min kropp?” säger han.

”Gelehallon! Choklad! Kexchoklad!” ropas det samfälligt ur tre sockersugna strupar, för nu står Peter också där och trycker en massa mynt i handen på en överraskad Andersson. ”Cola också!” ropar Erik efter honom när han försvinner iväg för att handla fett, socker och koffein. ”Jaja!” ropar han tillbaka. ”Ska jag inte köpa er ett liv också…” mumlar han för sig själv när han försvinner runt ett hörn.

Efter en liten stund halar jag upp plånboken för att kolla efter pengar. Tomt som Fisk-Peders huvud. Skit också, det gick åt igår alltihop. Så kommer jag på att Erik är skyldig mig en hundring sedan igår. Så medan Peter skruvar ner sig i en usel kontorsstol och slår på en dator går jag bort till Erik som kisar mot ett mail.

”Du.” säger jag.

”Ja?” svarar han och fortsätter att ha blicken klistrad vid skärmen.

”Den där hundringen igår… När vi käkade pizza, minns du…”

”Javisst fan!” säger han och snurrar runt på kontorsstolen så han pekar mot mig efter ett och ett halvt varv eller så. Så börjar han fingra på jeansen och gräva i fickorna. Han rotar och rotar, men hittar inga pengar.

”Det är lugnt, du kan ta ut och ge mig senare…” försöker jag när han ställer sig upp för att göra ner handen djupt i en ficka och får upp en härva av kvitton och papper, som kanske, kanske innehåller en sedel.

”Nej, nej, det ska finnas här någonstans…” svarar han, vänder upp blicken mot mig från papperstrasslet. ”Och gör det inte det så kan du få det i natura.”

Jag grimaserar men är inte sämre själv. ”Visst, budget eller anus, bara något spricker för dig så är jag nöjd.” får jag fram så snabbt att jag förvånar mig själv. Erik blinkar till och Peter börjar kvida av skratt. Jag kan inte hålla mig utan flabbar jag med, och snart hänger Erik med.

”Klockren!” säger Peter uppskattande och Erik kan inte annat än nicka instämmande.

- Nästa inlägg -

Kapitel 15 (forts 1).

- Första inlägget -

”Eh…” säger jag till slut i ett patetiskt och ganska misslyckat försök att bryta tystnaden.

”Uhm…” svarar han.

”Igår…” säger jag och sväljer lite. ”Menade inte.” mer än så får jag inte ur mig.

”Mm. Inte jag heller.” svarar han och försöker sig på ett leende. Jag ler tillbaka, så är det bra igen. Det blir aldrig riktigt samma sak igen, men vem fan bryr sig egentligen? Man har kompisar på Contactcentret, inte vänner. Det är ingen, inte ens Peter, som jag skulle kunna vända mig till om jag mår dåligt, annat än när vi pratar om ämnet och då är det ingen som lyssnar, alla bara väntar på sin tur att få prata. Vi mår alla för dåligt för att kunna ta emot och lyssna på någon annan som mår dåligt. Det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv ekar jag i mitt huvud mitt uttalande till Lena igår.

Jag får fram mailkorgen och kollar snabbt över titlarna. En del spam, en del vanliga frågor… Orka! Jag reser på mig och går över till Erik istället och visar filstrukturen med standardsvar jag fixat. Det är många nog sen igår tycker jag för att man ska kunna använda dem.

”Så, om jag har ett mail med en fråga på priset på ADSL…” säger Erik tvekande.

”In i ADSL-katalogen, öppna pris.txt, bara att klippa och klistra.” avbryter jag hjälpsamt och pekar direkt på skärmen. Den är så nerflottad av fingeravtryck ändå.

”Skitsmart, Mats!” säger han och nickar ivrigt. Kanske är han ivrig att lägga in lite beröm efter igår och den skiten och brer på lite extra, men jag kan ändå inte låta bli att känna lite stolthet. Sedan går jag över till Andersson som sitter och suckar tungt framför sin skärm, mer eller mindre som vanligt.

”Mats.” säger han när jag kommer nära. Jag ser att han har ett internt mail på skärmen, det verkar som det är Trendluder Ett som skickat en lång referens på ett bråk med trafikledningen. ”Varför är det så här?” säger han och gestikulerar mot skärmen och texten med missmod.

”Folk är negativa här.” svarar jag och känner mig som om jag förklarar konceptet lördagsgodis för en obstinat treåring som hört alltihop tio gånger förut. ”Du är ju själv negativ.”

”Ja, men det rullar ju på. Folk blir mer och mer negativa, de som kommer in blir negativa på bara några månader, eller till och med veckor i vissa fall.” suckar Andersson.

”Ja, det är så det är här.” säger jag och rycker på axlarna.

”Men vad ska ledningen göra då? Vad skulle du göra om du var i ledningen, Mats?” frågar Andersson uppgivet.

”Tja…” svarar jag och tänker efter. ”Kanske lyssna en endaste djävla gång? Folk gnäller för att de bryr sig om jobbet, om kunderna, till och med om TeleNet24. De VILL ge service, men får inte. Minsta lilla kritik bemöts som ett personligt angrepp på ledningen, oavsett hur konstruktivt det än är.”

”Lyssna?” Andersson rynkar på pannan.

”Ja, som du gjorde när jag nämnde automatsvar. Jag har nämnt liknande grejer för Torped-Olga och Sune vid tillfällen och fått svaret att jag ska lämna ledandet åt ledningen och göra som jag blir tillsagd.”

”Ja, du har fan rätt. De lyssnar aldrig.” säger Andersson och glider ner lite mer på stolen.

”Ja, och ta och befordra den största gnällaren.” fortsätter jag raljera.

”Va? Varför då?” Andersson sätter sig upprätt igen och plirar på mig.

”Ja, gnällaren lär väl ha idéer om hur saker skulle kunna skötas bättre, annars skulle han väl inte gnälla, eller hur? Det vore ett effektivt sätt att tysta honom. Och vem vet, kanske gör han det som bör göras bra, så har saker blivit bättre?”

”Det kommer aldrig hända.” svarar Andersson med viss uppgivenhet i rösten och sin hållning.

”Nej, de är rätt fantasilösa i korridoren.” håller jag med och nickar. ”Man kan inte premiera en negativ attityd, säker de, och straffar de som inte är glada. Är det ett problem någonstans är deras idé att det är personalen det är fel på, och de ändrar sig fan ALDRIG när de fattat ett beslut. De kan inte tänka i nya banor, om deras idé inte funkar slänger de mer kraft på den, de kan inte tänka sig att försöka något annat.” jag skakar på huvudet. ”Nåja, jag har fixat standardsvar nu, kolla i mailmappen på sharet…”

Andersson klickar sig igenom text-filerna. ”Fan så snyggt fixat Mats. Det blir ju skitlätt att svara på mail nu!” säger han entusiastiskt och klistrar in ett standardsvar om uppsägningstid och hur det ska gå till för uppringt Internet.

- Nästa inlägg -

Kapitel 15 - Extrajobb.

- Första inlägget -

När väckarklockan ringer på morgonen efter en natts tung, tung sömn utan drömmar sätter jag mig upprätt i sängen och säger något förvirrat rakt ut i luften, innan jag inser var jag är. Jag ger väckarklockan en rejäl smäll med handflatan och sitter sedan där och funderar lite. Eller funderar och funderar, tankarna går i cirklar och jag får dem inte ur loopen. Hur gör jag något åt min situation? Jag kan inte. Hur gör jag något åt det? Jag kan inte, och så vidare.

Andersson är rätt bra ändå, tänker jag när jag till slut kliver ur sängen och trippar över det kalla golvet till duschen. Om jag skulle försöka satsa på att göra ett riktigt, riktigt bra jobb på mailen, till och mer än jag redan gjort, bita ihop och ställa upp, så man kan hamna permanent i mailgruppen sedan? Kanske få lite högre lön då också, jobba vardagar åtta till fem och kanske, kanske skaffa mig något som påminner om ett liv. Det viktiga är väl inte vad man beslutar sig för att göra, utan att man verkligen försöker göra det man beslutat sig för, inte sant?

Så går mina tankar där jag står under duschstrålen och långsamt skållar min blekfeta lekamen och sedan sitter med dagen-efter-rännskit och glider runt på toaringen, fortfarande blöt om arslet.

Ja, det är nog rätt. Jag ska försöka lite, vara lite proaktiv i min existens - jag vill fortfarande inte riktigt kalla det liv eftersom alla påstår att jag ska skaffa mig just det hela tiden.

Jag tycker jag är tidigt på plats, men Andersson har redan hunnit mata två eller tre dussin mail.

”Hur orkar du vara här så tidigt?” frågar jag, inte helt utan nyfikenhet.

”Yngsta dottern vaknade jättepigg klockan fem och tyckte att det skulle mamma och pappa OCKSÅ.” svarar han med ett trött leende. ”Så jag övergav frugan och for hit vid sex. Smörgås?” frågar han och håller fram en plastpåse med en massa formbröd-dubbelostmackor.

”För all del.” svarar jag, tar en och går och sätter mig vid en dator. Medan jag mumsar på den förvånansvärt goda smörgåsen, med tanke på vad den är gjord av, läser jag min egen mail, något jag skitit högaktningsfullt att göra i flera dagar. Hmm, de vill ha någon till fackstyrelsen. Kanske vore det något för mig? Visa att man bryr sig, få något mer på CVn så man kan begära mer lön? Man får jobba fackligt på betald arbetstid lockar de med i slutet av mailet. Då är det sju självklart. Jag skjuter iväg ett svar att jag eventuellt är intresserad. Det är säkert ett gäng andra att konkurrera med, men vafan.

Det klickar rytmiskt från Anderssons tangentbord och jag fixar lite fler standardsvar. Då dyker Erik upp. Vi stirrar på varandra en lång stund.

- Nästa inlägg -