Kapitel 4 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter att ha avkrävt löfte om chatcelibat för kvällen av Peter fixar varsin grogg åt mig och honom med juice, is och hans fina hemkokta. Peter håller någon slags personlig stolthet i att med minituös noggrannhet och med de bästa råvaror och den finaste utrustningen som går att köpa för pengar producera egen sprit. Förmodligen hade det kostat honom mindre än hälften att faktiskt bara köpa spriten på systemet, men för honom är det en principsak. ”Sprit tillverkar man själv! Precis som du säger att köttbullar, det rullar man fan själv!” brukar han säga. Så nu sitter jag och han i min blå tygsoffa och sörplar i oss varsin juice- och hemkörtgrogg och börjar bli lite som folk. Inte långt senare bråkar vi en stund om mp3-listan på datorn innan Peter hotar att kniva mig om han inte får spela det han vill och jag ger tappt. Det blir en del socialistisk musik från 30-talet, lite finsk folkmusik och marscher från kriget. Peter verkar lyckas hitta den mest obskyra musik jag har i djupet av min hårddisk. Han fläskar på med Imperiet och lite syntig bomts-bomts-bomts också, bara för att hålla de värsta gnällarna borta, antar jag. En lagom bit in på den andra groggen börjar folk droppa in. Först kommer n00by i en ny välstruken marinblå skjorta, avrakat skägg och två kassar Norrlands Guld. I släptåg har han ytterligare ett par halvsluga kollegor som jag inte riktigt, riktigt vet vilka de är. Jag vet att de är kollegor och inte direkt otrevliga, men i övrigt har jag inte orkat sätta mig in i vilka de är. Att de egentligen är för dumma och positiva för att få komma över min tröskel skiter jag i nu, med ett par groggar och trefemmor innanför västen är alla välkomna, utom ledningen förstås. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna och springer sedan in i köket för att knäcka upp mer is och göra några groggar till.

Det fortsätter att trilla in folk. Det kommer några farligt snygga tjejer från kundtjänstavdelningen på contactcentret och en granne som hört att det var fest och egentligen inte tänkt gå någonstans men som nu festar loss med en halvfull flaska dyr cognac, förmodligen det enda han hade hemma. Egentligen är det den enda riktiga fördelen med att jobba på contactcentret, att det alltid jobbar en större mängd fastrumpade och välformade representanter för det täckta könet på kundtjänsten, så man har bra utsikt bara man orkar resa på sig och se sig om. Jag kommer aldrig glömma den gången en av kundtjänstarna, som jag vet sysslar med gymnastik på elitnivå, stod i hyfsat tajta svarta byxor och knöt skorna utan att börja på knäna alls. Andersson gick förbi i relativt hög fart på väg mot ledningskorridoren i något ärende och vred på nacken så pass mycket att han gick rakt in i djupsidan av en dörr som stod på vid gavel. Smällen hördes över halva contactcentret och jag, som hade turen att få bevittna det hela, höll på att skratta ihjäl mig. Andersson hade ett blått öga och en fläskläpp i två veckor efteråt men mumlar alltid något i stil med ”Det var det värt…” om man mobbar honom för det. Jag tror hon på kundtjänsten var den enda som inte hörde historien om och om och om igen.

Menvafan, nog med minnen, tillbaka till idag och partyt! Jag öppnar en öl, njuter av den första klunken efter att omsorgsfullt och långsamt ha hällt upp den kalla drycken. Sedan trycker jag i mig stora mängder jordnötter och skrattar alldeles för högt när en av n00bys kompisar drar ett halvkasst skämt, men vem fan bryr sig? Det är kul, det är fylla, det är party! Peter och n00by gnabbas om spellistan borta vid min dator innan Peter svär en lång och eldig harang på finska och skrämmer bort sin motståndare från tangentbordet. Eldankajärven Jää.mp3 får alltså fortsätta att spelas på hög volym. Peter går förbi mig och in i köket för att ta sig en ny grogg för att stärka sig efter dusten, men skippar juicen, den håller i alla fall på att ta slut menar han, och halsar istället direkt ur en iskall flaska med frost på utsidan.

”Är det du som är Mats?” hör jag en röst bakom mig när jag skakar på huvudet åt Peter. Jag vänder mig om och framför mig står en av kundtjänstarna. Jag känner hur blicken håller på att gå i kors av alkoholen, men försöker titta upp, men fastnar lite för lågt. Snyggt formade, inte så jättestora kanske, men snygg rundning och en ganska många knappar uppknäppta i en beige blus i lätt material…

”Hallå?” hör jag och sedan fingrar som knäpper. ”Ögon här uppe!”

Jag rycker till och blicken rusar skuldmedvetet uppåt nästan lika fort som blodet till mitt ansikte. Jag kan känna hur det hettar i kinderna. Vilken djävla ärketabbe! Way to go Mats, bra första intryck!

”Hahaha, vad röd du blev.” säger hon och flinar ett pärlvitt leende. Det är en rätt kort tjej med tjockt, råttfärgat har som sitter uppe i en högt sittande hästsvans och en del långt hår framför små runda öron. Hon här klädd i svarta halvkorta byxor och en beige blus, har ett ölglas i ena handen och den andra handen färdig för att knäppa i fingrarna igen vid ena tinningen. Hon ser riktigt bra ut, hinner jag tänka och skäms ännu mer för den tanken. Hon tar ner handen från tinningshöjd och sträcker fram den mot mig.

”Jag heter Elsa, jobbar på kundtjänsten. Fakturaträck.” säger hon med en röst som jag först nu noterar är rätt trevlig och fortsätter att le.

”Uhm…” säger jag, harklar mig och flackar med blicken innan jag drar av handsvetten på byxbenet och skakar hennes hand som om den vore en död sparv. ”Mats, supportluder.” svarar jag och lyckas pressa fram något som påminner om ett leende.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 1).

- Första inlägget -

Med ilsket muttrande och några väl valda svordomar mot den grå massan i allmänhet och börsskramlande pensionärer i synnerhet försvinner jag ut från Willys och styr stegen hemåt igen. När det är dags att gå över den genom den orange kommunala pansarbilens försorg dammiga gatan passerar två flåsande joggare. Miffon, springa när man inte har bråttom någonstans? Hinner jag tänka innan jag inser att det är kvinnor i tjugofemårsåldern i tajta träningskläder och sportbh:ar som inte riktigt kan dölja ett visst fdunk-fdunk-fdunk för min blekgröna blick. Sedär, nu är livet fint igen, fast jag missade den gröna gubben och får vänta ett tag till.

I vanlig ordning blir jag otroligt andfådd när jag kliver upp för de två trapporna i det blekbeiga trähus jag bor. Precis som förra gången bordlägger jag frågan om min kondition, eller snarare brist på den, tills nästa gång den gör sig påmind. Det första jag gör när jag kliver in genom dörren och över posthögen är att öppna jumbopåsen med jordnötter och tugga i mig ett par nävar av deras härliga salthet. Sedan låter jag platskassen stå där den står i hallen, vränger av mig kläderna och kliver in i duschen för en relativt snabb dusch. Jag sjunger under tre omständigheter. När jag är riktigt säker på att jag är riktigt ensam, när jag är riktigt säker på att jag tar en riktigt varm dusch och när jag är riktigt säker på att jag är riktigt full. Det här tillfället kan nog beskrivas som nummer två och falskt och skärande hostar jag fram två eller tre låtar som jag kan ungefär halva texten till medan jag duschar.

Uppfriskad och rösenröd över hela kroppen av det varma vattnet kliver jag runt i min lägenhet och torkar mig. På med lite kläder, laga en schysst och riktigt vitlöksstinn köttfärssås och äta frukost, lunch och middag i en enda jätteportion framför datorn tillsammans med en väl kyld BrouCzech är vad som står på schemat. Sedan gör jag en nödstädning inför partajet ikväll. Fåse, posten. Räkning, räkning, påminnelse på räkning. Hm, vad är det här? Ah, ett fock-off-brev på någon jobbansökan jag gjorde för ett halvår sedan medan jag fortfarande trodde att högskoleutbildning ledde till riktigt arbete. ”Vi har nu valt att gå vidare med andra sökanden.” är en kod för ”Fock off, you wanker, vi vill inte med dig att göra!”, för övrigt. Efter ett tag ser det väl hjälpligt ut i alla fall. Jag skiter i att dammsuga, folk kommer tappa snacks och spilla klibbig alkohol ändå. Jag skakar fram lite hyfsat rena kläder ur garderoben och tar på mig min karmosinröda festskjorta och ett par svarta byxor. Ser väl hyfsat ut, tänker jag där jag står framför spegeln en stund. Äsch vafan, orka vara fåfäng. Jag rapar upp en vitlökssmakande rap, nästan lika god på vägen upp som på vägen ner och slår mig ner framför datorn med en BrouCzech till och lite chips i en skål istället. Nu är livet som bäst, digital kommunikation med folk, chips och en schysst tjeckisk bira. Telefoner är bara så förbannat analoga!

Länge får jag naturligtvis inte sitta innan det ringer på dörren. Förvirrat fiskar jag upp armbandsuret ur fickan, där det befinner sig eftersom armbandet gått sönder och jag inte orkat fixa det än. Jag slänger jag en blick urtavlan. Sju någonting. Har tiden gått så fort? Det är nog den första gästen. Med några långa steg som får träbjälkarna att knarra lite är jag framme vid dörren.

”Satan Mats! Här ska supas!!” ropar Peter entusiastiskt och vinkar med två oettikerade flaskor med klart innehåll när jag öppnar dörren. Det breda flinet får polisongerna att verka än mer buskiga.

”Peter!” säger jag överraskat, flinar och stiger åt sidan så han kan kliva in. ”Jobbar inte du idag?”

”Jo, jag var schemalagd.” säger Peter, ställer ner spritflaskorna på golvet och kränger av sig sin grå filtjacka och avslöjar en relativt lyxig svart skjorta vars tyg blänker svagt i hallampans sken. ”Men jag blev lite, lite sjuk tror jag.” säger han, flinar än bredare och åstadkommer några patetiska hostliknande ljud och försöker se lidande ut, vilket leendet saboterar ganska ordentligt. ”Jag tog med två flaskor av det hemkokta, jag tror det är bra medicin!” säger han till slut, efter att ha gett upp att se ynklig ut.

”Schysst!” säger jag och slänger in flaskorna i frysen medan Peter mular käften full av mina chips och skickar finska svordomar och obsceniteter till alla som är online på min kontaktlista på datorn innan jag hinner fram och drar bort hans skrattande och chipstuggande lekamen från tangentbordet. Fan, inte nu igen! Det här blir jobbigt att förklara för den där snyggrövade bruden (om man ska tro bilden, det kan ju lika gärna vara en medelålders hårig karl) jag försöker chatta upp till lite cybersex på MSN.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 - Supa, supa, supa!

- Första inlägget -

Jag har klivit upp någon gång kring lunchtid och gått runt i min lägenhet i gårdagens kalsonger och en tre dagar gammal t-shirt och kliat mig på intima ställen en ganska bra stund innan jag faktiskt gör något vettigt. Jahaja, lördag… Eftersom jag som en god Preussisk-Protestantisk Lutheran har lidit hela veckan får jag alltså ha en liten, liten dos kul idag, om jag har en ordentlig omgång bakfylleångest imorgon för att kompensera, förstås. Då jag står på botten av samhället betyder helger också att jag har ett obligatorium att supa mig till apmänniskestadiet. Som en lydig och stereotypisk medlem av socialgrupp tre siktar jag på en alldeles för hög konsumtion av de fördärvliga och tarvliga alkoholhaltiga dryckerna. Och jag tänker ha usch-usch och aja-baja så roligt när jag gör det också. Jag ler lite när jag tänker på det – vad de ska sitta och skaka på huvudet och sucka sorgligt över den ökade alkoholkonsumtionen på kommunens socialkontor. Det är skönt att kunna dra sitt strå till stacken ibland. Det lär nog dyka upp lite trevligt folk för en rätt våt förfest hos mig, kanske n00by och några andra halvsluga miffon till kollegor också. Men först måste jag fan handla lite. Jag kliar mig lite mer på min glesa raggarsträng under t-shirten och funderar på om jag ska duscha lite innan jag handlar. Ävafan, det kan jag lika gärna göra efteråt. På med brallor, en tröja och jackan. I förbifarten greppar jag gubbkepsen jag fick begagnat av morfar. Det är fan alldeles för låg gubbkepsfaktor i samhället idag. Dessutom är det rätt coolt och man kan ha den nu när det inte är mode längre. Jag är callcenterhora, inte trendhora. Sådetså.

Med ett leende på läpparna skrider jag ut från min bostad och styr stegen mot Willys. Här ska handlas som om jag vore en hamstrande hemmafru från kriget. Det är ett fyrkantigt pansarbilsliknande fordon i kommunens grälla orange färg ute och sopar gatorna från grus och solen tittar fram bland molnen. Det är djävlarimig vår när de sopar upp gruset. Jag mår riktigt bra nu när jag är ledig. Det är vår, solen lyser och glömda är gårdagens plågor. Det är säd i pungen, stål i blicken och spänst i stegen så det gungar i plufset på magen. Det dröjer inte länge innan jag är framme vid Willys och forcerar de automatiska dörrarna med en fjantigt bombastisk och dramatisk gest och ett mumlat ord, som får närmaste pensionärspar att stirra misstänksamt på mig ur ögonvrån. Skit samma, vem bryr sig om dem idag, jag är glad! Jag greppar en röd plastkorg och brottas en kort stund med det fanskapet innan han släpper greppet om sina kompisar och jag kan kliva vidare in i en av det västerländska konsumtionssamhällets högborgar.

Fåse, jag ska ha hela burktomater, tomatpuré, köttfärs, vitlök… Ah, vitlök, allas vår vän! Vitlök är inte en krydda, det är en ingrediens. Alla som påstår något annat ljuger! Jag greppar en riktigt stor en och trycker med ett leende ner den i korgen bland köttfärs och tomat. Lite morötter, spaghetti, gul lök… Behöver jag något mer för mat idag? Naeh, tror inte det. Då är det bort mot folkölshyllorna. Eftersom jag är en inskränkt, dryg och oupplyst individ är jag inte så särskilt positiv till EU, men jag måste erkänna att hela skiten har haft en stor fördel som till mycket stor del uppväger allt negativt. Europeiska bryggerier har fattat hur man säljer öl i Sverige. Det vattnas i munnen när jag går förbi folkölen som står där och tycks blänka inbjudande. Pilsner Urquell, StaroBrno, BrouCzech! Härlig tjeckisk pilsner i tre komma fem volymprocent. Guds gåva till mänskligheten. Ett halvdussin eller så stoppar jag ner i korgen innan det är dags att fundera över snacks. Man kan inte supa trefemmor och sliskiga drinkar utan salta snacks. Punkt. Fåse nu, chips eller jordnötter? Både och, förstås. Chips ska smaka flott och salt och eventuellt lite potatis. Lök, dill, ost, surkräm, flänsost och annat krafs kan Estrella få köra upp där varken sol eller måne lyser, lättsaltat ska det vara!

Jag står redan i kön till kassan innan jag kommer på att jag måste ha groggvirke också. Jag hastar bort med min tunga korg till juicehyllan och skyfflar ner två enliters euroshoppers apelsinjuice – skräp, men vafan, jag ska blanda den med sprit, inte dricka den med klar is en solig havsdag på poopdäck på min lyxjakt. När jag väl kommer tillbaka till kassorna inser jag mitt misstag. Den grå massan har tagit över. En halv miljard satans pensionärer helghandlar och alla har de överfulla djävla vagnar och står framför mig. Jag VET att de kommer stå och gnälla över rabattkuponger som inte riktigt stämmer överens med grejen de plockat på sig så de inte får sin rabatt och över hur dyr mjölken är numera. Jag biter irriterat ihop tänderna och mitt tidigare leende smalnar ihop till ett spänt sträck. Sätt FART, kärringdjävel vill jag vråla till pensionären som just nu ska försöka betala och letar exakt växel.

”En… en å femtio… två… tre… Hur mycket var det sa du?” säger kärringfan med gnällig röst och skakar sin börs för att föra upp andra mynt till ytan. Mitt kungarike för en handgranat tänker jag. Pensionärerna har hur mycket tid som helst, de är lediga hela dagarna, varför måste de ALLTID hamna före mig i kön? Jag gnisslar tänder när en fyraåring lägger sig ner på mage vid lösgodiset bakom mig och börjar gallskrika för att han inte får något mer godis. Mamman är inte dålig på att bråka tillbaka på unghelvitet heller. Jag står och svettas i gubbkeps och jacka och börjar verkligen känna hur gamla mina kalsonger och min t-shirt är när de skaver mot kroppen och hur tung min korg är innan jag till slut kan få komma fram och betala och styra stegen hemåt igen.

-Nästa inlägg -

Kapitel 3 (forts 5).

- Första inlägget -

”Mailservern ligger nere, vi jobbar på det…”, ”Jo, vi vet, teknikerna…”, ”Så snart som möjligt, vi vet inte säkert, men de jobbar för fullt…”, ”Senaste statusrapporten gav ingen tidsplan, men de är där…”, ”Så fort vi någonsin kan…”

Djävlar vad jag ljuger. Jag ljuger varenda kund rakt upp i ansiktet utan att blinka, utan att ha dåligt samvete över det, utan att skämmas för fem öre. Att de ringer tillbaka och är upprörda senare är bättre än att berätta sanningen och käfta med varje kund i fem eller sex minuter om vems ansvar det här är och när det egentligen ska fixas. Djupt där inne någonstans skriker en liten, liten rest av den anständiga Mats Olsson att det är fel att ljuga för kunderna, att jag borde i alla fall försöka ge bra service. Men den Mats Olsson är om inte död, så i alla fall djupt begraven under en våt, tung och stickig yllefilt, genom vilket hans desperata skrin blir till knappt hörbara gnäll. Jag fortsätter utan att bry mig att ljuga mig genom etthundratjugo samtal eller så. Jag blir hesare och hesare ju senare det blir. Det är mycket skit nu. Varje 08-nummer tycks ha en otroligt stressad människa som absolut inte kan vara utan sin e-mail ens några timmar, ens om den funkar på webbmailen. Det skriks, bråkas, hotas med konsumentverket och att alla vänner ska få veta hur opålitligt Telenet24 är. Som om jag inte hört alltihop förut. Folk köper TeleNet24s skit för att det är billigt. Punkt. Det spelar ingen roll att det är skit, folk köper ändå, uppenbarligen. Jag gäspar mig trött genom en utskällning till och drar naturligtvis på mig en ny utskällning för att jag gäspar mitt i samtalet och inte är uppmärksam. Den kundens samtal ”bryts” helt plötsligt. Hoppsan, oj, oj!

Sedan är det ett 09nånting-nummer. Vafan? Har de något annat än renar där uppe?

”TeleNet24, Mats.”säger jag.

”Jomenvisst, Lars Lundmark, Pite henan.” kommer det på bred nordnorrländska. Sedan blir det tyst i flera sekunder. Vill han att jag ska prata eller?

”Hej, hej. Vad kan jag hjälpa dig med?” lyckas jag pressa ur mig efter en stund när jag inser att han faktisk inte tänker långsamt utan bara slutat prata och inte har några som helst problem med tystnaden eller att det tar tid innan det sägs något mer.

”Jo.” säger han. Menvafan, kom till saken människa, var inte så förbannat lugn när jag är stressad som en skållad bäver i brunsttid!!

”Mailen. Jag kom int åt han.” kommer det slutligen.

”Ja, det är problem med mailservern, våra tekniker jobbar på det och hoppas ha servicen uppe igen så fort som möjligt, under tiden funkar webbmailensom vanligt…” hasplar jag ur mig i en rasande fart.

Tystnad. Men för helvete!! Jag blir stressad av människans brist på stress. Kan han inte vara LITE uppjagad i alla fall?

”Jamendåså. Då veit ja. Int ä he nå bråska int. Adjö å trävlig hälg.” säger han till slut, med artigt tonfall, och lägger på. Jag får sinnebilden av en enorm, hårig och pälsklädd karl i ett rum helt i trä, med en väggtelefon i bakkelit med analog snurrskiva och ett ljudligt klick i den annars starka tystnaden när han lägger på och går vidare med sitt liv utan att vara upprörd alls.

Efter ett tag, senare på kvällen då det börjar lugna ner sig, då dyker Ballongmannen ut från sitt kontor i chefskorridoren. Ballongmannen är contactcenterchef, vad fan det nu innebär. Jag har aldrig riktigt fattat vad alla våra chefer egentligen gör, utom vice VD och Andersson. Ballongmannen är i alla fall den största av cheferna, både bokstavligt och bildligt talat. Karlen är fet som en gris och väger säkert hundrafemtio eller hundrasextio kilo. När han går i trappan dallrar det i pannan på honom, så överviktig är han. Han har en särskild odör också, som om han inte kommer åt att tvätta hela sin generösa lekamen varje dag och svettas ordentligt när han släpar runt på allt detta fett. Jag menar, jag är inget underverk av fitness och gymlokalreklam själv, men jag menar, fan… Han kallas Ballongmannen eftersom han ser ut som en michelingubbe, full av pumpade bilringar och ballonger. Oavsett hur fet han kan vara är Balllongmannen den enda chefen på contactcentret som faktiskt försöker. Han är rekryterad utifrån och inte riktigt bruten av contactcentret ännu. Det är även plågsamt uppenbart att han inte har någon som helst koll på vad vi gör och hur vi känner. Nu har han suttit kvar hela fredagskvällen och försökt vara till någon nytta i och med den stora stormen av samtal vi haft. Som alla chefer har han varit mest till besvär, men de andra försvann vid tre-fyra-tiden så han ska ha lite respekt för att han dyker ut ur sitt kontor nu vid tiotiden och vill tacka oss för ett bra jobb. Tafatt och klumpigt går han runt, ger var och en en klapp på axeln och något mumlat ”Bra jobbat, uhm… grabben.”. Det är klart ingen kan lära sig namnen på alla gruvtrodgolyter, förlåt, medarbetare, eftersom vi allihop är ersatta på ett år, men kan han inte ska han inte försöka heller. Det är så förbannat patetiskt att man egentligen bara vill gråta. Inte ens jag i min cyniska och elaka värld klarar av att avspisa honom heller när han så tappert försöker. Håhåjaja. Jag smiter iväg på dass när han börjar närma sig min plats. Jag orkar inte med en fet hand på min värkande axel eller den tunga, flåsande andhämtningen som stönar fram ett värdelöst ”tack” jag inte vill ha. När allt annat är så eländigt är uppskattning värdelös. Maslows behovstrappa funkar även inom företagsvärlden - det spelar ingen roll hur många gånger Ballongmannen kommer ut och försöker uppmuntra oss om arbetsförhållandena, maktförhållandena och lönerna är som de är. En klapp på axeln uppväger inte den skit vi får ta för saker vi inte är ansvariga för och inte betrodda med befogenheter att ändra på.

Efter mitt toabesök tar jag några samtal till innan det är dags att gå hem. Nu är det helgledigt och jag tänker inte stanna en enda rutten sekund till. Att sjutton kunder till väntar på att få komma fram och besvära mig med sina patetiska, eländiga problem med mailservern skiter jag tämligen högaktningsfullt i. De är inte mitt problem!

-Nästa inlägg -

Kapitel 3 (forts 4).

- Första inlägget -

Andersson vrider och vänder på sin slitna och smutsiga kaffekopp i sina kortfingriga händer, suckar djupt igen och börjar sedan förklara.

”Ni vet när de bytte mailserver?” börjar han och tittar upp mot oss genom sina glasögon.

”Jo.” svarar jag. ”Någon linuxlösning va?”

”Precis.” säger Andersson och nickar. ”Och ni vet att även om den är mil före den gamla, så har lösningen ett problem…” Anderssons sarkasm är uppenbar och han himlar med sin trötta blick.

Jag börjar ana ugglor i mossen och nickar. Mailserverns problem består i att ett pop-konto hänger sig om det kommer ett blankt e-mail. Det händer inte så ofta, men ibland kommer det spammail utan text, utan avsändare och utan mottagare och utan ämne. Då får man gå in på webbmailen och ta bort mailet som orsakat problemet, så börjar det hela fungera igen.

”TeleNet24 beslutade ju sig för att göra sitt i kampen mot spam och kräva verifiering på mailservern…” säger Andersson och sörplar lite kaffe samtidigt som han slänger ett trött getöga på oss över kaffekoppens kant för att försäkra sig om att vi är med i diskussionen.

”Ja, bocka i smtp-servern kräver autentisering och spyware kan inte skicka en massa spam från kundens dator.” flikar Peter in och sätter sig på sina händer på stolen som han brukar göra när något intresserar honom.

”Just det.” svarar Andersson, tar koppen från munnen och fortsätter. ”Det är ju först nästa månad, men TeleNet24s tekniker tänkte till och beslöt sig för att skicka ett mail redan nu till alla kunder – ju fler som gjort det, desto färre som ringer in när det inte går att skicka mail utan det längre, så sparar de pengar.”

”Betalt per samtal.” säger jag lågt och Andersson nickar.

”Dock gjorde teknikern som skulle skicka ut mailet ett misstag – han skickade ett blankt mail. Ingen avsändare, ingen mottagare, inget ämne, ingen text. Han sa ’Hoppsan!’ och skickade ut ett nytt mail med text och ämne och avsändare.” Andersson flinar ironiskt och sorgset och sörplar lite mer på sitt kaffe.

Jag kan se hur Peter begraver ansiktet i händerna och stönar lågt. Herregud.

”Hur många konton skickade han till?” frågar jag pressat och sneglar upp mot klockan. Inte riktigt fyra än. Fredag eftermiddag. Jag skakar lått på huvudet. TeleNet24s personal har nog flexat ut och gått hem för helgen vid det här laget, de har inte betalt för att jobba över. Och de har inget out of hours-avtal med någon av sina teknikleverantörer heller. Det här blir inte fixat innan helgen och inte under den heller.

”Alla. Alla fyrahundratusen-eller-så konton.” säger Andersson och sjunker ihop på den hårda kökssoffan som om den sista luften gått ur honom.

”Herregud.” säger jag. Mer kan jag inte få fram. Det här slår fanimig precis allting jag har upplevt i inkompetens från TeleNet24s sida. Medan jag funderar på vad jag kan säga härnäst kan jag i ögonvrån se vår tekniska leveranschef Sune Cawé gå hem för helgen, en timme tidigt som varje fredag. Lite framåtböjd med ett aningen skuldmedvetet ansiktsuttryck när han halvspringer förbi alla skrivbord. Sune får nämligen inte bo i chefskorridoren som de andra cheferna utan har ett kontor i änden av en av våra tre stora salar. Alla kan stirra ogillande på honom när han går hem tidigt för att ”hinna med att hämta ungarna på dagis” varje fredag. Särskilt idag när det tokringer. Jag slänger en ogillande blick mot honom när han tittar mot oss, bara för att lägga sten på börda och flinar när han rodnar lite, tittar bort och skyndar på stegen för att komma till dörren så fort som möjligt. Återigen, små saker roar små människor. Cheferna har minsann ingen Mussolini som övervakar dem varje minut. Dem litar man på, men inte på oss, av någon anledning. Egentligen borde jag inte djävlas med Sune, jag skulle säkert göra samma sak om jag bara kunde.

”Men har vi lagt något meddelande på svararen?” frågar Peter Andersson och jag vänder mig tillbaka till diskussionen. Svararen är den hjärndöda tjänst som upprepar ”Vi arbetar på att ta emot ditt samtal. Du är nummer sexton i kön.” hela tiden. Där kan vi lägga ett meddelande om något extraordinärt har hänt.

”Jag tog upp det med Sune…” svarar Andersson och sjunker ner ytterligare lite i soffan. Det är nu knappt att hans näsa sticker upp ovanför bordsskivan. ”…men han mumlade något om att han inte hade det senaste lösenordet. När jag erbjöd mig att maila honom det påstod han att vi minsann inte hade tid med sådant just nu när det ringer så mycket.” Andersson stönar lite för sig själv och sluter ögonen en stund.

”Jahadu, att lägga ett meddelande som skulle minska arbetsbelastningen, det har man inte tid med?” frågar Peter sarkastiskt och reser sig från stolen med tydlig irritation.

”Nejdu.” säger Andersson och öppnar sina trötta ögon och tittar rakt på Peter nerifrån bordsskivehöjd. ”Vi har ju betalt per samtal. Det här blir en massa lätta samtal, så siffrorna blir bra. Contactcentret tjänar mycket pengar ikväll.”

”Ja, det är ju inte Sune som får sitta hela helgen och ta samtal efter samtal med arga kunder som inte kommer åt sin mail.” fräser Peter och vandrar iväg indignerat för att ta ut sin frustration på någon stackars kunddjävel som är otrevlig mot honom.

Själv stönar jag lågt och masserar min panna, bakom vilken en molande huvudvärk har börjat göra sig påmind. Andersson suckar avgrundsdjupt igen när jag reser mig. Jag slänger ett getöga mot glasburen där Samtalsövervakningen sitter. När som helst upptäcker en av dem att jag har fikat i tjugo eller tjugofem minuter och går bärsärkagång. Jag orkar fan inte med att ha en skrikande halvmänniska med ful mustasch komma med siktet inställt på mig. Tillbaka till telefondjävlen, på med headsetet, höja det förbannade självsänkande skrivbordet och sedan logga in. Det ringer förstås direkt, kön är hur lång som helst. Det är en djävla tur att jag faktiskt är ledig i helgen för det kommer nog bli både en och två piggeliner i bonus ikväll. Håhåjaja.

- Nästa inlägg -

Kapitel 3 (forts 3).

- Första inlägget -

Peter har också förlängd fika. Egentligen får man inte ha fika samtidigt. Samtalsövervakningen kräver att vi tar en liten träflagga och har den med oss så att inte fler än två kan fika samtidigt, så att telefonerna är bemannade hela tiden. Först utsattes träflaggorna för så mycket slitage (eller sabotage, beroende på vilken sida av gränsdragningen chef-gruvtrodgolyt, förlåt, medarbetare, man står) att de mer påminde om tandpetare. Sedan, efter argt mail från ledningen om att vi måste ta hand om våra resurser, fick de vara ifred. Men de var promiskuösa eller något, för på något sätt multiplicerades de. Det var billig skit, förstås. 20 spänn i närmsta fjolleributik, så plötsligt fanns det tio istället för två och alla kunde vifta med sin egen flagga när Samtalsövervakningen gick bärsärkagång och undrade varför alla var på fika och telefonkön växte. Det var bland det roligaste som någonsin hänt. Alla Mussolinis stod där och undrade vad som hänt. De var inte kropp att räkna ut hur det hade gått till. Eller det var de kanske, men chansen FANNS att det var ledningen som fått knäppsläpp och ställt ut alldeles på tok för många flaggor, och det säger man inte till ledningen, inte ens om man är en callcenter-Mussolini. Så där stod de med dilemmat tills VDn kom tillbaka från sin dagliga golftur eller vad fan han nu gör, på sitt kontor är han i alla fall aldrig, och det är alltid vice VD som sköter alla slags kontrakt, förhandlingar och andra viktigare, icke-dagliga kontakter med uppdragsgivarna som köper billig skitkundtjänst av oss.

”Så, ska du ta halv lunch?” frågar jag med ett sarkastiskt flin och viftar lite halvlamt med min synnerligen kulörta träålandsflagga. Peter tittar upp från ett lastgammalt nummer av Computer Sweden och hakar med ett flin på sarkasmen.

”Självklart! Man kan ju tjäna…” den korta pausen använder han till att anlägga ett av de mest fejkade ansiktena av förvåning och uppskattning jag någonsin sett mellan sina yviga, mörkt nötbruna polisonger ”…hela TVÅ daimstrutar!”

Jag skrattar. Peter använder glassvalutan, vilket är ett utmärkt sätt att förakta de löjliga bonusar och extrapengar vi kan tjäna. Genom att översätta dem till ett ungefärligt värde i glass, helst GB, kan vi förlöjliga det hela lite mer. Som när vi får 25 öre i bonus per samtal över 100 vi tar på en dag. Efter 90 samtal är man helt slut, med huvudvärk, trötthet och mental utmattning. När man tagit 116 samtal har man faktiskt tjänat en hel piggelin extra! Det ni! Det motiverar!

”TVÅ daimstrutar? MED chokladöverdrag?” svarar jag med samma fejkade förvånade uppskattning.

”Ja och MED DAIM också!” svarar Peter och släpper sin mask, inkapabel att hålla den längre. Vi skrattar båda hjärligt en stund och torkar glädjetårar ur ögonvrån. Vi har inte märkt att n00by har kommit och satt sig vid fikabordet med en färsk plastmugg odrickbart java i ena handen. Han heter egentligen Erik, n00by, men alla kallar honom n00by eftersom han aldrig tycks kunna komma till insikt om vad contactcentret egentligen är – en köttfabrik med headsets som hanterar siffror i form av antal samtal och kilo kött med headset, inte service. Han är en kort, tanig och rågblond kille med usel hållning, ännu sämre hy och halvkass skäggstubb som han mer eller mindre desperat försöker odla till ett helskägg men som mest liknar en skepparkrans eftersom han helt saknar mustasch.

”Vad snackar ni om?” undrar n00by och smuttar på sitt kaffe.

”Vi förlöjligar vår arbetsgivare.” svarar Peter med ett leende och drar lite i en av sina buskiga polisonger.

”Varför då?” frågar n00by aningslöst och jag ser hur Peter stelnar till och den muntra glimten i hans bruna ögon falnar, dör och ersätts av hans normala, trötta stålblick.

”Därför vi har chefer som är jasägande kräk, för att vi betalas sämst, har högst arbetsbelastning, sämst arbetsuppgifter, sämst variation på arbetet och alltid får ta all skit utan att ha några befogenheter att göra något åt det eller någon makt att ändra situationen.”

Man riktigt ser hur n00by blinkar till. Peters svar är som en pisksnärt, men n00by begriper inte att han klivit in på depressivt minerad mark utan fortsätter innan jag hinner stoppa honom.

”Men… Vi är ju TeleNet24s ansikte utåt. Det måste ju vara viktigt för dem som bara levererar tjänster att kundtjänsten är optimal. Vi får ju hela tiden mail om att vi ska vara trevliga…”

Längre än så hinner inte n00by innan Peter avbryter honom. Peter är nu aningen röd om kinderna och ögonen blixtrar av ilska och indignation.

”Är du dum i huvudet på riktigt ditt halvmiffo? Om TeleNet24 inte hatade sina kunder skulle de väl FAN inte outsourca sin support till OSS?” skriker han. ”I företagsvärlden outsourcar man det som är minst roligt, det ingen vill ta på sig eller göra, det man inte vet något om och inte vill veta något om. De vill inte djävlas med folk själva, så de låter contactcentret göra det åt dem! Både deras kunder och oss. Det är skitsnack de skickar till oss, brydde de sig VERKLIGEN om vilken service deras kunder får skulle de inte anlita det billigaste horbolaget norr om Sahara!! Och du skulle inte ha en lön som räcker till mat och hyra men fan inte mer!”

Stackars n00by, jag kan se honom krypa ihop när Peter skriker på honom. Peter orerar, skriker, och fräser till och med i slutet, en del hamnar på n00bys minutiöst strukna pärlgrå skjorta. Men n00by får skylla sig själv. Han borde förstå vår frustration, vi som inte tillåts göra ett bra jobb. Han borde begripa bättre när han har varit här i två månader. Innerst inne har jag lite ångest över att vi är så taskiga mot n00by – för vi är jämt det. Men som jag sa till Lena när hon indignerat frågat rakt ut vad fan vi höll på med – n00by är dum i huvudet och förtjänar det! Lena var en schysst människa, en sådan där stark person med socialt patos som skulle stått längst fram på barrikaderna om det hade funnits några. Hon ifrågasatte oss, bannade oss för vår elakhet och otrevlighet och steg emellan när vi var som djävligast mot n00by. Jag hade rätt mycket ångest då när jag insåg att hon hade helt rätt – jag är ett kräk. Numera har jag mest accepterat att jag är ett kräk och har inte lika mycket ångest över det. Lena slutade ganska snart. Hon var lite för stark, sa lite för ofta när saker var fel och fick inga timmar när hon gjort sig till ovän med en av samtalsövervakarna – de lägger ju schemana också. Så hon gick vidare till att studera till socionom tror jag. Passar nog henne, med det sociala engagemanget. Inte för att jag saknar hennes bannor som egentligen var så väl förtjänta men som jag avfärdade med föraktfull ton, men hon var ett socialt samvete, en påminnelse om en mer passionerad och mindre cynisk värld. Ett slags hopp om en annan värld. Ångestladdad hatkärlek som fan. Lika bra att det är borta. Känslor är jobbiga.

”Fan, är ni dumma mot n00by nu igen?” hör jag en mörk, trött röst bakom mig. Jag hoppar skuldmedvetet till och vänder mig om. Det är Andersson som kommit ut ur sin backofficehåla för att dricka mera kaffe. Andersson är en karl i fyrtioårsåldern, strax under medellängd och med viss ölkagge och ett uppgivet, trött sätt att stå, gå och hålla sig. Ibland undrar jag var som får Andersson att fortsätta att röra sig framåt, han brukar se ut som om han är för trött för att ens andas. Han har ett glesnande och uppåtvandrande hårfäste som syns tydligt i och med att han förmodligen började kamma håret bakåt i början på nittiotalet och aldrig slutat med det. Andersson har alltid halvslutna ögon, hängande ögonbryn och rejäla svartmörka ringar under ögonen. Hela karlen utstrålar uppgivenhet som skulle kunna få den mest entusiastiske optimist att börja skära sig i handlederna i ren desperation över existensens meningslöshet. Andersson är contactcentrets backofficeansvarige och den enda med något innanför pannbenet på det här stället. Han ger aldrig upp. Oavsett hur mycket idiotiskt TeleNet24 och vår eminenta ledning kan hitta på står Andersson där och håller emot när deras elfenbenstorn håller på att falla. Det är vissa som tror att Andersson på egen hand håller det här ruttna vraket till skuta flytande. Klart är i alla fall att processen nettat honom så mycket bitterhet och cynism, trötthet och förtvivlan att mina bedrifter inom området förbleknar likt en mygga på en blåval.

”Ni borde inte vara så taskiga mot honom.” säger Andersson och suckar tungt och djupt och tittar oengagerat bort mot den snabbt försvinnande n00bys ryggtavla längre bort i korridoren.

”Jo…” säger jag och skäms som en hund. Det blir pinsamt tyst alldeles för många sekunder.

”Men du, Andersson…” säger Peter och byter ämne. ”Vad är det egentligen TeleNet24 gjort med mailservern?”

”Jodu.” säger Andersson och suckar en avgrundsdjup suck som ger en känsla av dammiga gamla bibliotek, kalla gravkryptor och ren och skär hopplöshet. ”Nu ska ni få höra…” fortsätter han och slår sig ner vid fikabordet.

- Nästa inlägg -

Kapitel 3 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag kliver in i allas vår gråbrunröda gestapobyggnad, hastar uppför trappan och anländer något andfådd till den fula gråmålade dörren. Fan, jag borde egentligen göra något åt det här, andfådd av att gå uppför två trappdjävlar? Jaja, skit samma, får ta tag i det någon gång. ”Ta tag det i någon gång” är för övrigt en fin floskel som betyder ”skita i tills nästa gång det gör sig påmint”. När jag väl kommer in i rätt sal kollar jag efter ett ledigt skrivbord. Fan, bara det halvtrasiga är ledigt. Det som egentligen ska vara höj- och sänkbart men vägrar befinna sig på en höjd när man väl satt det där. Det glider ner hela tiden. Och kaffefläckar är det på det också, förstås. Håhåjaja, så är det när man börjar sent.

Jag sätter mig ned, startar datorn ägnar boot-uptiden åt att rensa musen från petrifierat damm. Sedan slösurfar jag en minut eller så, får ”LOGGA IN!!!11!!” på skärmen från samtalsövervakningen, fast klockan inte ens är fem i än och tar upp kön. Fyrtiotre idioter väntar på att få dålig service, den dummaste har faktiskt väntat tjugotvå minuter och trettiofem sekunder. Vad fan har hänt nu då? Det är eftermiddag första fredagen efter löning, alla fjortisar ska dricka folkbärs och spy i parken, inte ringa om sina bredband som inte har bra nog ping för counterstrike, alla sura kärrringar ska fan knyppla eller baka äckliga kakor eller vad fan nu sura djävla kärringar gör när de fått lön och borde vara hemma istället för att gnälla om sitt Internet, sin telefon, sina räkningar eller bara om TeleNet24s allmänna ondska, alla dumma gubbdjävlar ska slåss på närmaste krog med andra dumma gubbdjävlar som är från grannbyn eller håller på fel djävla fotbollslag. Vad fan är det för fel på folk? Jag suckar och sluter ögonen, försöker stänga ut de stressade rösterna, ringsignalerna, en och annan adrenalinpressad och desperat röst som skriker tillbaka på en kund och nå zen, eller i alla fall något som är så långt bort som möjligt från contactcentret. Det funkar naturligtvis inte. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig någonsin att göra. Med en suck öppnar jag ögonen igen och tar på mig headsetet och loggar in, för att omedelbart mötas av en ilsken ringsignal. Resignerat klickar jag på svaraknappen och rapar ur mig standardhälsningsfrasen med släpig och oengagerad röst.

Efter trettio samtal om samma sak på en timme visar det sig att TeleNet24 har gjort en ”förändring” som gjort att flera dussin tusen mailkonton slutat fungera. Mitt lugna fredagskvällspass förvandlas till en lång, utdragen tortyr. Den ena sura kunden efter den andra förbannar TeleNet24s inkompetens i allmänhet och min i synnerhet. Som om jag hade möjlighet att skrika åt teknikerna för att de inte testar saker innan de trycker igenom förändringar, som om jag vore ansvarig eller ens hade möjlighet att göra något åt problemet, ens om jag skulle vilja. För det är det fina med att jobba på ett contactcenter. Du ska ta ansvar för problemen, hjälpa kunderna, aldrig skylla på någon annan avdelning, men du är aldrig betrodd med befogenheter nog att faktiskt lösa problem, skynda på ärenden, skälla på tekniker som fipplat med chipsfingar på kassa servrar eller be telemarketerna kamma till sig. Ansvar, inte befogenheter, för en usel lön, så andra kan ha befogenheter men inte ansvar till en bra lön. Maktlösheten är faktiskt värre än arbetsbelastningen, de oregelbundna arbetstiderna och den låga lönen. På två och en halv minut, en minut om det är fakturasamtal, i genomsnitt, ska man ha hjälpt kunden, lagt på och loggat samtalet i det hopplöst röriga och långsamma ärendehanteringssystemet. Börjar samtalet bli långt och kunden vägrar lägga på ska man ljuga ihop något och lägga på, så man kan ta nästa samtal. Men samtidigt får man inte göra kunden missnöjd, man ska ta ansvar för kundens problem och se till att de inte behöver ringa igen. Det är lite svårt att uppnå alla mål som läggs framför en.

Snart kommer mailet. Folk får en halvtimmes extra lön om de bara tar en halvtimmes lunch eftersom det ringer så mycket. Woohoo! Fyrtiotre kronor och trettiosju öre till, minus skatt, för 30 minuters rent helvete. Folk fullkomligen RUSAR mot erbjudandet. Eller kanske inte? Snart kommer det relativt bedjande och trevliga personliga erbjudanden från samtalsövervakningen. ”KOm igen Mats, vi vet att du kan göra dET!!1” Wow, inte ens bara CAPS. De måste vara riktigt desperata, så jag kollar kön. Etthundratvå personer, 98% av dem med största sannolikhet idioter, vill komma fram. Och den största idioten har väntat i fyrtiosju minuter. Vore det inte så sorgligt skulle jag skratta åt det hela. Jag skakar på huvudet. Kanske, kanske skulle jag ställt upp om de faktiskt bemödat sig att kliva ur sitt löjligt lilla rum och komma ner och be mig personligen, men det är uppenbarligen under deras värdighet att kommunicera direkt med gruvtrodgolyter, förlåt, medarbetare som jag. Vad fan tror de om mig? Att jag har en amerikansk tävlingsinstinkt? Att jag bryr mig om contactcentret? Eller att jag, nu måste jag faktiskt flina lite elakt, bryr mig om TeleNet24 eller deras kunder? Hahaha. Eller, Gud och Fan förbjude, att jag har entusiasm kvar som går att mobilisera efter att ha jobbat HÄR? Nu skrattar jag faktiskt rått lite tyst, njuter av min högst tillfälliga och tämligen minimala makt och bara klickar bort samtalsövervakningens meddelande. Jag svarar inte, ta den, en underbar småsint liten seger.

Djävlar vad illa det ska vara när man kan känna adrenalin framtvingat av triumf i ren bestialisk och primitiv seger pumpa genom kroppen av det. Jag flinar lite, sedan går jag på fika och lämnar de vid det här laget etthundrafem idioterna att vänta på att mina kollegor svarar. Nu har samtalsövervakningen fullt upp med att ringa timanställda och försöka få dem att komma in och jobba, de har inte tid att kolla, vilket innebär att min fika just förlängdes från femton till tjugufem eller trettio minuter. Kreativa och innovativa lösningar, precis som ledningen vill. Kanske inte på det sätt som ledningen vill, men jag är kreativ och innovativ i alla fall. När jag tar mig dagens tredje kopp riktigt usla kaffe och slår mig ner i det tämligen snuskiga fikarummet funderar jag på hur jag ska kunna lura samtalsövervakningen på fler minuter ikväll när de slutat och man sitter där endast två personer i mörkret och tar samtal innan nattpersonalen kommer. Det är mest sådant jag tänker på. I grunden är jag en rätt kreativ människa, men eftersom jag är för trött för att göra någonting ens i närheten av kreativt när jag kommer hem – att hitta på nya sätt att trycka i sig snabbmat eftersom man är för seg för att laga riktig mat är väl det närmaste man kommer att skapa något. Skapa ny cynism är också kreativt, i och för sig. Men att lura företaget på minuter här och där är det som ger mig mest tillfredställelse.

- Nästa inlägg -

Kapitel 3 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är inte en lång promenad från min lägenhet på andra våningen till kvartersflotterian. När jag kommer fram, öppnar dörren och kliver in möts jag av en kraftig doft av vitlök. Jag undrar vad fan Achmed egentligen gör för att få sin grill att lukta så förbannat mycket vitlök? Hitintills har jag inte sett någon vitlök i något jag ätit här. Kanske är det Achmed själv som luktar vitlök genom lång impregnering inifrån? Whatever, Achmeds Sibyllagrill är ett schysst ställe, jag gillar verkligen att gå hit. Det är en liten träbyggnad med fönster åt tre håll och som ligger vägg i vägg med en mycket större verkstad. Achmed har stolthet, han har schyssta furumöbler och håller rent överallt. Man ser aldrig den där hinnan av dammblandat flott som brukar täcka precis allting på andra ställen hos Achmed. Det luktar fräscht av såpa från senaste moppningen av golvet och solens strålar avslöjar att Achmed är bättre än mig på att hålla sina fönster pustade. En sunkig gammal bergsprängare i miniformat spelar någon slags mellanöstern- eller medelhavsmusik på ett slitet kassettband. Achmed spelar ALLTID samma kassetband. Varenda gång jag har varit här har den musiken varit igång. I och för sig är det smart, jag tror jag blivit präglad som Pavlovs hundar. Så fort jag hör den musiken börjar jag dregla efter riktigt feta pommes frites och en extrastor hamburgare med drivor av dressing.

”Tjena Achmed!” ropar jag glatt och vinkar till den svartmuskiga personen som står bakom disken och fipplar med några påsar hamburgerbröd. Achmed vänder sig mot mig och ler ett stort leende av blandade guld- och vältputsade vita tänder. Han är en ganska kort karl i fyrtioårsåldern med begynnande ölkagge och tätt, mattsbart hår i vilket ett och annat grått strå börjar ge sig till känna. Har en otrolig skäggväxt och måste raka sig två eller ibland till och med tre gånger om dagen för att hålla undan. Å andra sidan roar han sig med att anlägga nya mustascher och skägg hela tiden. Just nu tror jag det är diktator- eller kejsartema eftersom han har ett välansat Franz Josef-skägg. Förra veckan var det knävelborrar som gällde och innan dess en Franco-tangorabatt.

”Men fan, Svenne!” ropar han tillbaka. ”Jag är fan inte Turk, jag är Pontos-grek och jag heter Vasilis, va! Jag har sagt det en miljon gånger!” säger han och viftar med hamburgerbrödpåsen i högsta hugg.

”Du driver ett snabbmatställe med extraflottig mat i Sverige, alltså heter du Achmed och är Turkisk Kurd.” svarar jag och flinar. ”Så länge du kallar mig Svenne heter du Achmed.”

”Fan Svenne, du driver en hård förhandling, va. Om jag ska kunna hämnas på alla Svennar genom att ge dem igenkorkade ådror, fet övervikt, va, och massiva hjärtattacker måste jag alltså heta Achmed?”

”Precis, så är det.” svarar jag och flinar brett. Jag och Achmed brukar gnabbas varje gång, det är riktigt roligt. Achmed är pratsam, kvick och rolig och har lite drag av bartender – han har ingenting emot att höra lite skit när man med lindrig fylleångest kommer för att proppa i sig lite fett vid halv ettiden efter en misslyckad kväll på stan.

”Nåja, Svenne. Jag får hämnas genom att proppa igen dina blodådror, va. Ska det vara det vanliga? Med bacon?” säger Achmed och lägger ner hamburgerbrödpåsen och slänger en handuk över axeln som han brukar när det är dags att fritera.

”Jag behöver smörja ådrorna lite, så blodet forsar fortare.” replikerar jag ”Det vanliga! Curryketchup och ost också, good sir!” säger jag tillbaka med ett flin och slantar upp. Jag vet precis hur mycket det kostar vid det här laget. Egentligen är det rätt patetiskt att vara stamgäst på ett sibyllahak, men vafan, det är förbannat gott, det går fort och Achmed är djävligt schysst. Han fetar på lite extra pommes och dressing ovanpå plusmenyn för min skull, kan åstadkomma otroligt god snabbmat och vet precis hur jag vill ha min hundrafemtiogrammare.

”Jag såg att universitetet ville ha en historielärare…” konverserar jag när Achmed kommer med den härligt fettglänsande, pappersinslagna maten på en plastbricka.

”Äfan, Svenne.” svarar han och drar lite i sitt Franz Josef-skägg. ”Jag har min grill, va. Jag fetar på Svennar va.”

”Men fan, Achmed. Är det inte tråkigt, du som doktorerat i Mindre Asiens historia?” säger jag och sänker tänderna i hamburgaren och skaffar mig förstås andra gradens brännskador på gommen. Fan vad varmt köttet är!

”Svenne, du vet att en turkisk utbildning är piss i Sverige, va.” säger Achmed och viftar med armarna. ”Jag har Svennar att göda för slakten, va.” säger han och flinar. Jag byter ämne och vi fortsätter att gnabbas och käfta medan jag inhalerar min mat ohälsosamt snabbt och sedan reser mig.

”Vi ses nästa gång, Achmed!” ropar jag när jag drar på mig jackan igen.

”Fan, inte den här gången heller. Men nästa gång, va, Svenne. Då lovar jag att du får en hjärtattack och dör, va!” skrattar Achmed åt mitt håll medan jag går ut. På vägen ut möter jag det lokala nassegänget. Bombarjackor, bristfälligt rakade skallar och tunga kängor. Samt tomma, korkade blickar som just nu lyser av hunger. Achmed gör burgare och pommes som inte ens hans genetiska arv kan hindra nassarna från att frossa på. Jag rynkar lite på näsan och vänder mig om och stirrar in genom fönstret. Nassarna är snälla och beställer lugnt vid kassan. De vet att de åker ut om de djävlas med Achmed. Kanske inte direkt, men Achmed har ett gäng stamkunder och är rätt populär i kvarteret. De skulle åka på fett med stryk om de gav sig på honom.

Jag styr stegen över asfalten mot Contactcentret. Det är en liten bit att gå, men solen lite grand genom en reva i molnen, vinden är inte särskilt kall och ett kommunalfordon håller på att sopa upp det mesta av gruset från gatan. Man vet fan att det är vår när kommungubbarna sopar gatorna! Med massor av fett och socker i magen, utsövd och allmänt glad kliver jag in på min arbetsplats tio minuter tidig. Det här kommer nog bli en rätt bra dag ändå, tänker jag och ler lite.

- Nästa inlägg -

Kapitel 3 – En ny dag, nya samtal.

- Första inlägget -

Det är fredag. Jag vaknar i min smala säng och viftar förnöjt på en stortå utanför täcket för att ta reda på om det är varmt nog för att jag ska kunna ta mig upp. Solen gassar från en klarblå himmel och skiner obarmhärtigt in genom de tunna gardinerna i mitt sovrum. Den avslöjar med pinsam uppenbarhet att jag borde både dammsugit och tvättat fönstren för länge sedan. Klockan är kanske kring elva och jag har sovit bort hela morgonen. Jag jobbar fjorton till tjugotre idag också, så det är egentligen inget problem, förutom att man inte har något liv vare sig före eller efter jobbet. Inte för att jag har så djävla mycket liv ändå, men man vill ha sin tid att inhalera mat på kvartersflotterian med sibylla-licens och dumsurfa lite. Jag kliver upp, gnuggar mig i ögonen och snubblar över t-shirten jag slängde på golvet igår kväll. Jag svär lite tyst över tvätten som så gott som täcker mitt sovrumsgolv i allmänhet och den ondsinta t-shirten i synnerhet. Sedan kliver jag över det kalla hallgolvet, undviker noggrant att trampa på en veckas oupplockad post, kliver in i vardagsrummet, slår på datorn och står en kort stund och lyssnar på den medan den surrar igång och fläkten under tappert drönande äter sig igenom en dammtuss. Jag kliar mig ogenerat, gäspar och vänder om för att gå in på mitt badrum. Det är en piss rätt ner i toaskålens vatten så det skvalar om det som står på agendan. Aaaaah, fan vad skönt. ”Matsfallet”, helt i klass med Niagara. Man känner sig manlig när man kan stå och pissa riktigt gult och stinkande piss precis efter man klivit ur sängen. När man står där med salamin i näven, med lite kvarvarande morgonstånd som får den att kännas stor, då får man lite manlig känsla så där. När man inte får mycket bekräftelse annars är det förbannat skönt. Det skvalar, skvätter och luktar så det märks. Och varar ett tag. Ett bra sätt att vakna, helt enkelt. Jag rycker lite eftertänksamt i draggen halvt på allvar när jag är klar innan jag beslutar mig för att sluta med det och istället ta en varm och lång dusch.

Jag kliver in i badkaret, ryser lite när jag sätter en fot den iskalla pölen som alltid bildas eftersom karet på något vis tycks vara högst vid avloppet. Fåse, dra för draperiet och svära över att det hänger slakt som en TeleNet24-kunds mandom eftersom jag en kväll på fyllan beslöt mig för att duscha, halkade och drog med mig hälften av duschdraperiets fästen i fallet, sedan ta tag i duschmunstycket och brottas och snurra med det ett tag, undvikandes det iskalla droppet som blir, och tillslut få hyfsad rätsida på det. Så, nu är jag klar att dra på vattnet och vänta sju-åtta sekunder medan det blir varmt. Efter det fäster jag kobran där uppe, lutar pannan mot kaklet, sluter ögonen och låter det heta vattnet strömma över kroppen. En femton-tjugo minuter står jag där som en halvstel och heldöd fisk medan jag långsamt vrider upp vattnet till varmare och varmare tills jag är så gott som kokt. Underbart. Drar det sista av sömnen ur en.

När jag kliver ur karet är förstås hela förbannade lägenheten ett djävla Lützen. Det går fan inte att se bort till sovrumsgardinerna en gång för de virvlande ångdimmorna. Hade jag glasögonen på mig skulle jag nog kunna se posten korva sig i fukten där den ligger på hallgolvet. Knatar bort till garderoben, får fram ett par kalsonger och tar dem på mig. Fan, det är hål i skrevet! Men jag lyckas inte gräva fram några andra jag haft i mindre än två dagar eller utan bruna fartränder, så halvtrasiga kalsonger it is. Drar på mig gårdagst-shirten också och går bort till datorn som nu har bootat upp min piratade Windos XP. Dags att surfa lite. Var fan är musdjäveln nu då? Massor av halvurdruckna koppar, de flesta snodda från jobbet, de flesta med en skvätt eller slatt te och en tepåse i fortfarande belamrar skrivbordet och någonstans i den röran gömmer sig min utmärkta optiska mus. Där är den fan, det röda laserljuset mot en brun kopp avslöjade den. En del av kopparna sitter fast i intorkat, utspillt sockrat te. Jag rycket loss en av dem, går in med den i köket, sköljer ur den uttorkade gamla tepåsen, fräser på lite vatten i varmvattenkokaren och slänger i en påse tillsammans med ohemula mängder socker. I med vattnet och tillbaka till datorn med en ångande kopp te i ena handen. Jag läser lite nyheter, flamar och trollar lite på ett av mina forum bara för att reta lite dumpuckade Amerikanska kreationister (som alla var högst upprörda över mitt senaste inlägg) och förstöra stämningen på forumet. Infantilt, jag vet, men får jag inte ha ett bra liv ska ingen annan få det HELLER! Sådetså! Jag skrattar ett elakt skratt medan jag tömmer tekoppen och ryser lite över den blanding av beskt och sockersörja som jag får i mig från botten.

Då kurrar min plufsiga mage till medan jag kliar mig över den sparsmakat installerade hårväxten runt min navel. Hungern sliter i mina inälvor. Det är dags för mat. Jag drar igång nerladdningen av en film jag tänkte se senare med en torrent från piratebay, kollar snabbt om de fått några nya roliga hot, blir besviken och går in i köket igen. I kylen hittar jag ett halvt paket skivad kokt skinka som har delvis gulnat och luktar surt, en torr ostkant och potatis som snart går i blom. Att skafferiet bara har en tom chipspåse och en halv knäckebrödskiva samt kanske en tredjedels portion skruvmakaroner att bjuda på gör inte saken bättre heller direkt. Orka gå och handla och laga mat när man vill ha frukost och lunch samtidigt. Och NU! Nejfan, dags att styra stegen till Achmed! Jag drar på mig byxor, skor, jacka och kliver ut ur min ostädade lägenhet för att styra stegen mot den lokala flotterian - Hörngrillen med sibyllalicens, i Achmeds mästerliga regi.

- Nästa inlägg -