Kapitel 9 (forts 4).

- Första inlägget -

Leendet dör dock ganska fort. På skärmen har jag femton riktigt arga meddelanden från samtalsövervakningen. Jag klickar förstrött bort dem. Nu är de så arga att det inte spelar så mycket roll om jag är röd ett tag till, de kan inte bli så mycket argare. Ska jag ha en massa skit för saker jag inte rår för kan jag lika gärna ha lite roligt som jag RÅR för också i samma veva. Så jag kopplar mig inte grön, istället läser jag mina mail lite. Hm, dagens sjukfrånvarolista. Sju långtidssjukskrivna och tolv tillfälligt sjuka. Lite mer än tio procent. Det är som vanligt då, sjukfrånvaron brukar ligga därikring. Den skulle vara högre om inte alla timanställda inte räknades och om samma timanställda kunde sjukskriva sig på långtid istället för att säga upp sig.

”HELVETE!!” ryas det intensivt alldeles intill mig. Jag hoppar till i överraskning. Det är förstås Peter som har en riktigt dålig dag. Indieluggen hänger snett. Och polisongerna tycks spreta mer än vanligt, ett tydligt tecken på att han i frustration dragit i dem igen.

”FIKA! NU!!” ryter han och slår intenstivt upprepade gånger på min lägga-på-knapp, trots att jag inte ens har headsetet på mig.

”Visst, visst, lugna ner dig bara!” säger jag och ändrar min röd-status från ”möte” till ”rast”.

”Det enda som ska lugna ner sig här är TeleNet24s idioter till låtsaskunder. Medelst en försvarlig injektion med cyanid!” fortsätter Peter i upprört tonfall och vevar med armarna. Han grabbar tag i min ärm med en hand och rycker med mig från skrivbordet. Jag stapplar med och försöker återfå balansen medan Peter raskt drar mig genom kundtjänstsalen mot utgåengen, förbi fikarummet.

”Vafan, skulle vi inte fika?” säger jag och rycker irriterat i hans arm. Jag kan faktiskt gå själv utan att bli dragen. Jag märker hur en massa kundtjänstartjejer kollar upp och gapar åt den underliga processionen när jag tappar balansen och måste stappla efter Peter igen. Inte för att jag egentligen bryr mig om vad de tycker om mig, men lite djävla stolthet har man ju. Även om jag vet att jag är patetiskt föredrar jag att större delen av världen inte vet det. Uppenbarligen utvecklar man mer muskler av att polera kopparrör, bära hem socker och aktivt kol och hinka hembränt än av att trolla forum, äta hamburgare och slösurfa.

”Jag MÅSTE ha luft som inte är infekterad av det här förbannade företaget!” säger han och släpper min ärm när vi slutligen hunnit utanför den fula gråmålade dörren. Han kommer inte långt efter det utan slår sig ner på den kalla trappan och begraver ansiktet i händerna. Jag slår mig ner bredvid och ser först nu hur svullna hans händer är.

”Har du slagit nävarna i stenväggen nu igen?” säger jag och sänker ögonbrynen. Han kommer fan knäcka sina händer permanent om han fortsätter göra så varje gång en kund är obscent otrevlig.

”Den förtjänade det!” svarar han avfärdande och byter ämne illa kvickt. ”Varför, Mats? Varför?”

”Varför vadå?” frågar jag oförstående och slår mig ner bredvid honom. Stenen i trappan är full av fossiler, särskilt spetsiga snigelskal, och förbannat kall. Jag kan känna mitt feta arsle kylas av genom de tunna byxorna.

”Varför denna fullständiga idioti om att kunden alltid har rätt? Jag har för fan aldrig stött på en kundjävel som har rätt!” säger han och gnider sina röda och svullna händer.

”Fan vet jag?” svarar jag och rycker på axlarna så fettet på magen guppar.

”Det är ju bara i skitjobb kunden har rätt. Om du skriker inne på en bättre klädaffär kommer de att be dig avlägsna dig eftersom du stör de andra kunderna. Om du beter dig som ett svin på krogen åker du ut. På bättre banker kommer chefen och säger ’Hu vågar ni behandla min personal på det här viset? Vi är inte intresserade av att ha en person som inte kan kontrollera sig som klient. Var vänlig avsluta alla era affärer med oss!’ Varför händer det inte här?”

”För att vi kan utnyttjas, antar jag.” svarar jag lågt. ”För att TeleNet24 och Contactcentret tror att ständigt undvikande av konflikter är bättre än att ta dem direkt. Det är inte de som behöver lyssna på de skrikande kunderna och medge att de har rätt. Du vet, det jag inte behöver hantera finns inte. Det är väl någon slags missriktad idé om att det ska göra kunderna nöjda.”

”Kunden har alltid rätt, men får aldrig något åtgärdat av oss, för vi kan bara erkänna att de har rätt, inte gör något åt den felaktiga situationen. De som kan göra något behöver inte prata med kunderna och behöver inte anse att kunden alltid har rätt.” säger Peter, suckar och stirrar ner längs trappan med dess grå stensteg och alla fossiler.

”Vi är callcenterhoror, affärsvärldens kloak. Tar den i tarmen för TeleNet24s skull. Det är ett skitigt jobb, men någon måste göra det.” säger jag och rycker på axlarna.

”Men måste den någon vara just jag?” säger Peter och suckar igen. ”Jag behöver sprit.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 9 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag stirrar lite på Andersson. Vad i hela helvete vill han mig då? Skit utdelar Torped-Olga eller Teamleader, inte Andersson. Jag kan faktiskt inte minnas när Andersson någonsin bett att få prata med mig. Normalt pratar han bara. Jag kliar mig i huvudet, drar av mig headsetet, som naturligtvis fastnar och sprätter tillbaka i ansiktet på mig när jag till slut får av mig det. Jag kopplar mig röd med en liten dragning i ena mungipan, nu kommer Samtalsövervakningen och Lill-Mussolini få totalfnatt. Längre bort kan jag höra hur Peter våldsamt slår ett pekfinger mot telefonen upprepade gånger och svär ömsom på svenska, ömsom på finska. Måste ha varit en jobbig idiot till kund när det inte räcker med att smälla fingret mot lägg på-knappen en eller två gånger.

”Eh… visst.” säger jag till Andersson. Jag är glad för varje sekund från telefonen, särskilt en otrevlig kund-morgon som denna.

”Bra!” svarar Andersson med ett leende som får det trötta ansiktet att på något vis verka fullt av energi. Nu börjar jag bli misstänksam. Vill han rekrytera mig till en sekt, eller vad fan är det frågan om? Den där lite halvmaniska blicken känns på något sätt väldigt religiös. ”Vi går bort till hålan, jag klarar inte av flosklerna här.” fortsätter Andersson och leder vägen bort från telefonerna med en gest mot en av motivationsaffischerna som nästan tapetserar den här delen av supportsalen. Just denna har en bild av en luffare och texten ”Kunderna är aldrig en jobbig del av ett arbete, de är anledningen till att du har ett.” Nedanför har något klottrat med blyertspenna, knappt synligt ”Men om man inte vill ha det arbetet då?”. Ledningen måste ha missat den gliringen.

Ibland undrar jag lite över de där affischerna, jag har aldrig hört talas om att de sitter på riktiga företag som kör date rape istället för överfallsvåldtäkt av sina trälar, förlåt, medarbetare. Är det bara callcenters, där alla hatar sin tillvaro, som har dessa? Fattar inte chefer att de är kontraproduktiva, att all uppmuntran känns mer som hån när man jobbat ett tag på Contactcentret? Jag skakar lite på huvudet och slår mig ner i en stol inne i hålan efter att Andersson gjort en inbjudande gest.

”Jo, Mats.” börjar Andersson. ”Eva har ju lagt några förslag…”

”Eva?” undrar jag.

”Ja, hon konsulten som du och Peter var och åt lunch med.”

”Jaha, konsultskan!”

”Precis.” replikerar Andersson och fortsätter sedan. ”Jag och TeleNet24s teknikchef och Olga satte oss ner och spånade lite…” han gör en grimas när han nämner Olga, något som får mig att flina lite.

”I alla fall, vi tänkte bilda en mailgrupp. Kontraktet ska ändras så att vi får mer betalt per mail så då lönar det sig att ha folk på heltid på att svara på mail, det har tydligen varit lite klagomål att det är svårt att få tag på TeleNet24 per e-mail.”

Jag sitter dödstyst och nickar bara bekräftande. Kan det verkligen vara så att… Nej, fan heller. Eller jo, varför ska han annars ha tagit mig avsides?

”…ja, som sagt då…” fortsätter Andersson. ”Så att eeehh… Jo, jag tänkte fråga om du är intresserad av att vara med i mailgruppen. Det blir ju bara vardagar och åtta till sjutton då, så du förlorar ju den ob-ersättning du får nu, men Sune trodde det kunde vara ett argument på nästa löneförhandling.” Anderssons blick flackar lite, det verkar nästan som han är rädd för ett avslag.

Själv kan jag knappt andas. Jobba reguljära tider? Veta hur det är nästa dag och nästa månad, hela tiden? Vara ledig på helger som vanligt folk? Kunna äta och sova på normala tider? Det är en dröm som blir sann.

”Ja.” lyckas jag pipa fram, det är knappt det går, halsen är som hopsnörpt och rösten går upp i falsett. Skrek jag nu skulle glasen på CRT-skärmarna som fortfarande står här inne fanimig spricka.

”Fan, vad bra.” säger Andersson och ler brett. Han ser nästan lättad ut, skakar med en pumpande rörelse entusiastiskt min hand. Min egen hans känns som en död sparv i sammanhanget. ”Jag ska prata med Sune och med VD och se hur vi kan organisera det här. Det kommer nog att ta ett tag, men när det går igång vill jag att du är med.”

Jag kliver upp och går som i en dimma tillbaka till min plats. Jag tror fan att jag till och med ler.

- Nästa inlägg -

Kapitel 9 (forts 2).

- Första inlägget -

När jag klickar bort samtalet och registrerar ärendet i det sirapssega systemet står Bengt där med ett papper i handen.

”Vi ska gå igenom din statistik.” säger han snorkigt.

”Jaha.” säger och och kopplar mig röd så jag inte ska kunna få några samtal. Ett meddelande från trafikövervakningen dyker upp ganska snart på skärmen.

”VArför är du RÖD???!!!!!111++!?!” helt otroligt. De har till och med problem att hålla inne shifttangenten när de skriver.

”Min chef vill prata med mig.” svarar jag raskt.

”det får noita sen!!!111!” får jag till svar, men ignorerar det och vänder mig istället mot Bengt som ser nervös ut, med flackande blick och blekare hud än vanligt. Det redan sträckta skinnet spänns mer när han försöker sig på ett snabbt leende, något som ser mer ut som en grimas i mina ögon. Han lägger upp papperet på skrivbordet och markerar min statistik med en grön överstrykningspenna. Eftersom jag varit sjuk är det mest noll hela vägen.

”Ja, du har ju inte tagit tillräckligt med samtal.” säger Bengt. Grattis, du vann just VM i mest uppenbara avslöjande någonsin, alla kategorier. ”Som du vet ska man ta etthundratjugo samtal om dagen för att nå målen.” Jag slänger en blick på papperet, eftersom alla andras statistik också står där. Den som hade mest är Peter, men åttiosju. Lycka till med att uppnå de målen. Jag håller dock ganska mycket käft med vad jag tänker om målen i allmänhet och Bengt i synnerhet.

”Du får ta ordentliga tag idag så du når målen.” säger Bengt tonlöst, får tag på sitt papper och börjar gå iväg, men stannar halvvägs, vänder sig om och viskar konspiratoriskt.

”Du vet inte vem Mikael Sundblad är?” frågar han bejdande. Är inte det Trendluder nummer ett eller två, undrar jag för mig själv. Jag reser på mig och kollar runt. Ingen av dem verkar vara här idag.

”Jag ser honom inte.” säger jag lakoniskt och riktar mig mot datorn och ignorerar den tvekande Bengt, som ett tag väntar på mer hjälp, men sedan ger upp och hastar iväg mot nästa person han kan känna igen. Själv håller jag mig röd ett tag till, trots att det poppar upp både ett och två ilskna meddelanden från samtalsövervakningen helt i CAPS. Det blir Bengt som får ta skiten för detta tänker jag småsint och flinar lite

Till slut måste jag koppla in mig igen och telefonen ringer naturligtvis omedelbart. Hade det inte varit kö hade samtalsövervakningen inte varit så blodigelaktig. Nu står Bengt borta vid Peter, som kränger av sig sitt headset och tittar surt på Bengt.

”VälkommentillTeleNet24ssupport.” hasplar jag ur mig utan att andas efter att jag tryckt på svaraknappen, fortfarande med blicken på Peter och Bengt.

”Är det så dags att svara nu? Jag har fått vänta minst TJUGO minuter! Hur behandlar ni era kunder egentligen?!” hör jag en upprörd röst med Stockholmsdialekt halvskrika ut. Jag plockar upp telefonstatistikrutan.

”Du fick vänta tre minuter och fyrtiosju sekunder, vilket jag naturligtvis beklagar, vi jobbar så snabbt vi kan.” svarar jag. Han måste ha fångat bristen på engagemang i min röst, min ursäkt tar ingen som helst skruv, han blir snarare än mer upprörd.

”Du ska inte skriva mig på näsan, kunden har alltid rätt!” brölar han. ”Mitt ADSL fungerar inte!”

”Okej.” svarar jag och ignorerar vad han sagt. Jag vet att 98% av alla kunder har helt i helvete fel. ”När började problemen.”

”Igår.”

”Okej, gjorde du något särskilt då, eller dog det bara?” frågar jag vidare.

”Det bara dog.” svarar han.

”Okej, sitter du vid datorn nu? Jag skulle vilja kolla om du får en IP-adress…”

”Var inte nedlåtande med mig! Jag är nätverkstekniker!” om jag hade en tia för varje person som påstod att de var nätverkstekniker skulle jag kunna dricka mer tjeckiskt öl varje dag och stå ut med det bättre.

”Okej, kan du ta fram din IP-adress bara?” säger jag släpigt.

”Du får guida mig, jag jobbar på servrar, inte på hemdatorer.” säger han. Som om kommandotolken är så djävla annorlunda på 2003 Server än på XP eller 2000.

”Start, kör, skriv CMD, ceasar, martin, david och tryck enter.” säger jag. Det är ingen idé att försöka utlämna detaljerna, den är killen kan garanterat ingenting.

”Jaha, nu dyker det upp en svartvit ruta, hur ska det hjälpa mig?” säger han, fortfarande otrevligt, fast rösten är mer tvekande nu, han har tappat fotfästet lite.

”Nu skriver du ipconfig.” s’ger jag och bokstaverar omsorgsfullt. ”Sedan enter. Vad får du upp för IP-adress då?”

”192.168.0.2” svarar han.

”Har du kopplat in en router?” frågar jag, fast jag redan vet svaret. Det där är en intern IP-adress som bara routrar delar ut.

”Vad har det med saken att göra? Det är ert ADSL som inte funkar!” biter han tillbaka.

”Om du har kopplat in en router kan vi inte hjälpa dig.” svarar jag.

”Hörnu, din inkompetenta lantis!” skriker han tillbaka. ”Jag kan de här grejerna, det är inte min utrustning det är fel på!”

”Jag kan pinga ditt ADSL-modem härifrån.” svarar jag. ”Lyser snabel-a-lampan?” fortsäötter jag, ignorerandes hans förolämpningar.

”Ja, den lyser, men det funkar i alla fall inte! Nu får ni fan fixa det här! Vad har ni för slags service egentligen?! Jag ska fan berätta för mina vänner.”

”Det är inte fel på uppkopplingen, verkar det som. Koppla ur din router och försök igen, funkar det inte då kan du ringa igen. Adjö.” säger jag och lägger på, mitt i en strid och intensiv ström av upprörda svordomar. Som om jag bryr mig om han berättar för sina Stockholmsvänner hur usel TeleNet24s support är? Alla supportar är värdelösa, alla kundtjänster suger, det är inte annorlunda någon annanstans, eftersom Internetleverantörerna ser sålda abonnemang som inkomstkälla men support och kundtjänst som en kostnad som inte har med intäkterna att göra – fast, inte rörlig, som man ska dra ner på så mycket som möjligt.

När jag loggar ärendet ser jag att han ringt två gånger innan och försökt få hjälp med sin router. Vilken fullkomlig jubelidiot. Så många vänner att berätta hur uselt TeleNet24 är kan han ju inte ha om han inte har någon vän med grundläggande kunskap som kan hjälpa honom, det är ju fan inte SVÅRT att konfigurera en router med ett ADSL. När jag loggar ärendet märker jag att någon står snett bakom mig igen. Rena djävla dejá vu. Det är Andersson som ser ovanligt pigg och glad ut, han ler nästan. Har han sagt upp sig, eller vad är det som kan ha gjort honom så glad?

”Är du klar? Kan jag få prata lite med dig?” säger han.

- Nästa inlägg -

Peter Nyman.

- Första inlägget -

Peter Nyman, callcenterhora, knivfinne, hembrännare, norrlänning. Eller som Peter själv skulle sagt - "Vem fan bryr sig?"

Peter är förmodligen Mats bästa vän och en av de få som förstår honom. Bakom en elak och grovhuggen personlighet döljer sig mer elakhet och grovhuggenhet. Callcentervärlden gör så med folk, för att överleva måste man sluta sig, bli kall. Empati, medkänsla, vänlighet och hjälpsamhet försvinner med de andra känslorna bakom ispansaret. Får jag inte må bra ska fan ingen annan göra det HELLER!

Bilden ritade jag en helg på Irland, en grov skiss som jag hittad i en udda katalog vid städning av en hårddisk.

Lite contactcenterstatistik.

- Första inlägget -

Här kommer lite statistik från Contactcenter och information om boken.

Bloggen har 62 inlägg, varav 59 är bokinlägg och 3 är informationsinlägg (63, 59 och 4 om man räknar detta). En ganska bra ratio om du frågar mig.

Boken är nu uppe i 63 sidor i 10p i word, vilket är 49 285 ord och 285 647 tecken. En del av det är stolpar och struktur för kommande kapitel, samt saker som ska vara med i de framtida kapitlen o.s.v. Det är inte mycket som är färdigskrivet som ni inte sett, så jag kan tyvärr inte ge några sneak previews, tyvärr. Dock är det mesta upplagt och jag vet precis hur det ska gå.

Sedan starten har 13 311 unika besökare stått för 32 981 page views - jag hade planer på att identifiera besökare nummer 30 000, men denne kom mitt i Mittnyttrusningen, så jag tappade bort vederbörande. I medeltal står 53 unika besökare för 160 page views dagligen - det är dock mer nu, ett par-tre veckor med väldigt lite besök i början drar ner medeltalet.

Många frågar om planerna för boken - för ja, det är en bok och har varit tänkt som det från början. Planen är att skriva klart till sommaren och sedan ägna sommaren åt att skriva om, bearbeta, editera och redigera. Sedan ska jag ge ut det på något vis. Vill inget förlag erbjuda något fördelaktigt kan jag kanske självpublicera. Naturligtvis kommer jag lägga ut boken i pdf- eller word-format så man kan läsa den online också om man föredrar det.

Jag vill åter påminna om forumet, som är dödare än en surströmming just nu, om någon vill ställa frågor om boken eller till Mats Olsson själv.

Jag vill passa på att tacka för alla kommentarer jag fått hitintills - jag uppskattar dem verkligen. Det är mina trogna läsare och kommentarerna som ger mig energin att sätta mig ner två gånger i veckan och verkligen skriva. Jag skulle dock gärna ha mer besökare och kommentarer, så ni som läser men inte kommenterar, gör det, allt tas emot tacksamt. Ni som har idéer om hur man skulle kunna göra mer reklam för Contactcenter, ta bladet från munnen, alla tips mottages tacksamt.

Till sist vill jag påminna att det går att få tag på mig på mail och chatklienter om någon skulle vilja.

Mail: vonadler@sko.miun.se
MSN: vonadler@hotmail.com (skicka inte mail på denna)
ICQ: 20936057
Y!: vonadler.bom

Med vänliga hälsningar och tack för allt läsande,
Mikael Anteskog Adler

PS Nej, det här är inte en ersättare för ett riktigt inlägg, det kommer ett på torsdag som vanligt. DS.

Kapitel 9 (forts 1).

- Första inlägget -

Jahapp, dags att gå till jobbet igen. Det gäller att få upp en bra fart, så man inte riktigt hinner tänka på vad det är man frivilligt går till egentligen. Det är en ganska fin dag, solen tittat fram mellan lojt och trögt svävande gråa moln, marken är torr och det luktar vår igen. Jag travar dock på med god fart och lägger inte märke till sjungande fåglar eller utslående löv.

Snart är jag framme, drar mitt passerkort och drar upp den fula gråmålade dörren. Den vanliga kakafonin av röster och ringsignaler möter mig. Jag skyndar snabbt igenom kundtjänstavdelningen, utan så mycket som en blick åt endera håller på någon av alla de pumor som sitter på kundtjänsten i vårtajta och –korta kläder. Jag behöver inte sten på börda på min sexuella frustration efter att Mostrarna väckt känslor till liv som sedan länge slumrat frusna djupt i min mörka själ, där de hör hemma.

Jag har börjat rätt tidigt, klockan nio, så jag kan få tag i ett bra skrivbord. Jag nickar åt Erik och Peter som sitter en bit bort med headsets på sig.

Jag kopplar in mig, drar upp ärendehanteringsystemen och kopplar mig grön. Vafan nu, är det inte kö? Jag drar upp statistiken. Nehej, tre lediga, ingen kö alls. Vad fan har hänt? Jag kastar en blick mot Peter och Erik och lyfter frågande på ett ögonbryn. Erik verkar upptagen i något browserspel, Peter vara rycker på axlarna och putar med underläppen som han brukar göra när han inte vet och framförallt inte bryr sig.

Jag hör någon kliva upp bakom mig och vrider på huvudet.

”Mats.” säger Andersson och ler lite blekt.

”Andersson.” svarar jag.

”Hur är det med dig? Mår du bra?” frågar Andersson och rynkar på ögonbrynen. Nu blir jag aningen perplex, frågar han för att han faktiskt bryr sig? Ja, det måste det vara, ville han bara snacka skit fanns det annat att prata om och han har ingenting med mina arbetstider att göra.

”Uhm… Alltså…” stammar jag fram. Jag vet fan inte vad jag ska säga. ”Jo, jag lever väl…” får jag fram till slut. ”Synd att klaga.”

Andersson flinar till lite, ett vargagrin som får honom att se ut som ett rovdjur med sin bakåtkammade frisyr. ”Du har inte så högra krav du.” säger han sedan och skrockar lite.

”Man ska vara glad för det lilla, det har jag lärt mig här.” svarar jag och flinar glädjelöst tillbaka. Eriks kompis, den stora killen med halvlångt hår och truckerkeps, han som alltid luktar bensin och åker moped har ställt sig upp och klivit över till oss.

”Fyra personer lediga! Fan vad lugnt det är den här morgonen!”

”Nej!” utropar jag, i ett futilt försök att stoppa honom. Men det är redan för sent. Fyra telefoner ringer samtidigt. Fan.

”TeleNet24s internetsupport, det är Mats.” säger jag. Telefonfan ringer igen.Man kanske ska trycka ORDENTLIGT på svaraknappen också, det finns vissa skolor som anser det hjälpa.

”Telenet24supporten, Mats.” svarar jag den här gången.

”Ert djävla ADSL funkar inte!” hör jag en upprörd röst i andra ändan. Det låter som en Torsk, det vill säga en cirka trettiofemårig man som inte kan något alls om datorer eller Internet, men försöker dölja det genom att vara aggressiv. Dessutom tror han att man får bättre service om man är otrevlig och påstridig. Jag kan se honom sitta framför sina halvdumma sportfånar till kompisar på puben och dricka halvt avslagen, blaskig stor stark och hävda att man måste vara bestämd, ta kommandot, låta dem veta att de lever, annars gör de minsann ingenting där på supporten.

”Vad är problemet?” frågar jag.

”Det sa jag ju, är du dum? Det FUNKAR inte!” ryter människan tillbaka. Nu sitter lägg-på-knappen nära, men jag ser att det är ett par personer i kö också, så det skulle inte hjälpa mig att lägga på, jag skulle bara få ett samtal till direkt igen.

”Okej, okej!” försvarar jag mig. ”Jag menade när slutade det att funka och hur lyser lamporna på modemet?”

”Det slutade funka igår kväll.”

”Aha, och hur lyser lamporna?”

”Det kan jag inte se nu, jag är på väg till jobbet!!” säger han upprört och anklagande. Jaha, du tror jag kan hjälpa dig om du inte har din dator på, eller är VID den, ditt djävla miffo? Matade mamma din dig med tröghetspiller när du var liten eller?

”Ajdå.” säger jag, istället för att säga det jag tänker. ”Då blir det lite svårt att hjälpa dig Det är nog bäst du ringer igen när du sitter framför datorn så kan vi felsöka…”

”Så ni kan inte kolla någonting utan att jag sitter vid datorn!? Vilken djävla medeltid!!” ryts det tillbaka.

”Jo, jag kan kolla så att det inte är några rapporterade driftstörningar i ditt område, och det är det inte.”

”Och hur FAN vet du det, utan att ha kollat?!” säger han i triumfatorisk ton.

”Du knappade in numret ditt när du ringde in, jag får automatiskt en rapport om eventuella driftstörningar.” svarar jag lugnt och stillsamt och njuter av det virtuella ljudet av en påse luft som tappar luften när man omsorgsfullt trampar på den. Att TeleNet24 aldrig bryr sig om att mata in driftstörningar i systemet och att det därför är tämligen värdelöst säger jag förstås ingenting om. Det står inga inrapporterade driftstörningar på skärmen framför mig, och då är det precis det kunden får veta.

”Jaja, jag får ringa igen i eftermiddag. Så lätt ska ni inte komma undan!” säger han och lägger på.

”Varsågod för hjälpen, det var så lite så, det är det jag är här för.” säger jag till det nedkopplade samtalet med drypande sarkasm.

- Nästa inlägg -

Kapitel 9 - Hopp?

- Första inlägget -

Följande dag ägnar jag mig mest åt att klia mig och förundras över vilken otrolig ordning allting är i. Jag kan fanimig inte hitta NÅGONTING när allt är på logiska ställen. Dessutom får jag torgskräck över alla tomma golvytor. Det är bara möbler och mattor på golven nu. Det känns liksom som om jag inte är välkommen i min egen lägenhet, som om jag är lite för ful, otvättad och oframgångsrik för att uppskattas i dessa såpadoftande skinande rena rum. Jag gör mitt bästa för att skaka av mig den känslan och klar mig demonstrativt på pungen framför min sorterade post bredvid datorn, bara för att dra ner medelnivån lite grand.

Jag mår inte helt bra. Hade jag haft ett jobb jag tyckte om och där jag inte behövde prata i telefon hela dagarna skulle jag nog gått till jobbet. Men nu hatar jag det över allt annat, så jag blir hemma. Dessutom har man ju en karensdag, så man måste vara hemma minst tre dagar totalt för att Contactcentret ska få betala så man vinner. Jag förlorar en dagslön, de får betala minst en komma sex. Det är noga uträknat. Jag ska nog bli hemma fyra dagar totalt tror jag. Det låter som ett normalt sjukdomsförlopp. Jag dövar mitt bultande samvete med att tänka fraser som att man ska stanna hemma en extra dag så man inte smittar andra. Jag ringer och sjukanmäler mig idag också och fortsätter sedan att klia mig. Mat, kanske?

Kylen är full av värdelösheter som färskpasta, körsbärstomater och ruccolasallad. Var är mina döda djur, undrar jag förtvivlat. Potatis, smör, mager ost, salami… Nu börjar det lika något! Ädelost som blev över från igår. Nu snackar vi! I skafferiet finns det digestivekex, russin och lite andra kex också. Det blir en utmärkt frukost.

Efter att ha ätit framför datorn tar jag en lång och varm dusch som jag brukar och funderar på att försöka få tag i Peter. Mostrarna har lämnat flera flaskor rött och vitt i mitt annars alltid tomma vinställ och det måste man ju göra något åt.

När jag försöker få tag på något att ha på mig märker jag att Mostrarna har köpt nya kalsonger och strumpor och slängt de med bara små hål i som man gott kan ha ett antal gånger till då man ändå alltid har skor på sig på jobbet. T-shirtar jag inte ens visste att jag hade är uppradade som om det vore partidag i Nürnberg 1935. Skjortorna hänger på galgar och är alla strukna. Jag grabbar tag i några kläder och krånglar på mig dem. Sedan är det datorn igen.

Ser man på, ett meddelande från Peter.

”Hur är det, din simulant?” Jag fnyser åt hans antydningar och svarar:

”Bättre än för din mamma, hon har mycket sjukdomar.”

Sedan övergår vi till att diskutera en frossarmiddag. Peter har en älgstek i frysen och jag har lite vin. Vi kommer överrens om att försöka skapa synergi med dessa ingredienser inom en snar framtid.

Jag gör ingenting vettigt. Jag surfar, trollar forum, chattar, spelar datorspel och sover en hel del. Snart är det dags att gå till jobbet igen.

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 6).

- Första inlägget -

När jag vaknar sitter mostrarna och fnittrar framför min TV. Det står juice, alvedon och vatten på nattduksbordet igen. Och några välsignade geléhallon till. Jag sätter mig upp i sängen och hasplar i mig samliga vätskor. På med morgonrocken och sedan kliva barfota in i vardagsrummet. Det märks att de dammsugit, det fastnar inte en massa skit under fotsulorna. Mostrarna sitter i soffan iklädda morgonrockar med ansiktsmasker och målade tånaglar. De har varit på systembolaget och införskaffat omoraliskt jäst druvdryck, minsann. Både rött och vitt står uppkorkat på mitt numera mindre fläckiga soffbord och Mostrarna har varsitt av mina knappt använda enorma vinglas med en stor slurk vitt i. Jag tror faktiskt jag fick de glasen i födelsedagspresent av Moster Margit någon gång för länge sedan.

Jag kastar en blick mot fönstrena. Redan mörkt? Vafan? Jag måste ha sovit i timtal.

”Åh, är mosters eeeegen lilla älskling vaken nu?” säger Moster Berit med bäbis-röst. ”Hur mår du?”

Jag känner efter lite. Inte så tokigt, betydligt bättre än i morse i alla fall. ”Bättre, men inte bra.” säger jag för att skörda in lite sympatipoäng och hänger en aning med huvudet.

”Stackars liten.” säger Moster Berit medan Moster Margit reser sig och ger mig en kram. Djävlars, jag hade glömt bort hur mänsklig närhet känns. Fan, det väcker ett begär efter mänsklig närhet som legat slumrande. Det liksom värker i musklerna efter den. Fan.

”Gå nu och duscha så ordnar jag och Berit lite vickning.” säger Moster Margit och släpper mig. Hennes tonfall tillåter inga protester, inte ens för mig som redan tvättat mig en gång idag.

”Släng t-shirt och kalsonger i tvättkorgen.” säger hon efter mig.

”Jag har ingen tvättkorg.” svarar jag tillbaka, med huvudet vridet mot vardagsrummet och naturligtvis öppnar badrumsdörren på min nakna fot när jag inte ser. Aj. Jag har fan simultankapacitet som en enögd, packad, MANLIG bäver.

”Jo, numera.” svarar Moster Margit och smuttar på sitt vinglas som hon tagit upp från bordet.

”Ö?” säger jag, välartikulerad och intellektuell ut i fingerspetsarna som vanligt. Mycket riktigt, där står en tvättkorg i flätad vidje med rejäla trähandtag. Snygg, betsad ljusbrun. Jag försöker titta på den över axeln medan jag står och pissar gult och starkt rakt ner i vattnet, vilket naturligtvis får effekten att jag pissar på kanten och utanför, eftersom Herr Karlander vrids till höger med mig och därmed pissar snett som fan. Jag suckar och torkar upp det med lite toapapper. Normalt skulle jag bara skita i det, men man kan ju inte låta det vara när det är så fint i övrigt. Mostrarna gör städfascist av mig!

Efter en lång och skön dusch och med nya underkläder och iklädd min morgonrock kliver jag ut i vardagsrummet igen. Mostrarna har dukat upp en kall buffé med rostbiff, potatissallad, ruckolasallad, tre sorters kex, baguette, salami, ölkorv, åtminstone fem olika sorters ädelostar och vin och vatten.

Det är riktigt gott och jag känner hur hungern river till i tarmarna och jag låter på tvättäkta Preussisk-protestantiskt manér maten tyska mun. Om jag stoppar in en massa kan Mostrarna inte ställa en massa dumma frågor utan att vara otrevliga, manérfascister som de är.

Efter måltiden diskar de upp och plockar undra, ger sedan mig en kram var och försvinner. Lägenheten känns tom när den fortfarande doftar av värmeljus, deras parfymer och grumme grönsåpa.

Jag sitter till långt in på natten framför datorn och surfar dumma videos innan jag går och lägger mig igen framåt småtimmarna. Imorgon är det en ny dag.

- Nästa inlägg -