Kapitel 14 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag funderar en kort stund på att bara gå. Men jag har inte lust. Vad jag HAR lust med är att ösa ovett, skit och elände över någon, och Lena, ärkepräktig djävla kossa, har anmält sig som frivillig, jag har bara att dra i spaken. Jag vet att jag är patetisk, jag borde vara stark, bara resa mig och gå med en fnysning. Men jag är inte stark, jag är ingen djävla ö hur mycket jag än skulle vilja, jag kan inte bara rycka på axlarna och skaka av mig min mantel av tungt, torkad skit som bygger på mer och mer och tynger ner mig i en hösäckshållning.

”Jaha, var ska jag börja?” säger jag uppgivet och kan riktigt känna hur väggar av ångest sluts om mig.

”Med det som är värst.” svarar hon och dricker av sitt vin. Stämningen är fortfarande inte vänlig alls, men vi skriker i alla fall inte längre.

”Jobbet.”

”Okej, varför jobbar du där?”

”Det är tre år sedan jag började där nu…” säger jag och skakar på huvudet. Kan det vara så djävla länge? Jag känner mig tom inombords, som om det vore slut på känslor. Jag suckar. ”Jag trodde det skulle vara ett hyfsat jobb. Inte ett toppjobb, visst, men bra som extrajobb under studierna, det skulle vara tekniskt och bättre än att ha stått på pressbyrån när det väl var dags att gå ut i det riktiga livet… Fyfan. Vi som började fick fel djävla anställningskontrakt. Stod lön innevarande månad på dem, men vi fick lön eftervarande månad. En kille fick sälja sin dator för att ha råd med hyran, man räknar ju med pengar när det står så på kontraktet…”

”Så du mår dåligt över lite pengar?” säger hon föraktfullt, förmodligen försöker hon bara provocera, men jag tar betet med krok, lina och sänke.

”Så helvete heller!” ryter jag tillbaka.

”Så, vad MÅR du dåligt av då?” svarar hon, utan att vika en millimeter under mitt utbrott. Jag väger över hundra kilo, att folk inte ryggar lite när jag brusar upp ordentligt är ganska ovanligt.

”Av allt! Av hur man blir behandlad som ett barn och börjar bete sig barnsligt, av att man aldrig får ge service men ändå får skit för att man inte är serviceminded, hur man får skit från ledningen, från TeleNet24, från kunderna, från jobbarkompisarna och från kunderna för att man inte gör ett bra jobb. Av den hårda jargongen, där man sårar varandra så hårt man kan och låtsas att man inte bryr sig. Av all stress, över att jobba ojämna tider och aldrig veta när man ska jobba eller inte, av den dåliga lönen och låga statusen, av att aldrig få använda sin kreativitet eller sin tankeförmåga, av att bli straffad när man inte är glad, över att vara tvungen att ta ansvar för all skit men inte ha någon makt alls att göra något åt det, av all djävla övervakning, av att aldrig bli litad på, av all satans djävla helvetes förbannade maktlöshet!!” jag begraver ansiktet i händerna.

”Så, varför slutar du inte bara?” frågar hon skarpt och sätter naturligtvis direkt fingret på den ömma punkten.

”Jag är för feg, för maktlös, för rädd… Jag är ett patetiskt, självhatande vrak. Jag har aldrig haft bra självförtroende eller en tilltro till min egen förmåga att reda ut saker. Jag har ingen familj som skulle ställa upp… Eller det kanske jag har, men jag vill inte fråga. Jag skaffade mig en djävla utbildning, jag slet faktiskt med den och nu spottar man inte på mig om jag så brinner. Vet du hur det känns? Att ha satsat, försökt, kämpat och lyckats, och ändå vara helt värdelös, helt ouppskattad? Hur det känns att hälla ner sitt hela jag, sin själ i något, som avfärdas med en föraktfull grimas och ett knyck på handleden?” mina händer skakar i ilska. Den välsignade ilskan, det som driver mig, får mig att fortsätta och existera vidare, för lever, det gör jag fan inte.

Hon nickar bara. ”Fortsätt.”

”Min pappa slutade skolan när han var femton och började jobba. Om det var uselt, då gick han bara någon annanstans. Nu får man inte ens jobb om man gått ut gymnasiet, och bara de uslaste av skitjobb med en högskoleutbildning. Hur tror du det känns när vår föräldrageneration tycker man ska skaffa sig ett jobb? Utanförskapet när man ser att de har bostadsrätt, bil, bra jobb med flextid, lön, status och respekt, och själv bespottas man varje dag för halva lönen de har? Hur djävla lätt är det att vara positiv, framåt och entusiastisk efter fyrahundra nekande svar på jobbansökningar? Hur lätt ät det att göra bra ifrån sig när man bor tillfälligt, inneboende i en djävla skokartong och har timanställningar utan sjuklön, utan semester, utan några som helst anställningsskydd och veta att inte en djävel som kan påverka bryr sig om det?”

”Så, om du fortsätter så här i ett eller två år till, var är du då?” säger hon lakoniskt efter att ha låtit en stunds tystnad härska efter min framspottade monolog.

”Då är jag nog långtidssjukskriven. Eller kanske till och med död.” svarar jag efter att ha tänkt över saken.

”Då kanske du ska försöka höja blicken lite från dina fötter. Det är fan inte lätt, det vet jag. Men fundera på vad du vill om ett år och agera på det.” så reser hon sig. ”Och försök sluta vara ett sådant svin hela tiden, även om det är lätt att försöka lindra smärtan genom att göra den relativ och dela ut samma vara till alla andra.”

”Lätt för dig att säga…” mumlar jag till hennes rygg när hon går. Jag tömmer min halva öl och ryser över den ljumma, avslagna smaken när den rinner nerför strupen. Fyfan. Jag mår riktigt illa, och fast jag inte låtsas om det är mitt inre en rasande konflikt av känslor och viljor. Jag känner en intensiv lust att förstöra för mig själv, säga upp vänskaper eller slå sönder arbete jag gjort, bara för att visa världen hur dåligt jag mår och hur illa jag tycker om vad den gjort mot mig. Futila, löjliga, småsinta gester. Det är ofta jag känner så. Varför gör jag det? Tanken överraskar mig när den kommer när jag betalar och ska gå.

På vägen hem kräks jag i rännstenen. Om det är på grund av maten, på grund av ölen så snart efter att kroppen stött bort alkohol innan eller för att jag mår så djävla dåligt vet jag inte, och ärligt talat skiter jag i det också. Det är skönt att tömma ur sig något, vad som helst.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 4).

- Första inlägget -

En ganska kort och rund tjej i svarta kläder och en mörkgrå poncho, svartfärgat hår, för ett tag sedan eftersom hårrötterna är betydligt ljusare än resten av håret. Hon har mer än försvarliga mängder kajal också. Ett patetiskt blekt emofetto, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag är minst lika blek, fet och framförallt patetisk. Särskilt just nu. Fan, självinsikt gör ont. Bort med den. Jag har dock känslan av att den här personen plågat mig förut. Så dagas det för mig. Jag har blivit utskälld ordentligt av henne åtminstone en gång.

”Lena?” säger jag. Lena, socionomtjejen som jobbade på kundtjänsten ett kort tag och alltid tog parti för n00by, eller Erik heter han ju, när mitt och Peters pikande gick överstyr. Hon som slutade efter bara några månader för att börja plugga socionomi och, enligt ryktet, jobba med äldrevård eller som personlig assistent, ingen verkar riktigt ha vetat exakt.

”Högst densamma.” svarar hon och nickar. ”Men du svarade inte på min fråga.”

”Jag är väl alltid otrevlig?” frågar jag retoriskt och gör en grimas. Det är inte ett skämt, snarare ett anklagande om vad hon tycker om mig.

”Ja, det är sällan du visar andra sidor, vad jag sett i alla fall.” svarar hon lugnt och smuttar på ett glas rött vin hon näst intill dolt i ena handen.

”Ack och ve.” svarar jag sarkastiskt och önskar henne i tankarna dit pepparn växer.

”Vill du prata om det?” säger hon lakoniskt och i mitt tycke djävligt oentusiastiskt.

”Vad är det för fel på dig? Vad är det du måste kompensera för när du måste försöka hjälpa de som inte vill ha hjälp? Hade du problem i barndomen?” fräser jag tillbaka och ångrar mig nästan omedelbart. Hon trycker på ömma punkter, och svaret blir elakheter. Mitt redan ömma samvete får sig en törn till när jag beter mig så här. Huvudvärken från tidigare är tillbaka och humöret är på botten. Ångest, dåligt samvete, värk i huvud och skuldror och en begynnande surfylla är dock egentligen inte anledningar att häva ur mig det jag gjorde. Men jag kommer nog inte heller be om ursäkt för det, mitt konflikträdda, socialt inkompetenta fån.

”Fyfan!” svarar hon med eftertryck och ser ut som om jag hade gett henne en örfil. Jag måste ha kommit åt någon öm punkt. ”Hur kan du vara så djävla elak?” hon tar ett steg framåt och höjer rösten. Jag blir arg, på mig själv, på allting och på henne och ryter tillbaka.

”Vill du verkligen, verkligen ha ett ärligt svar på den frågan?”

”Ja, vafan, tror du jag frågar för att det är så djävla roligt, eller?” skriker hon i mitt ansikte lika mycket som jag skrikit i hennes.

”För att det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv!” skriker jag med en föraktfull grimas på slutet. Några andra inne på krogen tittar åt vårt håll, men eftersom det inte verkar leda till handgemäng tappar de snart intresset och återgår till sina egna själlösa, drönande konversationer om sport eller något annat idiotiskt.

Lena smäller ner sitt vinglas så ett par droppar skvätter runt över bordsytan.

”Jaha, stackars lilla Mats som inte tycker om sig själv för att han är ett sådant svin!” svarar hon och blänger på mig.

”Ja, det är SÅ djävla synd om mig, som har jobb och lägenhet, fast lön och utbildning! Jag är så innihelvite patetisk och värdelös som inte kan uppskatta något av det jag har!”

”Du mår så helvetes dåligt, inte sant?” säger hon högt och skarpt tillbaka och tar mig på sängen. Vad fan svarar man på det?

”JA!” skriker jag tillbaka med en än värre grimas och blottar tänderna åt henne.

”Okej.” säger hon kort och med aningen lugnare tonfall. Hon drar ut en stol och sätter sig tungt, lutar sig framåt, lägger bägge händerna om sitt vinglas och stirrar mig i ögonen så jag måste slå ner blicken. ”Berätta. Inga djävla undanflykter.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 3).

- Första inlägget -

’Simeon och Vasilijs’ är namngivet efter några berömda serber eller något och utger sig för att vara en äkta serbisk krog, men är svenskifierad till den grad att bara en öl och en rätt, och ingen ur personalen är av slaviskt ursprung, möjligtvis med undantag av den hårt blonderade och permanentade fyrtiotaggaren som med djupa fåror över hela ansiktet låtsas ge service, och som vi brukar låtsas ge dricks i retur. Men vem bryr sig om servicen, ölen är billig, maten hyfsad och till goda priser, flottig och kommer i enorma portioner, så krogen har de attribut vi letar efter.

Erik beställer Pljeskavica, det enda slaviska på menyn, medan jag och Peter tar oss varsin hamburgertallrik med tjocka, feta pommes som glänser fettdrypande i den skumma belysningen inne i den väl inrökta lokalen. Vi slafsar i oss den feta maten med ett minimun av bordsskick. Erik hade tydligen inte testat Pljeskavican innan och såg ganska chockas ut när han fick den. Den är inte direkt liten och Erik är inte direkt stor heller. Jag och Peter skrattar lite rått åt Eriks tappra försök att få i sig maten innan han skjuter den åt sidan och rapar tungt.

”Tunnis!” säger jag och flinar.

”Jaja.” kvider Erik och sjunker ner lite i stolen med den andra eller tredje staropramen.

”Tänk på de svältande barnen i Österbotten.” retas Peter.

”Ja, de hålögda, menlösa finska barnen som jagas av elaka mumintroll tills de stupar där i den halvårslänga natten. De skulle minsann uppskatta den tredjedelen av en rejäl portion du lämnat.” fortsätter jag med ett brett flin.

”Men GE er.” försvarar sig Erik med en grimas och vrider sitt ölglas i sina händer.

”Hur gick det med kundtjänsttjejen du hade hugg på igår, förresten?” säger jag för att byta ämne när jag märker att hans misstycke börjar nå nivåer från tiden innan han fick byta namn från n00by till Erik.

”Va?” utropar Peter. ”Hade du HUGG?!”

”Jo…” svarar Erik med en än värre grimas. ”Men det var över på två och en halv minut eller så. Sedan var jag tvungen att byta lakan och boka en tvättid för de gamla lakanen. Hon var inte så glad över det, jag tror hon ville ha mys.”

Peter garvar högt en stund åt Eriks neurotiska renlighet och skakar på huvudet skrockandes.

”Du då, och ditt hugg? Du blev ju upphånglad så det sjöng om det.” säger Erik med ett menande flin åt mitt håll.

Peter slutar genast att skratta. ”BLEV DU UPPHÅNGLAD??! Har de släppt ut mentalpatienterna?!” ropar han förskräckt och stirrar klentroget på mig.

”Visst, precis innan jag själv så att säga tappade uppmärksamheten på det vidare planet försvann Mats med en donna med hästsvans.” nickar Erik ivrigt och gestikulerar med sitt halvfulla ölglas.

Jag rodnar faktiskt lite i skam och gör en grimas av avsmak.

”Jag fuckade upp det förstås.” säger jag.

”Va?!” ropar Peter. ”Du får komma till en gång var femte år eller så, och du fuckar upp det istället för henne? Hur djävla patetiskt värdelös får man bli?”

”Käften.” svarar jag irriterat och öppnar munnen för att ösa lite invektiv över dem båda, men då ringer Peters gamla härke till mobiltelefon.

”Nyman.” svarar han i den och lyssnar sedan lite. Jag kan inte urskilja orden, men det är en kvinnlig röst.

”Nej, för helvete, jag har fortfarande ont, din slyna!” säger han med eftertryck. ”Vadå? Lovar du? Jaja, okej då, jag kommer, men du är ändå en slyna!” säger han och biter ihop tänderna.

”Ni får klara er själva, jag har ett rendes-vouz!” säger han med fruktansvärt uselt uttal på franskan.

”Vafan!” säger jag. ”Desertör!”

”Skit ner er och dö.” svarar Peter, slänger tre hundralapper på bordet och vinkar när han går. Jag stirrar misslynt mot honom där han försvinner och känner ett rejält sting av avsundsjuka långt inne i min feta buk. Djävla finndjävel.

”Så, du fuckade upp det?” säger Erik och skakar på huvudet med överläppen uppdragen i en grimas.

”Jag skrämde i alla fall inte bort henne för evigt med neurotiskt tvångsbeteende som vissa!” fräser jag tillbaka. Erik biter ihop och blir lite blekare. Jag borde be om ursäkt, det var lågt, han anförtrodde sådant åt mig i förtroende, för att jag lyssnade när vi drack sprit i min soffa, inte för att jag skulle slänga det i ansiktet på honom vid första bästa tillfälle, men jag är sur, trött och arg. Jag har ingen lust att be om ursäkt. Erik har inte mycket lust han heller, han tömmer det mesta i sitt glas och går bort till baren, betalar med sitt kort och försvinner utan att säga hej då. Kvar blir jag med surhet, ilska dåligt samvete och en usel fylla. Fyfan, nu är det en lågpunkt. Jag lutar huvudet i handen och kommer på att jag ser precis ut som pappa när han är full och får tvärångest. Helvete.

Då märker jag att någon står vid bordet.

”Mats Olsson, lika otrevlig som alltid?” säger en kvinnlig röst och jag tittar upp för att se vem den tillhör.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 2).

- Första inlägget -

”Både och.” svarar jag. ”Allt, livet och universum är värt ett ’fyfan’ vid upprepade tillfällen.” Peter grymtar något ohörbart som svar, gör en grimas och sätter sig vid en dator och sedan sänker sig en surmulen bakfylletystnad över oss. Vi sitter alla och matar mail och svär över hur otroligt dumma vissa kunder är.

”Narva, 1700.” säger jag efter en timme eller så. ”Dessutom dags för flottig mat!” De andra håller med oc vi reser oss.

”Pizza?” undrar Erik.

”Funkar.” svarar Peter och går hjulbent mot dörren.

”Varför går du så konstigt?” undrar Andersson och stirrar med ena ögat stängt på Peters nya, rullande gång.

”Fia.” svarar han.

”Va?”

”Receptionstjejen. Fia.” förklarar Peter med en suck över att vi inte tycks fatta hans tankar. ”Hon må verka oskyldig och blyg där hon sitter, men djävlar vad med icke svärmorsanpassade leksaker hon har hemma hos sig. Och hon tycker uppenbarligen om att använda allihop också.” förklarar Peter och fortsätter ut ur backofficesalen. ”Hon är rätt skicklig med dem också.” mumlar han knappt hörbart sedan, som för sig själv utan att tänka på att vi hör.

Vi tre stannar upp och tittar på varandra. Tjocka receptionstjejen? Och Peter? Med diverse kinky verktyg? En och annan grimas anas i våra ansikten.

”Få de syndiga bilderna ur era hjärnor nu. Och ve den djävel som skrattar!” ryter Peter till och avslutar med en grimas, till hälften i smärta, till hälften i avsmak över oss. Det är dock till föga gagn eftersom vi alla tre fnissar som pårökta fjortisflickor redan nu och brister ut i skratt när han försöker rulta iväg indignerat med ringa framgång.

Vi kliver förbi Trendluder Ett, som sitter och har fått ett samtal.

”Ja, det är sant. Vi kan inte skicka ut tekniker på helgen.”

Jag böjer mig framåt för att se på hans skärm vad han har för samtal. Ett av stadsnäten.

”Ja, men det är privatabonnemang, då finns det inga marginaler för jourtekniker på helger och kvällar, de kostar helt enkelt för mycket…” han blir avbruten.

”Ja, men oavsett om du spelar nätpoker och har en viktig turnering så kan vi fortfarande inte skicka ut tekniker på helgen.” jag hör hur kunden säger något och ropar så högt att till och med jag hör, något i stil med ”Vad ska jag göra hela helgen!”

”Tja, du får väl läsa en bok eller något.” svarar Trendluder Ett och klämmer in ett ”Tack, hej!” och lägger på. Jag är chockad. Det var fan bästa kommentaren till en kund alla kategorier någonsin. Jag ger Trendluder Ett en rejäl klapp på axeln med köttig näve, så han hostar till och headsetet flyger av.

”Bästa djävla kommentaren på länge!” vrålar jag med ett garv och gör en tummen-upp gest åt hans förvånade ansikte när han vänder sig om för att se vad som slog honom, bokstavligt talat. Jag skyndar efter Peter, Erik och Andersson för att konsumera flott. Erik lånar en hundring av mig eftersom han glömt gå till bankomaten. Jag har flera stycken i plånboken för en gångs skull. Det gick mycket mindre pengar än tänkt igår, både för att jag åkte tidigt och för att jag fick så mycket ölbiljetter av Andersson. Vi klämmer i oss flottiga pizzor tillagade av en surmulen karl med den grövsta skäggstubb jag sett och flottigt vitt förkläde, och snart är vi tillbaka vid datorerna.

”Ah.” säger Andersson när han rapar högljutt. ”Nästan lika gott på vägen upp som på vägen ner. Cola och flott, precis vad kroppen behövde för att komma igång igen.”

Alla håller med och nickar, sedan återvänder vi till mailmatande. Det dröjer några timmar innan Peter reser på sig, sträcker sig så det knakar i så gott som alla leder och svär en svavelosande ed.

”Nej, nu djävlar är det nog.” säger han. ”Dags för öl! Mats?”

Jag tänker efter en kort stund. Kopparslagarna har gått i strejk och det suger lite i ena vänstra öltarmen. ”Jag är inte svår.” svarar jag.

”Andersson, Erik?” fortsätter Peter.

”Nej, jag har bilen. Dessutom är jag för gammal för tvådagars.” säger Andersson och skakar på huvudet.

”Jag är på.” svarar Erik.

”Bra, rör på fascistskjortan, få igång fläsket, vi drar på ’Simeon och Vasilijs’ NU!” ryter Peter.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 (forts 1).

- Första inlägget -

”Käften.” svarar jag ceremonilöst med en grimas och skakar på huvudet, en rörelse som väcker kopparslagarna till liv innanför pannbenet. De må vara dämpade, men de är ändå flitiga och slår på sina städ grundligt och entusiastiskt. Varför har de sådan djävla arbetsmoral egentligen? Drogade hjärntvättade djävla finmetallsmedsdjävlar. Jag böjer ner huvudet i en handflata och andas ut tungt, tungt. ”Håhåjaja.”

”Hörde ni vad Vice VD sa igår, förresten?” säger Erik och kliver hela vägen in i salen. Han är klädd i svarta byxor med pressveck, en stärkt och struken småvit-och-svartrandig skjorta och en svart slipover. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zorro. Det är väl jag i min orakade och sluskiga utstyrsel som är Sergeant Garcia då.

”Nej?” svarar Andersson och masar sig upp lite så han i alla fall har hakan ovanför skrivbordsytan och plirar med trötta ögon ovanför försvarliga mörka ringar mot Erik, medan jag slår igång en dator och med ett stön kastar mig ner i en stol som knarrar och knakar protesterande under den omilda behandlingen.

”Bensin-Micke pratade med honom när han var full…”

”Bensin-Micke?” undrar Andersson.

”Han som jinxar allt. Så fort han säger att det är lugnt ringer typ femtio miljoner Stockholmare med trasiga ADSL.” svarar Erik.

”Jaså, han med trucker-kepsen?” flinar Andersson.

”Precis.” svarar Erik och drar efter andan för att fortsätta.

”Var det Bensin-Micke eller Vice VD som var full?” undrar jag med ett litet spefullt flin innan han hinner börja igen.

”Båda två, skulle jag tro.” säger Erik och tittar förvånat åt mitt håll. ”Nu fick du mig att tappa bort mig, din djävel!” säger han upprört, gestikulerar vildsint med sina snygga skjortärmar och försöker stamma sig fram till var han var. ”Ehm, ah, alltså…”

”Bensin-Micke och Vice VD är fulla och pratar…” hjälper Andersson till och luktar lite på skrivbordsytan.

”Låter som början på en usel porrnovell.” anmärker jag torrt och hostar lite menande. Andersson börjar skratta så han håller på att trilla ur stolen och slår hakan i skrivbordsskivan. Erik suckar och himlar med ögonen, men drar lite på munnen ändå. Han står och pillar på sin slipover medan han väntar på att Andersson ska tystna nog så han kan fortsätta.

”I alla fall, Bensin-Micke och Vice VD pratar, och Bensin-Micke klagar…”

”På att hans nuvarande pojkvän inte ger honom några orgasmer, sedan åks det i chokladhissen, steamy gay porn, grova stön från herrarnas avträde när herrarnas avträden penetrera av bultande åderpålar!” avbryter jag.

”Men vafan!” utropar Erik och försöker futilt att inte skratta, medan Andersson rullar ner på golvet. Det dröjer en stund innan Erik får fortsätta.

”Fortsätt nu, och du håller bara totalt käften Mats.” säger Andersson till slut och torkar tårar ur ögonvrårna.

”Jaja, Bensin-Micke tyckte typ att det var synd att det var så mycket personalomsättning, flera har slutat sedan han började, och det är alltid de som kan saker som slutar. Vet ni vad Vice VD hävde ur sig då?”

”Han sa nog ’böj dig framåt så ska du få se på omsättning i kubikcentimeter per minut, det är det som räknas!’ eller så.” svarar jag med får bara lite halvtrötta leenden till svar. Pinsamt. Så går det när man drar ett skämt alldeles för långt.

”Heh, nej, han sa det var BRA att vi hade personalomsättning, så vi blev av med alla negativa och motsträviga personer och fick in nya med positiv attityd. Dessutom sa han att det var bra för ’kostnadsbilden’ eftersom man måste ge löneökningar till de gamla, de nya går in på ingångslön hela tiden.”

”Vafan?” säger jag. Nog för att man misstänkt att de tycker sådant i ledningskorridoren eftersom de aldrig går något åt att vi har 100% personalomsättning på alla fast anställda och ungefär det dubbla på timanställda, men att erkänna det rakt ut.

”Ja, det har jag fått höra en eller två gånger.” säger Andersson sorgset och skakar på huvudet när han tagit sig upp från under skrivbordet och satt sig i stolen igen.

”Varför har du inte sagt något?” undrar jag klentroget.

”Hade jag sagt det hade väl folk blivit ännu mer negativa. Hur kul är det att höra att ledningen tycker folk ska säga upp sig med jämna mellanrum. Jag gör så gott jag kan för att hålla ledningen och deras idiotier ifrån er, men det är fan inte lätt.” fortsätter Andersson urskuldande och rycker på axlarna, för att sedan låta huvudet sjunka ner mellan dem i sin vanliga, förtvivlade pose.

”Fyfan.” säger jag med avsmak och känner hur svart ångest bubblar upp i magtrakten för att blandas med illamående från dagen innan. ”Fyfan.”

”Fyfan, ja.” ekar Erik och suckar.

”Fyfan i allmänhet eller över något i synnerhet?” undrar Peters välbekanta stämma och dialekt plötsligt bakom oss. Jag vänder mig om och ser honom med en grymtning hjulbent kliva in i backofficesalen, klädd i ett par svarta jeans och en t-shirt med hemmagjort tryck där en streckgubbe hänger en kort streckgubbe i en kostymerad tredje streckgubbes tarmar.

- Nästa inlägg -

Kapitel 14 - Lönehelg.

- Första inlägget -

När jag vaknar ett antal timmar senare är hon borta. Glaset jag ställde på nattduksbordet är urdrucket och kläderna är borta. Nåja, jag hade knappast väntat mig något annat efter mitt minst sagt katastrofala avslut. Jag sitter på madrassen och går igenom vad som hände igår och hur det gick till… Jag har faktiskt inte så mycket ångest, jag har i mångt och mycket resignerat på området kärlek och sex, och att det blev så pass mycket som det blev igår var ren bonus på min skala. Det är bara enmänniska till som med största sannolikhet är övertygad om min värdelöshet, förutom jag själv då. Ävafan, här blir det inga barn gjorda, fanimig. Inte för att det blir det annars heller, och särskilt inte igår, men åndå. Jag kliver upp och går och duschar länge och ordentligt och häller i mig en liter vatten ur gårdagens fingeravtryckkladdiga pintglas.

Varför i helvete skulle jag lova Andersson att jag skulle jobba idag? Jag måste dock erkänna att det är en ordentlig men inte alltför plågsam kopparslagare som står och bankar på det städ min skallebas är. Att ha kräkts upp en massa oupptagen alkohol och sedan druckit ordentligt med vatten igår måste ha hjälpt. Det smakar dock fortfarande unket i munnen när jag drar på mig lite kläder och förbereder mig för att gå till jobbet.

Visst djävlar, jag glömde säga till Peter att Andersson ville ha med honom också. Jag halar upp min lastgamla mobil och under ivriga svordomar får jag fram ett SMS. Dess ordbok är intelligent som förra månadens mjölkpaket och att jag hatar telefoner och att försöka få fram text på något annat sätt än med ett QWERTY-tangentbord gör inte saken bättre. Till slut piper den eländigt för att bekräfta att den lyckats hosta iväg meddelandet.

På jobbet kliver jag förbi åtminstone ett dussin människor som ser seriöst bakis ut. Det är lönehelg och lördag, så det är lugnt. Killen med truckerkepsen, Eriks kompis, sitter och snarksover högljutt i sin stol med armarna slappt hängande fötterna på skrivbordet. Det har sina fördelar att jobba helg ändå, inga chefer och ingen samtalsövervakning. Två andra killar sitter och spelar vändtia och i ett hörn sitter Bengt och ser ut som ett spöke, blekare än vanligt och med en blöt diskhandduk tryckt mot sin panna. Han kvider stilla något om att han dör, han dör, å kan han inte få dö någon gång?

Inne i den nya backofficesalen sitter Andersson djupt nersjunken i sin stol, med bara näsan ovanför skrivbordsytan och luktar på ett par kaffefläckar. Inte sedan senaste firmafesten har väl en plats ångat så av bakfylla. Bakom mig dyker Erik upp.

”Åhurvadehärdå?” säger han på klassiskt polismaner och får faktiskt mig att olustigt rycka till. Erik ser resultatet och flinar.

”Bakis som ett aber.” säger Andersson. ”Frugan skrattade rått åt mig i morse, hon tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag envisades att sjunga ’Eviva Espana’ för full hals hela resan hem igår.” han ler lite blekt och skakar på näsan.

”Jag lever väl…” säger jag och sätter två fingrar mot halspulsådern. ”Jo, puls finns.”

”Schysst, man kan inte vara riktigt säker på det när man ser dig.” säger Erik och nickar ivrigt. Själv verkar han oförskämt pigg, den djäveln.

- Nästa inlägg -