Kapitel 14 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag funderar en kort stund på att bara gå. Men jag har inte lust. Vad jag HAR lust med är att ösa ovett, skit och elände över någon, och Lena, ärkepräktig djävla kossa, har anmält sig som frivillig, jag har bara att dra i spaken. Jag vet att jag är patetisk, jag borde vara stark, bara resa mig och gå med en fnysning. Men jag är inte stark, jag är ingen djävla ö hur mycket jag än skulle vilja, jag kan inte bara rycka på axlarna och skaka av mig min mantel av tungt, torkad skit som bygger på mer och mer och tynger ner mig i en hösäckshållning.

”Jaha, var ska jag börja?” säger jag uppgivet och kan riktigt känna hur väggar av ångest sluts om mig.

”Med det som är värst.” svarar hon och dricker av sitt vin. Stämningen är fortfarande inte vänlig alls, men vi skriker i alla fall inte längre.

”Jobbet.”

”Okej, varför jobbar du där?”

”Det är tre år sedan jag började där nu…” säger jag och skakar på huvudet. Kan det vara så djävla länge? Jag känner mig tom inombords, som om det vore slut på känslor. Jag suckar. ”Jag trodde det skulle vara ett hyfsat jobb. Inte ett toppjobb, visst, men bra som extrajobb under studierna, det skulle vara tekniskt och bättre än att ha stått på pressbyrån när det väl var dags att gå ut i det riktiga livet… Fyfan. Vi som började fick fel djävla anställningskontrakt. Stod lön innevarande månad på dem, men vi fick lön eftervarande månad. En kille fick sälja sin dator för att ha råd med hyran, man räknar ju med pengar när det står så på kontraktet…”

”Så du mår dåligt över lite pengar?” säger hon föraktfullt, förmodligen försöker hon bara provocera, men jag tar betet med krok, lina och sänke.

”Så helvete heller!” ryter jag tillbaka.

”Så, vad MÅR du dåligt av då?” svarar hon, utan att vika en millimeter under mitt utbrott. Jag väger över hundra kilo, att folk inte ryggar lite när jag brusar upp ordentligt är ganska ovanligt.

”Av allt! Av hur man blir behandlad som ett barn och börjar bete sig barnsligt, av att man aldrig får ge service men ändå får skit för att man inte är serviceminded, hur man får skit från ledningen, från TeleNet24, från kunderna, från jobbarkompisarna och från kunderna för att man inte gör ett bra jobb. Av den hårda jargongen, där man sårar varandra så hårt man kan och låtsas att man inte bryr sig. Av all stress, över att jobba ojämna tider och aldrig veta när man ska jobba eller inte, av den dåliga lönen och låga statusen, av att aldrig få använda sin kreativitet eller sin tankeförmåga, av att bli straffad när man inte är glad, över att vara tvungen att ta ansvar för all skit men inte ha någon makt alls att göra något åt det, av all djävla övervakning, av att aldrig bli litad på, av all satans djävla helvetes förbannade maktlöshet!!” jag begraver ansiktet i händerna.

”Så, varför slutar du inte bara?” frågar hon skarpt och sätter naturligtvis direkt fingret på den ömma punkten.

”Jag är för feg, för maktlös, för rädd… Jag är ett patetiskt, självhatande vrak. Jag har aldrig haft bra självförtroende eller en tilltro till min egen förmåga att reda ut saker. Jag har ingen familj som skulle ställa upp… Eller det kanske jag har, men jag vill inte fråga. Jag skaffade mig en djävla utbildning, jag slet faktiskt med den och nu spottar man inte på mig om jag så brinner. Vet du hur det känns? Att ha satsat, försökt, kämpat och lyckats, och ändå vara helt värdelös, helt ouppskattad? Hur det känns att hälla ner sitt hela jag, sin själ i något, som avfärdas med en föraktfull grimas och ett knyck på handleden?” mina händer skakar i ilska. Den välsignade ilskan, det som driver mig, får mig att fortsätta och existera vidare, för lever, det gör jag fan inte.

Hon nickar bara. ”Fortsätt.”

”Min pappa slutade skolan när han var femton och började jobba. Om det var uselt, då gick han bara någon annanstans. Nu får man inte ens jobb om man gått ut gymnasiet, och bara de uslaste av skitjobb med en högskoleutbildning. Hur tror du det känns när vår föräldrageneration tycker man ska skaffa sig ett jobb? Utanförskapet när man ser att de har bostadsrätt, bil, bra jobb med flextid, lön, status och respekt, och själv bespottas man varje dag för halva lönen de har? Hur djävla lätt är det att vara positiv, framåt och entusiastisk efter fyrahundra nekande svar på jobbansökningar? Hur lätt ät det att göra bra ifrån sig när man bor tillfälligt, inneboende i en djävla skokartong och har timanställningar utan sjuklön, utan semester, utan några som helst anställningsskydd och veta att inte en djävel som kan påverka bryr sig om det?”

”Så, om du fortsätter så här i ett eller två år till, var är du då?” säger hon lakoniskt efter att ha låtit en stunds tystnad härska efter min framspottade monolog.

”Då är jag nog långtidssjukskriven. Eller kanske till och med död.” svarar jag efter att ha tänkt över saken.

”Då kanske du ska försöka höja blicken lite från dina fötter. Det är fan inte lätt, det vet jag. Men fundera på vad du vill om ett år och agera på det.” så reser hon sig. ”Och försök sluta vara ett sådant svin hela tiden, även om det är lätt att försöka lindra smärtan genom att göra den relativ och dela ut samma vara till alla andra.”

”Lätt för dig att säga…” mumlar jag till hennes rygg när hon går. Jag tömmer min halva öl och ryser över den ljumma, avslagna smaken när den rinner nerför strupen. Fyfan. Jag mår riktigt illa, och fast jag inte låtsas om det är mitt inre en rasande konflikt av känslor och viljor. Jag känner en intensiv lust att förstöra för mig själv, säga upp vänskaper eller slå sönder arbete jag gjort, bara för att visa världen hur dåligt jag mår och hur illa jag tycker om vad den gjort mot mig. Futila, löjliga, småsinta gester. Det är ofta jag känner så. Varför gör jag det? Tanken överraskar mig när den kommer när jag betalar och ska gå.

På vägen hem kräks jag i rännstenen. Om det är på grund av maten, på grund av ölen så snart efter att kroppen stött bort alkohol innan eller för att jag mår så djävla dåligt vet jag inte, och ärligt talat skiter jag i det också. Det är skönt att tömma ur sig något, vad som helst.

- Nästa inlägg -