Kapitel 13 (forts 7).

- Första inlägget -

Det är ett fylleplockepinn av armar och ben som vevar fram och tillbaka innan vi får ordning på våra respektive lemmar och börjar ett febrigt tafsande och slitande i kläder. Hennes bröst är förvånansvärt mjuka, hinner jag reflektera när jag lägger händerna på dem innan hon sliter upp min tröja över ansiktet på mig. Med min nuvarande balans är det aningen olyckligt och jag slår huvudet i väggen med en rejäl duns och det snurrar till och smakar järn i munnen innan jag får ordning på mina armar och får av mig tröjhelvetet och t-shirten i samma omgång. Med gemensamma krafter får vi av henne den där urringade tröjan. Hon har en vit spets-bh under, snyggt som satan. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert noterat att den både lyfter och drar isär och trycker ihop och en massa annat för maximalt snygg form på de åtråvärna fettklumparna med bröstvårtor. Jag klämmer klumpigt på dem och dreglar inombords. Jag känner mig som en fattig och smutsig liten pojke som genom ett ödets nyck eller en författares välvilja helt plötsligt står till knäskålarna i piratskattens guldmynt. Jag knäpper upp mina byxor och drar ner dem till knäna, längre kommer de inte eftersom jag också står på knäna. Istället för att krångla vidare med mina byxor fokuserar jag på hennes kjol medan hon rycker i den glesa skogen av hår på min bröstkorg av någon anledning.

Hur fan öppnar man en sådan här? Jag rycker och drar lite här och där men hittar ingen hake, knapp eller gylf av någon sort någonstans. Ska man behöva sax, dynamit eller dremmel för att ta sig igenom den här eller? Till slut förbarmar hon sig och knäpper vant upp något slags spänne på ena sidan så jag kan dra ner den korta kjolen. Trosorna är i samma vita spets som bh:n och riktigt snygga. Jag lägger en hand på insidan av ett av hennes lår och får ett nyp i rumpan i retur. Ska precis till att köra ubåtshänder, sådana man inte riktigt vet var de dyker upp härnäst och dyka längre in längs hennes lår. Det är då det händer.

Det händer verkligen, det kan fan inte vara sant, men lik förbannat händer det.

För det är i just det läget som åtminstone tre sorters öl i hopplöst stora mängder, sprit, sliskiga drinkar, två enorma portioner fet buffémat och alldeles för mycket salta jordnötter enar sig för ett gemensamt uttalande från mitt inre. Först i form av en ganska illasmakande rap, sedan i krampaktiga rörelser i musklerna under fettet på mitt mellangärde. De har efter ett längre tags konflikter mot varandra enats om att försynt knacka mig på levern och meddela att den stora vita telefonen ringer, och informerar vänligt att det är Ulrik som vill prata med mig.

Jag känner kramperna och kämpar en kort, mycket kort stund försöker jag kämpa emot. Inte NU, för helvete, tänker jag desperat, men min mage har beslutat att allt ska ut, och det omedelbums. Så jag sprätter upp ur sängen och sätter fart mot badrummet.

”Va? Vart schka du?” hör jag från sängen i ett förvånat tonfall.

”K-kommer strax.” stammar jag plågat fram, halkar på något i hallen och är för full för att ta emot mig ordentligt och slår ansiktet och övre tandraden. Jag märker knappt smärtan, för efter den fadäsen är det mycket knappt att jag tar mig fram i tid innan jag hulkande kräks i toastolen om och om igen. Efter några minuter av rysningar och hulkningar verkar det ha dött av lite, så jag spolar för att bli av med det värsta och sköljer munnen i ett försök att få bort de frätande resterna från tänder och gom och skölja bort den fräna smaken. Jag andas tungt och ryser i kylan som ersatt hettan i min hud. Jag försöker dricka lite vatten från handfatet, vilket visar sig vara ett allvarligt misstag, eftersom det sätter igång alltihop igen, med våldsamma kramper från mellangärdet får jag upp resterna av lunchen och en massa vatten. Så fortsätter det i vad som känns som en oändlighet, ända tills det bara kommer upp ett tjockt slem. Först då kan jag behålla vattnet jag dricker från handfatet. Jag stönar för mig själv, matt, frysandes och eländig. Fyfan. Men jag mår väl som jag förtjänar, som det gnälliga, patetiska svin jag är. Jag ägnar någon minut åt att vältra mig i självömkan som bara jag kan innan jag sköljer munnen en gång till, borstar tänderna och sköljer ytterligare en gång. Så, nu känner jag mig lite fräschare i alla fall.

Jag går ut i köket och fyller två pintglas med kallt vatten och går sedan tillbaka in i sovrummet. Hon är säkert törstig av att ha fått vänta medan jag ägnade mig på heltid åt att vara patetisk istället för sexuell. Jag hade nog inte behövt bekymra mig. Hon har somnat medan jag delade med mig till världen av vad jag konsumerat under dagen och om jag ska vara ärlig, så snarkar hon som en gris. Helt otroligt att tapeterna inte krullar sig i mullret och att jag inte hörde det innan, men jag var väl upptagen med mitt egna. Hon ligger på sidan i de där snygga vita spetsunderkläderna, med händerna under huvudet och benen aningen uppdragna. Formerna är förbaskat fina. Jag beundrar utsikten en stund medan jag dricker ur ett glas vatten och ställer det andra på nattduksbordet. Hon har verkligen snygga ben. Något pirrar till i mig, men dör i en frossvallande efterdyning av mitt hårda kräkande. Jag krånglar upp täcket, drar det över henne och stoppar om henne. Med ett leende stryker jag en gång över det där vackra, tjocka, råttfärgade håret. Man har nyktrat till ordentligt, men det går fortfarande lite ostadigt. Känslor av tacksamhet över att hon förbarmade sig så pass långt som hon gjorde över mig är väl vad jag har inom mig just nu. Jag viker ihop hennes kläder och lägger den på stolen vid fotändan av sängen och med en djup suck drar jag fram madrassen jag har för gäster under sängen. Den är fortfarande nybäddad sedan mostrarnas besök, tack och lov. Jag tror inte jag skulle orka med att bädda och krångla nu. Madrassen är tunn, men horisontell och sval. Det dröjer inte länge innan jag sover, trots snarkningarna bredvid och ovanför mig.

- Nästa inlägg -