Kapitel 12 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag noterar att ytterligare en änka, den här gången efter en tjänsteman vid det nigerianska oljeministeriet, vill ha TeleNet24s stöd i en lukrativ och lättsluten affärsuppgörelse.

”Du, Andersson?” säger jag.

”Hmm…?” svarar han, förmodligen djupt inne i ett långt och omständigt mail som skickades för en eller två månader sedan.

”Spam, vad gör vi med dem?”

”Jag skulle säga deleta skiten, men det är ju inte jag som är chef.” svarar Andersson. ”Leta upp Olga du och få henne att svara på det!” säger han med ett visst flin, väl medveten om att Olgas tekniska kompetens ligger någonstans mellan en skalbagge och en gråsten, om man ska uttrycka det milt.

”Jahaja.” säger jag och skakar på huvudet, men reser mig ändå för att söka upp Torped-Olga och fråga. Genom supportsalen, där mumlandet om att vi inte supportar routrar, att det är upp till åtta eller tjugofyra megabit och att vi inte ansvarar för pingen i counterstrike i huvudsak dränker den en eller annan som ljuger bort en kund för att slippa helvetet för en sekund eller två, bär färden. Vidare genom kundtjänstsalen där unga tjejer med voluminösa byster desperat försöker få arga fakturakunder att sluta skrika på dem, förbi samtalsövervakningen i deras bur – Lill-Mussolini slänger en missunnsam blick åt mitt håll när jag passerar, förmodligen irriterad över att jag inte tar en massa samtal just nu. Sedan passerar jag helpdesk där Roger står och brottas med en lång nätverkskabel. Av någon anledning påminns jag om Steve Irwin, krokodiljägaren och kan se för min inre blick Roger i korkhatt och kortbyxor påstå att ’Now I am going to wrestle this huuuuuge network cable, and it’ll be me or him, those knots are going down!’ Sedan är det förbi kaffemaskinen och receptionen och man står i den avskräckande lokal som är chefskorridoren.

Jag kan känna de irriterande blickarna liksom borra sig in mellan skulderbladen när jag passerar VD, Vice VD, ekonomichef, personalchef och IT-chef. Man känner sig inte välkommen, direkt. Jag kliver runt den fåniga putträningsprylen och knackar på Torped-Olgas dörr.

”Kom in!” hörs det glatt från andra sidan dörren och jag öppnar och kliver in. Olga står och pysslar med en krukväxt vid fönstret.

”Jaha?” säger hon när hon märker att det inte är någon hon behöver vara trevlig emot. ”Vad vill du?”

”Spammen.” säger jag.

”Vadå?” avbryter hon mig.

”Ja, spammen. Vad ska vi göra med dem?”

”Spammen?” frågar hon uppfodrande.

”Ja, spammen, skitmailen med reklam som vi får till TeleNet24s maillåda. Vad ska vi göra med dem? Andersson menade att det var ditt beslut att fatta,”

”Så detta är inte en teknisk fråga som Andersson kan sköta själv?” säger hon med viss skärpa i rösten.

”Nej, det är ju inte en teknisk fråga…” försöker jag.

”Hur kommer dessa spam till oss?” frågar hon. Vafanken, är hon inte riktigt slug på ena frontalloben, eller vad är det fråga om?

”De kommer till TeleNet24s maillåda, men de har ju ingenting med verksamheten att göra…”

”Kommer de till oss ska vi hantera dem. Vi har betalt per e-mail, så arkivera och logga dem i systemet.” säger hon och nickar, tydligen tyckandes att samtalet är över och jag ska gå.

”Men de har ju inte med verksamheten att göra…” försöker jag. Vi kan ju för fanken inte sitta och arkivera och logga spammail heller! Och ta BETALT för det.

”Lämna ledningsarbete till ledningen!” säger hon skarpt. ”Seså.” fortsätter hon och vinkar bort mig med handens avigsida. ”Jag har saker att ta tag i.” avslutar hon och vänder sig bort, noga markerande att samtalet är över. Cheferna här har verkligen en förmåga att få en att känna sig som lort. Jag suckar och går, men i huvudet formar sig det jag borde säga: ’Vadå, plocka döda löv på kontorets krukväxter, eller?’

Jag sitter större delen av vad som är kvar av dagen och arkiverar och loggar spammail med Andersson tungt suckandes över det beslutet en bit bort. Sedan går jag hem. Jag har slutat bry mig om de idiotiska besluten Contactcentret fattar, om det jag gör är rätt eller fel eller om jag gör en skillnad. Jag lyder order och låter det bli vid det. Samvetet är sedan länge bedövat.

- Nästa inlägg -