Kapitel 12 (forts 1).

- Första inlägget -

Väckarklockan piper ilsket och länge innan den lyckas dra mig ur min djupa sömn. Med resignation slår jag ner en köttig hand på den för att få ner knappen och få det infernaliska ljudet att tystna. Jag kan höra hur plasten knarrar under trycker och ler lite i ena mungipan. Hämnden är ljuv.

Leendet försvinner dock snabbt. Huvudet är tungt, axlarna spända och nacken värker. Med zombiefart får jag på mig byxor, t-shirt och tröja från i nattas, jag orkar inte bry mig att rota i den numera underliga blandingen av fascistpreussisk ordning och inknölade skrynkelknyten som är min garderob drygt en vecka efter mostrarnas framfart.

Jag tar bussen till jobbet idag, att sova de tjugo extra minutrarna var värt guld. Ungefär samtidigt som jag drar upp den fula gråmålade dörren slår en molande huvudvärk till. Fortfarande med ögonen halvslutna kliver jag fort genom kundtjänstarsalen. Jag vill inte bli igenkänd, vill inte få en massa tekniska frågor just nu. Jag har precis klivit in i supportsalen när jag nästan blir nersprungen av Andersson som i hög fart kommer bärandes på en platt skärm.

”Mats! Som en gåva från gudarna!” säger Andersson med ett leende som ser underligt malplacerat ut i hans annars så av hopplöshet markerade ansikte och häver över skärmen i min famn och försvinner iväg. Vad fanken nu då? Förvåningen får mig att spärra upp ögonen och inse att jag haft dem halvslutna sedan väckarklockan ringde. Jag står och tvekar lite med skärmen i famnen. Vad ska jag göra nu? Som tur är dyker Andersson upp igen, kånkandes på en dator den här gången.

”Häng med Mats!” säger han entusiastiskt och sätter iväg mot en närbelägen dörr som brukar vara stängd men nu är öppen.

”Va? Vad händer?” säger jag förvirrat och försöker att inte få VGA-kabeln intrasslad i fötterna när jag halvspringandes och med skärm i famnen försöker hinna ifatt Andersson som verkar ha fått dubblad fart i samma paket som entusiasmen och leendet.

”Har inte Sune berättat?” säger han och försvinner in genom dörren med mig hack i häl. Jag har inte varit här bakom innan, det är en liten halvsal till med några skrivbord och stora fönster.

”Berättat vad då?” säger jag och ställer ner skärmen på samma skrivbord som Andersson ställer ner datorn.

”Förbannade hordjävla kabeldragare! Han borde straffknullas med grovsalt! MED JOD!!” hör jag ett vrål från under skrivbordet och Roger Svensson dyker upp från under bordskivan, röd i ansiktet, med ett halvdussin nätverkskablar i ena handen. ”Det kommer ta ett tag, de har dragit nätverkskablarna helt fel i golvet, Andersson.” säger han till Andersson, som nickar allvarligt. ”Fortsätt kånka ni, jag ska försöka vara klar när ni är det.” fortsätter han och droppar ner på alla fyra igen för att krypa in under skrivbordet och kämpa mer mot kablarna.

”Vi fortsätter då!” säger Andersson och nickar och sätter iväg med god fart igen, med mig på slängen.

”Fortsätter med vadå?” frågar jag desperat, mer förvirrad än någonsin.

”Vi flyttar backofficegrottan hit och ska få lite fler datorer.” svarar Andersson.

”Jaha, men borde inte jag logga in?” frågar jag osäkert, även om jag mycket hellre släpar utrustning än sitter i telefonen idag.

”Sa inte Sune det?” säger Andersson aningen frånvarande. ”Du ska sitta på backoffice med mig resten av den här och hela nästa vecka, åtta till sjutton. Vi måste ta tag i mailen och ÄNTLIGEN får vi resurserna!”

- Nästa inlägg -