Kapitel 11 (forts 6).

- Första inlägget -

”Javisst.” säger Janne och stannar med ett leende. Jag flåsar ikapp, om och tar mig till dörren och drar passerkortet. ”BÄÄÄP!” svarar kortläsaren negativt så det ekar i det stenklädda trapphuset. Frustrerat Drar jag kortet igen och igen. Snabbt, baklänges, åt fel håll, bara halvvägs, upp och ner igen blixtsnabbt ett antal gånger. ”BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄBÄÄBÄÄBÄÄBÄÄP!” svarar den hånande.

”Stig åt sidan.” säger Janne och föser bort min frustrerade och fnysande gestalt. ”Lått en nattninja ta hand om detta.”

Som om det vore en dans tar han fram sitt passerkort, stryker det sakta mot utsidan av en av jeansens fickor med utstuderade, överdrivna kampsportsrörelser, och drar det sedan med en vevande rörelse med hela armen genom läsaren.

”Kai-yaaah!” skriker han.

”BÄÄÄP!”

”So you think you can defeat me, the CHOSEN ONE!” vrålar Janne och fortsätter röra läpparna som I en dåligt synkad Hong Kong-rulle, samtidigt som han vevar vildsint med armarna stående endast på ett ben. Så vevar han ner armen med passerkortet med stor hastighet.

”BIIIP!”

”Sådär, stig in.” säger han med ett triumfatoriskt leende och drar upp den fula gråmålade dörren.

Det kan vara bristen på sömn och den sena, eller snarare tidiga, timmen, men jag håller på att skratta ihjäl mig.

”Chosen one?” får jag fram mellan skrattanfallen.

”Tja, nattens riddare, ninja, chosen one… Alla funkar.” säger Janne och tar en kopp automatkaffe och slår sig ned.

”Glöm inte att stänga av mobilen och logga ett ärende.” säger han med en blinkning när börjat läppja sitt kaffe.

Jag får ordning på mobilen, loggar ett ärende i systemet och återgår till att slösurfa forum och annat, men den intressanta delen av Internet är inte så intressantstor som man skulle kunna tro, i alla fall om ögonen håller på att falla igen om och om igen.

Jag måste göra något, så jag inte somnar sittandes här. Jag reser på mig och går och vevar med armarna för att få igång blodcirkulationen lite.

”Du Janne?” säger jag efter att ha haft honom gloendes på mig med ena ögonbrynet höjt.

”Mmm?” svarar han.

”Du har jobbat här ett tag va?”

”Fyra och ett halvt år.”

”Hur står du ut?”

”Natten är inte så illa. Inga chefer som gläfser dig i hälarna, ingen övervakning, inga direkta krav och mycket ledig tid. Vi jobbar ju sju dagar och är lediga sju dagar…” svarar han, bekvämt tillbakalutad i stolen och läppjandes på sitt kaffe.

”Ja, men jag menar… På företaget, på livet… Du kommer ju ingenstans.”

”Vad är det som säger att det inte är lika illa någon annanstans?” säger Janne med ett leende.

”Va?” säger jag konfunderat, avbruten i min tankekedja.

”Folk jagar lycka, springer från punkt A till punkt B, stressar fram i livet och tror att om de bara får ett bättre jobb, mer lön, köper den fina bilen, hittar den rätta, skaffar vackra barn, köper den rätta villan, hinner ha båt i skärgården, då, då kommer de äntligen att bli lyckliga. De fattar inte att riktig lycka är att sänka sina standarder tills man har allt man egentligen vill ha.”

”Det där var djävligt zen och skit.” svarar jag med ett leende. ”Är alla nattare så filosofiska?”

”Antingen det eller galna. Men det är en tunn skiljelinje.” svarar Janne. ”I alla fall, jag är lite grand som malarna. Jag tycker mer om att ligga och suga på en sten än flänga runt i akvariet och vifta på stora böljande fenor som är snygga men rätt värdelösa.”

”Så du bryr dig inte om vad du gör på jobbet, om det gör någon skillnad, om du betyder någonting eller om ditt företag skapar något du kan vara stolt över?” säger jag. ”Och du har ingen ångest över att du gör saker du skäms över varje dag?”

”Nej, det är ett jobb, man jobbar för pengarna, ingenting annat.”

Jag öppnar käften för att försöka prestera något svar, men då ringer telefonen.

- Nästa inlägg -