Kapitel 10 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag flinar lite till svar. ”Kan du äta efter att ha blivit mordhotad?”

”Ja för fan, jag känner för lite blodigt kött, men det får väl bli en pizza, ingenting annat har ju öppet nu, förutom dånken och sibylla, och jag känner fan inte för mer pommes nu.” säger Peter och sträcker på sig.

”Ja, du har väl fått mersmak på blod efter att ha tuggat den där fjortisens knotor rena.” säger jag.

Peter reser sig från stolen och rapar demonstrativt med en knytnäve mot bröstkorgen. ”I love the smell of burning fjortis-flesh in the morning.”

”Ska du lämna datorn olåst?” säger jag när han greppar jackan och tar de första stegen runt mig och börjar krångla på sig den.

”Sir, fjortis DON’T SURF!” skriker han tillbaka. ”I alla fall inte på något annat än lunajstojm. Gunga igång valkarna nu Mats, det är dags att käka!” säger han och styr stegen mot utgången. Vi kliver förbi Erik som nu har åtminstone fyra ivrigt tjattrande beundrarinnor runt sig och leende än en gång återger historien under ivriga frågor om ”Vad sa han då?”, ”Vad gjorde du då?” och ”Hur lät han då?” samt en ”Vad sa Mats när han ringde då?” och så vidare. Jag flinar lite när vi går ut.

Jag och Peter äter varsin usel pizza som gjorts på än uslare råvaror och går sedan tillbaka till jobbet för att ägna resten av den lugna kvällen åt att lägga upp citat från busringningarna i banken med roliga grejer på intranätet i sektionen för kontot som Contactcentret schabblade bort. Vi har lösenordet från en sur och arg teamleader som sa upp sig för något år sedan och cheferna tycks aldrig kolla sektionen för det kontot.

Schabblandet skedde på den tiden Torped-Olga var chef över flera konton och räknade ut att supporten hade kapacitet att svara på mer samtal. Att vi inte klarade målen på andel besvarade samtal av de inkomna redan då och att hennes siffror var baserade på ett genomsnittligt samtal och att både kontot och supporten hade mest samtal under en specifik del av dagen, det tänkte hon inte på. Inte heller tänkte hon på att hon räknat på att vi skulle ta ledningens mål för antal samtal, det vill säga hundratjugo om dagen, inte de åttio som var det verkliga genomsnittet. Att supportarna inte gärna svarade på samtal om busstider och bläddrade i tidtabeller åt folk tänkte hon inte heller på. Det tog två veckor för Contactcentret att förlora kontraktet på att upplysa om busstider på telefon efter ”förändringen” Torped-Olga föreslog.

Efter att ha läst lite vad dumma kunder sagt och flinat inser jag att det är dags att gå hem. Ännu en dag till ända.

- Nästa inlägg -