Kapitel 9 (forts 5).

- Första inlägget -

”Ingen sprit på jobbet.” säger jag. ”Men jag är ju skyldig dig en tjeckisk sedan bullshit-bingon. Vi kan gå ner på Samson&William och ta oss en kall efter jobbet.” säger jag och klappar Peter på axeln. Mitt tidigare samtal med Andersson har fått mig på hyfsat humör. Jag har hopp någonstans där inne i mörkret och är alldeles varm i magen.

”En kall…” säger Peter och reser på sig med en svordom över hur skinkorna domnat bort i kontakten med den kalla stenen i trappan.

”En kall är nog precis vad som behövs.” säger han och ruskar på huvudet. Han lägger indieluggen till rätta och stryker ner de spretande polisongerna något så när genom att spotta på handflatorna och gnida kinderna i en nedåtriktad rörelse.

”Så, tillbaka till helvetet!” säger han morskt och fnyser.

”Visst.” säger jag med ett blekt leende och följer efter honom in på Contactcentret igen. När vi går förbi kundtjänstavdelningen är det någon som vinkar efter mig där jag försöker hänga med när Peter med malande käkar och väl uttänjda steg som om han hade bråttom till ett dass ett par kilometer bort – takten är säkerligen för att minska den ångestfyllda tiden från utanför till skrivbordet.

”Tack för senast!” ropar vinkerskan. Jag kopplar inte alls. Senast?

”För all del!” ropar jag förvirrat tillbaka medan jag både försöker lista ut vad det handlar om, stanna i synhåll tillräckligt länge för att faktiskt göra det och samtidigt haka på Peter som accelererar iväg i korridoren. Naturligtvis lyckas jag med ingetdera.

”Det var roligt!” säger hon med ett leende och sätter sig ner framför sin dator igen, fortfarande med headsetet på sig.

VISST DJÄVLAR!!! Tjejen jag gjorde bort mig inför på festen. Helvete.

”Uhm… Jo… Du är alltid välkommen.” lyckas jag stammande häva ur mig samtidigt som jag känner rodnaden bränna om öronen. ”Måste dra!” får jag ur mig, men det verkar som hon fått ett samtal. Jag andas ut och smiter runt hörnet och är trygg, i alla fall för tillfället. Jag stegar efter Peters försvinnande ryggtavla mot supportsalen. Vad var det där om? Jag försöker få ordning på tankarna som kastats om av Andersson, Peter och nu av det här. Vad var det hon hette? Jagt kan inte för allt i världen komma ihåg. Elin? Astrid? Äsch, whatever. Det var ju rätt uppenbart att hon hade lite roligt på min bekostnad efter min djävla tabbe. Sådant är livet när man är patetisk och impopulär. Jag rycker på axlarna och sätter mig ner vid mitt skrivbord och tar på mig mitt headset. Snart är det hela glömt i en strid ström av samtal.

- Nästa inlägg -