Kapitel 8 (forts 5).

- Första inlägget -

”Nå, Mats.” säger Moster Margit efter en stund, då jag slafsat i mig lite mat under hennes ogillande blickar över mitt dåliga bordsskick. Jag kan uppföra mig om jag vill, jag vill bara inte i mitt eget hem. Sådetså. Småsint så det förslår, men när man bara kan vinna små segrar, då blir man småsint så man i alla fall kan vinna lite ibland.

”Just det.” fyller Moster Berit i. Jag inser att nu blir det korsförhör. Jag kan liksom höra ljudet av stålskodda blänkande ridstövlar mot ett hårt stengolv, knarrandet av läderkoppel och doften av billigt tyskt rakvatten bakom mig när Gestapo böjer sig framåt för att med löjlig tysk brytning säga ”Vii havv vajs to majk jo tallk, Herr Olsson!”

”Va?” säger jag och torkar munnen med handens baksida istället för att använda den nyinköpta och snyggt vikta pappersservetten vid tallriken sida.

”Äter du rätt? Motionerar du?” säger Moster Berit och ser uppfodrande på mig.

”Om pommes är basen i kostpyramiden, ja, annars nej.” säger jag och skakar på huvudet. Jag undlåter mig ett snett, sarkastiskt flin. ”Springer gör jag när jag har bråttom. Och till skillnad från de flesta har jag vett att ge mig iväg i tid, så jag inte behöver stressa.” Jag stressas nog på jobbet, jag har inte behov av mer stress, varken av att ha bråttom eller att ha Mostrarna nagelfara mitt liv, eller snarare brist på detsamma. Men det säger jag inte. ”Jag har aldrig tyckt om att lyfta tunga saker bara för att ställa ner dem på samma ställe igen.” avslutar jag istället för att säga allt det jag tänker.

”Hm, vi borde ordna upp ditt liv!” säger Moster Berit och pumpar ivrigt med en arm för att understryka sitt uttalande. ”Motion, spa, organisk giftutdrivande diet, massage och regelbunden tarmsköljning. Fluffiga morgonrockar, härligt varmt vatten, mjuk massage och PREUSSISK DISCIPLIN!” säger hon och reser sig halvt upp och pumpar med båda armarna med utskjuten haka, sammanbiten min och hög volym ur sin smala hals mot slutet.

Jag är lite orolig nu. Menar hon allvar eller skämtar hon? Man vet aldrig riktigt med Mostrarna. De skrattar båda hjärtligt, men jag kan inte riktigt skaka bilden av mig i en fluffig vit morgonrock, knappt synlig i varma ångdimmor, utsträckt på en marmorbänk med morgonrocken uppvikt och min blekfeta röv i vädret och ett infernaliskt bronsrör som djupt intryckt för in vätska i mitt tarmsystem i en alldeles för rasande takt. Ljudet är som när jag har riktig rännsket, bara åt andra hållet. Aj.

”Vad nu, uppskattar du inte tarmsköljningar?” säger Moster Berit mellan skrattsalvorna. Min grimas måste ha avslöjat mig.

”Nej!” säger jag med eftertryck, som får de bägge att börja skratta igen. Men vafan är så roligt? Undrar jag irriterat för mig själv men säger återigen ingenting.

”Hur går det med kärleken då Mats?” säger Moster Berit efter ett tag, medan Moster Margit får en affärsmässig min och halar upp sin stora filofax och börjar sortera kvitton från inköpen under morgonen.

”Hmph.” fnyser jag igen. ”Det gör det inte.”

”Ingenting på gång alls?”

”Du känner mig, jag är populär som en binnikemask ungefär.” säger jag med ett snett, sarkastiskt flin.

”Säg inte så! Det finns säkert massor där ute som skulle uppskatta…” säger Moster Berit protesterande.

”…en ful, fet, dryg, låginkomsttagare med dåligt självförtroende och grundmurad övertygelse om sin egen romantiska och sexuella oförmåga?” avbryter jag henne. ”Kanske ’där ute’, men fan inte här inne hos mig i alla fall.” säger jag och bitterheten skiner igenom mer än jag tänkt.

”Men du är ju snäll.” säger Moster Berit med en oroad rynka mellan ögonbrynen. Hon anar hot mot gammelmosterheten och små bebisar att skämma bort i framtiden.

”Ja, snälla killar får stå och se på när de häftiga svinen får tjejerna. Sedan får de ställa upp och svälja sin sexuella frustration när tjejerna ska tröstas när de häftiga svinen varit svinaktiga mot dem. Sedan lämnas de som rännstenshundar när nästa gråvarg stryker förbi. Nice guys finish last, och jag är en av de lägsta rännstenshundarna.” fortsätter jag bittert.

”Jag tror du har fel, du har kvalitéer någon kommer se en dag!” säger Moster Margit och avslutar diskussionen på sitt vanliga sätt.

I mitt sinne far en rad från Lokes ”Vackra människors sång” förbi – ”när varje ord av uppmuntran känns mera som ett hån” – djävla bra låt, egentligen. Representerar mig rätt bra.

”Jaja.” säger jag. ”Jag ska nog sova lite till.”

Sängen är ombäddad med nya, fräscha lakan och underlakanet fasciststräckt. De har tänkt på allt. De vet att jag sover bättre med fasciststräckt lakan. Jag ångrar min negativa bitterhet lite, de har gjort mycket för mig. Jag häver ur mig ett hest ”Tack!” mot köket innan jag lägger mig igen, njuter av doften av nytt linne i sängen, såpadoft och syre från den nya krukväxten i fönstret och vädringen. Det är kyligt i rummet och renheten känns oändligt bra. Snart sover jag gott.

- Nästa inlägg -