Contactcenter

27 november, 2006

Kapitel 8 (forts 5).


”Nå, Mats.” säger Moster Margit efter en stund, då jag slafsat i mig lite mat under hennes ogillande blickar över mitt dåliga bordsskick. Jag kan uppföra mig om jag vill, jag vill bara inte i mitt eget hem. Sådetså. Småsint så det förslår, men när man bara kan vinna små segrar, då blir man småsint så man i alla fall kan vinna lite ibland.

”Just det.” fyller Moster Berit i. Jag inser att nu blir det korsförhör. Jag kan liksom höra ljudet av stålskodda blänkande ridstövlar mot ett hårt stengolv, knarrandet av läderkoppel och doften av billigt tyskt rakvatten bakom mig när Gestapo böjer sig framåt för att med löjlig tysk brytning säga ”Vii havv vajs to majk jo tallk, Herr Olsson!”

”Va?” säger jag och torkar munnen med handens baksida istället för att använda den nyinköpta och snyggt vikta pappersservetten vid tallriken sida.

”Äter du rätt? Motionerar du?” säger Moster Berit och ser uppfodrande på mig.

”Om pommes är basen i kostpyramiden, ja, annars nej.” säger jag och skakar på huvudet. Jag undlåter mig ett snett, sarkastiskt flin. ”Springer gör jag när jag har bråttom. Och till skillnad från de flesta har jag vett att ge mig iväg i tid, så jag inte behöver stressa.” Jag stressas nog på jobbet, jag har inte behov av mer stress, varken av att ha bråttom eller att ha Mostrarna nagelfara mitt liv, eller snarare brist på detsamma. Men det säger jag inte. ”Jag har aldrig tyckt om att lyfta tunga saker bara för att ställa ner dem på samma ställe igen.” avslutar jag istället för att säga allt det jag tänker.

”Hm, vi borde ordna upp ditt liv!” säger Moster Berit och pumpar ivrigt med en arm för att understryka sitt uttalande. ”Motion, spa, organisk giftutdrivande diet, massage och regelbunden tarmsköljning. Fluffiga morgonrockar, härligt varmt vatten, mjuk massage och PREUSSISK DISCIPLIN!” säger hon och reser sig halvt upp och pumpar med båda armarna med utskjuten haka, sammanbiten min och hög volym ur sin smala hals mot slutet.

Jag är lite orolig nu. Menar hon allvar eller skämtar hon? Man vet aldrig riktigt med Mostrarna. De skrattar båda hjärtligt, men jag kan inte riktigt skaka bilden av mig i en fluffig vit morgonrock, knappt synlig i varma ångdimmor, utsträckt på en marmorbänk med morgonrocken uppvikt och min blekfeta röv i vädret och ett infernaliskt bronsrör som djupt intryckt för in vätska i mitt tarmsystem i en alldeles för rasande takt. Ljudet är som när jag har riktig rännsket, bara åt andra hållet. Aj.

”Vad nu, uppskattar du inte tarmsköljningar?” säger Moster Berit mellan skrattsalvorna. Min grimas måste ha avslöjat mig.

”Nej!” säger jag med eftertryck, som får de bägge att börja skratta igen. Men vafan är så roligt? Undrar jag irriterat för mig själv men säger återigen ingenting.

”Hur går det med kärleken då Mats?” säger Moster Berit efter ett tag, medan Moster Margit får en affärsmässig min och halar upp sin stora filofax och börjar sortera kvitton från inköpen under morgonen.

”Hmph.” fnyser jag igen. ”Det gör det inte.”

”Ingenting på gång alls?”

”Du känner mig, jag är populär som en binnikemask ungefär.” säger jag med ett snett, sarkastiskt flin.

”Säg inte så! Det finns säkert massor där ute som skulle uppskatta…” säger Moster Berit protesterande.

”…en ful, fet, dryg, låginkomsttagare med dåligt självförtroende och grundmurad övertygelse om sin egen romantiska och sexuella oförmåga?” avbryter jag henne. ”Kanske ’där ute’, men fan inte här inne hos mig i alla fall.” säger jag och bitterheten skiner igenom mer än jag tänkt.

”Men du är ju snäll.” säger Moster Berit med en oroad rynka mellan ögonbrynen. Hon anar hot mot gammelmosterheten och små bebisar att skämma bort i framtiden.

”Ja, snälla killar får stå och se på när de häftiga svinen får tjejerna. Sedan får de ställa upp och svälja sin sexuella frustration när tjejerna ska tröstas när de häftiga svinen varit svinaktiga mot dem. Sedan lämnas de som rännstenshundar när nästa gråvarg stryker förbi. Nice guys finish last, och jag är en av de lägsta rännstenshundarna.” fortsätter jag bittert.

”Jag tror du har fel, du har kvalitéer någon kommer se en dag!” säger Moster Margit och avslutar diskussionen på sitt vanliga sätt.

I mitt sinne far en rad från Lokes ”Vackra människors sång” förbi – ”när varje ord av uppmuntran känns mera som ett hån” – djävla bra låt, egentligen. Representerar mig rätt bra.

”Jaja.” säger jag. ”Jag ska nog sova lite till.”

Sängen är ombäddad med nya, fräscha lakan och underlakanet fasciststräckt. De har tänkt på allt. De vet att jag sover bättre med fasciststräckt lakan. Jag ångrar min negativa bitterhet lite, de har gjort mycket för mig. Jag häver ur mig ett hest ”Tack!” mot köket innan jag lägger mig igen, njuter av doften av nytt linne i sängen, såpadoft och syre från den nya krukväxten i fönstret och vädringen. Det är kyligt i rummet och renheten känns oändligt bra. Snart sover jag gott.

Etiketter: ,

4 Kommentarer:

  • Återigen så träffar du verkligheten så rätt Adler. Du har därför förärats ännu en länk från min blogg.

    http://www.fredskronk.se/post/2006/11/28/ur_en_tisdagsmorgons_blogglasande

    By Anonymous Fredskronk, at 28 november, 2006 05:17  

  • Haha var bara tvungen surfa in här och läsa o ögna igenom lite efter sett Mittnyttinslaget. Du måste bara ha jobbat på Compeer!!! Så jävla klockrent skrivet ;)

    By Anonymous P, at 30 november, 2006 18:45  

  • Jag har skummat igenom en stor del av din callcenterhorablogg och måste säga att även om du nämner i mångt och mycket sanna saker så beskriver du oftast en väldigt nyanserad och ensidig bild av hur det egentligen ser ut. Ja, dåliga löner, arbetsgivare som utnyttjar arbetstagarna, avsaknad av kollektivavtal, stor personalomsättning och så vidare existerar, men det existerar också inte överallt.

    Jag har jobbat inom TM branschen som kommunikatör i drygt fyra år, och min hjärna är min egen i den utsträckning som går. Det är egentligen ingen skillnad på det och vilket säljjobb som helst oavsett om det är via telefon (inkommande eller utgående samtal), genom butik, via MLM eller genom personlig rådgivning. Du har vissa saker, ett "manus" som du mer eller mindre ska följa innebörden av, och du har ett resultat som du ska nå. TM är inte för alla, precis som att vara sopåkare eller parkeringsvakt inte är för alla, jag känner dock inte som att jag har världens värsta jobb som du har beskrivit det tidigare, mitt jobb är inget som man bara skrapar av skon om man trampar i det. Jag har visserligen turen att jobba på ett relativt bra bolag, och även att det finns dåliga så finns det även många bra. Man gör både branschen och sig själv en stor otjänst om man tar bara ett litet snitt som man haft erfarenhet av själv som en generalisering för hela branschen.

    By Anonymous Anonym, at 01 december, 2006 03:57  

  • Det som är problemet med TM är inte de som faktiskt passar för det - utan snarare de som INTE passar för det, vilket jag skulle vilja säga är en större andel än för andra jobb. Ofta framhävs TM som snabba, enkla pengar för den som är bra, men sällan nämns att det bara är några få procent som når upp till de målen. Problemet är kontroll, press och stress mot unga människor som inte är mogna eller kunnga nog att ha självförtroendet att stå upp för sina rättigheter. Jag pratar ofta med unga människor som förlorat förtroendet för företagsvärlden p.g.a. sina jobb som TM.

    Dina kommentarer är högst relevanta och jag uppskattar dem. Gå gärna in på forumet för vidare diskussion. §:c)

    By Blogger von Adler, at 04 december, 2006 12:08  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se