Kapitel 8 - Släkten är värst.

- Första inlägget -

Jag vaknar upp med svalget ordentligt igenmurat och en näsa som inte verkar vara en del av min kropp överhuvudtaget. Jag stapplar förvirrat upp i halvdunklet, snubblar över mina byxor, försöker svära och inser att jag inte ha någon röst. Fan. Jag tar mig till slut in i badrummet och tittar mig i spegeln medan jag försöker andas genom tjockan i halsen. Jag ser hemsk ut. Blek, med mörka ringar under ögonen, knullrufsfrisyr i mitt plockepinn till hår och med gurglande ljud ur min igenslemmade hals. Jag är fan sjuk på riktigt, hinner jag tänka innan jag hostar upp en storslemklump. Jag snyter mig så det ekar mellan de våtrumstapetklädda väggarna och böjer mig framåt samtidigt som jag vrider på kallvattnet för att dricka lite vatten och fukta min uttorkade hals. Stort misstag. Det bränner och svider och gör ont som satan! Jag får kämpa för att trycka ner den sista minimala klunken halvkallt vatten. Jag rosslar och spottar mer snor ut halsen. Fyfan, det smakar illa.

Det enda som är bra i det här lilla sjukdomshelvetet är att jag kan sjukanmäla mig med gott samvete. Och eftersom jag var sjuk igår räknas den som karensdag och jag får full sjuklön idag. Jag ler faktiskt lite i ena mungipan när jag går in i sovrummet igen och grabbar tag i väckarklockan och för den otäckt nära mitt ansikte för att kunna se vad den säger. Jag orkar inte leta reda på glasögonen och ta på mig dem. De är säkert jätteflottiga efter gårdagens fylla också. Man missar bågarna när man ska rätta till dem när man är full, så glasen blir alldeles nerflottade. Efter en stunds rafsande bland smutstvätten på golvet lyckas jag hitta min trådlösa telefon. Slå in numret till Contactcentrets sjukanmälanstelefonsvarare.

”Hej och välkommen till Contactcentrets sjukanmälan. Tala in ditt namn, din avdelning, din teamleader och anledningen till att du är sjuk. Glöm inte att du måste ringa igen imor[piiip]”

Det är då fan att de inte ens klarar av att tala in ett meddelande på en telefonsvarare utan att fucka upp det fullständigt.

”Mats Olsson, supporten, Bengt. Ont i halsen.” säger jag och överdriver rosslandet så mycket jag kan barafäör att djävlas. Jag har sätt den bruna burken från början av åttiotalet de har till det här, den raspar och fräser mycket nog för att det ska vara svårt att urskilja vad som talats in på den, om jag rosslar blir det ännu värre. Varje liten hämnd mot företaget är guld värd.

Jag tar på mig gårdagens kalsonger och andas tungt av ansträngningen att böja mig ner och rota fram dem. Jag har nog feber. Jag är trött, men går ändå och sätter mig framför datorn och slår på den. Solen har börjat gå upp över en ganska molnig himmel och det luktar fräscht som det bara kan göra en morgon med sol efter en natt och en dag av regn. Inte för att jag känner mycket med min igenmurade nästa och bara den lilla vädringsglipan i fönstret öppen. Min dator drönar i kapp med fågelkvitter från ett träd i närheten av mitt fönster och jag ryser i kall feberfrossa. Jag borde gå och lägga mig igen.

Något blinkar på skärmen. Jag klickar på MSN-meddelandet från ”Gammgubbn”

”Hej Mats! Uppe så tidigt?”

Det är morfar som skriver. Han är uppe klockan fem varje morgon, vardag som helgdag. Att ha blivit pensionär har inte stoppat honom från att behålla sina LO-medlemsvanor att gå i demonstrationen första maj och kliva upp klockan fem varje morgon. Ibland ångrar jag bittert att jag gav honom min gamla dator i födelsedagspresent och lärde honom använda Internet när jag var student. Han ringer och frågar saker stup i kvarten, som när han hade laddat mer porrfilm och spelat den i winamp och senare spelade musik på datorn för att imponera på någon frireligiös släkting som var på besök från långt norrifrån. Naturligtvis dök porrfilmen upp i spellistan, och han hade ingen aning om hur man fick bort den. Det slutade med att han i desperation ryckte ut strömsladden för att få tyst på eländet. Nu har han säkert porrsurfat och fått massa spyware igen och vill att jag ska fixa det åt honom.

”Hej morfar. Jag ska snart lägga mig igen, jag är sjuk.” svarar jag efter en stund. Det dröjer ett tag medan jag kollar mail och forum. Inget intressant har hänt, förstås. Sedan kommer svaret från morfar – han är inte så snabb med pekfingervalsen.

”OMG! L O L… STFU!”

Vafan? Var har han lärt sig det där? Vet han ens vad det betyder? Ähvafan, jag är för trött och sjuk för att bry mig.

”Haha, jag måste sova nu.”

Precis när datorn stänger ner efter en stund ser jag svaret kommer.

”Har du mat så du klarar dig?”

Sedan stänger datorn ner. Typiskt morfar att tänka på mat det första han gör när han hör jag är sjuk. Han var ett litet barn under trettiotalets nödår och upplevde ransoneringen under kriget. Mat kommer alltid i första rummet för morfar. Jag lommar in till sovrummet, droppar kalsongerna och går och lägger mig igen. Det dröjer inte länge innan jag sover.

- Nästa inlägg -