Kapitel 7 (forts 9).

- Första inlägget -

Erik tar en klunk av sin grogg och lyssnar. Nu ska det bli prov i vältalig bitterhet, en av de roligaste sakerna jag vet. Att kunna beskriva mörkereländet på det mest brutala sätt är ett hantverk jag och Peter slipat till en konst. När man beskriver ångestgrottorna man går till varje morgon är det som om de inte är riktigt lika jobbiga för ett tag. Ju mer intrikat man kan beskriva dem, desto lättare känns det om bröstkorgen. Man kan helt enkelt få någon annan att må lite dåligt för en stund när de får höra hur man har det, och det lättar. Delad ångest är halv ångest och ju mer du kan pådyvla de i din omgivning, desto bättre.

”…företagen är alla våldtäkstmän.” säger jag och ler lite ironiskt medan jag tar en klunk av den Norrlands Guld sjutvåa jag hämtat ur kylen medan jag pratade. Jag låter orden sjunka in i Erik under en kort retorisk paus.

”Eh?” säger Erik och gör en grimas, antingen har han massa alkohol i bottensatsen av sin grogg, eller så undrar han vad jag menar. Eller en kombination av båda två.

”Jo, ingen dör som oskuld, livet knullar oss alla, brukar man ju säga.” förklarar jag.

”Ja?” säger Erik, uppfodrande.

”Ja, men om livet knullar oss så är det företagen som våldtar oss. We’re getting assraped every day.”

Erik grimaserar igen. ”Ja, men är det inte bara företag som allas vårt underbara Contactcenter som gör sådant?”

”Nej, ALLAföretag våldtar dig i pruppen så mycket de kan.” svarar jag med övertygelse. ”Skillnaden är att dåliga företag brutalöverfallsvåldtar dig i en mörk tunnel utan varning, medan mindre dåliga företag i alla fall bjuder på middag och dansar lite med dig innan de böjer dig över en sammetsklädd stol i den vackert upplysta balsalen och kör på med invaselinad åderpåle. Nettoresultatet är detsamma, du får ta den i tarmen, skillnaden är om det är överfallsvåldtäkt eller en date rape.”

Erik skrattar så tårarna rinner och håller på att slå ut det sista av sin grogg. Glaset är på väg ner på golvet när han med kobraliknande reflexer fångar det en decimeter från mattan.

”Glashelvete!” säger Erik och fortsätter att skratta. ”Jag vill också bli date-rapad.” får han senare fram, mellan skrattsalvorna.

Jag flinar lite dystert åt hans skratt. ”Ja, det vill jag med. Om jag ska ta den upprepade gånger och vara tacksam vill jag faktiskt dansa lite innan!” säger jag och skrockar lite. Vi reser oss och går in i köket för att blanda ny grogg. Medan jag knäcker upp iskuber ur deras plastform och Erik måttar upp hembränt från den rimfrostiga flaskan fortsätter vi att prata.

”Men hur passar Andersson in i det hela då, Mats?” säger Erik medan han skvätter hembränt både i och utanför glasen och lutar sig ner och suger upp spriten från diskbänken. Han hostar till och jag kan se att han börjat bli lite röd om kinderna.

”Det är bra, inget missbruk av schpånnken!” säger jag och flinar och får fram colan.

”Ja, det är klart, man är ju Preussisk-Protestantiskt arbetsbi, eller vad det är du brukar säga. Men hur var det med Andersson?” säger Erik och tar emot colan och börjar hälla upp i grogglasen.

”Anderssons situation beskrivs bäst med en annan metafor.” svarar jag. ”Han får böja sig framåt han med, men han har en annan funktion också.”

”Do tell, good Sir!” sager Erik, skruvar igen colan och langar tillbaka den till mig. Jag ställer in den i kylen och fortsätter.

”Man kan likna Contactcentret vid ett stort passagerarfartyg som ångat i högsta fart in i ett bälte av isberg.” säger jag, stänger kylskåpet, grabbar tag i min grogg och leder tåget tillbaka mot soffan.

”Vad fan får du allt ifrån?” säger Erik igen och skakar på huvudet.

”Tomtarna på loftet har storstädning ibland. Då sopar de ner mycket skit till munnen. I alla fall…” fortsätter jag medan vi lägger oss till rätta i soffan igen. ”…så har fartyget ränt på ett isberg. Andraklasspassagerarna, som till exempel Kalle, överger skeppet i de få livbåtar som finns. ’RMS Contactcenter’ hade aldrig några förstaklasspassagerare. Skeppet har börjat få slagsida, men på bryggan står ledningen i dina uniformer med guldgaloner i usel begagnad mässing och viftar med papper och hävdar bestämt att deras statistik minsann visar att medelfarten fortfarande är över tjugo knop och om passagerarna inte övergav fartyget hela tiden skulle alla komma i hamn.”

Erik skrattar lite och skakar på huvudet igen. ”Men Andersson då?” säger han sedan. Den passagen väntade jag på och börjar återigen berätta när den kommer.

”Jo, längst ner i fartygets djup står eldaren, han som öst in kol så fartyget fortsatt att gå, han som i mörkret och smutsen drivit fartyget framåt. Där står han, allas vår Manuel Andersson och försöker ösa ut det iskalla vattnet som forsar in med den tesked som ledningen på bryggan gett honom.”

Jag och Erik skrattar gott åt skämtet en stund. Sedan ömsom sitter och ömsom ligger vi i soffan och pratar skit i flera timmar. Vi pratar om allt och ingenting, om elände, ångest och skit, om de få fina stunderna, om dumma kunder och skämtar om chefer och Bengts mindre än lysande utsikter att bli respekterad som teamleader. Vi öser invektiv över ledningens intelligens i allmänt och Bengts i synnerhet. Vi är elaka, otrevliga och allmänt djävliga mot alla som inte är närvarande, öser lite av vår ångest mot andra för att själva slippa bära den för en sekund. Det är riktigt skönt.

Klockan är kanske tio när Erik vinglar ut genom min dörr för att ta sig hem och jag själv, dödstrött, stupar på sängen utan att ha borstat tänderna eller ätit middag. Snart sover jag en tung fyllesömn.

- Nästa inlägg -