Kapitel 7 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag och n00by kränger under tystnad av oss våra ytterkläder och hänger dem bland de andra i det svårt överfyllda och av surt tyg stinkande kapprummet på Contactcentret. Det ser ut som väggen fått en mörk och våt mustasch av jackor och rockar.

När vi är på väg in i supportsalen möter vi Sune Cawe som har Bengt strax bakom sig. Sune är chef, så Bengt går två steg bakom. Bengt är en lång, mager och nervös nittonåring helt utan pondus, respekt eller ryggrad. Han har tunna läppar som han konstant slickar sig om i ett slags nervöst försök att ta mod till sig innan han säger något. Han har en smutsblond kalufs och små båglösa glasögon och en stor näsa som dominerar hans anletsdrag. Skinnet verkar liksom utspänt över näsa och kindben, som om det inte var dimensionerat för dessa drag i hans annars magra ansikte. Bengt är bland de mest avskydda på Contactcentret, mest för att han ljuger för kunder på industriell skala och låter andra ta skiten för det när kunderna ringer tillbaka och är flyförbannade över allt han lovat när ingenting hänt. Att ledningen ständigt ger honom belöningar och framhåller honom som ett gott exempel alla borde följa eftersom han tar så mycket samtal gör inte saken bättre heller.

”Ah!” hör jag Sune säga. Fan också! Jag försökte passera dem och stirra i backen. Om man går fort och undviker ögonkontakt kan man ibland komma undan, men uppenbarligen inte denna gång.

”Här har ni er nya teamleader!” säger Sune med ett brett leende och sträcker lite på sig för att komma åt att klappa Bengt på axeln i en extremt fejkad familjär gest.

Jag håller på att smälla av. Herregud. Bengt, teamleader?

”Jaha… Mmm…” mumlar jag och tränger mig förbi i korridoren. Ett snabbt ögonkast mot Sune berättar att han är lite förvånad över min brist på entusiasm. Med n00by i släptåg tränger jag djupare in i Contactcentret, flyr från Sune och ledningens nya idiotdocka.

”Herregud!” hör jag n00by kvida bakom mig.

”Vadå, är du förvånad?” säger jag med viss resignation.

”Han är ju yngre än jag!” utbrister n00by.

”Kraven för att bli befodrad på det här stället inkluderar inte en ålder att kunna gå på systemet och köpa sin egen bärs.” svarar jag och sätter mig tungt i en av de usla kontorsstolarna vid ett ledigt skrivbord och slår på datorn. Stolen knarrar protesterande under min tyngd och hur jag slänger mig den.

”Men… Han missköter ju jobbet! Han kommer på morgonen och slår igång fjärrskrivbordet och drar igång filmer på sin hemdator, lutar sig bakåt och säger till varje kund att det är driftstörningar i deras område just nu och att de ska försöka igen senare!” n00by är röd i ansiktet och vevar med sina armar så att den vackert strukna mossgröna skjortan skrynklar sig. Jag tror faktiskt inte att jag sett honom så upprörd förut.

”Tja… Svenne har varit sjukskriven länge och Andersson har skött allt riktigt teamleaderjobb. Men de kan inte befordra honom, eller mig eller Peter eller någon annan som varit här länge.”

”Varför i hela friden inte?!” utropar n00by förtvivlat.

”Därför att vi har en negativ attityd och är ute i kylan. Vi ger dessutom riktig support ibland, så vi tar inte alls lika många samtal. Sådant kan man inte premiera. Att Bengt inte har pondus, respekt, egen vilja eller någon egentlig tankeförmåga rör inte dem. De hoppas han ska få alla att ta lika många samtal som han tar.” svarar jag lakoniskt och stirrar på windows-startup-skärmen.

”De kan ju inte veta hur han är, det måste ha blivit något fel!” fortsätter n00by.

”De vill ha en lydig ja-sägare som jag skyffla skit nedåt och inte komma med något uppåt, och det har de fått.” säger jag med ett ironiskt flin. ”Du måste förstå att det här företaget är som ett gäng apor i ett träd. En apa som tittar ner ser bara leende ansikten. En apa som tittar uppåt ser bara en massa arslen. Ledningen vill INTE att något rubbar deras världsbild, de tycker om att titta ned och se leende ansikten.”

Jag höjer blicken från min loginruta och ser n00by stå sammanbiten och koncentrerad som aldrig förr.

”Jag ska gå och prata med Sune, så här kan vi inte ha det!” säger han till slut och stegar bort mot ledningskorridoren med bestämda steg.

”Nej, n00by! De vill inte… Kom tillbaka!” skriker jag futilt efter honom. Fan. Låt honom sabba för sig själv då, djävla idiot. Jag sjunker ner lite mer i stolen och kopplar in mig på telefonisystemet. Han är snart tillbaka.

- Nästa inlägg -